Massvis med musikaler.

Jag är lite av en ekorre. Jag har svårt för att skilja mig från sådant, som väcker glada minnen. Jag sparade uppsatserna, som eleverna födda 1982 skrev, och lämnade tillbaka dom vid klassträffen i november 2008. Det var roliga återseenden för de allra flesta.
Mina gladaste minnen har jag från alla de musikaler jag medverkat i och till. Pärmarna på bilden innehåller allt, noter, nötter (det som jag skriver, som inte kan noter så bra!), texter, stämmor, översättningar, manus, scenanvisningar osv.
Nu när jag har läst om de fem första och ut alla sju böckerna om Harry Potter tänker jag presentera musikalerna, en i taget.
Du min läsare har kanske själv varit med i någon av dom. Kanske har något eller några av dina barn varit med. Musikalerna har blivit ett minne för livet för Fröviskolans elever de senaste 23 åren och en tradition som bara inte får brytas av någon, inte ens av kortsynta kommunalråd.
Här är min kompletta lista:
Cats 1988, West Side Story 1990, Annie get your gun 1991, Grease 1992, Memories 1993, Utflykten 1994, I sagornas värld 1995, Flower power 1996, Odysseus irrfärder 1998, Hyran 2001, Summer of ’69 2004, LOL 2005, Hot Stuff 2007, Sommarplåga 2008

Minnen från lumpen.

Det var i lumpen jag kom i kontakt med det ädla spelet bridge. Fyrmannawhist var de flesta av oss väl förtrogna med, så när 56 Svartengren introducerade bridge fick han många lärjungar, fler än tolv i vart fall. Han lärde oss tålmodigt grunderna, och vi övade flitigt på alla raster som stod till buds.
Disciplinen på 2. batt. (motsv 2. komp. inom artilleriet) var järnhård. Vi skulle ju bli sergeanter, och vår superstridige löjtnant tog varje tillfälle att visa vem som bestämde, och framför allt hur.
En morgon klockan åtta gled jag in på min plats i ledet just som klockan slog det första av de åtta slagen. Löjtnant Karlsson hade hunnit skrika ”Giv” men inte ”akt!”.
Det räckte.
- 66 Strömer måste lära sig att komma i tid.
- Ja, löjtnant! löd det enda tänkbara svaret. Alla andra svar hade fördubblat eller tredubblat straffet för de 0,05 sekunder jag hade kommit för sent.
Jag och 65 Magnusson fick kontrollera 20 Ra122.
http://gronradio.sm7dlf.se/ra1.htm
Givetvis hade vår noggranne och omtänksamme löjtnant trixat med en av apparaterna. På så sätt fick han veta, att vi verkligen hade kollat alla.
Vi hittade felet, men det tog ungefär två timmar en vardagskväll. De andra spelade kanske några givar bridge under tiden.
Det var så jag lärde mig att passa tider.
Det hände ibland, att några av mina elever vid Fröviskolan kom något för sent till lektionerna.
De behövde aldrig kontrollera några Ra 122.

Exakt 50 år.

Den 2 juni 1960 ryckte jag in till 450 dagars militärtjänstgöring vid dåvarande Kungl. Smålands Artilleriregemente (A6) i Jönköping. Jag hade fullt frivilligt anmält mig till underofficersutbildning.
En illslug, beräknande och hänsynslös major hade gett mig två finfina alternativ vid mönstringen hösten 1959. Eftersom jag hade visat en tydlig motvilja mot 15 månaders lump fick jag välja mellan 10 månader på Gotland (A7) eller 15 månader i Jönköping.
En halvtimmes bilresa hem till Gränna avgjorde saken. Jag ”valde” 15 månader i Jönköping.
Vädret inryckningsdagen var soligt och vackert. Inkallelseordern fungerade även som bussbiljett, och väl framme togs vi emot av regementets stridigaste löjtnant (Lars Karlsson) och 2 extremt militäriska konstaplar (motsv. korpral inom artilleriet), samt en sergeant, som av dialekten att döma var infödd jönköpingsbo (Jfr Lars-Åke Lagrell eller Johan Davidsson!)
Min första uppgift var omöjlig att lösa.
Jag skulle ange släktingar på två olika orter i Sverige. Jag insåg varför, men det hjälpte mig inte. Jag förklarade, att alla mina fyra släktingar i Sverige bodde i Gränna, och dessutom i samma lägenhet på Brahegatan 25.
Den oförstående sergeanten vidhöll med en automatisk telefonsvarares envishet, att han skulle ha uppgift på släktingar till mig på två olika orter i fäderneslandet.
Jag hade lyckligtvis verkligheten på min sida, och efter ett längre telefonsamtal med någon uppsatt person på försvarsdepartementet fyllde han i ”uppgift saknas” på sin blankett.
(Militärer har en begränsad förmåga till eget och logiskt tänkande. Troligen är det just därför de har blivit militärer.)
Löjtnant Karlsson återsåg jag på TV som överste när nedläggningen av A6 visades i TV den 30 juni 1985. Hans karriär hade tydligen varit spikrak.
- Men det är ju Lille-Lasse! utropade jag förvånat.
Han skrek lika högt och bra då som 25 år tidigare. Om han var lika välhatad som 1960 fick jag inte veta.
De två konstaplarna ansträngde sig till det yttersta för att förhärliga och förgylla vår militära vardag. De svängde sig med kraftfulla och välrepeterade yttranden som t.ex. följande:
Skåpordningen är god!
Den kan bli bättre och den kommer att bli bättre!
Jag slutar där för idag. Mina feminina läsare, som har begränsad erfarenhet av militärlivet slutade kanske läsa redan på rad 3, men jag återkommer i morgon med några spridda minnen från mina 450 dagar på A6 600602-610826.
”Hurra för det militära, ni håller väl med om det?” (C. Vreeswijk)

Exakt 50 år.

Den 7 maj 1960 var liksom i år en fredag. På morgonen åkte jag för sista gången med bussen från Gränna 06.45 till Jönköping och dess högre allmänna läroverk.
Jag skulle avlägga studentexamen.
Jag tillhörde den sista tredjedelen. Den första var klar redan på onsdagen och den andra på torsdagen.
Schemat bestod av fyra muntliga förhör (engelska, historia, kemi och matematik) inför diverse censorer från olika universitet i Sverige (det fanns bara fyra då). Dessa skulle kontrollera, att kunskapsstandarden hos oss studenter höll den klass de önskade.
Givetvis hade vi klarat av de s.k. studentskrivningarna tidigare under terminen, men de som hade tveksamma resultat där var inte helt säkra förrän censorerna hade sagt sitt. Alla fick inte heller rusa ut genom stora dörren, utan tre av mina kamrater smusslades ut bakvägen. De var kuggade, och fick vänta ett år med den vita mössan.
Jag har kvar alla papper från min studentexamen, eftersom jag är lite av en ”ekorre”. De hjälper mig att minnas.
Efter avklarad engelska, som gick så där kom historia. Vi fyra, två pojkar och två flickor, satte oss och vår lektor öppnade mycket kortfattat:
- Vi har fått i uppgift att redogöra för frihetstidens riksdagar. Strömer kan börja!
Observera, att vår lektor inte hade en aning om vad som skulle behandlas! Det var en lika stor överraskning för honom som för oss. Det var censorerna, som valde stoffet för förhöret.
Jag visste att det fanns två partier, som hette hattar och mössor, och någon som hette Arvid Horn. Han var nog en av mössorna. Resten var öken.
Däremot kunde jag en del om 1734 års lag och språket i den. Jag inledde chansartat men tappert:
- De första riksdagarna, som innebar att man städade upp efter Karl XII, är betydelselösa, så dom hoppar jag över!
Censorns gillande nick stärkte mig.
Sedan gick jag direkt på riksdagen 1734 och Arvid Horn, som drev igenom 1734 års lag. Jag pratade på om den i 10-12 minuter med långsamt tal och en del små pauser, synbarligen för funderingar, men mest för att få tiden att gå.
När jag var klar sade censorn:
- Lektorn torde överväga att höja kandidatens betyg!
Formuleringen var ödmjuk, men i själva verket en order.
Det kan jag känna lite stolthet över än idag. Vi var inte så många som fick något slutbetyg höjt av en vilt främmande människa, som inte visste något mer om våra kunskaper än vad vi visat just dessa 10-12 minuter.
Vad hade hänt, om jag inte hade fått börja? Troligen stapplande tal och vägledning av lektorns ledande frågor och ett medlidsamt leende från censorn.
Jag hade helt enkelt tur, som fick börja.
Min mor, morfar, syrran och två yngre kamrater mötte mig ute på en smockfull skolgård vid halv fyratiden. Andra hade större uppvaktning än jag, men det fanns ingen avundsjuka den dagen, bara glädje.
Bilen visar en 50 år yngre H-G Strömer.

100 år.

Den 2 maj 1910 föddes min far, Eduard Strömer, i Brünn (nuv. Brno) i dåvarande Österrike, senare Tjeckoslovakien och numera Tjeckien. Han dog av allt att döma luciadagen 1941.
Den 5 maj 1912 föddes hans yngre syster Gerda, min faster. Hon avled strax efter sin 98-årsdag.
Två syskon, och två olika människoöden.

Också ett minne.

Den 19 december 1945 lämnade jag, min mor och moster, morfar och mormor samt min kusin vår hemstad Graupen (numera Krupka) i Erzgebirge. Min morfar gick baklänges den största delen av vägen mot Teplitz (numera Teplice), där svenskarna väntade med de vita bussarna. Han såg sin hemstad för sista gången.

Den 28 december anlände vi till Hälsingborg (numera Helsingborg) efter resan genom det sönderbombade och krigshärjade Tyskland.

Vi välkomnades till Sverige på Örenäs slott, där vi bodde 14 dagar (karantän), innan vi åkte vidare till Gränna, som blev vår nya hemstad. De flesta svenskarna var hjälpsamma och vänliga mot oss.

1968 besökte jag, min mor, syster och dåvarande fästmö Graupen igen efter nästan 23 års bortavaro. Ytterst lite hade förändrats i det kommunistiska Tjeckoslovakien under dom åren. Landet styrdes då av Alexander Dubcek, men efter den 21 augusti hade vi nog inte vågat oss dit!

Bilden visar en del av Graupen någon gång runt 1930.

Som avslutning en detalj:
När vi kom fram till Teplitz började jag och en jämngammal flicka att gråta. En svensk sköterska tog fram två kex och gav oss var sitt. Min mormor blev oerhört imponerad:

Oh, in Schweden haben die Kekse eigene Namen.

Det stod "Marie" på kexen!

Ni som inte klarar översättningen får fråga någon av mina f.d. elever.

-->

Såååååååååååå nöjd och belåten!

Plötsligt kände jag mig förflyttad till det tidiga 60-talet. Att sitta fyra timmar i Globen och lyssna på det vi försökte härma 1962-63 var en resa tillbaka till min ungdomstid.
Bredvid mig hade jag Staffan, som jag gjort massor med musik tillsammans med. Han hade både grammofon och råd att köpa skivorna med Cliff Richard and The Shadows. Hemma hos honom satt vi och plockade ut dom låtar vi ville, eller rättare sagt, kunde planka. Texterna blev kanske inte alltid ordagranna jämfört med originalet, men engelska var inte var mans egendom då, och texterna fanns varken på skivfodralets baksida eller på Internet.
Staffan började som basist med en Höfner, och jag spelade sologitarr, men efter ett tag var det han som tog det över mesta av sologitarrspelet, eftersom han var bättre, och jag fick ta basen, för även om han var bättre på det också, så kunde han inte spela bådadera, i vart fall inte samtidigt. Till yttermera visso sjöng han bättre än jag också, men jag kunde lägga på stämmorna, och med åren blev vi ordentligt samspelta och samsjungna.
Nu befann vi oss tillsammans med 8000 andra i 60-70-årsåldern och lyssnade på de gamla (!) idolerna och låtarna. Jag kände igen alla låtarna, även de som inte var deras egna och kunde sjunga med i de allra flesta texterna. Allt var bekant, och en knapp tredjedel av låtarna hade vi haft på vår repertoar.
Något år senare kom the Beatles, och vi utökade och ändrade vår repertoar, men några av Cliff and the Shadows låtar hängde med ända till slutet.
Möjligen känner även yngre läsare av min blogg till ”Lucky lips” och ”Apache”.
Enda nackdelen med konserten var, att vi fick platser ganska högt upp, men vi skyllde oss själva, eftersom vi hade skaffat biljetterna så sent som den 13 juli!
Om ni inte har förstått det, så för säkerhets skull:
Den här kvällen glömmer jag inte. När extranumren kom konstaterade jag, att ”The Young ones” var kvar, och den var mycket riktigt sista numret.
Med fuktiga ögon lämnade jag globen.