Idag är det exakt 80 år
sedan vi lämnade Graupen i Sudetlandet med de vita bussarna.
Vi
var 200 personer i åtta bussar samt en lastbil, kokvagnen och
ledarbilen.
Många
nior vid Fröviskolan har lyssnat på min berättelse och kommer
kanske ihåg en del, men ni andra kan läsa här.
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2009/12/ocksa-ett-minne.html
Att
lämna sin hembygd och planteras om i ett annat land är svårt.
Opa
och Oma pratade långt in på 50-talet om att återvända trots att
de visste att det var omöjligt.
Tjeckerna
hade ju kastat ut oss.
Vi
var ungefär 3 miljoner Sudettyskar som skickades iväg över
gränsen, mer eller mindre brutalt. De flesta hamnade i Sachsen eller
Bayern som låg närmast.
De
kom till ett ruinerat och ödelagt Tyskland, som hade fått ta emot
14 miljoner flyktingar från de östra delarna av f.d. Tyskland, som
Sovjetunionen och Polen hade lagt beslag på.
Fattigdom,
svält och lidande hörde till vardagen.
Resten
får du ta reda på själv. Wikipedia vet mycket.
Men
vi hade turen att få komma till Sverige.
1945
fanns det inga sverigedemokrater och nazismen var inte lika gångbar
som idag. Vi flyktingar var välkomna.
Grännaborna
ville prata tyska med oss. De kunde några få ord.
-
Heil Hitler, sa de, men det hade vi hört så att det räckte.
-
Deutschland kaputt, sa de, men det visste vi redan.
De
menade inget illa.
De
allra flesta var snälla, vänliga och hjälpsamma.
Nästa
alla sudettyskar fick jobb på andra orter, men vi blev kvar i
Gränna.
Kanske
bäst som skedde...