H-G Strömers blogg

Dagens anka.

2012-02-17T08:30:00.000+01:00

Så lyckades Birgit Nilsson hålla sin död hemlig i 16 dygn. (Expressen)
(???)

Dagens anka.

2012-02-16T08:07:00.001+01:00

Yrkesmördare misstänkt för mord. (Metro)
(Nä!)

Dagens anka.

2012-02-15T07:43:00.001+01:00

Det lönar sig att välja den billigaste telefonoperatören. (Göteborgs-Posten)
(Räknar inte...)

Gammal är alltid äldst.

2012-02-14T16:50:00.002+01:00

Jag vill härmed öka mina läsares allmänbildning när det gäller människor, som har varit stats- eller regeringschefer upp i hög eller mycket hög ålder. Som jämförelse har jag tagit med en regeringschef, som tycker att man kan ha ett arbete tills man blir 75, om man så önskar.
Nu platsar visserligen inte två sådana höjdare som Winston Churchill och Charles de Gaulle i 75-årsklubben, men även 71 och 69 ligger lite över nuvarande pensionsålder.

Gustaf V 92 år
http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_V
Konrad Adenauer 87 år
http://sv.wikipedia.org/wiki/Konrad_Adenauer
Haile Selassie 82 år
http://sv.wikipedia.org/wiki/Haile_Selassie
Viktoria av Storbritannien 82 år
http://sv.wikipedia.org/wiki/Viktoria_av_Storbritannien
Ronald Reagan 78 år
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ronald_Reagan
Winston Churchill 71 år
http://sv.wikipedia.org/wiki/Winston_Churchill
Charles de Gaulle 69 år
http://sv.wikipedia.org/wiki/Charles_de_Gaulle
Fredrik Reinfeldt 47 år
http://sv.wikipedia.org/wiki/Fredrik_Reinfeldt

Alla hjärtans dag.

2012-02-14T09:12:00.002+01:00

Det här är Inas sätt att dekorera köksbordet dagen till ära. Det är tillräckligt fantasifullt för mig.
Dagens middag är däremot totalt fantasilös:
Stuvat grishjärta.
Mumsa!

Dagens anka.

2012-02-14T09:07:00.001+01:00

Utställningen blev inställd. (Smålandsposten)
(Räknar - räknar inte - räknar - räknar inte - ...)

Onödig förflyttning till fots.

2012-02-13T11:23:00.001+01:00

När jag var barn och tonåring blev jag aldrig kringskjutsad av min mor till olika kompisar och andra platser. Det berodde på att min mor varken hade bil eller körkort.
Jag cyklade eller gick.
Att dagens föräldrar skjutsar sina barn hit och dit är deras angelägenhet, men det bevisar enligt mig, att bensinen fortfarande är för billig.
De flesta barn och tonåringar har även idag fungerande nedre extremiteter.
Vi vuxna är inte heller särskilt benägna att gå några meter i onödan. Lärare och elever på HUC parkerar så nära byggnaden som möjligt, eftersom 100 meters promenad från parkeringsplatsen blir alltför betungande. Följaktligen förstår jag inte, varför hela den parkeringsplatsen snöröjs, eftersom ingen parkerar där.
Inför Nisse Lull Cup bad jag Joakim Månsson, att tydligt skylta parkeringsplatser, så att gästande lag kunde ställa sina bilar där.
Detta inträffade inte, vilket framgår av bilden, där vederbörande bilist för säkerhets skull har ställt sin bil, så att den skymmer skylten!
Tack i alla fall, Joakim! Jag får se om jag ber dig skylta parkeringen vid Nisse Lull Cup 2013.

Dagens anka.

2012-02-13T08:47:00.001+01:00

Åhus glass uppäten. (Aftonbladet)
(Nä!)

Dagens anka.

2012-02-12T08:40:00.002+01:00

USA vill skjuta på vapeninspektörernas resa till Irak. (TT)
(Räknaren inne i ny lågkonjunktur)

Glad Påsk!

2012-02-11T16:20:00.000+01:00

Varje år blir jag vid något tillfälle hånad med vänskapligt menade, men dock glåpord för min vägran att äta semlor före fettisdagen.
Jag är en gammal man, som gärna gör som man gjorde förr i tiden. Jag firar midsommar på midsommarafton, Lucia den 13 december, nyårsafton den 31 december och jag äter en samla på fettisdagens eftermiddag.
Detta friar mig säkerligen också från alla misstankar om att ha tänt majbrasan i Lanhagen den 27 april för några år sedan.
Nu är jag emellertid illa ute, för idag hoppade Påskharen förbi Ringvägen, och han måste ha haft mycket bråttom, eftersom han tappade två av sina påskägg under sin färd.
Påsken inträffar således redan nästa helg i stället för i april.
Så går det, när folk börjar äta semlor i december.
http://www.google.se/imgres?imgurl=http://www.riketssal.se/wp/wp-content/uploads/2010/01/p%C3%A5skharen-copy1.jpg&imgrefurl=http://www.riketssal.se/paskharen/&h=783&w=616&sz=320&tbnid=_ojQDNneRUezHM:&tbnh=90&tbnw=71&prev=/search%3Fq%3Dp%25C3%25A5skharen%26tbm%3Disch%26tbo%3Du&zoom=1&q=p%C3%A5skharen&docid=VYP7pHnfxtcQLM&hl=sv&sa=X&ei=5oY2T83jLMv04QSds4SbDA&sqi=2&ved=0CDMQ9QEwAg&dur=1970

Molnfritt.

2012-02-11T09:24:00.001+01:00

Ja, det här tog sin tid, eftersom det är ett pussel med 1500 bitar. Jag fick lägga den blå himlen, glatt trallande på ”Blue skies”
http://www.youtube.com/watch?v=xtv_lJq8xu8
som jag ägnade mig åt i min ungdom. Observera den vackra gitarren!
eller ”My blue heaven”
http://www.youtube.com/watch?v=zeokgEu6MHE
som jag spelade några hundra gånger på olika dansställen i Götaland.
eller ”Himlen är oskyldigt blå”
http://www.youtube.com/watch?v=_kSdTPigq60
som inte fanns på 60-talet, men som jag kan tralla med i.
Ina byggde bron och lite till.

Dagens anka.

2012-02-11T09:08:00.003+01:00

Nu är snart fisken torsk. (Aftonbladet)
(Räknaren??)

Dagens anka.

2012-02-10T09:39:00.001+01:00

Fina fisken med havskatt. (Metro)
(54 667 besök + 49:2)

Dagens anka.

2012-02-09T08:38:00.001+01:00

Gessle sjöng ut i domstolen. (Expressen)
(Räknaren??)

Dagens anka.

2012-02-08T08:27:00.001+01:00

Utställningen blev inställd. (Smålandsposten)
(54 618 besök + 42)

När fantomen rör sig står blixten stilla.

2012-02-07T11:09:00.000+01:00

Vid tiotiden hörde jag sirenerna. En halvtimme senare hade Gunnarsson nyheten på tidningens hemsida.
Mot Gunnarsson är jag chanslös, trots att jag har bott granne med värmeverket i drygt 35 år.
http://www.barometern.se/nyheter/hogsby/brand-i-rokgasflakt-vid-panncentral(3141227).gm
När Gunnarsson jagar nyheter står blixten stilla.
(En travestering av det gamla djungelordspråket.)

Hut går hem.

2012-02-07T08:57:00.000+01:00

Ja, kanske inte hela vägen, men en liten bit har Hut gått. Tonåringen, som gjorde rivstarter på träbron vid gångvägen, körde rally i Lanhagen och på Ringvägen i hastigheter som mycket väl kan mäta sig med den i Ruda uppmätta, har fått veta, att det inte var tillåtet att göra så.
Hur han fick tag i bilnycklarna den här gången framgår inte av det korta referatet.
Uppgiften är från säker källa, så jag har inget att be om ursäkt för.

Dagens anka.

2012-02-07T08:37:00.001+01:00

Dyrt att vara fattig. (Dagens Nyheter)
(54 576 besök + 48)

Trevlig kulturmåndag.

2012-02-06T20:59:00.001+01:00

En av mina första grannar i Högsby var Sven-Olof Blad, och det var riktigt trevligt att höra honom spela på sitt dragspel och skrodera lite mellan låtarna på Misteln i kväll.
Endast ett 23-tal personer hade hittat dit, och dom andra får väl skylla på kylan, såvida dom inte avnjöt kommunfullmäktiges sammanträde.
Blad är en mycket rutinerad musiker med en varierad repertoar, vilket inte hindrade mig från att känna igen rubbet. Jag spelade ihop med ett brödrapar i Gränna på 50-talet, och dom trakterade dragspel och kontrabas. Nostalgin flödade som Niagarafallet.
Hans skrönor mellan låtarna visade en stor portion humor, vilket uppskattades.
Allsångerna var också välkända, och timmen mellan 1900 och 2000 kändes ganska kort.
Snyggt spelat, Blad!

Fler holländare?

2012-02-06T08:50:00.003+01:00

Jag hajade till rejält när jag bläddrade igenom resten av dagens OT i morse. Damen på bilden visade ingen likhet alls med Ewa Engdahl, och inte heller är hon anställd av Coompanion.
Jag läste artikeln, och nu begriper jag varför man inte lockar hit tyskar i stället för holländare.
Tyskarna flyttar hit självmant och utan emigrantmässor.
Någon borde ställa frågan i kommunfullmäktige i kväll, hur mycket resorna till Holland och holländarvärvningarna har kostat Högsby kommun, förslagsvis uträknat per hitflyttad holländare.
Själv tar jag mig till Misteln i kväll för att höra hur Sven-Olof Blad och hans jularbomaskin låter.

Dagens anka.

2012-02-06T08:30:00.001+01:00

Särskilt hårt drabbade är Schweiz alper som smälter oroväckande snabbt. (Svenska Dagbladet)
(54 528 besök + 34)

Dagens anka.

2012-02-05T08:51:00.001+01:00

Var tredje död är rattfull. (Dagen)
(54 494 besök + 27)

Dagens anka.

2012-02-04T09:29:00.001+01:00

Kvadrat utan hörn gör rummet större. (Svenska Dagbladet)
(54 467 besök + 26)

Dagens anka.

2012-02-03T09:00:00.003+01:00

Brandman släckte brand. (Falu-Kuriren)
(54 441 besök +32)

Dagens anka.

2012-02-02T08:47:00.002+01:00

Läkare varnas efter självmord. (Dagens Nyheter)
(54 409 besök + 55)

Dagens anka.

2012-02-01T08:46:00.002+01:00

Regeringen föreslår i höst att ledamöterna i styrelsen för 7:e AP-fonden, som förvaltar pensionspengar, måste ha kunskaper i kapitalförvaltning. (Svenska Dagbladet)
(54 354 besök + 37)

En farlig person.

2012-01-31T11:23:00.003+01:00

Man kan avfärda Leander som en galning, eller en sjuk människa, eller en korkad idiot, eller en knäppskalle eller något annat liknande.
Jag gör det inte.
Killen är farlig.
Han har fått röster i ett val.
Han använder sig av Nätet, där han sprider sitt hat.
Han är inte ensam.
Hatet sprider sig som en cancertumör.
Ord om våld följs av våldshandlingar.
SD är inte tuffa nog för Leander.
Det säger en hel del om honom.

Ökade reklamintäkter.

2012-01-31T11:15:00.000+01:00

Hur kan elevernas kunskap ökas med hjälp av reklam? Jag vet i vart fall inte, men åtta miljoner av våra skattepengar används till att göra reklam för MVG-skolorna.
Det kan inte ge förbättrade kunskaper hos gymnasisterna.

Glädjande framgång.

2012-01-27T09:48:00.000+01:00

Att vi hade en dålig kväll förra torsdagen kompenserades mer än tillräckligt av gårdagens goda spel.
Vi var helt enkelt bra, och i de fem sista ronderna suveräna och felfria, med några riktigt snygga spel av Östen.
Det sammanlagda resultatet torde räcka för seger i tvåkvällarstävlingen.
Sedan väntar SM och DM!
http://www.svenskbridge.se/e107_plugins/competition/competition.php?id.100085

Nya lagar testas.

2012-01-27T08:40:00.001+01:00

De nya lagarna medför, att hyresgästföreningen har satt sig till motvärn mot ”flexibla hyresjusteringar”, eller vad man nu väljer att kalla kommande oförsvarbara hyreshöjningar.
”Högre avkastningskrav” betyder förmodligen, att hyresgästernas pengar ska in direkt i kommunernas budget.
Det är en högerdominerad riksdag, som har stiftat lagarna.
(OBS! Jag kan inte lagarna i detalj och kan ha fel.)

Salig Dumbom igen igen!

2012-01-27T08:19:00.004+01:00

För andra gången den här veckan gör sig Salig Dumbom påmind:
”Det är vanligare att personer som har hög inkomst har de här avdragen än folk som har lägre inkomster.”
Vad annat kan man förvänta sig av sittande högerregering?
Gällivare är inte känt för högermajoritet.
Alla vi, som inte utnyttjar dessa avdrag får väl skylla oss själva för att vi är så dumma och inte gör det.
(PS. Jag har tillstånd av OT att publicera material ur tidningen, men inte med SvD.)

Omsorgsomsorg?

2012-01-26T10:16:00.003+01:00

Care betyder omsorg, noggrannhet, aktsamhet, vård och omvårdnad.
Carema Care borde alltså betyda dubbelt så mycket av detta för våra äldre så oumbärliga.
Å andra sidan kan upprepning av ord väcka misstankar, vilket min gymnasielärare i historia gjorde mig uppmärksam på redan 1959:
– Varför kallar kommunisterna sina länder för folkdemokratier, när demokrati betyder folkstyre? Menar dom folkets folkstyre? undrade lektor Olsson
Han tyckte naturligtvis, att denna onödiga dubblering av ett positivt ord borde väcka omedelbara och starka misstankar om motsatsen.
Min fråga är:
Varför fick undersköterskan sparken när hon påtalade brister i ett företag, som ger omsorgsomsorg med noggrann noggrannhet?

Salig Dumbom igen!

2012-01-24T08:57:00.003+01:00

Återigen finner jag en anledning att hänvisa mina läsare till Johan Henrik Kellgrens mer än 200 år gamla dikt ”Dumboms leverne!.

http://sv.wikisource.org/wiki/Dumboms_leverne

Några tänkvärda rader ur dikten kan matcha rubriken från text-TV

Den lyder så: "Ju mer man länar,
dess mer man sätter sig i skuld."

På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.

och märkligt var det som han sade
en gång, om kräftornas natur.

Hans ögon syntes tårar pressa
då de i kitteln sprattlade.
"Nej, ingen dör så grymt som dessa",
skrek han, "ty de dö levande."

Yttrandefrihetens baksida.

2012-01-22T09:55:00.000+01:00

Jag kan inte låta bli en reflexion.
Jag läser hånfulla, förnedrande och direkt kränkande kommentarer på Facebook om Håkan Juholt efter att han tillkännagav sin avgång. Antalet ”Gilla” är ganska stort på dessa. Jag läser formuleringar, som jag tror att min ”vänner” på Facebook inte alltid har kommit på själva, utan tillgodogjort sig på diverse hat- och skräpsajter.
Nu har vi tack och lov yttrandefrihet i Sverige, så det går bra att lägga ut verbala spottloskor på nätet. Jag kan bara hoppas, att de senare i livet har fått tillräckligt med vett och förstånd för att skämmas.
Men deras logik är bakvänd, eller snarare obefintlig.
Om man nu hatar och avskyr oss miserabla socialdemokrater, så borde man väl i rimlighetens namn ha önskat, att en så lögnaktig, okunnig och totalt värdelös person som Håkan Juholt hade stannat kvar som partiledare för oss?
” Upp flyga orden, tanken stilla står,
Ord utan tanke aldrig himlen når.”
(William Shakespeare: Hamlet.)

Hot Stuff 2007.

2012-01-20T11:46:00.003+01:00

Av outgrundlig anledning är musikalen 2006 helt borta ur mitt minne. Jag vet inte vad den hette, vilka som var med, även om jag vet vilka begåvade musikanter som fanns i årgången. Jag vet, att jag såg den, men den lämnade inte ett avtryck. Födda 1990 må förlåta mig för det.
Nittioettorna kommer för alltid att ha en plats nära mitt hjärta. Jag visste redan när dom började sjuan, att detta skulle vara den sista klassen jag fick överlämna avgångsbetygen till i Fröviskolans matsal, förutsatt att jag fick jobba kvar ett år extra, och det fick jag. Det var den första sjuan, som flyttade i den ombyggda och fräscha Fröviskolan. Dom skulle vara 6 små gulliga klasser, 71-76. Detta hade en rektor som saknade begrepp om framtida resurstilldelning hittat på.
Naturligtvis såg jag till, att få en klass, som jag skulle kunna trivas med och hantera hyggligt när det gällde själva skolarbetet. Jag valde frivilligt några elever, som av andra ansågs stökiga, (det var dom bara ibland) och fick en del andra ”på köpet”.
I åttan var vi tillbaka på normalspåret igen med fyra åttor. Jag såg, att det fanns musikaliska talanger, och försökte starta ett nytt ”Pack” med några pojkar i åttan. Vi samlades några gånger och vi fepplade med ”Heartbreak Hotel”, ”All shook up”,”Twist and shout” och några låtar till, men dom var för bra för mig och dom låtarna jag kunde lära dom! Dom valde att utvecklas utan mig, och gjorde det på ett alldeles utmärkt sätt.
När jag skulle boka musikalen, så blev det ”Mamma Mia” på Cirkus i Stockholm. Den spelades inte vårterminen 2007, så vi åkte redan före jul, den 7 december. Detta visade sig vara ett lyckokast, eftersom vi fick biljetterna till halva priset, då våra elever räknades som femtonåringar.
Ingvar Gunnarson fixade ett besök i riksdagshuset, med riksdagsman Håkan Juholt som guide. Några elever gnydde över att de inte fick ”gå på stan”, men vi lärare brydde oss inte så mycket, och det visade sig senare, att alla hade fått sitt lystmäte på promenader i Stockholm.
Föreställningen var suveränt bra, och i pausen stötte jag på Amine Atei. Hon tvingades sköta hushållet åt ett stort antal bröder, 7 eller 8, vilket anses rättvist i deras kultur. Hon var trött i skolan efter att ha passat upp bröderna varje morgon. Hon log eller skrattade ytterst sällan. Jag frågade henne, om hon hade roligt, och dom ögonen hon såg på mig med glömmer jag aldrig. Dom strålade, när hon svarade ”ja!”.
Hon slapp nämligen också att vara piga åt sina bröder den dagen.
Musikalarbetet kom igång ganska tidigt på vårterminen, och eleverna behövde inte min hjälp, det gjorde dom klart för mig på ett tidigt stadium. Tyvärr uppkom en konflikt mellan två olika idéer om musikalens handling. Ingendera gav med sig, så det blev omröstning. Detta gav mig tillfälle att förklara för dom nedröstade hur demokrati fungerar, och dom accepterade förlusten och bidrog sedan konstruktivt till arbetet.
Orkestern satte nästan ihop sig själv, och blev en av dom bästa genom tiderna, om inte rentav den allra bästa. Vad sägs om Alexander Olsson – trummor, Mikael Karlsson – elbas, Alexander Johansson och John Persson – elgitarr, Hanna Olsson – piano, Calle Persson-Waern – alt- och barytonsax, Andreas Olsson – altsax, Jonathan Karlsson - trumpet och Martin Forsberg – trombon.
Andreas Olsson gick då bara i femman, men lärde sig snabbt att tuta i sin lur efter mina nötter. Han har sedan dess medverkat i fem musikaler, vilket är delat rekord med Håkan Sanglén ( åren 1976-1980)
En mycket bra kör blev det också med Elin Nilsson, Emma Erlandsson, Johanna Aminezghi, Malin Persson och Nathalie Vistemark, men som synes tyvärr utan pojkar.
Låtarna valdes av eleverna, men några tips fick jag komma med. Obladi – oblada med the Beatles föreslogs faktiskt inte av mig, utan av Alexander Olsson, om jag nu minns rätt.
Eftersom allt skulle avslutas på en festival hamnade det avslutande medleyt på plats av sig självt, och där fick deltagarna välja sina låtar själva. Några valde från en lång lista som jag presenterade.
Handlingen var i tunnaste laget, men det fanns gott om humoristiska inslag, som orsakade skrattsalvor hos publiken. Speciellt paret Åke och Oke från Öland (!) bidrog i högsta grad. En hejdlös drift med Ingvar Gunnarsson tog en del av tiden. Det var inget initiativ från min sida, men Gunnarsson hade alla niorna i engelska, och det var inte hans favoritämne. Han klarade ut det, men fick sina fiskar varma av eleverna. Jag såg ingen anledning att lägga in mitt veto heller.
Som så ofta tidigare skulle tiden för scenbytena fyllas med något. Jag fick då en idé, som alla nappade på. Orkestern skulle börja med introt till ”Cadillac” och jag skulle med hög röst ropa ”Nej, nej; inte nu!”. Detta trick upprepade vi för säkerhets skull, så att publiken skulle få en vettig chans att förstå, att vi hade skojat med dom. Skrattsalvorna ekade dock nästan lika mycket båda gångerna i sporthallen.
Döm om min förvåning, när jag någon dag senare stötte på en bekant på Konsum, som ställde frågan ”Varför kom aldrig Cadillac?” Jag hann precis undan innan jag exploderade av skratt!
Rektor Roger påpekade i sitt tack till oss, att vi hade varit tvungna att fejka misstagen, eftersom musiken hade varit så perfekt. Jag kan bara hålla med honom.
Många elever gjorde fina insatser som sångare, men Oliver Lundström och Malin Persson stack ut som suveräner. En så bra orkester, som vi hade 2007 skapar trygghet för solisterna och får dom att växa lite till, och det var många som växte.
Många av eleverna hamnade sedan på det estetiska gymnasieprogrammet. Om jag minns rätt var det Alexander x 2, Mikael, Hanna, Malin, Merine och Elin. Där visade dom, att vi hade en fin musiktradition vid Fröviskolan. (Detta utspelade sig på den tiden då det fanns en kommunal musikskola i Högsby kommun.)
När jag nu, nästan fem år senare, ser om ”Hot Stuff” kan jag inte annat än bedöma den som en av de tre bästa musikalerna jag varit med att bidra till. Handlingen var som sagt tunn men rolig, men den musikaliska mångfalden var imponerande, liksom topparna. Större bredd skapar en högre topp, har jag hört någon gång, och detta gällde definitivt för nittioettorna och ”Hot Stuff”.
Många utmärkta skådespelarprestationer höjde också föreställningen, och jag nämner då bara Ronette Svensson, Alexandra Steise och Tim Karlsson bland många bra skådespelare.
Några av birollerna fastnar också i minnet, främst då de tre poliserna Martin Hansson, Erik Karlsson och Alexander Hård.
Som alltid gäller, att musikalerna är ett lagarbete, även om både textilslöjden och bilden har haft värre uppgifter att lösa. I vår enhet fanns bl.a. Ann Persson, Ulf-Göran Görner och Torleif Persson, som alla behövdes för att göra en bra musikal.
Som tidigare beklagar jag den usla bildkvalitén, men DVD:n är inte av högsta klass trots att det var Göran själv som stod bakom kameran.
I övrigt får bildtexterna svara för informationen.
Härnäst presenterar jag ”Sommarplågan 2008”, som kom att bli min sista musikal.
Det ska inte dröja drygt två månader, som det gjorde mellan ”LOL” och ”Hot Stuff”!

Välförtjänt fängelsestraff.

2012-01-19T09:28:00.000+01:00

Jag förstår inte ordet ”Djurrättsaktivist”. Varför har någon hittat på det? Att pracka på andra människor sina egna värderingar med våld eller hot om våld är för mig ett beteende likvärdigt talibanernas. ”Jag har rätt och alla andra har fel” är en åsikt jag själv någon gång har förfäktat, men aldrig med våld.
Att definiera ”Djurens rätt” som rätten att släppa ut minkar ligger bortom min fattningsförmåga.
Han borde inte heller få komma ut förrän han har betalat skadeståndet.
Nu återstår bara för oss, som inte sympatiserar med denne ”Djurrättsaktivist” att vänta på, att minkarna kommer och släpper ut honom ur fängelset.

Fullt förståeligt.

2012-01-18T13:43:00.000+01:00

Jag hörde på lunchekot, att Fredrik Reinfeldt kritiserade oppositionen för att inte vara ett gemensamt alternativ.
Det är klart att han gör det. Innan Mååna Sahliin började fjäska för kommunister och avloppsrör var opinionssiffrorna ganska bra.
Efter att det gemensamma alternativet hade lagts fram började raset.
Vi vet alla hur det gick i valet 2010.
Det är uppenbart för mig, att Reinfeldt vill att detta fiasko ska upprepas.

Hässja? Visst inte!

2012-01-17T13:44:00.000+01:00

Under min tid som lärare i svenska vid Fröviskolans högstadium ägnade jag föga tid åt rättstavningen (numera finns användbar stavningskontroll, som dock inte används av många av dom som borde använda den).
Jag visade mindre allvarliga stavfel på tavlan, såsom femm, fämm, secks, säx osv, samt det allvarliga stavfelet ”Jag har kort på er bil”.
Som ytterligare exempel nämnde jag, att sje-ljudet konsekvent stavas med sj i norskan (sjiraff, garasj osv) och att vi i Sverige har 35 sätt att stava sje ljudet (numera tydligen överträffat)
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=411&artikel=3963073
Så skrev jag dom tre ord i svenskan som jag lärde mig stavas med ssj för sisådär en 60 år sedan, nämligen ässja, hässja och ryssja på tavlan och frågade eleverna, om dom visste vad det var.
Några fiskeintresserade kunde ryssja, och någon enstaka hässja, men ingen kunde ässja, men dom förstod min förklaring.
Torsten Strömberg hade jag som elev vid Sävsjö kommunala realskola läsåret 1966-1967, dock inte i svenska.
På hässjan hängde man gräs att torka till hö.
Ässjan använde smeden för att glödga järnet som skulle smidas.
Jag vet att jag är petig, så du, min läsare, behöver inte kommentera det.

Rekordskörd.

2011-12-27T15:00:00.001+01:00

Efter att ha hört talas om kantarellfynd på andra håll i Götaland och Svealand bestämde Ina och jag oss för att göra en hastig koll på våra två säkraste kantarellställen (Stellus Cantarellus), vilket resulterade i den här rekordskörden av fyra kantareller och tre trattkantareller.
Rekordet avser naturligtvis innevarande årstid/månad/mellandagarna.
Det här lär vi inte få uppleva igen!

Högsby IK:s medlemsregister.

2011-12-27T13:46:00.001+01:00

Jag har hanterat Högsby IK:s medlemsregister i 30 år, och idag lämnade jag det ifrån mig. Jag märker, att jag har problem med att hantera det allt svårare programmet, och någon gång måste ändå någon annan ta över.
Registret jag övertog efter Kennet ”Puhl” Karlsson är det till vänster. Då som nu är Adolfsson Weine först. Allt skrevs och noterades med blyerts och händerna.
Numera är hanteringen enklare, men man måste kunna det.
Varför har jag då pysslat med detta oavlönade arbete i trettio år?
Svaret är enkelt:
Vi har inget bättre än ungarna, egna och andras. Jag går till Frövi för att se bland andra mina f.d. elever spela fotboll. Jag tittar på småknottarna då och då borta på sjumannaplan.
Dom som håller på med fotboll ägnar sig dessutom i mindre omfattning åt olämpliga och olagliga verksamheter.
Bröderna Skolk och Smit spelade inte fotboll.
Inte bröderna Klotter och Vandal heller.

Hej, Jan Björklund

2011-12-21T16:14:00.003+01:00

Hej utbildningsministern!
Kan du förklara för mig på vilket sätt våra svenska elevers kunskaper ökar, när profitskolorna (dom du kallar friskolor) flyttar hundratals miljoner av våra skattepengar till olika skatteparadis?
Ta inte fram valfrihetssnacket, för det frågar jag inte efter!
Ta inte fram alla MVG och höjda betyg, för dom innebär inte alltid ökade kunskaper!
Förklara gärna, varför ”riskkapitalbolagen” säljer profitskolorna efter fem år! Vem köper dom då, och varför?
Våra skattepengar är en pålitlig inkomstkälla.

Om du, min läsare, råkar stöta på Jan Björklund kan du väl be honom titta in på min blogg.

Extra roligt i år.

2011-12-21T12:00:00.003+01:00

Jag skulle vilja veta, hur många högstadieskolor i Sverige som kan stoltsera med en så fin tradition som ”Juladansen” vid Fröviskolans högstadium.
År efter år lär idrottslärarna ut danserna till eleverna, och år efter år samlar jag ihop en präktig orkester som gör levande och bra musik att dansa till.
OT:s lokalreporter Ingvar Gunnarson var på plats och tog några bilder, och han presenterar alla som var med och gjorde musiken i sin tidning, men jag nämner dom ändå.
F.d. elever, som tar ledigt från sin gymnasieskola, eftersom dom prioriterar att spela till Juladansen, som Jonathan Karlsson, Carina Henriksson och Andreas Olsson.
Skolchefen Anders Johansson, som ger stadga åt kompet med sitt spel.
Åke ”Blås” Nilsson, som ger trygghet åt blåset.
Alexander Olsson, som hoppar in där det behövs.
Andreas Johansson, som numera kommer från Oskarshamn med sitt dragspel.
Dom två sexorna Hugo Lundström och Viktor Bloom, som debuterade tillsammans med Daniel Hägglund blev ett utmärkt bra komp.
Roger Welke, som ser till att ljudet blir bästa möjliga.
Ett stort tack till er alla att ni ville vara med.
Sist men inte minst eleverna själva, som kan känna stolthet och glädje över att lyckas med dom här danserna år efter år. Göran tyckte, att årets elever var dom säkraste han har haft.
Publiken fick lyssna på årets debutanter i två låtar, ”Apache” och ”When you walk in the room”. Anton Almqvist spelade gitarr med dom andra tre debutanterna, och Rasmus Rockner sjöng.
Jag var positivt överraskad av deras prestation. I bästa fall är det ett nytt ”Strömers pack” på gång.
Det får vi se om ett år.
Dom som så önskar kan se redan nu, eftersom en stolt förälder har lagt ut dom två låtarna på
http://www.youtube.com/watch?v=r1ThPMhpmXI

Odödliga.

2011-12-20T17:16:00.001+01:00

Det finns några verk inom litteraturen som jag har fäst mig vid mer än andra. Alltså läser jag om dom.
Sagan om Ringen är ett sådant mästerverk. Jag har läst Bilbo + trilogin tre gånger och sett om filmerna.
Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga hör också dit. Jag har läst böckerna och sett hela serien flera gånger. Jag kan valda delar utantill.
Böckerna om Harry Potter kommer jag säkerligen att läsa om inom en snar framtid.
Allra främst sätter jag dock Vilhelm Mobergs utvandrarepos. Jag prackade på mina elever Vilhelm Moberg och utvandrarna år efter år. Vi såg början av Jan Troells filmatisering fram till den klassiska scenen, där utvandrarna lämnar Korpamoen. Några elever lånade videon och såg resten hemma.
För varje generation ökar avståndet mellan dom som har släktingar i USA och utvandrarnas ättlingar. Kusiner blir sysslingar, som blir bryllingar, och till slut bryts kontakterna.
Vilhelm Moberg får mig att minnas en svunnen tid. Hans gamla fina svenska språk verkar säkert ålderdomligt på dagens ungdomar, men jag tycker om det. Han behärskade språket, vilket hör till ovanligheterna idag.
Därför läser jag nu böckerna för tredje gången.
Handlingen dög åt en musikal också.
Karl-Oskar och Kristina är två odödliga figurer.

Exakt 70 år.

2011-12-13T07:48:00.001+01:00

Den 7. januari 1942 kom ett brev till min mor i Prag.
Jag har sett det en gång i tiden, men jag vet inte vad min mor gjorde med det senare.
Det hade en svart ram och ungefär följande lydelse (mitt minne kan spela mig ett spratt):
”Efter strider vid Charkov saknades soldaten Eduard Strömer.
Han kämpade för fosterlandet.
Heil Hitler!”
Idag har det gått exakt sjuttio år sedan den isande kalla decemberdagen 1941 någonstans vid Isjum i närheten av Charkov.
Vid varje luciafirande har jag påmints om detta.
Se även
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/05/100-ar_02.html

LOL 2005.

2011-11-10T13:17:00.019+01:00

Åttioniorna hade jag inte så mycket med att göra förutom det 17-tal elever jag hade i tyska. När dom gick i åttan var dom utlokaliserade till den stora gråa stenbyggnad, där Malen gym finns idag. Dom var alltså dom första nior som gick i det ombyggda högstadiet.
Jag var inte med på deras musikalresa, eftersom jag inte förväntades ha med deras musikal att göra, men när dom frågade mig om jag ville vara med och hjälpa till kunde jag naturligtvis inte låta bli.
Jag har inget manus bevarat, utan bara mina nötter till dom olika låtarna, men handlingen var den gamla vanliga med diverse kärleksförvecklingar, men med ett undantag. Två killar tyckte om varandra.
Jag minns att jag var skeptisk till låten dom skulle framföra, men Daniel Axelsson förklarade på sitt vanliga lugna sätt, att jag skulle nog förstå hur väl den passade in i musikalen, och han fick rätt.
Det fanns flera riktigt skickliga musiker att tillgå. John Friberg var redan då bra på klaviatur och trumpet, Daniel Gustafsson platsade fint som sologitarrist, Andreas Johansson hade varit med på kompgitarr redan året innan, och Erik Vernersson blåste på bra i sin trumpet. Christoffer Johansson i åttan var given på tenorsax liksom Carl Persson Waern i sjuan på alt- och barytonsax. Björn Johannson var en habil trummis. Simon Olsson hade lätt platsat som basist, men han skulle ha en huvudroll i musikalen. Således saknade vi basist, men någon visste, att det fanns en elev från USA, som gick i nian, och hon påstods kunna spela elbas. Hon hette Allison Carlson, och jag frågade henne, om hon kunde spela elbas. Ett självsäkert och stöddigt ”yes” fintade bort mig riktigt ordentligt. Hon hade endast rudimentära begrepp om elbas, som att instrumentet har strängar, hals och greppbräda.
Jag var tvungen att lära henne att spela elbas. Det tog sin tid, men när premiären kom spelade hon felfritt (nästan).
En bra kör fick vi också ihop med Pontus Persson Oscar Nordahl, Frida Karlsson, Caroline Andersson och några som jag tyvärr har glömt. Av denna Caroline fick jag vid ett tillfälle när vi övade höra:
- Strömer, det märks på dig, att du tycker att det här är roligt!
Bättre komplimang kunde jag inte få.
Jag har glömt mycket av handlingen, men jag minns restaurangscenen med Sebastian Hernandez och Maria Macaya (tror jag), Den lockade fram några rejäla skrattsalvor från publiken tillsammans med spontana applåder. Här plockade Andreas Johansson fram sitt dragspel och John Friberg spelade trumpet i ”Bella Notte”. Jag hade lite svårt för att sätta den andra trumpetstämman, men det grejade sig efter ett långt filande och slipande. Everly Brothers ”Dream” skulle också vara med för att skapa den rätta romantiska stämningen, men flickorna som skulle sjunga ”Dream” var ju inte bröder, så låten hamnade i fel register och stämmorna slirade lite. Calle P-W fick spela den ena stämman på sin altsax, så löste det sig till belåtenhet.
Låtvalen var självklart elevernas, men jag tipsade dom om ”Blues Brothers” och deras ”Everybody needs somebody”, och dom tog den som avslutning.
I övrigt får bildtexterna berätta.
Varför bildkvalitén blev sämre än sämst just detta år har jag ingen aning om. Jag litade på Simon Olssons presentation av orkestern. Jag kan bara beklaga
Härnäst presenterar jag ”Hot Stuff” från 2007.

Minnesvärd DVD.

2011-10-21T10:47:00.003+02:00

Så var den klar, DVD:n från högsbydagens spelning utanför Högsby Sparbank. Jag tittade och lyssnade igenom den och kan bara konstatera, att vi gjorde en mycket bra spelning.
Jag kommer ihåg den gamle mannen i Gränna, som lärde mig barréackord och upplyste mig om att det fanns något som hette dimackord för ett drygt halvsekel sedan. Det hjälpte mig en hel del när det gällde att förkovra mitt bristfälliga gitarrspel.
Jag kan bara hoppas, att ungdomarna, som jag haft förmånen att få göra denna musik tillsammans med kan visa sina barn och barnbarn DVD:n om 20-30-40-50 år och berätta något om gamlingen som var med och hade så roligt.
Jag kanske förde något vidare.
I bästa fall ses och hörs vi högsbydagen 2012.

Också ett datum att minnas.

2011-10-01T12:24:00.012+02:00

Den 1 oktober 1938 rullade de tyska stridsvagnarna in över gränsen till Tjeckoslovakien. Min morfar, mormor och moster befann sig just då i Berlin för att besöka mormors två systrar, som bodde där.
När de återvände till sin hemstad Graupen återvände de till Tyskland.

http://www.levandehistoria.se/forintelsen/fakta/ockuperar_tjeckoslovakien
Två dagar tidigare hade Hitler fullständigt fintat bort Daladier och Chamberlain i München.
http://www.levandehistoria.se/forintelsen/fakta/munchenavtalet
Den lättlurade Chamberlain viftade med pappret och förklarade
"I bring you peace in our time".
Han gav Hitler11 månader att rusta upp Tyskland till tänderna.
Resten är även det historia.
Paradoxalt nog hade jag inte befunnit mig här utan dessa händelser.
I gymnasiet tvingade vår svensklärare oss att lära oss första strofen av Esaias Tegnérs ”Det eviga”.
Det gjorde han rätt i. Dikten borde översättas till arabiska, urdu, somaliska, elamitiska och ytterligare några språk.

http://www.internetional.se/deviga.htm
”Vad våldet må skapa är vanskligt och kort...”
Läs gärna hela!

En lyckad klassträff.

2011-09-11T16:45:00.002+02:00

Jag träffade mina f.d. elever f.1977 igår, och det var riktigt roligt att träffa dom igen. Den klassen bestod av trevliga elever, som inte gjorde alltför många hyss. Dessutom var kunskapsnivån mycket god. Med dagens betygsystem hade alla varit godkända i alla ämnen, och då var klassen stor, 28 elever.
Jag presenterar de omdömen jag hittills har hittat på Facebook:
Tack alla för en grymt kul kväll!!!!
Ja, kul var det! Ägnar nu min hemresa åt att reflektera över barndomen.
På väg hem från Högsby efter en väldigt lyckad kväll med mina gamla klasskompisar från högstadiet.
Superkul var det :-) ! Tack alla för en toppenkväll
Ja det var toppentrevligt att träffas. Tack för en riktigt bra kväll!
Håller med, det var jätteroligt att träffa alla igen och en kanontrevlig kväll
Tack för en jättetrevlig kväll. Verkligen kul att träffa alla. Var förbi lokalen idag men var ingen där då. Hoppas det gick bra med städandet. Speciellt tack till Oskar Sjöberg och Heinz-Günther Strömer. Ha det gott!
Mycket trevlig kväll igår!

Och tack för att du släppte in oss i Fröviskolan, Ann!

Minnen från lumpen 6.

2011-08-26T14:55:00.000+02:00

Idag är det exakt 50 år sedan jag muckade från lumpen på A6 i Jönköping. Jag hade diktat en visa på Povel Ramels melodi ”Balladen om Eugen Cork” som jag framförde på vår muckarskiva och minns ännu de första raderna.

- På A6 drygt ett år vi legat har
och vi har bara sista pinnen kvar.
Den tiden har vart bister och vi har haft det svårt,
men efteråt man glömmer ofta det som var så svårt.
Med några ord jag nu besjunga vill
allt det vi genomlevt och lite till..

Några rader till i andra strofer finns kvar på hårddisken, men det mesta är öken.
Jag fick 1500:- som utryckningsbidrag.
Den 1 september började jag studera matematik vid Göteborgs universitet.

Summer of '69 2004 (Woodstock)

2011-07-26T09:28:00.045+02:00

2002 var jag inte alls inblandad i musikalarbetet. ”Total Kanal” hette musikalen, och den hade några poänger. Årgången hade inte alls samma bredd som året innan, men det fanns en topp, Niclas Bergeskans. Han lyfte föreställningen, men som jag minns det var han för ensam.
2003 var jag inte heller inblandad. Musikalen handlade om diverse generationsmotsättningar, och det fanns fyra mycket säkra sjungande flickor. Jag hade haft med dom att göra, när jag hade EV musik några terminer, så jag visste vad de kunde, och de var musikalens behållning. Mikael Hultqvist gjorde också en bra insats, men som den beatlesälskare jag är störde jag mig på att han framförde ”She loves you” enstämmigt.
Så över till 2004 års musikal: Summer of ’69.
Åttioåttorna var speciella på många sätt. Många av dom kom hem till mig för att spela rollspel eller vanliga brädspel, och några dyker fortfarande upp vid enstaka tillfällen.
Det fanns många starka personer, som lugnt gick sin egen väg genom högstadiet. Det fanns många, som inte gick på högstadiet, utan på ett tonårsdagis, där man bara skulle ha kul hela tiden. Det fanns många riktigt begåvade elever. Det fanns de, som var riktigt dåliga på att läsa, skriva och räkna. Det fanns många invandrare, som var flitiga och ambitiösa, något som en del svenskfödda elever inte uppskattade. Det fanns många med humor. Det fanns många som var befriade från humor. Det fanns många positiva och kreativa elever.
Med andra ord: En salig blandning!
Som så ofta förr drog jag igång ett nytt pack med eleverna, när de började i sjuan. Tillräckligt många ville göra musik, och vi spelade upp på ett föräldramöte och på scenen i sporthallen vid höstterminens slut. Dom klarade ”Apache” felfritt, och Patricia Olsson var suverän i ”Eternal Flame”, där några flickor körade bra också. Kompet var mer än godkänt.
Det såg lovande ut, och förutsättningarna var mycket goda inför musikalen i nian, men några av musikanterna tyckte plötsligt, att musik inte var roligt längre, så det packet sprack av sig självt. Jag blev naturligtvis besviken, men jag har å andra sidan bitit i surare äpplen.
Musik, liksom idrott, måste vara roligt, annars blir det ingenting av det.
Ännu speciellare blev det, när åttioåttorna började nian. Det var läsåret 2003-04, när Fröviskolans högstadium byggdes om. Vi fick förfoga över ”Hemtekniska”, där utrymmena var små. Jag höll till i ”Glaskammaren”, ett rum med små fönster uppe på den ena långsidan. Musiken var flyttad till missionskyrkan, åttorna till den stora gråa stenhögen där gymmet är inhyst, och sjuorna var rejält splittrade, så vi och niorna var nog minst utsatta.
Med dessa förutsättningar började musikalarbetet.
I februari hade vi traditionsenligt varit i Stockholm och sett ”Fame” på Göta Lejon. När vi alla skulle bestämma vilken musikal som skulle göras 2004 tyckte många, att vi mycket väl kunde göra ”Fame”. Jag gjorde mitt yttersta för att avråda från ett så svårt och ambitiöst arbete. Vi hade små eller inga möjligheter att klara ”Fame” den här gången också.
Då kläckte Oscar Kratz en utmärkt idé:
Ett antal ungdomar skulle åka tvärs över USA i en gammal VW-buss till Woodstockfestivalen. Den ägde som bekant rum i augusti 1969.
Jag slök idén med hull och hår. Alla låtar och artister efter 1969 skulle vara anakronismer. Eleverna blev nästan lika entusiastiska som jag. De genomsökte Nätet efter fakta om artisterna, som var med på Woodstock. De skaffade information om själva festivalen. De letade låtar både till musikalen och det avslutande medleyt, hittade sådana de tyckte om och laddade ner. De studerade klädmodet från 1969 för att kunna sy tidsenliga kläder. Torleif och ett gäng duktiga slöjdare producerade en fasad av en tidstypisk VW-buss. Man började skriva ett manus. Jag har som alltid sparat allt som hade med musikalarbetet att göra, och de tre avfotograferade arken visar med vilken noggrannhet eleverna och jag grep oss an verket. Ingenting lämnades åt slumpen.
Jag kom på idén med en ramberättelse, där en åldrande Anton Johansson berättar för fyra unga killar om hur det var att åka till Woodstock. Dom skulle också åka till en festival, nämligen den världskända festivalen i Fagerhult.
Det var gott om scenbyten, och scenarbetarna slet duktigt, men ramberättelsen bidrog till, att problemen med scenbytena löstes på ett enkelt och smidigt sätt. Varje gång det var scenbyte tog ramberättelsen vid. Ramberättelsen bidrog också till att föra publiken framåt i handlingen.
VW-bussen skulle följa Route 66 (From Chicago to L.A, fast andra hållet) Vi övade in låten bara för att upptäcka, att elevdemokratin fungerade lika bra som tre år tidigare. Manusgruppen strök helt sonika Route 66.
Att påverka Matilda Eriksson, Elin Kvarnlid och dom andra i manusgruppen var svårt på gränsen till omöjligt. Däremot tog dom till sig tankar och tips, som stämde med deras planer.
Karaktärerna utformades noggrant, och speciellt lyckade blev Fabian Hernandez som den ständigt höge trummisen och Fredrik Bjerkhaug som den töntige och avsigkomne basisten. De fick många skratt och applåder.
Att hitta på de olika uppehållen på vägen var inget problem med den fantasi som eleverna hade. Jag själv hade läst Stephen Kings ”Jurtjyrkogården” och föreslog en övernattning på en gammal indiansk begravningsplats, vilket också anammades. Vidare stannade man vid ”Motellet”, där ”Morsan” Matilda Eriksson gjorde en bejublad biroll. Även ”Den värdelösa orkestern” med Christian Karlsson och Andreas Wiksten lockade fram skratt hos publiken.
Musikalen skulle givetvis avslutas med ett medley bestående av låtar från Woodstockfestivalen. Några flickor fick tillfälle att visa sig på styva linan där. Pojkarna valde att avstå.
Orkestern var det inget större problem att få ihop.
Vi hade ett bra grundkomp med Kim Svensson, trummor och Oscar Kratz på elbas. Sara Melzén kunde lite piano, och utökade sin färdighet rejält under terminens gång. Mikael Melzén hade spelat altsax i det storband som fanns på den tiden ända sedan han gick i fyran och Robert Forsberg tutade bra i sin trumpet. Två gitarrister, Andreas Johansson och Joakim Erlandsson samt Christoffer Johansson på tenorsax lånade vi från åttan och sjuan.
Det var ingen dålig laguppställning, även om Oscar slarvade lite under repetitionerna.
Det fanns många duktiga sångare bland pojkarna i årskursen, men fem av dom misslyckades med sina PSY-slag (ett begrepp från rollspel, när man inte vågar göra det man egentligen vill göra!). Övertalningsförsök från min sida misslyckades totalt, och jag tvingades ge med mig. Det medförde, att Dag Hansson och David Lunner fick ta ett extra stort ansvar när det gällde att sjunga.
Patricia Ohlsson och Sandra Karlsson gjorde bra sånginsatser liksom Nadja V Schantz och Charlotte Neumann i kören..
Även om fegisarna kanske skulle tåla det vill jag inte hänga ut dom så här sju år efteråt, men en av dom sjöng ”Summer of ’69” så bra under en repetition, att jag kände det längs hela ryggen!
Det ledde i sin tur till, att Dag, en av huvudpersonerna, misslyckades med ett PSY-slag på måndagseftermiddagen under genrepet. Nåja, han kom tillbaka, och vi repeterade ända till 21.30 med ett kort avbrott för pizzaförtäring. Politikerna ansåg att eleverna skulle belönas för att de hade stått ut med sämre förhållanden under ombyggnadsåret, så dom pizzorna kom i rättan tid.
Eleverna valde nästan alla låtar. Jag prackade bara på dom ”Running bear” till indianscenen och ”Land of 1000 dances”, där Mikael Melzén presterade ett suveränt saxofonsolo. Lyckligtvis var det dom två låtarna vi fick mest drag på under föreställningarna.
Varför dom ville ha med ”In the Shadows” med The Rasmus förstod jag inte, men jag lyssnade in låten och gjorde ett arrangemang på den.

I övrigt får bildtexterna berätta detaljerna. Trots att bara sju år har gått finns det många vita fläckar när det gäller eleverna av årgång åttioåtta.
Dom jag inte hade själv minns jag sämre eller inte alls.
Som alltid är bildkvalitén usel på gränsen till totalt kass, men jag har gjort mitt bästa.
Kommentera gärna och rätta mina fel!

Härnäst presenterar jag LOL från 2005

Tack!

2011-06-29T09:42:00.001+02:00

Tack alla ni som gratulerade mig på min 70-årsdag, antingen ni gjorde det som vänner på Facebook eller ni ringde eller ni skickade ett gratulationskort eller skickade blommor eller gjorde ett besök här hemma hos mig med blommor och andra mer lättkonsumerade flytande presenter.
Blommorna vissnar, vätskor är flyktiga, men jag har fortfarande ett ganska gott minne, så jag kommer att minnas min sjuttioårsdag. Det är inte så illa att fylla sjuttio, när man börjar betänka alternativet.
Till Ingvar Gunnarsson avger jag härmed ett löfte:
Om tio år får du göra en halvsida om jubilaren. Jag undanbad mig det i år, vilket gjorde dig lite besviken
Jag är ju på väg mot de åttio redan …

Summer of '66.

2011-06-25T16:07:00.002+02:00

För 45 år sedan inföll midsommarafton den 24 juni precis som i år. Jag och två av mina ungdomskamrater satt på Bergsgatan 13 i Gränna och söp till det (på den tiden festade vi inte, vi söp, men det är nästan samma sak) inför kvällens förväntade fröjder på festplatsen Åsavallen på Grännaberget.
Min mor och Syrran var i Tyskland.
Vi delade en sjuttiofemma Gordons Dry Gin så rättvist som möjligt och spelade tribello (ibland kallat Bismarck), eftersom det fattades en fjärde man till bridge.
Klockan åtta gick vi uppför trapporna, betalade inträdet och började spana in fruntimmer. En annan av mina goda vänner, numera avliden, berättade om en ensam tjej, som han just hade dansat med. Han pekade ut henne för oss medan han i smått lyriska ordalag redogjorde för diverse förtjänster hos den unga damen i fråga.
Jag bjöd upp henne, och den första replik hon fick höra var ”Spelar ni inte i kväll, Strömer?”
Det gjorde vi inte, trots att vi var rätt hårt bokade sommaren 1966, och lika bra var det, för annars hade jag inte befunnit mig här idag.
Igår kväll var jag uppe på Åsavallen igen. Där finns numera ingen festplats, dansbanan är sedan länge riven liksom alla andra småbyggnader som hörde till, men mina minnen finns kvar. Vi spelade ofta på Grännaberget, och det var alltid roliga spelningar inför en krävande publik.
Just midsommaraftonen 1966 spelade jag inte.
Vem den ensamma unga damen var överlåter jag åt mina läsare själva räkna ut.

Elvisprojektet, slutet.

2011-06-19T09:11:00.002+02:00

När jag och några jämnåriga började göra musik i Gränna i slutet på 50-talet försökte vi även spela några elvislåtar. Det var inte så lätt, eftersom vi varken förfogade över en elgitarr eller en gitarrist till en sådan. Vi hade en halvtaskig kontrabas, och en halvtaskig basist, som kunde G, D, A, E (de tomma strängarna) samt C, F och Bb, och en basgång, den i ”Won’t you wear my ring”. I övrigt ”drog han till”, och i rätt takt.
Vi hade en trummis med ett trumset som bestod av en virveltrumma, en hi-hat och en cymbal, och han var bra. Vi hade två kompgitarrer och mig på piano, inte därför att jag var bäst, utan eftersom jag var minst dålig. Sången sjöngs natur, för vi hade ingen sånganläggning. Resultatet står inte på något sätt att jämföra med vad dagens tonåringar klarar av med dagens utrustning, men vi var pionjärer, och andra på den tiden var inte mycket bättre eller sämre.
Publiken kunde identifiera låtarna, och vi hade roligt. Dessutom var vi dom enda tonåringarna i Gränna, som gjorde musik.
Därför är det en drygt 50 år gammal dröm som går i uppfyllelse, när jag numera får vara med och göra elvislåtar, som låter som elvislåtar.
När vi fortsatte med musiken i början av 60-talet i Gränna var det Cliff Richard and the Shadows, Spotniks, och så småningom the Beatles som passade oss. Då hade vi utrustning som dög och vi surfade med på beatlesvågen, men då var Elvis borta från scenen och fanns på filmduken.
Därför kan jag bara känna mig tacksam, för att jag har fått vara med och genomföra Elvisprojektet.
Det är ibland svårt att lägga ihop pusslet Elvisprojektet, eftersom alla musikerna spelar på annat håll.
Kalle Berggren i ”Heron Head”, Simon i ”At one”, Michael i ”Almost unplugged”, Mikael Karlsson är ute på turnéer i Tyskland, England, Danmark men spelar ibland också i Högsby, Andreas Ohlsson har något på gång i Berga tillsammans med sin äldre bror Alexander och Oliver Hammarsten, Andreas Johansson spelar med allt och alla, senast Bergeskans, Catja sjunger i kyrkan, och Oliver åker till Sundsvall som ungdomstalang.
Tack alla ni som är med!
Kalle Berggren, som jag har gjort musik tillsammans med i olika omgångar sedan 1995. Jag märkte redan då vilken begåvning han var, och han har mer än infriat förväntningarna. En trummis av rang med orubbligt och stadigt trumspel.
Mikael Karlsson, som det är en njutning att höra spela elbas. Jag ser upp till honom ungefär som en fotbollspelare i sexan ser upp till en bra spelare i landslaget. Den genomsnittlige lyssnaren i publiken förstår troligen inte, vilken hög nivå han befinner sig på. Jag känner glädje och stolthet idag över, att det var jag som visade honom dom första treklangerna i ”All shook up” och ”Heartbreak Hotel”.
Andreas Johansson, vår frontalfigur, har en enda brist, nämligen ett lägre register än Elvis. (Det var därför Michael Nilsson bytte gitarr till en som var lägre stämd). Han var suverän redan i ”Jailhouse rock” när vi gjorde musikalen ”Lol” 2005, och han har bara blivit bättre och bättre. Vilken tur att jag ringde honom inför HIK:s jubileumsgala i oktober 2008! Han är bra på allt i musikväg han gör, sång, gitarr, dragspel och piano. Han är en ödmjuk och bestämd yngling, som vet vad han vill och kan.
Michael Nilsson spelade gitarr i ”Hyran” 2001. Hans säkerhet, teknik och musikalitet har vuxit rejält under dessa tio år. Han gör praktiskt taget allting rätt, och är inte i något större behov av tillrättavisningar.
Simon Johnsson, vars gitarr ligger i bakgrunden med riff och slingor, som publiken oftast inte lägger märke till, men som ska finnas där, och som skulle saknas om han inte fanns. En skicklig hantverkare på det han ska göra. Det blir nog några solon över till honom i framtiden, och dom klarar han lätt.
Andreas Ohlsson, fenomenet som ”spelar lite piano också”. Han är bra på piano, och suverän på tenorsax. Dessutom är han den mest musikaliska person jag har haft att göra med. Han hör och förstår det mesta redan första gången, där andra behöver 3, 4 eller 5 försök. Jag hoppas att jag får leva så länge, att jag får uppleva några rejäla musikaliska framgångar för hans del.
Oliver och Catja Lundström, som har slipat stämmorna tillsammans med mig ända ner till 000-sandpapper för att få stämsången så snygg, tydlig och bra som vi bara kan. Har det slirat någon gång, som på ”King Creole” igår, så var det jag. Vackra röster och säker stämsång är deras kännemärke.
Fler än jag borde känna stolthet och glädje över att Högsby kommun kan presentera något så musikaliskt säkert och komplett som Elvisprojektet.
Vad som hade hänt, om jag hade haft dom här resurserna i slutet på 50-talet kan jag bara spekulera om.
Slutligen vill jag rikta ett retroaktivt tack till Gillis, Ove, Lennart och de andra i den utmärkta musikskolan vi hade i Högsby kommun.

Elvisprojektet högsbydagen.

2011-06-18T14:17:00.002+02:00

(Elvisprojektet, slutet kommer i morgon)
En gång är ingen gång.
Två gånger är en repris.
Tre gånger är en tradition.
Ja, vi gjorde en alldeles utmärkt bra spelning utanför Högsby Sparbank idag. Vädret var bra, Roger som skötte ljudet var bra och vi var bra.
Jag skulle inte skämmas för att ställa Elvisprojektet på någon scen i Sverige. Vi har en besättning som förstår att bemanna stationerna och göra sina insatser. Alla har fått sin utbildning eller delar därav i den numera nedlagda Kommunala Musikskolan.
Jag ville inte nämna det under spelningen, men Jonatan Karlsson befann sig annorstädes, så vi saknade både hans röst och hans lur, den där som man drar fram och tillbaka på.
Vi klarade oss bra ändå, men hade kanske varit ännu en liten aning bättre med Jonatan.
Alla i Elvisprojektet är positiva till att samlas fler gånger, kanske öva in några låtar till, men framför allt utveckla blåset. Et bra blås skapar tryck, och jag har pratat med John Friberg om en comeback. Jag ska också fråga Carina Henriksson. Med fyra lurar får vi en ny dimension i spelet, och en utökad repertoar.
Jag har även pratat med Henrik på Värdshuset om höstlovet. Vidare pratade Ragnar Pettersson med mig om nästa sommar och Långemåla.
Det ser ljust ut.
Problemet är att samla alla dess duktiga musiker samtidigt på samma plats.
Idag njuter vi av allt beröm som vår publik öser över oss.
I morgon börjar framtiden.

Läsårsavslutning i Högsby kyrka.

2011-06-17T10:30:00.004+02:00

Skolavslutningarna i Högsby kyrka känns lite annorlunda numera, när jag inte längre får sommarlov, men när fem av mina f.d. kollegor går i pension samtidigt är min närvaro i stort sett att betrakta som obligatorisk.
Rektor Roger var som alltid en mycket bra talare, men han överträffades av Anders Ek. Vi som hörde orden minns dom kanske inte ordagrant, men jag kan bara instämma i det han framförde.
Elevernas stora uppskattning tydliggjordes av två stående applåder.
I allt det positiva några negativa tankar:
Jag vet, att Jesus sade:
- Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. (gamla översättningen som jag lärde mig runt 1950).
Däremot har han aldrig sagt:
- Låten barnen skrika och föra oväsen i kyrkan.
Prästen undvek att kränka alla i kyrkan med en välsignelse, vad den nu kunde ha gjort för skada annat än att reta någon enstaka ateistanarkistfundamentalistextremist.
Bland årets nior fanns de sista som jag har undervisat som ordinarie. Jag hade dom i tyska i åk 6. Yngre elever har jag bara lärt känna vid olika vikariat.
Därmed är epoken Strömer definitivt avslutad.
Jag hoppar nog över läsårsavslutningen 2012.
På bilden nedan ses en av de pensionerade lärarna, nämligen pensionerade läraren Ingvar Gunnarsson.
Han ville inte, att jag skulle publicera bilden på min blogg, men jag vill visa, att jag också kan ta ett par bilder och skriva något sedan.

Elvisprojektet, fortsättning 4

2011-06-15T08:34:00.004+02:00

Ja, jag vet om, att historieskrivningen sker baklänges, men bloggen är sådan.
Efter vår spelning utanför Högsby Sparbank högsbydagen 2010 fanns det inget liv kvar i Elvisprojektet. Jag övade då och då med ”småknottarna” (jag kan bara inte släppa musiken), men i början av mars ringde Jonas Erlandsson mig. Han ville, att Elvisprojektet skulle spela på socialdemokraternas distriktskongress i sporthallen den 9 april. I publiken skulle den nyvalde partiordföranden Håkan Juholt befinna sig.
Plötsligt levde liket!
Jag ringde runt, och det behövdes ingen övertalning. Jag uttalade också ordet ”högsbydagen”, och det tyckte alla var väldigt bra sagt av mig.
Jag tog kontakt med Högsby Sparbank, och vi kom överens om att jag skulle lämna definitivt besked om högsbydagen efter spelningen för Juholt & Co.
Två problem infann sig. Kalle Berggren skulle till Milano just den 9 april och titta på fotboll, så vi hade ingen trummis. Mikael Karlsson var i Tyskland vid det tillfället, så vi hade ingen basist heller.
Eftersom problem är till för att lösas ringde jag Alexander Ohlsson, som jag vet är en bra trummis, och han ställde upp. Jag själv fick ta basen, så där försvann några låtar, som jag inte har tillräcklig teknik för.
Vi bestämde repertoaren och övade en gång, dock utan Andreas, som spelade på annat håll, och det kändes riktigt bra.
Veckan före spelningen ringer Simon. Han har någon form av festival på sin skola i Torsås, och kan inte vara med.
Där rök den ena av gitarrerna, men det skulle bli värre!
Vi riggade allt på fredagskvällen, mest tack vare Michael Nilsson och Alexander, åkte hem och somnade gott.
Jag väcktes 0645 på lördagsmorgonen av en telefonsignal. Jag hörde bara ett hest kraxande såsom av förkylda kråkor i luren.
Det var Andreas, som hade förstört sin röst på fredagskvällens spelning.
Jag frågade Oliver vad han kunde sjunga, men han tvärnitade, så jag fick ta ansvaret själv med både elbas och sång.
Vi skulle spela vid kongressens öppnande, och den insatsen var dålig. Man hörde väl vad det var för låtar vi spelade, men vi var inte bra. Jag skämdes lite, men vad hade vi för val? The show must go on!
Så skulle vi spela igen vid halv två, före Juholts tal. Jag frågade, om han ville sjunga något, och han tittade på låtlistan och pekade på ”Can’t help falling in love”.
- Den kan jag, förklarade han med ett lika stöddigt tonfall som en nyvald partiledare.
- Ta ett D på pianot! uppmanade jag Andreas.
Det gjorde han, och Juholt började klockrent i Bb-dur, exakt en ters för lågt:
- Wise men say….
Jag gav upp tanken att låta honom sjunga, och sedan gjorde vi en kanonspelning med den uppställning vi hade. (Jag, Michael N, Syskonen Ohlsson, syskonen Lundström och Jonatan) Varför det blev så bra som det blev vet jag inte, men vi fick massor med beröm efteråt. Bra gjort, med tanke på att nästan halva ordinarie besättning var borta.
Inför högsbydagen har vi övat två gånger, i söndags med fullt manskap, med undantag för Jonatan, som är borta på bröllop högsbydagen. Vi var nöjda med det vi gjorde.
Därmed är alla förberedelser klara.
Vi ses och hörs på lördag 1130 utanför Högsby Sparbank.
Vi kommer att ge allt vi har och lite till.
Ytterligare ett inlägg om Elvisprojektet kommer efter vår spelning då.
På bilden ses Andreas tillsammans med Catja.

Elvisprojektet, fortsättning 3

2011-06-14T15:25:00.004+02:00

Ja, jag vet om, att historieskrivningen sker baklänges, men bloggen är sådan.
Efter våra tre framföranden i sporthallen och på Tegelbruket i april såg vi fram emot högsbydagen. Andreas hade fått en förfrågan från Högsby Sparbank, om vi kunde spela en halvtimma utanför banken, och det kunde och ville vi verkligen. Det fanns också kontakter med Stabygården och Bruksgården, men därav blev intet.
Till högsbydagen övade vi in några låtar till med rejält blås, See See Rider och A big hunk of love, och Jonatan hade lärt sig att hantera en trombon. Jag har kvar spellistan, och den såg ut så här.
Högsbydagen 2009
1. Won’t you wear my ring C
2. King Creole Bb
3. Too much Ab
4. Heartbreak Hotel C
5. Return to sender C
6. Hound dog Bb
7. Devil in disguise F
8. Jailhouse rock Bb
9. Can’t help falling in love D
10. Trouble Bb
11. Burning love A
12. Suspicious minds D
13. A big hunk o´love A
14. See see rider G
Före spelningen dök en person upp med en pappfigur i naturlig storlek föreställande Elvis. Han undrade, om han fick ställa den bredvid scenen, och vi tyckte att det kunde vara passande. Han presenterade sig som Sven Franz von Bülow, berättade om sina kontakter i Malmö och Hamburg och frågade oss om intresse för framtida spelningar.
Vi kände oss smickrade, och svalde betet med hull och hår.
Sven Franz arrangerade en spelning i Oskarshamns Stadspark den 25 september 2009, och gjorde förespeglingar. Vi skulle spela all möjlig gammal god rock’n roll, och det tänkte jag att det kunde vi väl, och det kunde vi ju, men den 25 september 2009 gick till historien som en besvikelsens dag och en nyttig läxa.
Att ungdomarna lät sig duperas och fintas bort av en snacksalig och förtroendeingivande plattfot är väl en sak, men att jag själv gick på allt retar mig rejält än i dag.
Vi gjorde ingalunda någon dålig spelning eftersom vi inte är dåliga, men den missmodiga stämningen spred sig till vår musik, och vi var definitivt inte på topp, även om Andreas gjorde ”Great balls of fire” suveränt bra. Han kan inte bara det ena och det andra, han kan det tredje och det fjärde och det femte också.
Ekonomin runt Elvisprojektet har aldrig intresserat mig, eftersom jag har tillräckligt roligt med musiken utan pengar nuförtiden, men att bli lovad gratis mat och sedan tvingas betala 100:- per person och portion för något som kanske kostade en tia var magstarkt.
Vi genomförde spelningen, men hittade inte den rätta spelglädjen. Efter högsbydagen fick vi höra, att det lyste av spelglädje om oss, och det stämmer, för vi hade riktigt rejält roligt den gången men inte den 25 september.
Missmodet och håglösheten låg kvar alltför länge efter den 25 september, och Elvisprojektet var i princip medvetslöst (inte dött!) fram till högsbydagen 2010, då vi upprepade succén från året innan.
Efter den spelningen visste vi alla, att svårigheterna att samlas för att öva skulle bli ännu värre, eftersom Oliver och Mikael K slutade gymnasiet, Mikael för att studera elbas i Skurup, Catja slutade nian för att flytta till Kalmar och Andreas själv skulle flytta till Oskarshamn. Elvisprojektet mer eller mindre dödförklarades.
Jag saknade det oerhört, inte själva spelningarna så mycket som övningarna, då vi träffades och ständigt förbättrades. Jag frågade några riktigt unga, om dom ville börja med ett nytt Strömers Pack när höstterminen började, och det ville dom. (Det tar jag en annan gång)
Jag avslutar min historieskrivning om Elvisprojektet i morgon.
Bilderna visar Andreas Ohlsson, som ”spelar lite piano också” och de två nittioettorna Mikael Karlsson och Oliver Lundström.
Vi hörs och ses på lördag 11.30!

Elvisprojektet, fortsättning 2.

2011-06-14T08:40:00.005+02:00

Ja, jag vet om, att historieskrivningen sker baklänges, men bloggen är sådan.
Någon, jag minns inte vem (det kan ha varit jag själv) kom med idén, att vi skulle presentera Elvis Presleys karriär i ljud, ord och bild. Alla blev förtjusta i idén, och så vidtog förberedelserna.
Det största problemet med Elvisprojektet har hela tiden varit att hitta övningstillfällen då alla kan närvara. Alla inblandade ungdomar är riktigt duktiga och musikaliska. Dom är med i andra band och gör musik på andra håll. Några av dom är skickliga på annat än musik och ägnar tid åt detta, t.ex. fotboll. Ibland övade vi låtarna med den ene gitarristen, Simon, därför att Michael jobbade kväll, ibland fick jag ta basen därför att Mikael spelade på annat håll osv. men eftersom viljan fanns löste vi alla sådana problem
Alla låtar skulle övas in, och det visade sig, att det här med kör och stämsång var ganska knepigt till att börja med, men musikaliska människor lär sig fort. Vi satt i källaren hos mig och sjöng och slipade sången till rätta. Ters och kvint blev kända begrepp. Några insatser var svårare än andra, men de satt till slut de också.
Det förekommer rytminstrument och handklapp som bakgrund på många av de tidigare elvislåtarna, och Jonatan visade sig vara duktigast på att sköta just den detaljen.
Jag är som bekant lite av en ekorre, så jag har sparat allt som har med Elvisprojektet att göra. Det är 689 filer i 93 mappar idag, och det ökar fortfarande. Där finns nästan 50 låtar analyserade, några av dom har vi hittills valt att inte spela, trots att de är väldigt kända. (Good luck charm, Kiss me quick, One night bl.a.)
Å andra sedan har Andreas plockat fram mindre kända låtar, som vi övat in och spelat inför publik.
Jag hämtade hem bilder från Nätet, och John Friberg skaffade en projektor för digitala bilder. Jag och Andreas satte ihop ett manus. Jag läste om det igår, och märkte då, hur noggranna vi hade varit. Bilderna växlade sedan allteftersom berättelsen fortskred, vilket John och även Simon skötte förtjänstfullt.
Fredagen den 3 april presenterade vi vårt program i sporthallen; först för högstadiet och åk 6, och på kvällen för allmänheten. Fredag var den enda veckodag som vi kunde samla alla på, och då satt en hel del högsbybor hemma med sitt fredagsmys, så hallen var inte riktigt fullsatt. Jag hade reserverat två platser åt musikskolans bödel, det förra kommunalrådet Ewa Engdahl, men dom två platserna stod tomma under hela föreställningen. Den 8 april körde vi hela showen för tredje och sista gången på ett fullknôkat Tegelbruk. Då gjorde vi en om möjligt ännu bättre insats, och publiken var nöjd, mycket nöjd!
Jag fortsätter i morgon. På bilden ses de två gitarristerna Simon Johnsson och Michael Nilsson flankerande Kalle Berggren vid trummorna.

Elvisprojektet, fortsättning

2011-06-13T08:47:00.004+02:00

Ja, jag vet om, att historieskrivningen sker baklänges, men bloggen är sådan.
Efter Högsby IK:s 100-årsjubileum hade vi en utmärkt början på vårt Elvisprojekt, men alla som känner till något om Elvis Presleys tidigare inspelningar vet, att det på alltid stod
"with the Jordanaires" på skivetiketterna. Musikerna nämndes inte.
Vi behövde således en bra kör för att låta så likt Elvis som möjligt.
Min första tanke var Oliver Lundström. Han hade haft en av huvudrollerna i ”Hot Stuff” året innan, och var, liksom alla i den släkten, musikaliskt begåvad.Hans yngre syster Catja skulle säkert klara av tenorstämman. De båda syskonen anslöt sig glädjande nog till Elvisprojektet utan övertalning. Det var den 23 november 2008. (Jag har sparat e-postmeddelandet jag skickade till Andreas!)
Den fjärde stämman hittade jag luciadagens kväll, när jag hörde Jonatan Karlsson sjunga i luciakören. Han kunde dessutom tuta i olika lurar, trumpet och eufonium. Han värvades hastigt.
Redan tidigare hade vi plockat in John Friberg på piano. Han var mycket bättre än jag, och kunde dessutom tuta i sin lur.
Man kan inte gärna spela ”Return to sender” utan tenorsaxofon, och det var självklart för mig att fråga Andreas Olsson. Han gick ”bara” i sjuan, men hade redan medverkat i två musikaler, och jag visste vad han kunde. Dessutom kunde han spela ”lite piano”.
Därmed var laguppställningen klar. Den var i stort sett handplockad, vilket garanterade en hög kvalitet.
Nu skulle vi ha något att pyssla med också, men det skriver jag om i morgon.

Hur Elvisprojektet började.

2011-06-12T19:54:00.008+02:00

På lördag är det, som alla vet, högsbydagen. Klockan 11.30 står jag och några unga, duktiga musiker utanför Högsby Sparbank och spelar valda låtar ur Elvis Presleys rikhaltiga repertoar.
Det är nu tredje året i rad, som vi har nöjet att spela på högsbydagen, och vi kommer väl förberedda, men tyvärr utan Jonatan Karlsson, som finns på annan ort då.
Det kan vara av visst intresse att påminna om hur Elvisprojektet startade.
Högsby IK firade 2008 sitt 100-årsjubileum, och en stor fotbollsgala var planerad i sporthallen sista söndagen i oktober. Musikunderhållning var beställd, men några av dom musikanterna var bortresta på sitt höstlov, så man frågade mig i stället.
Jag hade redan avtalat med Kalle, Michael och Mikael om komp på Bruksgården vid själva hundraårsfesten, och dom var gärna med också i sporthallen. Jag plockade ihop några medley, Chuck Berry, CCR, Little Richard, Elvis och ett blandat.
Jag sjunger gärna själv, men jag kom ihåg, att Andreas Johansson hade sjungit ”Jailhouse rock” i musikalen Lol 2005, så jag ringde honom och frågade, om han ville sjunga elvismedleyt.
Jodå han var gärna med.
Vi gjorde en bra spelning, och bäst gick det när Andreas sjöng.
- Det här var så pass bra, att vi fortsätter med det. Det var vi överens om.
Vi fortsatte, men det skriver jag om nästa gång.
Jag tar med två inlägg och en bild från min blogg oktober 2008:

I vart fall blir det musik på lördag i sporthallen. Högsby IK:s fotbollsgala börjar kl. 1500 med mig på scenen, och det ska bli riktigt roligt. Jag får hjälp av fem duktiga ungdomar, som jag har goda tidigare erfarenheter av från olika musikaler.
Bas: Mikael Karlsson (Hot Stuff, 2007)
Trummor: Kalle Berggren (Odysseus äventyr, 1998)
Gitarr: Mikael Nilsson (Hyran, 2001)
Gitarr: Simon Johnsson (Sommarplåga, 2008)
Sång: Andreas Johansson (LOL, 2005)
Med den laguppställningen kan det knappast bli fiasko. Om du råkar tycka om riktigt gammal god rock’n roll, d.v.s. Elvis, Little Richard, Chuck Berry, Creedence Clearwater Revival och Jerry Williams, så får du ditt lystmäte.
Undrar du, varför det bara blir musik av gammal fin årgång, så beror det på att jag är gammal.
(Andreas Johansson saknas på bilden. Han är så duktig att han inte behöver vara med och repetera. Han kan ändå.)

Det blev en bra dag, bättre än jag hade väntat mig. Många ställde upp, och då kan resultatet bara bli bra, mycket bra eller utmärkt.
Det började redan tidigt på förmiddagen då 5xHerdinius hjälpte till att bära ner förstärkare, högtalare, mikrofoner och instrument till scenen.
Sedan fortsatte det med repetitionen. Så lätt det är att spela och sjunga när man har ett förnämligt komp! Tack Mikael, Mikael, Kalle och Simon. Ni var till god hjälp, och det trycket vi fick på ”I can jive” måste ha höjt taket någon millimeter.
Tack Andreas! Elvismedleyt blev precis så bra som du gjorde det. Du fick den längsta och mest välförtjänta applåden. Känn dig stolt!

Hyran 2001.

2011-06-07T19:46:00.046+02:00

1999 var jag inte inblandad i musikalarbetet alls. Musikalen hette ”Ska vi slå vad?”, och den var mycket bra, till stor del beroende på att man hade tillgång till samma orkester, som hade spelat så säkert i ”Odysseus Irrfärder”. Dom var nu alla ett år äldre och ett år bättre, men dom gick inte längre i Fröviskolan! Jag tycker nog än idag att det var lite småfegt , men det blev en utmärkt musikal.
2000 gjordes ”Tidsmaskinen”, en suverän idé, där man besökte olika årtal och spelade låtar från den tiden. Det retade mig lite, att jag inte kom på den idén själv. Det enda som störde mig något var, att man lät John Lennon (inte Paul McCartney) sjunga ”Let it be”. Tvillingarna Mats och Emil Johansson, samt Marcus Erlandsson kommer jag ihåg från orkestern.

Den 14-15 oktober 2000 var jag i Lidingö hos son, sonhustru och en två månader ung sonson. Av en ren händelse råkade jag få syn på en annons i Svenska Dagbladet:
Musikalen ”Rent” skulle ha premiär på Göta Lejon den 18 januari 2001.
Jag ringde genast och preliminärbokade 120 biljetter.
Det var inga problem att få kollegor och elever med på ett besök på Göta Lejon. Vi hade till och med kunnat få biljetter till premiären, men den var på en torsdag, och musikalresorna företogs oftast fredagar.
Det var lite grann som att köpa grisen i säcken. Jag skaffade en dubbel-CD med låtarna, men dom var i svåraste laget för oss, bedömde jag. Freddy Bergeskans fick låna den först, det kommer jag säkert ihåg.
Egentligen började det hela med övernattningen vid Sinnern i början av sjuan. Jag hade tagit med mig en gitarr dit, och på kvällen vid den sedvanliga grillkorvningen tog jag fram den och började med några av dom gamla låtarna jag kunde.
Döm om min förvåning, när en hel skrälldus elever stämde in! Det var Matilda, Malene, Malin, Frida, Carina, Jimmy, John, Kristina, Klara, Ann-Louise, Robin, Elin och många andra. Mats Lundbäck deltog också med förtjusning. Jag minns, att jag sade någonting om, att det här ser bra ut inför musikalen i nian.
Jag fick rätt.
Vi åkte till Stockholm den 19 januari 2001, och vid Nyköpingsbro, där vi alltid brukar stanna på musikalresorna köpte vi tidningar för att läsa recensionerna.
Vi skulle se en lovordad musikal. Recensionerna var fulla av beröm över föreställningen, och det stämde. Vi såg en fantastisk föreställning från våra utmärkta platser (rad 1, 2 och 6)
Redan på hemvägen från Stockholm började diskussionerna om musikalen. Vi skulle inte klara av att göra ”Rent” på sporthallens scen i Högsby, det stod klart för oss, men man kunde säkert hitta på något om ett gäng ungdomar, som inte kunde betala hyran i det hus dom hyrde, för att ha så roligt som möjligt där.
Så blev det.
Vi behövde en orkester, och det såg till att börja med inte alls bra ut. Freddy Bergeskans på trummor hade bara två nyanser i sitt trumspel, fullt ös och inget. Det fanns ingen basist, och bara en halvtaskig gitarrist, Mikael Nilsson (han spelade dock upp sig rejält under terminens gång!). Vi hade Tomas Vernersson på trumpet och Kalle Löfberg på tenorsax, så det fanns i alla fall lite att börja med.
Men som så ofta förr fanns det yngre elever, som gärna ville vara med.
Jag har alltid trott mig vara något så när musikalisk, men det var innan jag hade att göra med Anja Thydén. Hon gick i åttan, och att hon sjöng något utöver det vanliga visste jag, men att hon klarade piano, analyser och noter så retfullt enkelt hade jag ingen aning om. Hon plockade ut ”Total Eclipse of my heart” på 20 minuter! För mig hade det nog tagit 3-4 timmar!
I åttan fanns också Daniel Erlandsson, en allmänmusikalisk begåvning, som tog hand om gitarr, altsax och barytonsax efter behov.
Men var fanns det en basist?
Lennart Pettersson berättade om en kille i sexan (!), Oscar Kratz.
- Han kan lite grann, sa Lennart.
Det hade han alldeles rätt i. Oscar kunde inte mycket. Då.
Men han lärde sig, och han lärde sig fort, rätt och lätt. Det var han som tog den allra första tonen i musikalen (introt i ”Stand by me”).
En manusgrupp tillsattes med Malin (jag skämmer inte ut min blogg med efternamnet), Ann-Lousie Front, Elin Reinholdsson, Linette Israelsson och Angelica Lindqvist. Angelica gjorde senare också en bra insats som regissör.
Vi hade auditioner, och jag lade mig i uttagningarna så lite som möjligt. Jag lärde mig då en av nackdelarna med elevdemokrati:
Eleverna valde hellre sina kamrater med hög status i gruppen till huvudroller, trots att de inte kunde sjunga. Man ratade bl.a. den duktigaste flickan i årskursen, Klara Ingvarsson. Hon fick ingen roll alls, men hon tog en grym hämnd i medleyt, där hon tydligt visade, att hon var den bästa sångerskan i hela nian.
Musikalen hade kanske blivit bättre med henne i en huvudroll, kanske inte, men eleverna ville ha det så, och då blev det så.
Det fanns som sagt ett mycket stort antal duktiga sångare i just den årskursen, och jag tror att det är den bästa årgången någonsin i det avseendet. Bredden var mycket stor. Många ville vara med och synas och höras, så jag satte ihop ett präktigt medley med 26 inslag. Eleverna och jag föreslog låtar, och de valde själva.
Det var inte så enkelt att sy ihop 26 låtstumpar, men eleverna klarade det galant. Det var värre med orkestern, och svårast var det för Freddy Bergeskans. Vi hade virat in honom och trummorna i några varv gymnastikmattor (han hördes för bra ibland i alla fall), så han hade inte direktkontakt med oss andra. En jätteförstoring med ordningsföljden tejpades upp och hjälpte honom till slut. Vilka som sjöng i medleyt framgår av bildtexterna.
Jag genomdrev också, att orkestern inte enbart skulle presenteras som ”orkestern”, utan att alla blev nämnda med namn och instrument. John Pernius skötte detta.
Manusgruppen, eleverna och jag hade någon gång olika uppfattningar när det gällde låtvalet, men i stort var vi överens. De ville ha med Roy Orbisons ”Pretty Woman”, och det var jag helt införstådd med, eftersom det är en riktigt känd och bra låt, så vi övade in den.
Plötsligt fick vi veta, att manusgruppen hade strukit den ur handlingen.
Vi, som skulle göra musiken, delgav manusgruppen vår bestämda uppfattning om detta, och fler låtar ströks inte i den musikalen.
Vi hade i alla fall övat in en bra låt.
Eftersom originallåtarna i ”Rent” var knepiga att analysera och spela valde vi gamla kändisar. Jag satte texten till det mesta, och fick lite hjälp av manusgruppen. ”Stand by me” blev ”Bo med dig”,”With a little help from my friends” blev ”Mina vänner och jag”. I den låten kunde jag inte låta bli att driva lite gäck med Nils-Gustaf Runborg, och presenterade mig som pukslagare.
Kören sjöng ”Moviestar”, och jag berättade för flickorna, att mina barn sjöng ”Godisdag”, när de hörde låten på radio. Detta medförde, att kören sjöng ”Godisdag”, men det var det ingen i publiken som märkte.
Jag glömmer säkert någon eller några, minnet sviker, men Kalle Johanssons förmåga att ta tag i saker och ting och få dom gjorda imponerade. Johakim Olsson skötte arbetet bakom scenen med den äran. Angelica Lindqvist var bra som regissör.
Några av birollerna förtjänar att nämnas: Andreas Eriksson som Johnny Blue, Nicklas Blomqvist och Peter Odéhn som hans livvakter, Seema Karlsson som ”damen med hunden”, Mariana Steen som autografjägaren och Chrille Jonsson som knarklangaren.
För första gången hade vi en elev, som inte kunde vara med i musikalen p g a sjukdom. Det var den bästa flickan i kören, Frida Eriksson, som gick miste om en upplevelse och ett minne för livet. Lyckligtvis hade vi en så god bredd, att det fanns folk som kunde ersätta henne utan att det märktes alltför mycket.
Vissa minnen sätter sig djupare i mitt medvetande än andra. Det fanns bland eleverna en riktigt odräglig skitunge, som aldrig missade en chans att tjafsa, bjäbba, gnälla, spänna sig och säga emot. Hans ansträngningar när det gällde skolarbetet låg nära noll. Han reagerade varken på tillrättavisningar eller tillsägelser.
Med andra ord: En trolig blivande bidragstagare och möjligen socialfall.
När musikalarbetet började visade grabben upp ett nyvaknat intresse för skolan. Han ville sjunga ”Runaway” i medleyt, och det är ingen lätt låt ( I wo-wo-wo-wo-wonder är SVÅRT). Jag log invärtes för mig själv och tänkte, att det klarar han nog inte heller, men han fick försöka, som alla andra, och till min stora förvåning satte han låten.
Han fick också rollen som festförstöraren, ledaren för ”elaka gänget”, och i den rollen sjöng han ”Bad to the bone” (”Elak och hård”), och han gjorde det mycket bra.
Plötsligt trodde jag på grabben, så jag gick in på skolkontoret och ändrade hans betyg i svenska till ett G.
Han hette Robin Gustafsson (numera von Bothmer), och jag kan se honom framför mig, när han avslutningsdagen öppnade sitt betygskuvert, reste sig upp och med hög och ljudlig röst informerade alla i matsalen:
- Jaaaa! G i svenska!! Jag slipper IV!!!
De tio åren som gått sedan dess har bevisat, att jag gjorde rätt.
Som avslutning översatte jag Jerry Williams ”I can jive” till ”Det är slut”, och den fick vi ett rejält tryck på.
Det blev en mycket bra avslutning på en mycket bra musikal. Jag har nu sett om den efter 10 år, och det finns några tillfällen då sången slirar lite, men som helhet håller musikalen ”Hyran”, en hög klass. Födda 1985 var en bra årgång.
Bildtexterna får säga resten, (Ursäkta bildkvalitén!) och det jag har missat får ni påpeka i kommentarerna.

Minnen från lumpen 5.

2011-05-19T11:58:00.005+02:00

Någon gång i maj 1961 befann vi oss på Skillingaryds skjutfält för att öva luftbrisad. Det fungerade så, att man tidsinställde granaterna med tidrör. Då smäller det över huvudena på dom fiender som har krupit ihop i sina värn, och det är betydligt ohälsosammare än en granat, som briserar vid markkontakt.
Det var fyra pjäser, och jag hade som omväxling utsetts till pjäschef för 4. pjäs. Vi hade skjutit med en hög uppsättning, och hade fått nya värden, som var lägre. Riktaren hade ställt in dom, men mekanismskötaren hade glömt ställarmarna, så eldröret pekade fortfarande högt, när jag kommenderade ”fyr”.
Jag märkte misstaget ögonblickligen, rusade fram och vevade ner eldröret med mycket hög hastighet till rätt läge. En tyst överenskommelse fanns automatiskt mellan oss alla vid pjäsen.
Mycket riktigt ropade löjtnanten ”kontroll” med högsta tänkbara röst efter 10-15 sekunder. Vid kontroll ska alla omedelbart ställa sig 10 meter bakom pjäsen, medan alla värden och inställningar kontrolleras. Den stridige löjtnanten, som inte älskade mig särskilt mycket (känslorna var besvarade) skrek extra högt:
- Vi börjar vid 4. pjäs, för där är Strömer chef. (Normalt börjar man vid 1. pjäs).
Med ett maliciöst och självsäkert leende mot mig (jag höll mig allvarlig) gick löjtnanten fram och kontrollerade allt minutiöst. Därefter tittade han på mig (jag behöll min allvarliga min) och sade:
- Märkligt, det måste vara någon annan.
Kontrollerna fortsatte och han hittade inga fel. Löjtnanten frågade efter temperingen (= tidsinställningen) och alla temperarna svarade 13,6.
Detta ledde till, att ett parti tidrör sändes till försvarets materielverk för granskning.
Allt detta är naturligtvis preskriberat idag.
Granaten hade briserat exakt över tofterydsvägen.
Där fanns just då, tack och lov, inga trafikanter.

Odysseus irrfärder 1998.

2011-05-12T12:57:00.000+02:00

1997 var jag för första gången inte med alls i musikalarbetet. Det berodde på, att vi hade förändrat högstadiet i samma veva som sifferbetygen försvann. Jag övertalades att ingå i ett arbetslag, och släppte därmed 81-orna i svenska, som Stig Wisén fick ta över.
Jag minns bara, att musikalen handlade om två konkurrerande gäng, och jag såg den bara en gång.
Musikalresan till Stockholm 1998 inleddes på ett lite annorlunda sätt. Vi lärare hade hört envisa, trovärdiga och upprepade rykten, att många av eleverna hade tänkt sig att supa till det i bussarna redan på ditvägen. Nu är ju öl till exempel gott, men det har definitivt inget på en musikalresa att göra. Vi vidtalade chaufförerna, så ingen släpptes in i bussarna förrän vi ville det. Alla elever möttes med orden ”har du något emot att visa oss innehållet i din ryggsäck/kasse/väska”? Några hade det, men då förklarade vi, att dom fick ta sig till Stockholm på annat sätt.
Pojkarna blev då plötsligt kissnödiga, och måste in i högstadiebyggnaden, trodde dom, och någon lyckades med finten. Övriga placerade sina burkar i snödrivorna, som var perforerade av runda hål när det ljusnade dagen därpå. Resan var ovanligt lugn.
Vi var på Oscarsteatern och såg West Side Story. Jag kände till den från vår resa 1990, och hade berättat lite om handlingen. Eleverna var i allmänhet mycket nöjda med föreställningen, men alla var överens om, att vi inte gärna kunde göra West Side Story en gång till.
Jag såg det därför som en utmaning, att pracka på eleverna något klassiskt. Jag läste om Iliaden och Odyssén, och kom fram till, att Iliaden var omöjlig att göra, medan däremot en förkortad Odyssé skulle vara alldeles utmärkt för oss.
Jag och Ann-Marie Christoffersson hade svenskan i enheten, men hon blev sjuk, så jag fick ta ansvaret för svenskämnet i alla niorna. Det var inte alltid lätt, men i efterhand givande.
Jag berättade handlingen i Odyssén för eleverna, och se, mina frön föll i god jord och grodde. Alla elever fick en sammanfattning av Odyssén och jag tror nog att de allra flesta läste den.
Några episoder bedömde vi som ospelbara (Scylla och Charybdis, besöket i Hades bl.a.).
Alla skulle lämna förslag på låtar att använda i musikalen. Jag kunde givetvis inte hålla fingrarna i styr, så ”Smoke on the water” blev öppningslåt med texten ”Rök över Troja”. ”Back in the USSR” blev ”Nu är jag hemma igen”, ”YMCA” blev ”Dig vill jag ha”, ”Tears in heaven” blev ”Min Odysseus” ”Who’s gonna follow you home” blev ”Vem ska du välja idag”.
Eleverna hade inte mycket emot dom låtarna.
Till scenen med Aiolos (vindarnas gud) spelades allt vi kom på med vind i texten, ”Blowing in the wind”, ”Mot alla vindar”, ”Hör hur västanvinden susar”, ”Vem kan segla förutan vind”, ”Sol, Vind och vatten”, Wind of change” och några till.
Mitt pack med elever födda 82-83 hade självdött strax före jul, så vi hade ingen basist men en suverän gitarrist i Marcus Fredriksson, en utmärkt trummis, Kalle Berggren, en intresserad pianist, Runborg och en Brinck på kompgitarr. Blåset var tunt men bra och hette Martin Peilot, trumpet. Kören bestod av Karin Emrin, Emelie Sterckxs och Bill Front.
Turligt nog hade Gillis Roger Petersson från Ruda som praktikant den terminen, och han ställde gärna upp som basist.
Jag har inget minne av någon audition. Det fanns gott om roller, och många fick dubblera. Huvudrollen som Odysseus gick till Tobias ”Hajen” Karlsson från Berga. Han var som klippt och skuren för sin roll, och dessutom sjöng han bra. Han la ner ett oerhört arbete på utantillärningen av sin roll, och han var felfri på föreställningarna. Katarina Holinkova var utmärkt som Penelope och Jesper Åbergs ena roll var sonen Telemachos.
Ann-Louise Ohlsson skötte uppgiften som berättare med bravur.
De grekiska gudarna ingriper i handlingen, och Tommy Tift gestaltade Zeus. Tommy och jag var inte de godaste vännerna i åttan, men det ändrade sig i nian och särskilt under musikalarbetet växte han rejält liksom många andra, både pojkar och flickor. Övriga ”gudar” var Robert Lundberg som Poseidon. Han klampade in med en treudd i handen och simfötter på sig till publikens förtjusning. Maria Anazco var Athena, Jan-Eric Svensson var Hermes, gudarnas budbärare. Han trippade nästan lika elegant som Rune Ohlsson. Anna-Karin Johansson spelade Helios, solguden med övertygelse.
Med i Odysseus båt fanns Patrik Sjökvist, Andreas Prins, Peter Svensson, Patrik Nilsson och Fredrik ”Mellen” Johansson. ”Båten” hade slöjden tillverkat, och den gick fram och tillbaka både på och framför scenen.
Textilslöjden fick en mängd att göra, eftersom det var kostymer och dräkter i precis varenda scen. Jag vet inte hur mycket Ann sydde, och hur mycket flickorna sydde, men många sömmar blev det. Tack igen Ann, för ditt engagerade arbete!

Jag har som alla vet svårt för att låta bli. I öppningsscenen fanns den trojanska hästen på scenen, och någon frågade:
- Vad ska vi göra med hästen?
Han får två svar:
1. Bränn upp skiten!
2. Nej, stoppa upp den och sälj den för 100 000:- till någon som är tillräckligt lättlurad.
(Någon ville stoppa upp en älg för 100 000:-. Inga namn!)

Vid ett tillfälle säger Athena till Zeus:
- Pappa, kan inte du utse Ithaka till årets ö?
- Vaddå, dom har väl inte gjort något särskilt?
- Nej, men dom blir säkert glada över utmärkelsen.
(Som du kanske minns kallades Högsby ”Årets kommun” år 1998).

Odyssén är en lång berättelse och manuset blev i längsta laget, så Rosmarie Stjernström tog fram rödpennan. Hon skalade bort sådant som inte förde handlingen framåt. Tyvärr strök hon också extrascenen, där en gunnarsonliknande figur kommer in från vänster och börjar blixtra med sin kamera.
- Ta skydd! Främlingen slungar blixtar mot oss.
- Det är nog Zeus, åskguden, som har tagit mänsklig gestalt.
Zeus (Tommy Tift) kommer in:
- Nej, det är jag som är Zeus. Det där är Gunnarsson från OT i Högsby som är här på ett besök från framtiden.
Gunnarsson kom undan alldeles för lätt i det årets musikal.

Egentligen förtjänar alla att omnämnas, för ”Odysseus irrfärder” var i högsta grad ett lagarbete, där många kuggar skulle passa in i varandra.
Det gjorde dom. Musikalen tål mycket väl att ses om.

Som alltid beklagar jag den urusla bildkvalitén, men inspelningen är inte bättre.
Bildtexterna får berätta resten. Bilderna har kanske inte alltid hamnat i rätt ordning.

Härnäst presenterar jag ”Hyran” från 2001.

Oförglömligt.

2011-04-25T10:38:00.010+02:00

Det blev en oförglömlig kväll för mig på Värdshuset Emågården igår. Minnet av den sitter djupt redan, och det kommer att sjunka in ytterligare en bit.
1990 började jag och några sjuor träffas för att spela och sjunga dom gamla låtar, som jag kunde lära dom. Övriga medlemmar tillkom efter hand i Packet. Vi höll på i nästan tre år innan Packet upplöstes, och vi hade en varierad repertoar, många roliga spelningar, och därmed många roliga minnen.
Känslan att 20 år senare få göra musik med nästan samma gäng i en dryg timme är omöjlig att beskriva, så jag nöjer mig med några fakta.
Gemene man i Högsby förstår nog inte vilken hög klass Marcus Högqvist håller. Om han hade spelat fotboll hade han varit med i landslaget. För mig räcker det att se hur han behandlar sin gitarr. Han hittar det han ska spela, och han gör det felfritt. Han hade det allra mesta med sig hemifrån, men något kanske jag har lyckats lägga till. Hans sångröst gör sig säkert alldeles utmärkt också i andra lokaler än Värdshuset. En skicklig yrkesmusiker.
Michael Bergeskans är som framgår av namnet en Bergeskans, och en omusikalisk Bergeskans är väl ungefär lika lätt att hitta som en fredsälskande taliban. Han ger oss andra en trygghet med sitt säkra basspel, och tillsammans med Kalle Berggren blev det ett stabilt grundkomp.
Tack Kalle, för att du kunde hoppa in, när Ulf blev justerad. Du höjde oss lite till.
Andreas Askebring (f.Johansson) håller sig i bakgrunden med sin kompgitarr. Han märks inte mycket, men det skulle märkas, om han inte fanns där. Han hörs alltid lagom mycket och är lagom pådrivande.
Andreas Lengyel klarar inte bara av tangenterna, han lägger på stämmor lätt och rätt, och sjöng också några bitar med sin härliga röst. Vilken tur att jag fick fatt i dig förra måndagen!
David Fredriksson är allra bäst i dom lite ”råare” låtarna. Att vi fick upp ett så härligt gung i ”Sweet Home Chicago” var inte bara kompets förtjänst; David själv bidrog i högsta grad. Om någon i publiken inte kände gunget i den låten, så var det i vart fall inte vårt fel!
Cadillac Ranch gick heller inte av för hackor.
Blåset bestod den här gången inte av Henrik Sanglén, som befinner sig i Singapore. Två tenorsaxofonister, Christoffer Johansson och Andreas Olsson, som inte ens var födda när vi började 1990 platsade enkelt efter någon timmes genomgång med mig i början av april. (Dom har fått sin utbildning i den numera nedlagda kommunala musikskolan). Transponeringar klarade de relativt lätt, och de skapade det tryck, som ett bra blås förväntas skapa. Tack för att ni ville vara med!
Tack Henrik, för att vi fick komma till Värdshuset och spela, och tack för allt du bjöd oss på! Framtiden får utvisa, om du vill ha oss någon mer gång. Jag har allas e-postadresser och mobilnummer.
Sist men inte minst ett tack till publiken, och detta är inte en tom fras från mig. En bra publik höjer alltid bandet. När vi ser, att publiken är med oss, då lyfter vi oss en bit till osv.
Mitt gamla skämt ”bättre än så här är vi inte” efter en riktigt väl framförd låt fick jag revidera med ”vi har visst spelat upp oss lite till” vid inte mindre än två tillfällen.
Det var en skön känsla att efteråt glida omkring med en öl i handen och prata med alla f.d. elever och övriga ur publiken. (Förlåt mig, ni tre som jag inte lyckades identifiera, men Strömer är gammal). Berömmande ord sitter alltid bra i öronen, särskilt när man vet, att berömmet är äkta. (De berömmande orden från förra kommunalrådet, tillika musikskolans nedläggare Ewa Engdahl, mottog jag med blandade känslor).
Jag har blivit lovad ett USB med ljud- och bildfiler, som jag hoppas kunna lägga ut på min blogg så småningom.
Jag saknade Ingvar Gunnarsson med sin blixtrande kamera, men han jobbar inte helger längre.
Nu är den här spelningen imperfekt, och jag ser fram emot nästa, den med Elvisprojektet på högsbydagen. Där är du, Mikael Nilsson med, så jag slutar med att tacka dig för hjälpen med att rigga upp allt på Påskdagens förmiddag och att köra tillbaka på Annandagen.
Det blev roligare än förväntat för mig att få träffa Packet igen och göra musik tillsammans.
Oförglömligt.

Minnen från lumpen 4.

2011-02-23T08:37:00.003+01:00

Eftersom vi förväntades försvara hela fosterlandet ingick tre veckors vinterutbildning i min militärtjänstgöring. I mitten av februari 1961 åkte vi iväg från Jönköping till Evertsberg med övernattning på I 3 i Örebro.
Vi skulle ligga i de välkända militärtälten, och i vårt tält var vi 12 personer. Det eldades rejält nattetid, och vi fick således sitta eldvakt någon timma varje natt.
Vi bekantade oss med Dalarnas fjällvärld, vilket skedde genom att skidledes bestiga diverse fjälltoppar, beundra utsikten och skida vidare mot nästa. Jag har aldrig varit någon bra skidåkare, men det var inte dom flesta andra heller. Dock lärde vi oss en del. Bland annat använde vi två hela dagar till att spåra inför det 38. Vasaloppet. Vi följde markeringen ”V” på träden några mil åt vardera hållet. På den tiden rörde det sig om dubbelspår.
Vi var många, som gjorde musik på 2. Batt. så vi fick ihop ett riktigt habilt gäng med trummor, bas, piano, gitarr, tre saxofoner, en klarinett, en trumpet och en bastrumpet. Officerarna tyckte nog att det var något att visa upp, för vi fick en hel bil bara till instrumenten. Vi gjorde musik i Evertsbergs bygdegård vid två tillfällen, och det kom massor med folk för att dansa. En kväll stod vi för musiken på högfjällshotellet i Sälen. På dagen hade de som kunde ägnat sig åt utförsåkning där, och vi andra åkte på längden.
En hel del tid ägnades åt att åka runt och gruppera haubitsarna, än här och än där. Olyckligtvis började sjukdomar grassera, så nästan halva batteriet låg på sjukan. Vi övriga fick ta längre och längre eldvakter.
En morgon hade jag näst sista eldvakten. Jag satt och halvsov, när jag hörde en röst utanför tältet ropa ”Larm, larm”. Jag trodde, att det var någon från ett av de andra tälten som var ute och pissade och samtidigt passade på att skoja, så jag stack ut huvudet och sa:
- Håll käften! Grabbarna sover.
- Larm! Fjällräddning! ropade samma röst.
- Hitta för fan på något bättre! tyckte jag, men då ilsknade han till.
- Detta är kapten Timén. LARM!!
- Ja, kapten! blev det självklara svaret när jag såg gradbeteckningarna glittra till i skenet från ficklampan.
Så begav vi oss iväg mot Sälen. Någon hade en battteriradio (det hette så för 50 år sedan) och vi hörde på nyheterna att ”militär har satts in i spaningarna”. Det var oss dom menade.
Det hela blev en spänd förväntans upplösning i tomma intet, för när vi kom fram till Sälen fick vi veta, att de saknade hade anlänt alldeles av sig själva.
Vi hade lika långt tillbaka till Evertsberg som det hade varit till Sälen.
Den 5 mars gick det 38. Vasaloppet, och vi fick erbjudande om att tjänstgöra som rapportörer och köpatrull. Förtjänsten var 10:-, och det var bra betalt, då ett paket cigarretter kostade 2:50 (jag rökte på den tiden). Jag och 55 Mc Nilsson kördes ut till en skogsväg halvvägs mellan Mångsbodarna och Evertsberg med en Ra122. (http://gronradio.sm7dlf.se/ra1.htm)
Först skulle vi rabbla upp numren på åkarna som passerade, så att Mora hade en aning om vilka som var i ledningen. När alla hade passerat skulle vi avlösa köpatrullen från Mångsbodarna och åka sist i spåret till Evertsberg. Jag hade radion, och Mc Nilsson reservackarna, och så bytte vi halvvägs.
Så, hör och häpna:
Jag har åkt Vasaloppet, i vart fall 12 km.
55 Nilsson kallades Mc Nilsson, för att han var så jävla snål. Han gjorde nästan vad som helst för pengar.
Jag och Ina var i Dalarna år 1999. Vi passade på att besöka Evertsberg, och jag kände igen mig, och lokaliserade även platsen, där våra tält hade stått.
http://www.evertsberg.com/restaurang.htm
Bygdegården såg inte ut så här för 50 år sedan, men den fanns.

Praktisk åtgärd.

2011-02-07T17:56:00.002+01:00

Inför kommunfullmäktiges sammanträde idag bestämde jag mig för att förenkla en del invanda rutiner..
Det är omöjligt att förutse vad som kan hända under ett sammanträde med Högsby kommuns fullmäktige. Man ajournerar sig och de folkvalda rör sig hit och dit, av och an, fram och tillbaka. Ledamöter överfalls av plötslig trötthet, och man kan glömma att fatta beslut om exempelvis simskola. Hela delegationer har vid tidigare möten opåkallat lämnat sessionssalen.
Ingen kan begära, att Birger Svanström alltid ska stå på pass vid kommunhusets dörr för att förmå de politiker, som av olika skäl väljer att lämna mötet, att återvända till pågående sammanträde.
Med denna enkla men ändamålsenliga skyltning kan fullmäktigeledamöterna återvända till sammanträdet också utan Birger Svanströms ingripande.

Flower Power 1996.

2011-02-01T11:19:00.038+01:00

Läsåret 1995-1996 hade jag en härligt blandad nia. Där fanns många olika personligheter, snacksaliga Petter och Daniel, Alexander den stöddige, mopedåkaren Andreas, motsträviga Jennie, opponerande Tina, pratsamma Petra, Victoria, cafeteriaförsäljaren Dahlak, gymnasten Jimmy, envisa Sara, syrlige Stefan, lille Crille, Aster, Andrés, Mikael, Hanna och Tove, Matilda och sist men inte minst Gabben, som faktiskt en gång i åttan erkände att han hade fel!
Även de andra niorna kryllade av personligheter. Det skulle nog bli en bra musikal 1996 också.
Föreställningen vi såg var ”Little shop of horrors” på China, och den var imponerande bra. Huvudrollerna hade Björn Kjellman som Seymor och Charlott Strandberg som Audrey, Per Eggers (han blir enligt dagens OT 60 år den 3.2.) som Mr Mushnik och Claes Malmberg som tandläkaren Orin. Kapellmästare och arrangör var Johan Landqvist, som återfanns som kapellmästare i ”Så ska det låta”. Som synes rörde det sig om enbart toppnamn.
De tekniska arrangemangen var också imponerande, särskilt den köttätande ”Audrey 2”, som styrdes med en stor ansamling hydraulik.
Vi lärare och niorna var överens om att det hade varit en fantastisk föreställning, och det var många som redan under hemresan från Stockholm trodde sig vetaa vad årets musikal skulle heta.
Jag delade elevernas entusiasm, men påtalade en del problem. Var skulle vi hitta ett monster, som kunde sluka Mr Mushnik? Hur skulle vi klara musiken, och framför allt sången, där det fanns några riktigt svåra nummer?
Elevernas entusiasm vällde fram som en flodvåg, och den sköljde med mig. Ett nothäfte efterskickades, anlände och kopierades. Bo Strömholm och RSS vidtalades och informerades om vårt problem med de större monstren. Jag fick det självsäkra svaret:
- Det fixar vi. Det blir en bra övning i svetsning mm.
Många gånger besökta jag RSS för att diskutera utformningen av de två större monstren, särskilt då det största, som skulle äta upp Johan Nilsson. Bo Strömholm hade god hjälp av Jonas Blomqvist och Fredrik Gräntz (tack en gång till), och de lade ner ett stort arbete.
Sedan skulle stålskelettet kläs med tyg, och jag minns, att Ann Persson hade oturen att få en nål i knäet på ett riktigt otäckt sätt. Den slutliga produkten blev helt fantastisk. Det största monstret fick en stor applåd, då det uppenbarade sig.
Jag minns inte idag vilka som skötte spakarna, som lyfte upp monstret, så att Johan halkade ner och ut på baksidan, men Johan var ganska stor, så det var nog inte dom klenaste.
Manuset ordnades med hjälp av filmen ”Little shop of horror”. Jag kommer idag inte ihåg, om någon hyrde den och kopierade den (olagligt, men tack och lov preskriberat), men ett dunkelt minne säger, att vi hade sådan tur, att den visades i någon av den tidens TV-kanaler. Därifrån plockade sedan eleverna ut replikerna. Åsa Norrsén övervakade det hela.
Orkestern var vid tidpunkten för musikalresan en stor öken med två oaser, den mycket rutinerade trumpetaren Håkan Sanglén och den allmänt musikaliske Magnus Selegran. Det fanns ingen trummis, ingen basist, ingen gitarrist, ingen pianist och inget blås förutom Håkan.
Jag hade ett nytt ”pack” på gång, men dom gick bara i sjuan, sexan och femman. Det visade sig, att de fick ta ett sort ansvar. Peter Kvillegård gick in som basist och Jonatan Chauca tog den ena gitarren. Martin Andersson, som gick i nian, tog den andra. Tvillingarna Mats och Emil Johansson i femman fick extra timmar med sina tenorsaxofoner, och de var musikaliska och lättlärda.
Tack och lov visade det sig finnas en far och en dotter Betzholtz, Anders och Kristina. Anders tutade i en barytonsaxofon, och Kristina, som bara var tolv år och gick i sjuan kunde spela piano efter noter. Det gjorde hon mycket bra, och utan henne hade vi nog fått be någon utomstående om hjälp. (Om jag minns rätt lämnade de Sverige under sommaren för att återvända till USA.)
Problemet var trummisen. Nior har av naturliga skäl företräde, och eftersom Peter ”PG” Gräntz ville spela, så fick han det. Kalle Berggren var alltså diskvalificerad från början.
PG hade alldeles egna idéer om hur trummor skulle spelas, och dom överensstämde sällan med de andra musikanternas och aldrig med mina. Konflikterna var många, sega och utdragna, och jag fick väl några gånger höra mindre smickrande tillmälen, men eftersom PG är en intelligent person, så fattade han till slut, och när det var musikaldags var han riktigt duktig.
Auditionen var relativt enkel, men en flicka i 9B med ett övermått av självförtroende kunde inte för sitt liv inse, varför vi lät henne stå tillbaka för Linda Cahling i huvudrollen som Audrey. Alla andra förstod mycket väl, och Linda blev några år senare (2001) vald till Sveriges Lucia.
Flickan i fråga valdes till något helt annat senare.
Auditionen gav som sagt snabba och tydliga svar. Linda spelade Audrey, Peter Blomqvist Seymor, Johan Nilsson blev Mr Mushnik, Joakim Nilsson tandläkaren Orin (hans äldre bror Mattias hade haft en sångroll i Grease 4 år tidigare). Monstret, Audrey 2, tog Martin Carlsson hand om på ett suveränt sätt.
Jag tror inte, att Martin hade vågat stå fullt synlig på scenen och spela samma roll, men att stå bakom och bara höras passade honom perfekt. Han hade en kraftig och fyllig sångröst, särskilt i det lägre registret, där det som bäst behövds.
Publiken satt frågande inför Martins närvaro, när de fem huvudrollsinnehavarna dök upp vid avtackningen, och undrade nog varför han var med. Dom begrep när han ropade sitt ”mata!).
Det fanns som sagt mycket att öva in, och fler problem uppstod. Att Peter Blomqvist hade en fin sångröst visste vi, men jag upptäckte snart, att han hade ett mycket smalt register, bara en oktav och en kvint ungefär.
Jag fick sätta mig och transponera hans sångnummer, oftast ner, och skriva om många av häftets låtar till tonarter, som passade Peter. Det tog sin tid, men till slut blev det bra.
Jag har kvar några noteringar om de repetitioner vi gjorde. Vi började i mitten av april, och tiden behövdes. Mina håltimmar gick åt, men det var det värt. Musiksalen fanns inte alltid ledig när vi behövde den för repetitionerna, så vi höll till i källaren under RSS med blåset. Solosång och kör övade vi i ett klassrum, oftast dåvarande 29.
I mitten av maj blev jag hastigt och olustigt rejält sjuk efter att ha bevistat barnens äldste kusins konfirmation. Jag hamnade på Värnamo lasarett och blev liggande där i två dygn. Jag våndades över alla förlorade övningstillfällen, som så väl behövdes.
Det visade sig att eleverna hade gett järnet under dom två dagarna. Replikerna satt markant bättre och musiken hade gjort ett rejält lyft. Vi hade inte tappat två dagar, som jag trodde, utan snarare tjänat in en.
Några av birollerna förtjänar att omnämnas, särskilt Johan Cederlöf, som spelade den masochistiske patienten hos den sadistiske tandläkaren. Han var lysande, och fick många rejäla skratt och välförtjänta applåder.
De fyra ”slamporna” Emelie Carlsson, Josefine Nilsson, Lena Sehammar och Iréne Laczko lyfte föreställningen varje gång de kom in.
Patrik Axelsson som den grönklädde affärsmannen gjorde en helgjuten insats.
Jag måste också nämna Elis Weslien. Han deltog i en sammansvärjning mot Ingvar Gunnarson tillsammans med mig. Han skaffade passande glasögon, kameraväska osv.
När alla stjärnreportrarna hade gjort sina erbjudanden till Seymor trängde sig Elis fram med sin replik:
- Jag kommer från Högsby och jobbar på OT. Jag tar ett par bilder och skriver nå´t sen.
Taket måste ha lyft flera millimeter av det publikjublet!
Jag har, liksom med dom tidigare musikalerna, sett om hela föreställningen (med avbrott för fotografering av rutan).
Den är riktigt, riktigt bra.
Jag beklagar liksom när det gäller de tidigare utlagda musikalerna den usla bildkvalitén.
I övrigt låter jag bildtexterna tala.
Härnäst presenterar jag "Odysseus irrfärder" från 1998.

Minnen från lumpen 3

2011-01-23T11:29:00.005+01:00

När jag ryckte in i lumpen hade de allra flesta körkort. Vi var sex befälselever, som inte hade det, och vi fick tillbringa vissa kvällar med övningskörning.
Därmed avsågs 2,5 tons lastbil med osynkroniserad växellåda.
Man fick dubbeltrampa för att växla upp och dubbeltrampa och ge mellangas när man växlade ner. Det fungerade på A6 övningsfält efter ett tag.
Så småningom gick vi över till Volvo duett, och jag vet inte hur många timmar jag övningskörde. Teorin klarade vi av på ett relativt tidigt stadium.
Uppkörningen övervarades av motorofficeren, kapten Bottne (han var från Bottnaryd väster om Jönköping). Eftersom han såg ut som en råtta kallade vi honom Råttne i stället.
Han underkände mig.
Jag hade kört alltför försiktigt, stannat i gathörnen för att se mig för osv.
- Strömer måste lära sig att hålla fram i trafiken, minns jag att han sa ordagrant.
Andra försöket gjordes den 22 december 1960 i centrala Jönköping. Jultrafiken var tät och det var gott om folk ute.
Jag hade bestämt mig för att ”hålla fram”. Med hjälp av signalhorn och ganska höga varvtal skaffade jag fri väg för lastbilen längs Östra Storgatan. Andra bilar gjorde skickliga undanmanövrar. Fotgängarna stod avvaktande kvar på trottoaren.
Jag fick körkortet, men jag var fortfarande en mycket osäker bilförare.
I januari 1961 var vi i Skillingaryd för att skjuta med det tunga artilleriet (15,5cm haubits F). En rejält strapatsrik vintermanöver var planerad i slutet av månaden.
Den 23 januari skulle 65 Magnusson och jag hämta några reservdelar i förrådet och gav oss iväg i en grågrön VW-buss. Efter ett vägkors skulle jag växla upp från tvåan till trean. Just på den plats, där jag något oförsiktigt släppte upp kopplingen, hade solen legat på under förmiddagen och en bit av eftermiddagen. Klockan var ungefär 1530, och platsen låg i skuggan. Det hade frusit på, och vägen var följaktligen som nyspolad. Jag fick sladd och parerade den på ett felaktigt sätt. VW-bussen blev plötsligt ett terränggående fordon. I terrängen fanns en stubbe, som vi körde på, och efter den gjorde VW-bussen något som påminde om 1½ Mollbergare med skruv. Vi slog i en tall, vände och välte.
För mig fick begreppet ”mitt liv passerade revy” plötsligt en konkret innebörd. Jag såg en massa bilder ur minnet så gott som samtidigt och tuppade av.
Jag var nog inte borta länge, men jag hade slagit huvudet i taket och knäet i tändningsnyckeln, och fått 65 Magnusson över mig. Mina första ord var inte särskilt genomtänkta:
- Lever du?
Han överlevde. Det gjorde jag också, men däremot inte VW-bussen. Den skrotades.
Vi hamnade på sjukan för observation. Där var vi åskådare till delar av vintermanövern.
När kapten Bottne fick höra talas om olyckan polisanmälde han händelsen och lär ha sagt:
- Den jäveln skulle jag inte ha gett något körkort!
På de 50 år som gått sedan dess har jag bara varit med om två mycket obetydliga sammanstötningar med mina bilar.
Meddelandet från stadsfiskalen i Värnamo kan du se själv. Jag blev inte åtalad.

I sagornas värld 1995.

2011-01-19T10:04:00.024+01:00

Den årliga musikalresan till Stockholm år 1995 bestod av ett besök på Odéonteatern vid Odenplan, där vi såg ”Cabaret”.
”Cabaret” var fullt i klass med de tidigare musikalerna jag sett, men den var kanske inte helt i alla elevers smak. En viss kännedom om Berlin runt 1930 hade kanske gett eleverna en annan upplevelse, men dom observerade i alla fall tydligt den stämningsskiftning som beskrev nazisternas framgångar.
Redan i bussen på hemfärden diskuterades musikalen, och det betraktades allmänt som mycket svårt eller rent av omöjligt att göra ”Cabaret” på scenen i sporthallen i Högsby.
Jag minns inte vem som kläckte idén, men vi skulle göra något med allmänt kända figurer. Vi landade hos Walt Disney, och en viss oenighet utbröt.
I 9C fanns det året de s.k. bestämmarflickorna, som hade för vana att alltid få sina viljor igenom, men det visade sig att bl.a. pojkarna i 9D inte var så lättflirtade. Det fanns också en musikaliskt duktig kille i 9C, som visste precis allting om hur man gör en musikal vid Fröviskolan.
Resultatet blev, att klasserna kom att ansvara för var sin Disneyfilm. 9A valde Askungen, 9B valde Snövit, 9C valde Robin Hood och jag lyckades ordna till det så att 9D fick min favoritfilm, Djungelboken.
Naturligtvis var namnet Disney uteslutet av copyrightskäl, så musikalen fick heta ”I sagornas värld”.
När jag nu ser om musikalen efter 15 år kan jag bara konstatera, att jag nog inte förstod vilken enorm insats textilslöjden har gjort genom åren. Det var så självklart att det alltid fanns färdiga dräkter och kostymer.
Det var nog inte lika självklart för Ann och Marlett och senare också Agneta.
Många händiga och kunniga flickor har suttit och sytt söm efter söm genom åren, men aldrig så mycket och så bra som just 1995. ”I sagornas Värld” är den musikal, som har ställt syslöjden på de största och flesta utmaningarna. Bild och träslöjden med Sören, Ulf-Göran och Stefan hade mycket att göra det året också.
Som alltid (nästan) hade vi en bra orkester med Henrik Johansson, trummor, David Chauca, den första av många musikaliska Chauca, elbas, Niclas Brinck och Marcus Fredriksson, solo- resp. kompgitarr, K-M Söderbring, piano, Magnus Selegran, fiol, samt bröderna Henrik och Håkan Sanglén, saxofon och trumpet.
Många fina skådespelarinsatser gjordes, och jag nöjer mig med Mikael Elmes som Mowgli, Anders Nilsson som Baloo. Övriga presenterar jag i bildtexterna. (Dubbelklicka på bilden!)
Följande solskenshistoria kan jag inte låta bli att berätta:
För ett drygt år sedan ringde Stina Gustavson (en av hovdamerna och dotter till vårt förra kommunalråd Nils-Erik ”Pigge” Gustavsson) upp mig. Efter presentationen löd replikskiftet ungefär så här:
- Strömer, har du kvar musikalen vi gjorde?
- Jag har kvar alla musikaler jag har medverkat till. Varför undrar du?
- Kommer du ihåg Patrice Lusth?
Jag kom ihåg henne, eftersom jag hade haft henne i tyska i tre år; en trevlig och duktig flicka.
- Ja, det var hon som var Askungen i musikalen.
- Kan du skicka en CD med den scenen, där hon dansar på balen? Hon ska gifta sig med prinsen!
- Vaaa! När då?
- I mars.

Jag fixade CD:n och skickade iväg den.
Den 28 mars 2010 kom Stinas svar. Minnet hade svikit henne. Det var inte prinsen, det var kungens betjänt, Klas Jonsson hon hade gift sig med.
Avsnittet från musikalen hade gjort succé på deras bröllop.
Tillräckligt bra historia för mig.
Mycket mer finns säkert att skriva, men jag måste spara lite energi till 1996 års musikal, ”Flower Power”.
Den presenterar jag härnäst.

Tack för det!

2011-01-12T11:50:00.001+01:00

Sisådäraja!
Andra akten i den tragikomiska pjäsen ”Politiken i Högsby kommun” är spelad.
Pjäsens regissör heter ”Centerns Infama Maktbegär”.
Centern valde med SD:s hjälp en annan vice ordförande än Jonas Erlandsson i KS.
Det fanns en överenskommelse om detta, som man bröt.
Nu har S betalat tillbaka med samma mynt. Man tog hand om alla viktiga poster i alla utskotten.
Att Svanström beklagar, att det inte gick att nå en överenskommelse med S är inte ens skitsnack.
Jag såg och hörde själv vilka centern inledde samarbetet med under fullmäktigemötet i december. Det gick åt sammanlagt fyra ajourneringar för att få SD:s stöd i de val som gjordes efter att centern hade fattat vad proportionella val innebar.
Centern valde SD som sin samarbetspartner i sin stora längtan efter Makten.
Vilken smak Svanströms rönnbär har den här vintern kan nog mina läsare gissa själva.
Att han vill ha en enig kommunstyrelse beror väl mest på att han är dess ordförande…
Vi får nog uppleva mer politiska konstigheter från centerns sida, kanske redan i tredje akten.
Det har ju gått prestige i det hela också.
Jag litar fortsatt på Jonas Erlandssons goda omdöme.
Han har hittills inte snackat med SD.
Det har inte heller Reinfeldt gjort.
Det hedrar dom!

Lika kul varje år!

2010-12-22T12:23:00.003+01:00

Idag hade jag och några musikanter nöjet att spela för eleverna vid Fröviskolans högstadium (7-9) i sporthallen.
Det är lika roligt att komma tillbaka år efter år och se hur fint ungdomarna klarar av de bitvis ganska svåra danserna. Idrottslärarna gör alltid ett bra jobb. Här lyckas faktiskt alla elever med något, nämligen att ta rätt steg och hålla takten.
Det är alltid roligt för mig att spela tillsammans med duktigt folk, även om jag är en gammal f.d. föredetting.
Tack till alla er andra som ville vara med: Andreas och Alexander Olsson, Jonatan Karlsson, (som ringde själv och anmälde sitt intresse!), årets kulturstipendiat Åke ”Blås” Nilsson, Carina Henriksson, Erik Persson, Zackarias Bom Semaan och vår skolchef Anders Johansson. Vilken skola kan mobilisera en sådan orkester till sin årliga juldans mer än Fröviskolan?
Ett särskilt tack till de elever som inte sprang direkt till matsalen, utan hjälpte till att bära tillbaka all utrustning, Asse, Olof, Gustaf och alla ni andra.
Mitt sista tack går till Roger Welke, som hjälper oss med ljudet år efter år. Du kunde din sak i år också.
Vi kanske ses och hörs nästa år igen.
(Jag valde en gammal bild, eftersom Ingvar Gunnarsson inte befinner sig i Högsby och arbetar.)

Utflykten 1994.

2010-12-21T21:39:00.023+01:00

1994 var vi på China och såg ”Fame”, vilket vi också hade gjort året innan. Liksom då var vi fullt på det klara med, att vi inte kunde göra ”Fame”, men vilken musikal vi skulle göra var ett problem.
Gillis löste det genom att köpa en färdig musikal från Göteborg med namnet ”Utflykten”. Idén och manuset var bra; jag läste upp det för klass 9A (en av mina mer svårjobbade klasser genom åren), och dom blev överförtjusta. Alla ansåg, att Stellan Nilsson var som klippt och skuren för huvudrollen, och det visade sig vara en helt korrekt bedömning.
Låtarna, som följde med manuset, var i stort sett ospelbara. De var okända för oss, vår notkännedom otillräcklig, och när vi fick höra dom spelade, jag tror det var av Runborg, så var vi överens.
Vi satte in andra och mer kända låtar i handlingen.
Jag hade en hel del betänkligheter när det gällde orkestern. Blåset var samma som i Grease och Memories med bröderna Sanglén och Mattias Laakso. Dessutom tillkom Niklas Brinck på barytonsaxofon, men hur skulle kompet se ut? Det var bara Tobias Svensson kvar på klaviatur, men han var å andra sidan riktigt duktig nu i nian.
Några förhoppningsfulla pojkar anmälde sig, nämligen Henrik Johansson, trummor, Johan Ring, elbas, Nicklas Cederlöf, kompgitarr och Martin Svensson sologitarr. De skulle fylla tomrummet efter Marcus Högqvist, Michael Bergeskans och Andreas Johansson. Jag var ytterst tveksam, men det fanns inga andra, så vi satte igång.
Frida Gustafsson skulle sjunga ”I’m so excited” som ouvertyr, och jag samlade pojkarna, gick igenom analyserna, förklarade några ackord och bad dom öva lite till dagen därpå.
Dom hade övat!
Låten satt som en smäck, och deras glada miner och leenden över mina berömmande ord ser jag ännu framför mig. Alla växte ytterligare under övningarna, och det gjorde att hela musikalen blev mycket lyckad.
Den kvinnliga läraren spelades av Susanne Persson, som kompletterade Stellan bra. De två övriga lärarrollerna gjordes av Jimmy Rosén och Jonna Gustafsson.
Eleverna spelades av Pierre Ström, Sara Lindberg, Martina Palmqvist, fotbollskompisarna Tobias Nordahl och Mikael Nilsson, Marcus Andersson, Henrik Johansson, Johanna Gustafsson, Maria Moll, Anna Nilsson, Anders Johansson och Jimmy Olsson.
Åsa Johansson och Malin Karlsson deltog som två uttråkade brudar.
Sånginslagen var många, ”Da-do-ron- ron” blev ”Bussens boss” sjungen av Peter Fredén, ”Summertime Blues” blev ”Rasten vid kiosken”, Simon and Garfunkels ”Kodachrome” blev ”Ölands Djurpark”, ”Till SJ” blev ”Ölandsbron” osv
Pierre Ström hade ägnat sin mesta tid på högstadiet till att vårda en negativ attityd till i stort sett allting, men när musikalen kom svängde han 180 grader. Han har en bra sångröst och en förmåga att spela ut på scenen. Han är en av många elever som vuxit under musikalarbetet. Jenny Henrixon hade svårigheter att hålla sig för skratt under ”Ölands djurpark” åt Pierre Ströms alla hyss.
Malin Nilsson fick den mig veterligt längsta och kraftigaste applåden i någon musikal för sin insats i ”Älska mig”, där hon ackompanjerades av Magnus Selegran på fiol och Tobias Svensson på piano.
I en av scenerna skulle Jimmy Rosén slå till Stellan i magen efter repliken ”Din jävla skitstövel!” Slaget skulle endast markeras, men Jimmy drog till rejält. Detta uppskattade inte Stellan, så han hämnades genom att ha en träplatta under skjortan vid den sista föreställningen.
Det gjorde ont i Jimmys höger, för han tog i ordentligt.
Publiken visade sin uppskattning hörbart, när Stellan med ett flin plockade fram träplattan.
Jag hade många arrangemang att göra, så jag undvek att nämna ordet ”medley” för att inte väcka den björn som sov, men den visade sig vara klarvaken.
En knapp vecka före premiären kom eleverna:
- Vi vill ha ett medley efteråt. Stellan avslutar utflykten med att säga, att vi ska på disco, så det passar fint.
Det blev ett medley, och ett riktigt bra dessutom. Tobias Svensson ville sjunga en låt, så Stellan avstod ”Summer of ’69” till honom. Detta bestämdes först vid genrepet!
Turid Carlsson och Frida Gustafsson inledde med ”Ring Ring”, och medleyt avslutades med ”We are all the winners”, som Anders Johansson satte arr till.
Ingen föll ur ramen, och alla blev nöjda. Orkestern fick bra tryck på många låtar, ”Rockin’ all over the world” med Stellan och ”The Locomotion” med Deserée Bern var nog bäst.
Musikalen ”Utflykten” lärde mig en sak. Även om man har haft en mycket bra orkester ett år, och dom eleverna har lämnat Fröviskolan, så finns det alltid en återväxt. Det går alltid att öva ihop en bra orkester till musikalen.
(OBS! Detta var på den tiden vi hade en kommunal musikskola,)
Vi hade en utmärkt bra blåssektion i ”Utflykten”, och kompet blev bara bättre och bättre under repetitionerna.
I min musikalpärm har jag av någon anledning sparat anteckningar om repetitionerna. Ex:
Kören i ”Bussens boss” småfalsk.
Martina och Deserée för veka.
Rasten: Susanne tar i bättre.
Blåset slutet: tut tut tut!
Kören går inte fram.
Bristerna avhjälptes och felen rättades till.
Fröviskolan presenterade en mycket bra musikal även 1994.
PS! Jag har lagt bilderna i en klump på slutet och låter bildtexterna tala.

För 65 år sedan.

2010-12-19T09:00:00.002+01:00

Idag, den 19 december, hänvisar jag till min egen blogg för ett år sedan.
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2009/12/ocksa-ett-minne.html

Maktens pris.

2010-12-07T16:25:00.002+01:00

Enligt dagens OT blev Svanström vald efter dramatik.
Rubriken saknar täckning i artikeln. Där framgår, att Ingemar Svanström blev vald, efter att en före detta politiker ingripit.
SD hade påbörjat ett uttåg och övertalades av denne före detta politiker att återvända.
Enligt flera samstämmiga uppgifter heter han Birger Svanström.
Det var alltså han som snackade in SD igen, så att hans bror kom att bli vald till KS ordförande.
Blod är tjockare än vatten.
Allting har ett pris.
Makten har sitt pris.
Centern, med bröderna Ek och Svanström i spetsen har betalat det priset, liksom de andra 15 ledamöterna i alliansen. De måste ha förstått, att de rodde båten iland med SD:s benägna hjälp och accepterade detta.
Att sedan SD:s lokale Ledare inte anser det vara demokrati bevisar bara, att han inte har förstått någonting.
Däremot kan han ha rätt i, att alliansen skulle ha betalat priset i förskott i stället för efteråt.
Har man bestämt sig för att fjäska för SD, kan man lika gärna göra det i förväg.
Då slipper man, som Ingemar Svanström, dela ut röstsedlar till de tre SD-ledamöterna under pågående möte.
Anders Ek valde att fjäska i förväg.
Han blev också vald med SD:s stöd.
PS. SD har rykte om sig att vara duktiga på att tåga ut under uppseendeväckande former. Det gör dom, när det är riktigt synd om dom.

(C)irkus Högsby.

2010-12-06T20:44:00.003+01:00

Det var längesedan jag var på cirkus; jag minns inte ens på ett ungefär när, men på den tiden fanns det en manege, en orkester, en cirkusdirektör, elefanter, kameler och clowner.
Idag fanns det en sessionssal, ingen orkester, en Anders Ek, Kjell Front, Ingemar Svanström, Magnus Ek och Leif Gustafsson.
Kjell Front föreslog personer, som redan hade blivit valda, och jag begrep inte varför.
Ingemar Svanström delade ut röstsedlar till de demokratiskt valda sverigedemokraterna och jag vet inte varför.
Leif Gustafsson begärde ajournering för att ringa till någon, och jag vet inte till vem.
Magnus Ek föreslog Anders Svensson som vice ordförande i KS, och jag vet inte varför.
Således tvingas jag gissa.
Kjell Front förstod inte resultatet av det proportionella valet till KS.
Sverigedemokraterna visste inte hur de skulle rösta, och Ingemar Svanström gav dom en hjälpande hand in genom den öppna dörren.
Leif Gustafsson ringde kanske till Jimmie Åkesson eller Björn Söder för att få veta hur han skulle bete sig.
Magnus Ek förstår inte, att det kommer att behövas en opposition fram till nästa val.
Jag har skrivit det förr, och skriver det igen:
Väljarna har inte fel, men de valda kan göra fel.
Jag tror inte, att väljarna vill ha det så här. I varje fall vill inte jag det.
Alliansen i Högsby består numera, liksom den i riket, av fyra partier.
Skillnaden är, att i Högsby ingår SD i alliansen.
Var det så ni ville ha det, ni som röstade på c, m, kd och fp?
Så blev det i alla fall.
Om jag öppnar min dörr drar det kallt.
Det är därför jag håller den stängd.
PS. Eftersom jag avvek i en av de många pauserna (ajournering), kan jag ha fel i någon av sakfrågorna. I så fall rättar Ingvar Gunnarsson mig i morgon.

Memories 1993

2010-11-10T18:56:00.027+01:00

1993 gjorde vi som alltid en musikalresa till Stockholm och såg ”Fame”, men detta år blev musikalarbetet annorlunda än tidigare.
Alla vi, lärare och elever, var överens:
Vi klarar inte att göra ”Fame” på sporthallens scen.
Intensiva diskussioner vidtog.
Jag hade då en suveränt bra nia med elever från Fågelfors och Fagerhult. Egentligen borde jag namnge dom alla, men det tar för mycket plats, och skulle vara orättvist mot dom andra två niorna.

Åsa och Ingrid var de andra två klassföreståndarna, och Rosmari hade SO i min nia. Vi tänkte ut en plan, som vi sedan lätt prackade på eleverna.
Vi skulle göra tillbakablickar på några årtal, och spegla den tidens ungdomar och musik. Jag och Rosmari enades med 9B om 1959. Det gällde att visa, hur en svensk Folkets Park kunde se ut.

Eleverna satte snabbt igång med manuset.
Jag tror att det var Åsas klass, som gjorde 1971 med almprotesterna i Kungsträdgården och Ingrids som gjorde 1979 med punkinslaget. Dessutom gjorde vi 1984, då Herreys vann Eurovisionsschlagern.
Orkestern var den bästa vi någonsin har haft i en musikal, i hård konkurrens med nittioettorna. Trion från det då nedlagda ”Strömers Pack”, Marcus Högquist, Michael Bergeskans och Andreas Johansson (Askebrink) hade utvecklats och förbättrats ännu mer sedan ”Grease”, både tekniskt och musikaliskt. Tobias Svensson, som gick i åttan då, hade förbättrat sitt pianospel flera meter. Trummis var Joachim Sohlberg och han höll också mycket god klass.
I blåset fanns bröderna Sanglén, även dom ett år äldre och mer erfarna än i ”Grease” tillsammans med Niclas Brinck på alt- och barytonsaxofon.
Som en parentes kan jag nämna, att alla fyra brinckarna har varit med i orkestern i olika musikaler och svarat för bra insatser.
Vi hade ett stort förråd av låtar att spela, och dom som blev över presenterade vi under en halvtimme före musikalen. Publikens uppskattning av detta var odiskutabel. Där spelades bland annat ”Light my fire”, ”Sweet home Chicago” och “You really got me”.

En liten men bra kör fick vi också ihop med Pernilla Pettersson, Therese Persson, Anders Löfberg och Oskar Sjöberg.
Tre gånger under alla musikaler har jag känt rysningar längs ryggraden, som fortplantar sig till armar, ben och till slut hela kroppen. Dom uppkommer, när alla musicerar rätt exakt samtidigt. Det hände, när Oskar och Anders sjöng ”Sound of silence” under en repetition i dåvarande musiksalen. Det var hur underbart som helst.
Under föreställningarna lät det sedan som vanligt.
(Erik Elmborg lyckades med det under en repetition 2004 med ”Summer of ’69”, men Dag Hansson fick ta över låten i musikalen.
Malin Johansson upprepade det i ”Sommarplåga” 2008 med ”I’m a bitch”.)
Varför det blir så vet jag inte, och känslan är omöjlig att beskriva och förklara. Det hände mig kanske ett tiotal gånger under min egen aktiva karriär.
Pia Karlsson hette en idrottslärare, som tjänstgjorde jämte Susanne det året. Hon tillhörde den envisa delen av människosläktet och bar sig åt, som om hon inte hade gjort annat än koreografi till olika musikaler i hela sitt liv. Det skulle bara övas danser, danser och danser.
Märkligt nog lyckades jag behärska mig, men Michael Bergeskans röt till en gång:
- Det heter väl för fan musikal och inte dansikal!
Det hade han ju rätt i.
Valet av låtar beredde inga problem, eftersom musikerna grejade allt, till och med ”Aquarius” ur ”Hair”. Det var Pia, som absolut skulle ha med den dansen. Vi tyckte inte om låten, och dessutom var den svår, men den övades in och framfördes av Pernilla Pettersson.
I 1959 skulle vi ha med ett ”scenuppträdande”. Orkestern fick röda västar med tjusigt glitter (tack Ann!), och skulle spela månadens listetta.
Källforskning gav vid handen att ”I need your love tonight” med Elvis låg etta på listorna i juni 1959. Internet och Google fanns inte då heller, så det var bibliotek som gällde. Efter en kort och intensiv diskussion med grabbarna i orkestern beslöts, att ”Jailhouse rock” låg etta på listorna i stället.

Grabbarna gjorde nog rätt, som körde över mig, eftersom de valde en betydlig mer känd låt.
Den gick hem rejält hos publiken.

I ”1959” hade vi ”Splanky” som bakgrund till dialogerna på scenen. (Dansmusiken fanns ju i parkerna). Den satt bra, men problemet var att spela den just så tyst att den hördes utan att märkas. Vispar till trummissen och en god disciplin bland musikerna löste även det.
”Splanky” var välbekant för musikerna, då de flesta var med i Musikskolans storband (tack, Lennart Pettersson!) och Henrik Sanglén tutade saxofonsolot bra även vid mycket låg volym.
Ett behärskat slagsmål skulle avsluta folkparkskvällen, och Susanne hade listigt nog recyclat koreografin från West Side Story. Elvis Presleys ”Trouble” utsågs till idealiskt musikinslag med trumsolot som inledning till ”slagsmålet”.

David Fredriksson fick extra beröm för sin sånginsats, och trumpetaren Håkan Sanglén, som då gick i sexan hyllades välförtjänt för bra och kraftfullt tutande.
Trots att det var på skoj fick någon en fläskläpp, jag tror att det var Rickard Oskarson. Troligen var Kicken inblandad.

1971 hade få musikinslag,

men i 1979 dominerade punken.

Petter Bojstedt var förnämligt sminkad, och Tommy Andersson gjorde en fin biroll som lärare.
Michael Jacksons ”Beat it” presenterades av Anette Lindgren, en flicka som var bra på det mesta.

Marcus grejade gitarrspelet.
(När vi hade med samma låt i ”Hyran” åtta år senare var det originalet och CD som gällde, men då hade vi ju inte Marcus Högquist.)

Petter och Johanna Elmes gjorde ”Love me” i ett rosenrött skimmer.

En annan höjdare var imitationen av Herreys, där Andreas Johansson lämnade kompgitarren till mig och sjöng tillsammans med Oskar Sjöberg och Henrik Pernius.
Ett bejublat inslag!

I min klass hade vi en tysk flicka, Sina Weber, som gick hela läsåret i nian vid Fröviskolan. Hon bodde hos Norlander i Fagerhult, och Sandra var hos henne året därpå.
Hon var med i två inslag och hade riktigt roligt.
Jag skulle vilja veta vad hon berättade om Fröviskolan för sina kompisar i Tyskland, när hon kom hem igen.
Eftersom ”Grease” hade avslutats med ett långt och bra medley, så ville många ha ett medley även efter ”Memories”.
Det satte Marcus Högquist och Michael Bergeskans ihop själva, dvs. utan min medverkan, och det gjorde dom mycket bra.

Det fanns som alltid många duktiga sångare. Marcus själv, Oskar Sjöberg, Anette Lindgren, Therese Persson men inte minst David Fredriksson gjorde finfina insatser.

Bilderna får säga resten. Kvalitén är antingen dålig, usel eller värdelös, till stor del beroende på belysningen under inspelningen, till viss del på min okunskap om hur man fotograferar av bildskärmen.

”Memories” är väl värd att minnas.

Grease 1992

2010-10-29T19:05:00.038+02:00

När jag tänker tillbaka på alla musikaler jag ägnat mig åt, så är ”Grease” den jag minns som den roligaste att göra.
Vi har gjort många lika bra och kanske till och med bättre musikaler vid Fröviskolan, men ”Grease” väcker flest positiva minnen hos mig.
Vi lärare och eleverna årgång 1976 var liksom tidigare år i Stockholm och såg ”Grease” på China. Elevernas entusiasm och beslutsamhet var stor och äkta:
- Vi ska göra Grease!
Manus var inget större problem. Några elever såg filmen och skrev helt enkelt av replikerna.
Däremot blev det till en början bekymmer med musiken.
Gillis hade köpt noter till både ”Cats”, ”West Side Story” och ”Annie get your gun”, men till ”Grease” fanns det inga noter att få tag på i hela Sverige. Internet fanns inte 1992, så det var telefonen som gällde, och där fanns bara negativa besked till Gillis.
Läget var allvarligt.
Min dotter Cecilia bodde i London som au pair det året, så jag skrev till henne, och efter långt sökande hittade hon ett nothäfte till ”Grease”, det sista i den affären, på en bakgata i London.Detta häfte utsattes vid ankomsten till Högsby för ett intensivt kopierande.
Vi började omedelbart repetera med orkestern. Det finns 21 låtar med i ”Grease”, och vi hade med 16 av dessa i vår musikal. Det betydde, att vi fick öva ofta och mycket, för att allt skulle sitta.
Det satt!
Jag hade 1990 startat ”Strömers pack”, och där fanns en mycket lovande trio, Marcus Högquist, Michael Bergeskans och Andreas Johansson (numera Askebring).

Både Ulf Pettersson, Lars Jonsson och Andreas Lengyel hade slutat nian året innan. De var med i ”packet”, men fick inte delta i ”Grease”. De var svårersatta, men det löste sig på ett bra sätt. Tobias Brinck blev trummis, bröderna Henrik (tenorsax) och Håkan Sanglén (trumpet) tutade tillsammans med Andreas Svensson (tenorsax) och Mattias Laakso (alt- och barytonsaxofon). Pianist blev Tobias Svensson från Långemåla. Han kunde knappt någonting när vårterminen började, men utvecklades rejält fram till föreställningarna i juni.
Huvudrollerna gick efter en kort audition till Torbjörn ”Carla” Carlqvist och Maria Schollin-Borg. T-Birds var Carl-Henrik Axelsson, Tobias Karlsson, Mattias Nilsson och Alexander Jonasson, medan Anna Svensson, Emelie Johansson, Linda Larsson och Ellinore Pettersson var Pink Ladies.

Pär Axelsson gjorde en bejublad biroll, liksom Josephine Nilsson.

Kören var utomordentligt bra, särskilt de tre pojkarna Lars Svensson, Anders Karlsson och Fredrik Eriksson, som sjöng sina tre stämmor helt rent. Extra bra var dom i ”Rock’n roll is here to stay”. Flickorna i kören hette Jenny Åberg, Cecilia Nilsson och Ewa Thorstensson.
Manus var som sagt inget problem, men sångtexterna finns inte översatta i filmen. Jag fick hjälp av Per Mörstam med texten till ”Summer loving”, men resten av de svenska texterna skrev jag själv. En del gav sig självt. ”Sandy” fick heta ”Sandy”, ”Hopelessly devoted to you” blev ”Olyckligt förälskad i dig”, ”Freddy my love” översatte jag med ”Freddy min vän”, ”Those magic changes” hette ”C-amoll-F-G” i min översättning.
I ”C-amoll-F-G” hade vi som intro snuttar från diverse gamla låtar med just dom harmonierna: Diana, A teenager in love, who put the bomp, Oh Carol och Dream. Mattias Nilsson framförde den utmärkt bra.
Som ”Ouvertyr” hade vi ett bildspel, som Weine Svensson fotograferade och förevisade. Weine, Carla, Maria och jag åkte till Solhöjden och Gösjön den 15 maj för att ta bilderna. Solen sken, men det vara bara 8 grader i vattnet, som Karla och Maria stänkte på varandra!Håkan Sanglén, som bara gick i femman då tutade ”Love is a many splendored thing” på sin trumpet till bildspelet. Det blev en fin inledning till musikalen.
Bilen, som hade varit knallröd på China gjorde vi blå. ”Blå blixten” tyckte jag var en bättre översättning av ”Greased lightning” än ”Tjejfällan”.
Carla hade skaffat en Skoda 110LS av 1976 års modell på skroten i Svalliden. Den forslades till Fågelfors sedan motor, växellåda, kylare och allt överflödigt hade plockats bort.
Han målade den blå, och själva blixten målade Carla efter en schablon i papper. John Thuresson var också med och snyggade till bilen.Den var någon centmeter för bred för dubbeldörren på sporthallens baksida, så den ”klämdes” ner till scenen.

Redan på kommunfesten den 25 mars 1992 kunde vi med stolthet presentera ”Sandy”, sjungen av Carla och ”Hopelessly devoted to you”, framförd av Maria.

Några detaljer minns jag tydligt.
Under genrepet började Ellinor Pettersson gråta hejdlöst. Hon skulle sjunga ”Freddy min vän”, och hennes nerver spökade ordentligt. Efter ett tag hade jag lugnat henne så pass att vi kunde fortsätta repetera.
Hon gjorde succé på premiären följande dag.

Fredrik Eriksson sång i ”Blue moon” var förstklassig. Han har en stark och fyllig röst.

Andreas Svensson ville inte bara spela, utan också sjunga ”Beaty School drop-out”. Det gjorde han bra, och hans saxofonsolosolo i ”We’ll always be together” brölade det rejält om!

Jag minns en liten kille, kanske 8 eller 9 år gammal från Fågelfors, som satt på bänken längst fram när vi spelade ”Grease” för låg- och mellanstadiet. Han sjöng med under Jailhouse Rock. Jag kunde inte höra honom, men munrörelserna stämde.
Jag har inte en aning om vem det var!
Det tar tid att arbeta med en musikal, men när det var så roligt som med ”Grease” räknar man normalt inte timmarna.
Det gjorde jag i alla fall, bara för skojs skull. På den tiden gällde andra arbetstidsregler än idag, så jag räknade de håltimmar jag ägnade åt ”Grease”. Det blev drygt 80 under vårterminen 1992, dvs. två hela veckor, förutom den tid jag lade ner hemma.
Det finns saker jag inte mäter i pengar. Jag värderar till exempel elevernas och publikens uppskattning högre än ekonomisk ersättning.
Solen sken som sagt den 15 maj, och den fortsatte att skina. Det var MYCKET varmt i början av juni, när vi spelade upp ”Grease” under sporthallens svarta och värmeabsorberande tak.
Som avslutning på förställningen levererade vi ett medley på gamla goda rocklåtar. Det hade jag egentligen satt ihop åt ”packet”, när Marcus Högquist under en repetition tyckte:
- Jag är trött på alla dom där gamla tolvorna!
Det resulterade i drygt nio minuters rejält ös. Nyheternas dåvarande lokalreporter hette Håkan Juholt, och han var lyrisk i sitt beröm av musikalen Grease”.
Ingvar Gunnarsson skrev naturligtvis i positiva ordalag som alltid.
När vi räknade ”utträdet” efter de två kvällsföreställningarna kom vi upp i ett belopp, som inte har överträffats till dags dato, trots att penningvärde har minskat. Det beror troligen på, att vi hade gjort en bra musikal, som publiken visste att uppskatta. Hallen var fullknôkad vid båda kvällsförställningarna.

Som mina läsare säkert har förstått är en musikal vid Fröviskolan framför allt ett lagarbete. Vi, som gör musiken och de som står på scenen märks mer än exempelvis Ann Persson, som år efter år har lagt ner mycket arbete på att det ska sys snygga dräkter. Hon förtjänar definitivt ett omnämnande.Bild- och träslöjdlärarna bidrar med dekor och annan nödvändig rekvisita.
Utan bra scenarbetare blir det ingen musikal.
Alla behövs, inte bara de duktiga musikerna och huvudrollerna.

Jag har många glada minnen från mina musikaler, men flest från just ”Grease”.
Jag är glad att jag har dom minnena!

Om du känner någon, som var med i "Grease" får du gärna tipsa vederbörande om min blogg.
Härnäst presenterar jag "Memories" från 1993

(Den usla bildkvalitén beror till stor del på att jag inte kan fotografera av bildskärmen)

Annie get your gun 1991.

2010-10-24T21:48:00.045+02:00

1991 hade Gillis beställt biljetter till ”Annie get your gun” på China.

Under uppehållet vid Nyköpingsbro på hemvägen pratade jag med Gillis om vår kommande musikal, och han hade redan då klart för sig, att

rollen som Annie var vikt för Charlotte Lindgren från Fagerhult.

Andreas Lengyel fick rollen som Frank Butler.

Annie är en av Fröviskolans bästa musikaler. Vi hade en högklassig orkester med några ”gamlingar” (Sören Johansson på dragspel bl.a.)

Ulf Pettersson på trummor, en felfri Marcus Högqvist, som bara gick i sjuan på gitarr,

och en stark blåssektion, till vilken Lennart som alltid hade skrivit arrangemangen.

Charlotte Lindgren och Andreas Lengyel är nog det bästa par vi har haft i huvudrollerna. De både sjöng och spelade sina roller utmärkt bra, kanske med ett litet, litet plus för Charlotte.Rollen som hotellägare var lite knepig, för killen som var som klippt och skuren för den var lite ängslig och hade kanske lite scenskräck, men övertalningen lyckades, och Mattias Dahlström blev hur bra som helst.

Maggan Fransson gjorde också en förnämlig insats på sin biroll.

De tre barnen spelades av John Backlund, Peter Knuts och Maria Nilsson. De hade lägsta höjden över havet, och fick höra det några gånger, men de behövdes och var duktiga.

Andreas Nilsson spelade indianhövdingen. Hans skämt "jag började med två tomma hawker"! föll dock platt. Bara två i publiken skrattade.

En duell av ovanligare slag utspelades mellan Åsa Norrsén och Andreas Lengyel. Ungefär så här förlöpte den:
I god tid frågade Åsa Andreas, om han kunde texterna.
- Ah, det är lugnt, svarade Andreas avslappnat.
Efter ett tag upprepades frågan med samma svar.
Ju närmare premiären vi kom desto otåligare blev Åsa:
- Du måste lära dig texterna Andreas!
- Har du inte lärt dig texterna än?
Osv. alltid med samma svar:
- Ah, det är lugnt.
Det var det inte.
På premiären kom Andreas av sig, vilket föranledde min snabbtänkte son att göra om en versrad till
- Jag glömmer texterna bättre än du!

Alla dansare och mindre roller minns jag tyvärr inte,

Jag minns att Blomqvist från Ruda skötte startpistolen som markerade gevärsskotten.

Se också
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/09/west-side-story-1990.html
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/06/cats-1988_6268.html
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/06/sa-har-borjade-det.html
Härnäst presenterar jag ”Grease”.

En ny gitarr

2010-10-09T21:36:00.007+02:00

I förrgår gjorde jag något, som jag inte har gjort sedan 1964.
Jag köpte en gitarr.
Det kunde vara på tiden, tyckte jag, och den är lagom lättspelad för min bristfälliga teknik.
Vad den kostade?
Jag hade råd med den.
Fender Jaguar, som jag köpte i mars 1964 kostade 2 645 kronor. Förstärkaren, en Fender Bassman, kostade 3010.
Orkestergitarren förvärvade jag 1958, genom att vinna 30:- på poker. Killen hade inga pengar, och erbjöd mig gitarren för 180:-.
Han fick sina 150:-, och jag fick en användbar gitarr.
Jag har haft mycket glädje av mina två tidigare gitarrer.
(Jag köpte några gitarrer till före 1964, men dom har jag inte kvar.)
Jag får se vilken glädje jag får av den nya.

Minnen från lumpen 2

2010-09-28T14:57:00.003+02:00

Så här när höstrusket och höststormarna börjar vina lite grann kring öron, näsa och hals återupplivar jag några minnen från min militära karriär.
Vi blivande eldledare och underofficerare skulle utbildas i praktiskt taget allt, även motorcykelkörning.
- MC-ordonnansen kan bli skjuten, förklarade sergeanten.
Min erfarenhet av motordrivna fordon var i stort sett lika med noll. Körkortet tag jag i lumpen den 28 december 1960, vilket jag kanske återkommer till. Mopedåldern existerade inte i min uppväxt, eftersom jag helt enkelt inte hade råd med moped. När mina kompisar åkte moped cyklade jag, vilket gjorde att jag hängde med bra ner till hamnen och miniatyrgolfbanan i Gränna, men inte tillbaka upp.
Jag var grönare än en gröngöling vad gällde motorcyklar, och kände en viss ängslan inför körningen. Den aktade jag mig noga för att exponera.
Vi fick starta var sin Java3 50cc (se bilden!) och så rullade vi ut på nässjövägen.
- Vi tar det försiktigt i början, så att alla hänger med, tyckte sergeanten, som kanske insåg att alla inte var lika duktiga förare.
Visst var det roligt att köra MC, och vi kom till teknikbanan, där vi fick köra på smala brädor, gungbrädor, slalom mellan stolpar osv.
Till min stora förvåning klarade jag alla moment. Jag måste ha känt mig lite stöddig också, för när vi åkte nerför ett grustag klarade jag det också, samtidigt som jag noterade en och annan vurpa.
- Dom som vill kan köra uppför grustaget också, erbjöd sergeanten.
Några började köra längs vägen upp, men ett par drog på gas och tog sig upp med sanden sprutande efter sig.
Då fördunklades mitt omdöme totalt. Jag drog också på gas.
Jag kom nästan ända upp, för där gjorde jag och MC:n något som påminde om en mollbergare med 1½ skruv.
Tack och lov släppte jag MC:n!
- Man ska släppa gasen, när man är nästan uppe, förklarade sergeanten 40 sekunder för sent.
Jag har inte kört MC sedan dess.
Se även
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/06/exakt-50-ar.html

West Side Story 1990

2010-09-07T15:51:00.017+02:00

1988 gjorde vi alltså Cats, men 1989 var Gillis i USA, jag minns inte exakt när, och då blev det ingen musikal.
1990 var alla niorna i Stockholm, och vi såg West Side Story på China, om jag nu minns rätt. Detta var före de s.k. enheternas tid, och jag hade en ny nia varje år, och inte som senare vart tredje. Följaktligen var jag alltid engagerad i musikalarbetet.
Någon gång under våren hade jag skrapat ihop ett gäng musikanter som spelade på ”Tema dans” någon gång i mars. Där sjöng en kille från Grönskåra, Johan Johansson, JJ kallad. Han var duktig och jag tror att det var den insatsen, som gav honom självförtroendet att ta den tunga huvudrollen som Tony i Jets.
För alla er som inte kan handlingen i West Side Story rekommenderar jag

http://sv.wikipedia.org/wiki/West_Side_Story
eller
http://www.westsidestory.com/site/level2/archives/bibliography/bibliography.html

Maria var vikt åt Ann Svensson (numera Hultman) från Ruda. Övriga finns i en diffus dimma, men jag tror att Niklas Kangefjärd var med i Sharks, liksom Johan Bjurelid från Berga.
Orkestern bestod av Andreas Petersson: trummor, Runborg: piano, Gillis: gitarr, Strömer: elbas, Lennart: saxofon, AK (Anna-Karina Andersson), TO (Tobias Edvardsson) och Roger Blom: trumpet och Andreas Lengyel: trombon.
Lennart gjorde blåsarrangemangen med hjälp av de noter, som Gillis hade köpt in för ändamålet. Vi hade, som alltid, en bra orkester
Gillis drog, liksom vid Cats två år tidigare, ett mycket tungt lass. Utan honom hade nog inte musikaltraditionen kommit igång och levat vidare.
Bilderna har jag fotograferat av från videon, som Weine Svensson spelade in. Observera, att vi, liksom när det gällde Cats och även några senare musikaler, spelade en föreställning utan publik enbart för inspelningens skull. Jag tror, att det hade med ljuset att göra, men resultatet är som synes inte av nutida kvalitet.
Vidare hade vi inga trådlösa mikrofoner. De första myggorna tror jag kom året därpå, i ”Annie get your gun”.
Den berättar jag om nästa gång.
Se även mina tidigare inslag
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/06/cats-1988_6268.html
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/06/sa-har-borjade-det.html
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/06/massvis-med-musikaler.html

Cats 1988.

2010-06-30T15:46:00.015+02:00

1988 gjordes ”Cats” efter att endast 9C hade sett musikalen ”Cats” i Stockholm. Varför bara Ingrids klass 9C åkte, hur initiativet togs och hur det hela finansierades vet jag inte längre. Alla eleverna i nian var inte med, utan bara ”dom som ville”. Ett stort gäng flickor från 9A var med, bl.a. min äldsta dotter Cissan, Johanna B, Anna N, Ulle G., Camilla K. m.fl. Huvuddelen var dock från 9C.
Orkestern var rejält tilltagen, och vi satt uppe på scenen i utrymmet till höger när man kommer nerför trappan. Pär Hammarlunds fästmö (de var inte gifta då) spelade piano och tog ett stort ansvar, Ulf Petersson, som bara gick i sexan då var trummis, jag hade elbasen och den hade jag problem med, för det var NOTER som gällde. Jag läser noter sämre än en dyslektiker läser bokstäver. Jag fick lära mig lite basklav, och resten gjorde jag om till NÖTTER. Jag lärde mig låtarna i stort sett utantill; det tog tid men det fungerade.
I blåset fanns bland annat A-K (Anna-Karina Andersson) på trumpet, Jörgen Ådvall på trombon, Lennart Pettersson på altsax och Caroline Strömer på tvärflöjt.
Sminkningen var omsorgsfull och tidskrävande. Katterna var strängt uppmanade att INTE visa sig sminkade på byn eller i matsalen. Cissan hade en tandläkartid, och av-och påsminkning var uteslutet, så Ina tog med henne i baksätet på bilen, där hon satt hopkrupen.
Under repetitionerna brukade jag vid ett tillfälle våld mot en av dom längre pojkarna från Berga. Han hade gått sminkad till matsalen, säkert för att göra sig lite extra märkvärdig inför dom yngre eleverna, enkannerligen en flicka i åttan. Jag påpekade det olämpliga för honom när han kom tillbaka, men då tyckte han ”Håll käften!” vilket renderade honom en kraftig örfil (Som ren upplysning är brottet preskriberat).
Ulf, som satt vid trummorna blev djupt imponerad:
- Det sa bara smack, och sen hade Strömer sminket i handflatan!
Vem som var vilken katt har jag glömt, men Beata Gustafsson sjöng ”Memories”. Jag minns också den glittrande avslutningen ”The journey to…”
Tyvärr såg jag inte ”Cats”, eftersom vi i orkestern var gömda bakom scenen, men jag har kvar videon, tillsammans med alla andra videor, och på senare tid CD-skivor från musikalerna.
Många av bilderna har jag fotograferat från TV:n. Den ursprungliga bildkvalitén på videon är inte den högsta, och min avfotografering försämrar den bitvis ytterligare, men jag har inga bättre bilder.
Många av namnen har fallit bort, och den intensiva sminkningen försvårar igenkännandet. Mina läsare är välkomna med upplysande kommentarer.
Senare musikalers artister upplyser jag om, att myggor och trådlösa mickar inte ingick i vår utrustning då, så allt gjordes med sladdmikrofoner.
Även om jag har glömt en del, så glömmer jag inte Gillis. Utan honom hade det inte blivit någon musikal 1988, och kanske inte senare heller. Han ska ha hela äran av att ha startat denna förnämliga tradition vid Fröviskolan.
Eftersom Gillis året därpå reste till USA vid terminsslutet blev det heller ingen musikal för eleverna födda 1973.
1990 gjorde vi West Side Story, men den tar jag nästa gång.
(Du vet säkert, att bilderna är "klickbara")
Jag har fått veta, att flickan som sjunger "Memory" inte är Beata Gustafsson, utan förmodligen Pernilla Löfgren. Jag beklagar misstaget.

Så här började det.

2010-06-28T07:52:00.000+02:00

Den första musikalen som vi gjorde vid Fröviskolan med alla niorna var ”Cats” 1988, men långt tidigare hade det gjorts föreställningar med musikinslag. Några nummer ur ”My fair lady” presenterades av Gillis redan1979 eller 1980.
1981 framfördes några sånger ur ”Jesus Christ Superstar”. Bristen på intresserade pojkar verifieras av att Vera Salay sminkades till Jesus. Anna-Lena Andersson sjöng ”I don’t know how to love him” riktigt bra. Runborg spelade piano, Olof, som vikarierade i teknik skötte gitarren, och jag hade elbasen. Resten har Lethe tagit hand om.
1985 gjorde 9A inslag från 1900-talets olika årtionden. Dom hade lagt ner ett rejält jobb, och resultatet var bitvis imponerande. Fredrik Jejdling, Mattias Lenhoff, Stefan Herdinius, Conny Karlsson, Magnus Hedenström och Patrik Strömer utgjorde orkestern. Min minnesbild av Jockes och Siklunds boxningsmatch till ”Eye of the Tiger” är mycket tydlig, liksom Mattias Lenhoffs breakdance. Till musikinslaget från 20-talet hade Mikael ”Buss-Micke” Jonsson och Jörgen Ådvall, som då gick i åttan, lånats in på trumpet och trombon. I ett annat inslag buggade 4 eller möjligen 5 par (Jögge, Lasse L, Susanne I. bl.a.) Eftersom Patrik var med vet han säkert mer än jag, men det här är mina minnen.
9C gjorde några melodier från ”Sound of music”. Karin Selegran var med någonstans.
Om 9B och 9D gjorde något, så har jag glömt det.
1986 gjorde 9D ett program med många bra sånginslag. Gillis var med på ett eller flera hörn.
”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” och ”Moon river” med Josefine Backlund kommer jag ihåg.
9C presenterade delar av ”Footloose”.
1987 gjorde vi ”Around the world”, med sånginslag från olika länder. John-Erik Wåhlin (piano) drog det tyngsta lasset och Gillis och jag var med på gitarr resp. elbas. ”Streets of London” sjöngs utmärkt av en flicka från Berga (hennes namn ligger kvar någonstans i öknen). Ingela eller Kristina låg i en grön sovsäck och föreställde en krokodil.
Året därpå kom som sagt ”Cats”, men den skriver jag om nästa gång.

Massvis med musikaler.

2010-06-24T10:43:00.002+02:00

Jag är lite av en ekorre. Jag har svårt för att skilja mig från sådant, som väcker glada minnen. Jag sparade uppsatserna, som eleverna födda 1982 skrev, och lämnade tillbaka dom vid klassträffen i november 2008. Det var roliga återseenden för de allra flesta.
Mina gladaste minnen har jag från alla de musikaler jag medverkat i och till. Pärmarna på bilden innehåller allt, noter, nötter (det som jag skriver, som inte kan noter så bra!), texter, stämmor, översättningar, manus, scenanvisningar osv.
Nu när jag har läst om de fem första och ut alla sju böckerna om Harry Potter tänker jag presentera musikalerna, en i taget.
Du min läsare har kanske själv varit med i någon av dom. Kanske har något eller några av dina barn varit med. Musikalerna har blivit ett minne för livet för Fröviskolans elever de senaste 23 åren och en tradition som bara inte får brytas av någon, inte ens kortsynta kommunalråd.
Här är min kompletta lista:
Cats 1988, West Side Story 1990, Annie get your gun 1991, Grease 1992, Memories 1993, Utflykten 1994, I sagornas värld 1995, Flower power 1996, Odysseus irrfärder 1998, Hyran 2001, Summer of ’69 2004, LOL 2005, Hot Stuff 2007, Sommarplåga 2008

Minnen från lumpen.

2010-06-03T07:56:00.003+02:00

Det var i lumpen jag kom i kontakt med det ädla spelet bridge. Fyrmannawhist var de flesta av oss väl förtrogna med, så när 56 Svartengren introducerade bridge fick han många lärjungar, fler än tolv i vart fall. Han lärde oss tålmodigt grunderna, och vi övade flitigt på alla raster som stod till buds.
Disciplinen på 2. batt. (motsv 2. komp. inom artilleriet) var järnhård. Vi skulle ju bli sergeanter, och vår superstridige löjtnant tog varje tillfälle att visa vem som bestämde, och framför allt hur.
En morgon klockan åtta gled jag in på min plats i ledet just som klockan slog det första av de åtta slagen. Löjtnant Karlsson hade hunnit skrika ”Giv” men inte ”akt!”.
Det räckte.
- 66 Strömer måste lära sig att komma i tid.
- Ja, löjtnant! löd det enda tänkbara svaret. Alla andra svar hade fördubblat eller tredubblat straffet för de 0,05 sekunder jag hade kommit för sent.
Jag och 65 Magnusson fick kontrollera 20 Ra122.
http://gronradio.sm7dlf.se/ra1.htm
Givetvis hade vår noggranne och omtänksamme löjtnant trixat med en av apparaterna. På så sätt fick han veta, att vi verkligen hade kollat alla.
Vi hittade felet, men det tog ungefär två timmar en vardagskväll. De andra spelade kanske några givar bridge under tiden.
Det var så jag lärde mig att passa tider.
Det hände ibland, att några av mina elever vid Fröviskolan kom något för sent till lektionerna.
De behövde aldrig kontrollera några Ra 122.

Exakt 50 år.

2010-06-02T08:12:00.004+02:00

Den 2 juni 1960 ryckte jag in till 450 dagars militärtjänstgöring vid dåvarande Kungl. Smålands Artilleriregemente (A6) i Jönköping. Jag hade fullt frivilligt anmält mig till underofficersutbildning.
En illslug, beräknande och hänsynslös major hade gett mig två finfina alternativ vid mönstringen hösten 1959. Eftersom jag hade visat en tydlig motvilja mot 15 månaders lump fick jag välja mellan 10 månader på Gotland (A7) eller 15 månader i Jönköping.
En halvtimmes bilresa hem till Gränna avgjorde saken. Jag ”valde” 15 månader i Jönköping.
Vädret inryckningsdagen var soligt och vackert. Inkallelseordern fungerade även som bussbiljett, och väl framme togs vi emot av regementets stridigaste löjtnant (Lars Karlsson) och 2 extremt militäriska konstaplar (motsv. korpral inom artilleriet), samt en sergeant, som av dialekten att döma var infödd jönköpingsbo (Jfr Lars-Åke Lagrell eller Johan Davidsson!)
Min första uppgift var omöjlig att lösa.
Jag skulle ange släktingar på två olika orter i Sverige. Jag insåg varför, men det hjälpte mig inte. Jag förklarade, att alla mina fyra släktingar i Sverige bodde i Gränna, och dessutom i samma lägenhet på Brahegatan 25.
Den oförstående sergeanten vidhöll med en automatisk telefonsvarares envishet, att han skulle ha uppgift på släktingar till mig på två olika orter i fäderneslandet.
Jag hade lyckligtvis verkligheten på min sida, och efter ett längre telefonsamtal med någon uppsatt person på försvarsdepartementet fyllde han i ”uppgift saknas” på sin blankett.
(Militärer har en begränsad förmåga till eget och logiskt tänkande. Troligen är det just därför de har blivit militärer.)
Löjtnant Karlsson återsåg jag på TV som överste när nedläggningen av A6 visades i TV den 30 juni 1985. Hans karriär hade tydligen varit spikrak.
- Men det är ju Lille-Lasse! utropade jag förvånat.
Han skrek lika högt och bra då som 25 år tidigare. Om han var lika välhatad som 1960 fick jag inte veta.
De två konstaplarna ansträngde sig till det yttersta för att förhärliga och förgylla vår militära vardag. De svängde sig med kraftfulla och välrepeterade yttranden som t.ex. följande:
Skåpordningen är god!
Den kan bli bättre och den kommer att bli bättre!
Jag slutar där för idag. Mina feminina läsare, som har begränsad erfarenhet av militärlivet slutade kanske läsa redan på rad 3, men jag återkommer i morgon med några spridda minnen från mina 450 dagar på A6 600602-610826.
”Hurra för det militära, ni håller väl med om det?” (C. Vreeswijk)

Exakt 50 år.

2010-05-07T08:16:00.001+02:00

Den 7 maj 1960 var liksom i år en fredag. På morgonen åkte jag för sista gången med bussen från Gränna 06.45 till Jönköping och dess högre allmänna läroverk.
Jag skulle avlägga studentexamen.
Jag tillhörde den sista tredjedelen. Den första var klar redan på onsdagen och den andra på torsdagen.
Schemat bestod av fyra muntliga förhör (engelska, historia, kemi och matematik) inför diverse censorer från olika universitet i Sverige (det fanns bara fyra då). Dessa skulle kontrollera, att kunskapsstandarden hos oss studenter höll den klass de önskade.
Givetvis hade vi klarat av de s.k. studentskrivningarna tidigare under terminen, men de som hade tveksamma resultat där var inte helt säkra förrän censorerna hade sagt sitt. Alla fick inte heller rusa ut genom stora dörren, utan tre av mina kamrater smusslades ut bakvägen. De var kuggade, och fick vänta ett år med den vita mössan.
Jag har kvar alla papper från min studentexamen, eftersom jag är lite av en ”ekorre”. De hjälper mig att minnas.
Efter avklarad engelska, som gick så där kom historia. Vi fyra, två pojkar och två flickor, satte oss och vår lektor öppnade mycket kortfattat:
- Vi har fått i uppgift att redogöra för frihetstidens riksdagar. Strömer kan börja!
Observera, att vår lektor inte hade en aning om vad som skulle behandlas! Det var en lika stor överraskning för honom som för oss. Det var censorerna, som valde stoffet för förhöret.
Jag visste att det fanns två partier, som hette hattar och mössor, och någon som hette Arvid Horn. Han var nog en av mössorna. Resten var öken.
Däremot kunde jag en del om 1734 års lag och språket i den. Jag inledde chansartat men tappert:
- De första riksdagarna, som innebar att man städade upp efter Karl XII, är betydelselösa, så dom hoppar jag över!
Censorns gillande nick stärkte mig.
Sedan gick jag direkt på riksdagen 1734 och Arvid Horn, som drev igenom 1734 års lag. Jag pratade på om den i 10-12 minuter med långsamt tal och en del små pauser, synbarligen för funderingar, men mest för att få tiden att gå.
När jag var klar sade censorn:
- Lektorn torde överväga att höja kandidatens betyg!
Formuleringen var ödmjuk, men i själva verket en order.
Det kan jag känna lite stolthet över än idag. Vi var inte så många som fick något slutbetyg höjt av en vilt främmande människa, som inte visste något mer om våra kunskaper än vad vi visat just dessa 10-12 minuter.
Vad hade hänt, om jag inte hade fått börja? Troligen stapplande tal och vägledning av lektorns ledande frågor och ett medlidsamt leende från censorn.
Jag hade helt enkelt tur, som fick börja.
Min mor, morfar, syrran och två yngre kamrater mötte mig ute på en smockfull skolgård vid halv fyratiden. Andra hade större uppvaktning än jag, men det fanns ingen avundsjuka den dagen, bara glädje.
Bilen visar en 50 år yngre H-G Strömer.

100 år.

2010-05-02T09:58:00.002+02:00

Den 2 maj 1910 föddes min far, Eduard Strömer, i Brünn (nuv. Brno) i dåvarande Österrike, senare Tjeckoslovakien och numera Tjeckien. Han dog av allt att döma luciadagen 1941.
Den 5 maj 1912 föddes hans yngre syster Gerda, min faster. Hon avled strax efter sin 98-årsdag.
Två syskon, och två olika människoöden.

För exakt 120 år sedan.

2010-04-20T09:29:00.000+02:00

Den 20 april 1955 (det kan ha varit 1954) satt jag tillsammans med min mor, morfar och mormor i vår lägenhet på Brahegatan i Gränna och spelade Torak, som så ofta på kvällarna.
Plötsligt reste sin morfar upp, sträckte upp högerhanden och ropade ”Heil Hitler”. Min mor och mormor följde hans exempel.
Jag satt kvar helt förbluffad. Hur jag uttryckte mig minns jag inte. Jag kanske sa ”Vad gör ni?” eller ”Vad håller ni på med?” eller ”Vad fan är det frågan om?” (fast på tyska).
Däremot minns jag min morfars svar. Han pekade på almanackan och konstaterade lakoniskt:
”Hitlers Geburtstag!”
Sen satte dom sig och vi spelade nästa giv.
Jag väntar till nästa fredag med att fira Hitler, eftersom jag hellre firar hans självmord än hans födelse.

En klenod.

2010-02-02T08:13:00.003+01:00

Som mina läsare känner till efter Ingvar Gunnarssons artikel i OT förra måndagen, var jag i Fröviskolan några timmar under januari månad och berättade för niorna, hur jag och mina anförvanter kom till Sverige.
Vi fick inte ta med oss hur mycket som helst från Sudetlandet, men min morfar bar med sig sin cittra. Han hade köpt den förmånligt efter Första Världskriget. Den förre ägaren hade blivit av med en arm, och kunde inte spela längre. Morfar var duktig, och vi sjöng så gott som varje kväll under min tidigare barndom, och morfar spelade till. Mina äldre läsare känner säkert till Anton Karas och titelmelodin till Orson Welles ”Den tredje mannen”, Harry Lime Theme.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Anton_Karas
Att morfar kunde spela den bidrog säkert positivt till att vi accepterades av grännaborna.
När jag var 7 - 8 år skulle jag lära mig spela cittra. Jag lärde mig inte spela efter noter, utan lärde mig noterna utantill och spelade sedan ur minnet. Cittran lärde mig mycket harmonilära, eftersom den är stämd som kvintcirkeln (Ess, B, F, C, G, D, A, E osv).
Efter några år tröttnade jag. Morfar tvingade mig att öva, och eftersom vi båda var envisa slutade det hela med att jag lät bli cittran. Jag tog mammas gitarr i stället av rent trots. Morfar förklarade med emfas, att jag skulle komma att ångra mig, och det har jag hunnit göra många gånger. Det finns tiotusentals halvtaskiga gitarrister i Sverige, men cittraspelarna kan man nog räkna i något dussin.
Däremot ångrar jag inte att jag började spela gitarr. På den tiden fanns det ingen kommunal musikskola (det finns det förresten inte nuförtiden heller), utan jag lärde mig helt fel, ungefär som att skriva maskin med två fingrar. Det fick bli som det blev, men jag har haft mycken glädje av och genom musiken i mitt liv.
De av mina läsare, som har ungefär samma humor som jag kan avslutningsvis gå in på
http://www.youtube.com/watch?v=lTv_S22oQ8g
och skratta några gånger. Det bästa kommer efter 1.40!
På den arrangerade bilden studerar tre elever ur 9B cittran, medan jag berättar något om den.

Också ett minne.

2009-12-19T10:27:00.005+01:00

Den 19 december 1945 lämnade jag, min mor och moster, morfar och mormor samt min kusin vår hemstad Graupen (numera Krupka) i Erzgebirge. Min morfar gick baklänges den största delen av vägen mot Teplitz (numer Teplice), där svenskarna väntade med de vita bussarna. Han såg sin hemstad för sista gången.

Den 28 december anlände vi till Hälsingborg (numera Helsingborg) efter resan genom det sönderbombade och krigshärjade Tyskland.

Vi välkomnades till Sverige på Örenäs slott, där vi bodde 14 dagar (karantän), innan vi åkte vidare till Gränna, som blev vår nya hemstad. De flesta svenskarna var hjälpsamma och vänliga mot oss.

1968 besökte jag, min mor, syster och dåvarande fästmö Graupen igen efter nästan 23 års bortavaro. Ytterst lite hade förändrats i det kommunistiska Tjeckoslovakien under dom åren. Landet styrdes då av Alexander Dubcek, men efter den 21 augusti hade vi nog inte vågat oss dit!

Bilden visar en del av Graupen någon gång runt 1930.

Som avslutning en detalj:
När vi kom fram till Teplitz började jag och en jämngammal flicka att gråta. En svensk sköterska tog fram två kex och gav oss var sitt. Min mormor blev oerhört imponerad:

Oh, in Schweden haben die Kekse eigene Namen.

Det stod "Marie" på kexen!

Ni som inte klarar översättningen får fråga någon av mina f.d. elever.

Såååååååååååå nöjd och belåten!

2009-11-21T10:07:00.001+01:00

Plötsligt kände jag mig förflyttad till det tidiga 60-talet. Att sitta fyra timmar i Globen och lyssna på det vi försökte härma 1962-63 var en resa tillbaka till min ungdomstid.
Bredvid mig hade jag Staffan, som jag gjort massor med musik tillsammans med. Han hade både grammofon och råd att köpa skivorna med Cliff Richard and The Shadows. Hemma hos honom satt vi och plockade ut dom låtar vi ville, eller rättare sagt, kunde planka. Texterna blev kanske inte alltid ordagranna jämfört med originalet, men engelska var inte var mans egendom då, och texterna fanns varken på skivfodralets baksida eller på Internet.
Staffan började som basist med en Höfner, och jag spelade sologitarr, men efter ett tag var det han som tog det över mesta av sologitarrspelet, eftersom han var bättre, och jag fick ta basen, för även om han var bättre på det också, så kunde han inte spela bådadera, i vart fall inte samtidigt. Till yttermera visso sjöng han bättre än jag också, men jag kunde lägga på stämmorna, och med åren blev vi ordentligt samspelta och samsjungna.
Nu befann vi oss tillsammans med 8000 andra i 60-70-årsåldern och lyssnade på de gamla (!) idolerna och låtarna. Jag kände igen alla låtarna, även de som inte var deras egna och kunde sjunga med i de allra flesta texterna. Allt var bekant, och en knapp tredjedel av låtarna hade vi haft på vår repertoar.
Något år senare kom the Beatles, och vi utökade och ändrade vår repertoar, men några av Cliff and the Shadows låtar hängde med ända till slutet.
Möjligen känner även yngre läsare av min blogg till ”Lucky lips” och ”Apache”.
Enda nackdelen med konserten var, att vi fick platser ganska högt upp, men vi skyllde oss själva, eftersom vi hade skaffat biljetterna så sent som den 13 juli!
Om ni inte har förstått det, så för säkerhets skull:
Den här kvällen glömmer jag inte. När extranumren kom konstaterade jag, att ”The Young ones” var kvar, och den var mycket riktigt sista numret.
Med fuktiga ögon lämnade jag globen.

Det monokulturella samhället

2009-10-21T18:05:00.002+02:00

Med nästan naturnödvändig regelbundenhet får jag många kommentarer, så fort det på något sätt handlar om Sverigedemokraterna. Senast var det Jimmy D, som via en enkel fråga om Jimmie Åkesson satte igång det, och jag lät kvarnen snurra ett par varv till.
Jag är, som många av mina f.d. elever vet, sudettysk och född i Prag. Min mor och far tillhörde den tyska minoriteten i mellankrigstidens Tjeckoslovakien. Där fanns också tjecker, slovaker, judar, ungrare och några rumäner. Där fanns protestanter, katoliker, ortodoxa och som sagt även judar. Dessa olika grupper levde tillsammans eller bredvid varandra utan mer konflikter mellan grupperna än inom desamma.
Min farmor var tjeckiska, och hette Maria Všećečka som ogift. Flera äktenskap mellan tjecker och tyskar finns bland mina förfäder. Det tjeckoslovakiska samhället bestod av flera kulturer, och man kan kalla det multikulturellt.
Så dök en galning upp på världshistoriens scen, och skulle införa ett monokulturellt samhälle, med plats bara för en ras. Hur det gick vet inte bara den historiskt beläste, även de mest illitterata sverigedemokraterna måste veta hur detta slutade. 50 miljoner döda och fruktansvärda försakelser för många av dom som överlevde och dessutom miljoner flyktingar, de flesta tyskar. De kastades ut från de städer och byar, där de bott i generationer, till ett sönderbombat och utblottat Tyskland.
När jag nu, 65 år efter kriget, hör röster från forntiden, som mumlar och muttrar negativa floskler om det multikulturella samhället, så kan jag inte låta bli att konstatera, att jag väljer det multikulturella samhället före det monokulturella, och att jag vet varför jag gör det.