52.

52 är inte bara antalet kort i leken.

52 är åren som Ina och jag har hållit ihop.

Den som vill ha någon mer detalj kan länka till

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2011/06/summer-of-66.html

En utmärkelse.

 Totalt överraskad, djupt hedrad, rejält smickrad, lite omtumlad och något rörd mottog jag denna utmärkelse idag, Högsbydagen 2018.

Gabbens snygga fint att låta mig ingå i juryn för kortegen gjorde att jag fanns på plats.

Ja, jag tänker fortsätta berätta för dom som vill lyssna.

Jag ger gärna en repris på Misteln två måndagar i november när det inte är kommunfullmäktige.

Då är det också sämre grillväder än en varm och solig måndag i maj.

Den långa applåden och de många personliga gratulationerna värmde.

Den vackra ljuslyktan får sin plats här på Ringvägen 3A.

Den icke identifierade kryddväxten får växa på balkongen.

- Det här törs jag inte lägga ut på min blogg, sa jag till Gunilla. Det kommer att uppfattas som skryt.

- Jodå, gör det! Det är inte skryt. Det är ett faktum, ungefär som att det är lördag idag, blev svaret.

Nu ligger det ute.

Jag är uppfylld av glädje, stolthet, lycka och tacksamhet.

Tack, Gunilla!

Lika aktuell idag.

Jag publicerar ett inlägg, några år gammalt, men högst  aktuellt.

Han VET vad han snackar om, i motsats till Jimmie Åkesson, som kallar vår regering för "katastrof".

Vad var då Tsunamin? Estonia? Åkesson tar i lite för hårt ibland.

Det gör INTE Emmerich Roth.

Vi verkar inte se vad som håller på att ske

Publicerad 2 nov 2016 kl 06.00

Nu har vi två år på oss. Vi som avskyr den ideologi Sverigedemokraterna står för, och vi är en mycket stor majoritet, måste under de kommande två åren använda alla de demokratiska medel som står oss till buds för att motverka deras framgångar. Vi måste se till att SD aldrig får en chans att normaliseras. Ingen får tro att det är ett parti som alla andra.

Med facit i hand hade vi kunnat stoppa nazismen på 30-talet om människor bara hade reagerat och protesterat i tid. Nu är hög tid att reagera och protestera, ty om SD kan fortsätta växa som de har gjort har vi en livsfarlig utveckling i vårt land, och när jag skriver livsfarlig menar jag det bokstavligen.

Tro mig, jag har redan upplevt det här en gång för drygt 70 år sedan. Det är endast med kunskap om det förgångna som vi kan möta framtiden med öppna ögon och ha en chans förhindra att historien upprepar sig.

 

Emerich Roth

 Förintelseöverlevare

Stiftare till Fonden mot våld för medmänsklighet
i samarbete med Petter Jenner gymnasielärare

Tillbaka till 80-talet.

Jag har varit på genrepet av årets musikal ”Tillbaka till 80-talet” i sporthallen.

Det mesta satt, men några detaljer kommenterar jag.

Texten ska sitta. Man kommer inte av sig. Det har inte hänt sedan Andreas Lengyel glömde några texter i ”Annie get you gun” 1991.

Det var många och långa scenbyten, även om scenarbetarna var snabba, duktiga och arbetade tyst.

Något att tänka på till kommande musikaler.

Handlingen med två rivaliserande gäng hade vi redan 1990 med ”West side story”. Ja, jag minns Johan Bjurelid. Det var grunden i handlingen, och det fungerade i år också.

Jag värdesatte några inslag med humor.

Att få ihop allt med hälften så många elever som gick i nian när musikalerna började är starkt.

Att vi inte har haft en fungerande kommunal musikskola på många år märks. Andreas får jobba för framtiden, men orkestern gjorde sitt, och Andreas har fått den att låta. Andreas fick ta basen själv. Det är ett minus.

Elever har spelat elbas i alla år utom de tre första.

Albin Sandholm trummade bra, men ska vara försiktigare med virveltrumman. Virveltrummor hörs!

Pianisten och gitarrerna skötte sig.

Ljudet får se upp med rundgång och se till att sången alltid går fram.

Jag uppskattade tempoväxlingen i ”You’re the one that I want”. Snyggt!

”Då står pojkarna på rad” satt riktigt bra. Musik och sång var överens. Snyggt!

Varför några ljusspiraler skulle störa under föreställningen begriper jag inte. Varför??

Andreas imponerade med gitarrspelet i ”Hopelessly devoted". Starkt!

Musiken i slutet var väl vald och satt bra, även om tonarten i ”Summer of ’69” var aningen låg.

Avtackningen ska vara en karamell man suger på länge. Hon som presenterade hade alltför bråttom.

Ta det lugnt!

Låt alla gå fram sakta till scenrampen! Låt dom stå där ett tag och få välförtjänta applåder. Låt dom buga sig sakta och djupt när dom tackar för applåderna! Låt presentationen ta sin tid!

Man minns när man får välförtjänta applåder.

Sammanfattning:

Niorna har tagit väl hand om musikaltraditionen, och det har dom all heder av.

Känn stolthet och glädje!

Lärarna har bidragit i vanlig ordning. Rektor kan kanske kompensera dom med något, varför inte lite extra sommarlov?

Några som läser detta kommer att tycka att jag är kritisk och gnäller på niorna.

Ja, jag är kritisk, men min kritik är välment och avsedd att förbättra.

Och jag vet om att det är nior och inte proffs som gör Fröviskolans musikal.

Det har jag vetat länge.

Högsby Sparbank gör en bra insats när man frikostigt sponsrar niornas musikalresa.

Fortsätt med det!

Avslutningsvis:

Det är 10 år sedan jag pensionerades, och jag känner inte igen eleverna varken till namn eller utseende. Program såg jag inte, så individuella omdömen uteblir.

Exakt 30 år.

Tisdagen den 7 juni 1988 spelades musikalen Cats upp i sporthallen.

Det har gått 30 år sedan dess, och Fröviskolans nior presenterar fortfarande musikaler.

Varje år gör niorna också en resa till Stockholm för att se en musikal på plats.

Musikalen är ett minne för livet för deltagarna.

Genom åren har uppskattningsvis 2800 elever medverkat i och bidragit till en musikal.

De har fått känna glädje och stolthet över att ha lyckas göra något riktigt bra.

Många av dom är utflyttade, men de har sina rötter här.

Nästa vecka ser jag den trettionde musikalen.

Den som har tid och intresse kan läsa om de musikaler där jag har varit med och hjälpt till.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/06/cats-1988_6268.html

Tack Ingvar Gunnarsson för klippet!