I sagornas värld 1995.

Den årliga musikalresan till Stockholm år 1995 bestod av ett besök på Odéonteatern vid Odenplan, där vi såg ”Cabaret”.
”Cabaret” var fullt i klass med de tidigare musikalerna jag sett, men den var kanske inte helt i alla elevers smak. En viss kännedom om Berlin runt 1930 hade kanske gett eleverna en annan upplevelse, men dom observerade i alla fall tydligt den stämningsskiftning som beskrev nazisternas framgångar.
Redan i bussen på hemfärden diskuterades musikalen, och det betraktades allmänt som mycket svårt eller rent av omöjligt att göra ”Cabaret” på scenen i sporthallen i Högsby.
Jag minns inte vem som kläckte idén, men vi skulle göra något med allmänt kända figurer. Vi landade hos Walt Disney, och en viss oenighet utbröt.
I 9C fanns det året de s.k. bestämmarflickorna, som hade för vana att alltid få sina viljor igenom, men det visade sig att bl.a. pojkarna i 9D inte var så lättflirtade. Det fanns också en musikaliskt duktig kille i 9C, som visste precis allting om hur man gör en musikal vid Fröviskolan.
Resultatet blev, att klasserna kom att ansvara för var sin Disneyfilm. 9A valde Askungen, 9B valde Snövit, 9C valde Robin Hood och jag lyckades ordna till det så att 9D fick min favoritfilm, Djungelboken.
Naturligtvis var namnet Disney uteslutet av copyrightskäl, så musikalen fick heta ”I sagornas värld”.
När jag nu ser om musikalen efter 15 år kan jag bara konstatera, att jag nog inte förstod vilken enorm insats textilslöjden har gjort genom åren. Det var så självklart att det alltid fanns färdiga dräkter och kostymer.
Det var nog inte lika självklart för Ann och Marlett och senare också Agneta.
Många händiga och kunniga flickor har suttit och sytt söm efter söm genom åren, men aldrig så mycket och så bra som just 1995. ”I sagornas Värld” är den musikal, som har ställt syslöjden på de största och flesta utmaningarna. Bild och träslöjden med Sören, Ulf-Göran och Stefan hade mycket att göra det året också.
Som alltid (nästan) hade vi en bra orkester med Henrik Johansson, trummor, David Chauca, den första av många musikaliska Chauca, elbas, Niclas Brinck och Marcus Fredriksson, solo- resp. kompgitarr, K-M Söderbring, piano, Magnus Selegran, fiol, samt bröderna Henrik och Håkan Sanglén, saxofon och trumpet.
Många fina skådespelarinsatser gjordes, och jag nöjer mig med Mikael Elmes som Mowgli, Anders Nilsson som Baloo. Övriga presenterar jag i bildtexterna. (Dubbelklicka på bilden!)
Följande solskenshistoria kan jag inte låta bli att berätta:
För ett drygt år sedan ringde Stina Gustavson (en av hovdamerna och dotter till vårt förra kommunalråd Nils-Erik ”Pigge” Gustavsson) upp mig. Efter presentationen löd replikskiftet ungefär så här:
- Strömer, har du kvar musikalen vi gjorde?
- Jag har kvar alla musikaler jag har medverkat till. Varför undrar du?
- Kommer du ihåg Patrice Lusth?
Jag kom ihåg henne, eftersom jag hade haft henne i tyska i tre år; en trevlig och duktig flicka.
- Ja, det var hon som var Askungen i musikalen.
- Kan du skicka en CD med den scenen, där hon dansar på balen? Hon ska gifta sig med prinsen!
- Vaaa! När då?
- I mars.


Jag fixade CD:n och skickade iväg den.
Den 28 mars 2010 kom Stinas svar. Minnet hade svikit henne. Det var inte prinsen, det var kungens betjänt, Klas Jonsson hon hade gift sig med.
Avsnittet från musikalen hade gjort succé på deras bröllop.
Tillräckligt bra historia för mig.
Mycket mer finns säkert att skriva, men jag måste spara lite energi till 1996 års musikal, ”Flower Power”.
Den presenterar jag härnäst.

Lika kul varje år!

Idag hade jag och några musikanter nöjet att spela för eleverna vid Fröviskolans högstadium (7-9) i sporthallen.
Det är lika roligt att komma tillbaka år efter år och se hur fint ungdomarna klarar av de bitvis ganska svåra danserna. Idrottslärarna gör alltid ett bra jobb. Här lyckas faktiskt alla elever med något, nämligen att ta rätt steg och hålla takten.
Det är alltid roligt för mig att spela tillsammans med duktigt folk, även om jag är en gammal f.d. föredetting.
Tack till alla er andra som ville vara med: Andreas och Alexander Olsson, Jonatan Karlsson, (som ringde själv och anmälde sitt intresse!), årets kulturstipendiat Åke ”Blås” Nilsson, Carina Henriksson, Erik Persson, Zackarias Bom Semaan och vår skolchef Anders Johansson. Vilken skola kan mobilisera en sådan orkester till sin årliga juldans mer än Fröviskolan?
Ett särskilt tack till de elever som inte sprang direkt till matsalen, utan hjälpte till att bära tillbaka all utrustning, Asse, Olof, Gustaf och alla ni andra.
Mitt sista tack går till Roger Welke, som hjälper oss med ljudet år efter år. Du kunde din sak i år också.
Vi kanske ses och hörs nästa år igen.
(Jag valde en gammal bild, eftersom Ingvar Gunnarsson inte befinner sig i Högsby och arbetar.)

Utflykten 1994.

1994 var vi på China och såg ”Fame”, vilket vi också hade gjort året innan. Liksom då var vi fullt på det klara med, att vi inte kunde göra ”Fame”, men vilken musikal vi skulle göra var ett problem.
Gillis löste det genom att köpa en färdig musikal från Göteborg med namnet ”Utflykten”. Idén och manuset var bra; jag läste upp det för klass 9A (en av mina mer svårjobbade klasser genom åren), och dom blev överförtjusta. Alla ansåg, att Stellan Nilsson var som klippt och skuren för huvudrollen, och det visade sig vara en helt korrekt bedömning.
Låtarna, som följde med manuset, var i stort sett ospelbara. De var okända för oss, vår notkännedom otillräcklig, och när vi fick höra dom spelade, jag tror det var av Runborg, så var vi överens.
Vi satte in andra och mer kända låtar i handlingen.
Jag hade en hel del betänkligheter när det gällde orkestern. Blåset var samma som i Grease och Memories med bröderna Sanglén och Mattias Laakso. Dessutom tillkom Niklas Brinck på barytonsaxofon, men hur skulle kompet se ut? Det var bara Tobias Svensson kvar på klaviatur, men han var å andra sidan riktigt duktig nu i nian.
Några förhoppningsfulla pojkar anmälde sig, nämligen Henrik Johansson, trummor, Johan Ring, elbas, Nicklas Cederlöf, kompgitarr och Martin Svensson sologitarr. De skulle fylla tomrummet efter Marcus Högqvist, Michael Bergeskans och Andreas Johansson. Jag var ytterst tveksam, men det fanns inga andra, så vi satte igång.
Frida Gustafsson skulle sjunga ”I’m so excited” som ouvertyr, och jag samlade pojkarna, gick igenom analyserna, förklarade några ackord och bad dom öva lite till dagen därpå.
Dom hade övat!
Låten satt som en smäck, och deras glada miner och leenden över mina berömmande ord ser jag ännu framför mig. Alla växte ytterligare under övningarna, och det gjorde att hela musikalen blev mycket lyckad.
Den kvinnliga läraren spelades av Susanne Persson, som kompletterade Stellan bra. De två övriga lärarrollerna gjordes av Jimmy Rosén och Jonna Gustafsson.
Eleverna spelades av Pierre Ström, Sara Lindberg, Martina Palmqvist, fotbollskompisarna Tobias Nordahl och Mikael Nilsson, Marcus Andersson, Henrik Johansson, Johanna Gustafsson, Maria Moll, Anna Nilsson, Anders Johansson och Jimmy Olsson.
Åsa Johansson och Malin Karlsson deltog som två uttråkade brudar.
Sånginslagen var många, ”Da-do-ron- ron” blev ”Bussens boss” sjungen av Peter Fredén, ”Summertime Blues” blev ”Rasten vid kiosken”, Simon and Garfunkels ”Kodachrome” blev ”Ölands Djurpark”, ”Till SJ” blev ”Ölandsbron” osv
Pierre Ström hade ägnat sin mesta tid på högstadiet till att vårda en negativ attityd till i stort sett allting, men när musikalen kom svängde han 180 grader. Han har en bra sångröst och en förmåga att spela ut på scenen. Han är en av många elever som vuxit under musikalarbetet. Jenny Henrixon hade svårigheter att hålla sig för skratt under ”Ölands djurpark” åt Pierre Ströms alla hyss.
Malin Nilsson fick den mig veterligt längsta och kraftigaste applåden i någon musikal för sin insats i ”Älska mig”, där hon ackompanjerades av Magnus Selegran på fiol och Tobias Svensson på piano.
I en av scenerna skulle Jimmy Rosén slå till Stellan i magen efter repliken ”Din jävla skitstövel!” Slaget skulle endast markeras, men Jimmy drog till rejält. Detta uppskattade inte Stellan, så han hämnades genom att ha en träplatta under skjortan vid den sista föreställningen.
Det gjorde ont i Jimmys höger, för han tog i ordentligt.
Publiken visade sin uppskattning hörbart, när Stellan med ett flin plockade fram träplattan.
Jag hade många arrangemang att göra, så jag undvek att nämna ordet ”medley” för att inte väcka den björn som sov, men den visade sig vara klarvaken.
En knapp vecka före premiären kom eleverna:
- Vi vill ha ett medley efteråt. Stellan avslutar utflykten med att säga, att vi ska på disco, så det passar fint.
Det blev ett medley, och ett riktigt bra dessutom. Tobias Svensson ville sjunga en låt, så Stellan avstod ”Summer of ’69” till honom. Detta bestämdes först vid genrepet!
Turid Carlsson och Frida Gustafsson inledde med ”Ring Ring”, och medleyt avslutades med ”We are all the winners”, som Anders Johansson satte arr till.
Ingen föll ur ramen, och alla blev nöjda. Orkestern fick bra tryck på många låtar, ”Rockin’ all over the world” med Stellan och ”The Locomotion” med Deserée Bern var nog bäst.
Musikalen ”Utflykten” lärde mig en sak. Även om man har haft en mycket bra orkester ett år, och dom eleverna har lämnat Fröviskolan, så finns det alltid en återväxt. Det går alltid att öva ihop en bra orkester till musikalen.
(OBS! Detta var på den tiden vi hade en kommunal musikskola,)
Vi hade en utmärkt bra blåssektion i ”Utflykten”, och kompet blev bara bättre och bättre under repetitionerna.
I min musikalpärm har jag av någon anledning sparat anteckningar om repetitionerna. Ex:
Kören i ”Bussens boss” småfalsk.
Martina och Deserée för veka.
Rasten: Susanne tar i bättre.
Blåset slutet: tut tut tut!
Kören går inte fram.
Bristerna avhjälptes och felen rättades till.
Fröviskolan presenterade en mycket bra musikal även 1994.
PS! Jag har lagt bilderna i en klump på slutet och låter bildtexterna tala.

För 65 år sedan.

Idag, den 19 december, hänvisar jag till min egen blogg för ett år sedan.
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2009/12/ocksa-ett-minne.html

Maktens pris.

Enligt dagens OT blev Svanström vald efter dramatik.
Rubriken saknar täckning i artikeln. Där framgår, att Ingemar Svanström blev vald, efter att en före detta politiker ingripit.
SD hade påbörjat ett uttåg och övertalades av denne före detta politiker att återvända.
Enligt flera samstämmiga uppgifter heter han Birger Svanström.
Det var alltså han som snackade in SD igen, så att hans bror kom att bli vald till KS ordförande.
Blod är tjockare än vatten.
Allting har ett pris.
Makten har sitt pris.
Centern, med bröderna Ek och Svanström i spetsen har betalat det priset, liksom de andra 15 ledamöterna i alliansen. De måste ha förstått, att de rodde båten iland med SD:s benägna hjälp och accepterade detta.
Att sedan SD:s lokale Ledare inte anser det vara demokrati bevisar bara, att han inte har förstått någonting.
Däremot kan han ha rätt i, att alliansen skulle ha betalat priset i förskott i stället för efteråt.
Har man bestämt sig för att fjäska för SD, kan man lika gärna göra det i förväg.
Då slipper man, som Ingemar Svanström, dela ut röstsedlar till de tre SD-ledamöterna under pågående möte.
Anders Ek valde att fjäska i förväg.
Han blev också vald med SD:s stöd.
PS. SD har rykte om sig att vara duktiga på att tåga ut under uppseendeväckande former. Det gör dom, när det är riktigt synd om dom.

(C)irkus Högsby.

Det var längesedan jag var på cirkus; jag minns inte ens på ett ungefär när, men på den tiden fanns det en manege, en orkester, en cirkusdirektör, elefanter, kameler och clowner.
Idag fanns det en sessionssal, ingen orkester, en Anders Ek, Kjell Front, Ingemar Svanström, Magnus Ek och Leif Gustafsson.
Kjell Front föreslog personer, som redan hade blivit valda, och jag begrep inte varför.
Ingemar Svanström delade ut röstsedlar till de demokratiskt valda sverigedemokraterna och jag vet inte varför.
Leif Gustafsson begärde ajournering för att ringa till någon, och jag vet inte till vem.
Magnus Ek föreslog Anders Svensson som vice ordförande i KS, och jag vet inte varför.
Således tvingas jag gissa.
Kjell Front förstod inte resultatet av det proportionella valet till KS.
Sverigedemokraterna visste inte hur de skulle rösta, och Ingemar Svanström gav dom en hjälpande hand in genom den öppna dörren.
Leif Gustafsson ringde kanske till Jimmie Åkesson eller Björn Söder för att få veta hur han skulle bete sig.
Magnus Ek förstår inte, att det kommer att behövas en opposition fram till nästa val.
Jag har skrivit det förr, och skriver det igen:
Väljarna har inte fel, men de valda kan göra fel.
Jag tror inte, att väljarna vill ha det så här. I varje fall vill inte jag det.
Alliansen i Högsby består numera, liksom den i riket, av fyra partier.
Skillnaden är, att i Högsby ingår SD i alliansen.
Var det så ni ville ha det, ni som röstade på c, m, kd och fp?
Så blev det i alla fall.
Om jag öppnar min dörr drar det kallt.
Det är därför jag håller den stängd.
PS. Eftersom jag avvek i en av de många pauserna (ajournering), kan jag ha fel i någon av sakfrågorna. I så fall rättar Ingvar Gunnarsson mig i morgon.

Memories 1993

1993 gjorde vi som alltid en musikalresa till Stockholm och såg ”Fame”, men detta år blev musikalarbetet annorlunda än tidigare.
Alla vi, lärare och elever, var överens:
Vi klarar inte att göra ”Fame” på sporthallens scen.
Intensiva diskussioner vidtog.
Jag hade då en suveränt bra nia med elever från Fågelfors och Fagerhult. Egentligen borde jag namnge dom alla, men det tar för mycket plats, och skulle vara orättvist mot dom andra två niorna.


Åsa och Ingrid var de andra två klassföreståndarna, och Rosmari hade SO i min nia. Vi tänkte ut en plan, som vi sedan lätt prackade på eleverna.
Vi skulle göra tillbakablickar på några årtal, och spegla den tidens ungdomar och musik. Jag och Rosmari enades med 9B om 1959. Det gällde att visa, hur en svensk Folkets Park kunde se ut.


Eleverna satte snabbt igång med manuset.
Jag tror att det var Åsas klass, som gjorde 1971 med almprotesterna i Kungsträdgården och Ingrids som gjorde 1979 med punkinslaget. Dessutom gjorde vi 1984, då Herreys vann Eurovisionsschlagern.
Orkestern var den bästa vi någonsin har haft i en musikal, i hård konkurrens med nittioettorna. Trion från det då nedlagda ”Strömers Pack”, Marcus Högquist, Michael Bergeskans och Andreas Johansson (Askebrink) hade utvecklats och förbättrats ännu mer sedan ”Grease”, både tekniskt och musikaliskt. Tobias Svensson, som gick i åttan då, hade förbättrat sitt pianospel flera meter. Trummis var Joachim Sohlberg och han höll också mycket god klass.
I blåset fanns bröderna Sanglén, även dom ett år äldre och mer erfarna än i ”Grease” tillsammans med Niclas Brinck på alt- och barytonsaxofon.
Som en parentes kan jag nämna, att alla fyra brinckarna har varit med i orkestern i olika musikaler och svarat för bra insatser.
Vi hade ett stort förråd av låtar att spela, och dom som blev över presenterade vi under en halvtimme före musikalen. Publikens uppskattning av detta var odiskutabel. Där spelades bland annat ”Light my fire”, ”Sweet home Chicago” och “You really got me”.


En liten men bra kör fick vi också ihop med Pernilla Pettersson, Therese Persson, Anders Löfberg och Oskar Sjöberg.
Tre gånger under alla musikaler har jag känt rysningar längs ryggraden, som fortplantar sig till armar, ben och till slut hela kroppen. Dom uppkommer, när alla musicerar rätt exakt samtidigt. Det hände, när Oskar och Anders sjöng ”Sound of silence” under en repetition i dåvarande musiksalen. Det var hur underbart som helst.
Under föreställningarna lät det sedan som vanligt.
(Erik Elmborg lyckades med det under en repetition 2004 med ”Summer of ’69”, men Dag Hansson fick ta över låten i musikalen.
Malin Johansson upprepade det i ”Sommarplåga” 2008 med ”I’m a bitch”.)
Varför det blir så vet jag inte, och känslan är omöjlig att beskriva och förklara. Det hände mig kanske ett tiotal gånger under min egen aktiva karriär.
Pia Karlsson hette en idrottslärare, som tjänstgjorde jämte Susanne det året. Hon tillhörde den envisa delen av människosläktet och bar sig åt, som om hon inte hade gjort annat än koreografi till olika musikaler i hela sitt liv. Det skulle bara övas danser, danser och danser.
Märkligt nog lyckades jag behärska mig, men Michael Bergeskans röt till en gång:
- Det heter väl för fan musikal och inte dansikal!
Det hade han ju rätt i.
Valet av låtar beredde inga problem, eftersom musikerna grejade allt, till och med ”Aquarius” ur ”Hair”. Det var Pia, som absolut skulle ha med den dansen. Vi tyckte inte om låten, och dessutom var den svår, men den övades in och framfördes av Pernilla Pettersson.
I 1959 skulle vi ha med ett ”scenuppträdande”. Orkestern fick röda västar med tjusigt glitter (tack Ann!), och skulle spela månadens listetta.
Källforskning gav vid handen att ”I need your love tonight” med Elvis låg etta på listorna i juni 1959. Internet och Google fanns inte då heller, så det var bibliotek som gällde. Efter en kort och intensiv diskussion med grabbarna i orkestern beslöts, att ”Jailhouse rock” låg etta på listorna i stället.


Grabbarna gjorde nog rätt, som körde över mig, eftersom de valde en betydlig mer känd låt.
Den gick hem rejält hos publiken.



I ”1959” hade vi ”Splanky” som bakgrund till dialogerna på scenen. (Dansmusiken fanns ju i parkerna). Den satt bra, men problemet var att spela den just så tyst att den hördes utan att märkas. Vispar till trummissen och en god disciplin bland musikerna löste även det.
”Splanky” var välbekant för musikerna, då de flesta var med i Musikskolans storband (tack, Lennart Pettersson!) och Henrik Sanglén tutade saxofonsolot bra även vid mycket låg volym.
Ett behärskat slagsmål skulle avsluta folkparkskvällen, och Susanne hade listigt nog recyclat koreografin från West Side Story. Elvis Presleys ”Trouble” utsågs till idealiskt musikinslag med trumsolot som inledning till ”slagsmålet”.


David Fredriksson fick extra beröm för sin sånginsats, och trumpetaren Håkan Sanglén, som då gick i sexan hyllades välförtjänt för bra och kraftfullt tutande.
Trots att det var på skoj fick någon en fläskläpp, jag tror att det var Rickard Oskarson. Troligen var Kicken inblandad.






1971 hade få musikinslag,

men i 1979 dominerade punken.








Petter Bojstedt var förnämligt sminkad, och Tommy Andersson gjorde en fin biroll som lärare.
Michael Jacksons ”Beat it” presenterades av Anette Lindgren, en flicka som var bra på det mesta.

Marcus grejade gitarrspelet.
(När vi hade med samma låt i ”Hyran” åtta år senare var det originalet och CD som gällde, men då hade vi ju inte Marcus Högquist.)








Petter och Johanna Elmes gjorde ”Love me” i ett rosenrött skimmer.


En annan höjdare var imitationen av Herreys, där Andreas Johansson lämnade kompgitarren till mig och sjöng tillsammans med Oskar Sjöberg och Henrik Pernius.
Ett bejublat inslag!


I min klass hade vi en tysk flicka, Sina Weber, som gick hela läsåret i nian vid Fröviskolan. Hon bodde hos Norlander i Fagerhult, och Sandra var hos henne året därpå.
Hon var med i två inslag och hade riktigt roligt.
Jag skulle vilja veta vad hon berättade om Fröviskolan för sina kompisar i Tyskland, när hon kom hem igen.
Eftersom ”Grease” hade avslutats med ett långt och bra medley, så ville många ha ett medley även efter ”Memories”.
Det satte Marcus Högquist och Michael Bergeskans ihop själva, dvs. utan min medverkan, och det gjorde dom mycket bra.


Det fanns som alltid många duktiga sångare. Marcus själv, Oskar Sjöberg, Anette Lindgren, Therese Persson men inte minst David Fredriksson gjorde finfina insatser.




Bilderna får säga resten. Kvalitén är antingen dålig, usel eller värdelös, till stor del beroende på belysningen under inspelningen, till viss del på min okunskap om hur man fotograferar av bildskärmen.


”Memories” är väl värd att minnas.