Odysseus irrfärder 1998.

1997 var jag för första gången inte med alls i musikalarbetet. Det berodde på, att vi hade förändrat högstadiet i samma veva som sifferbetygen försvann. Jag övertalades att ingå i ett arbetslag, och släppte därmed 81-orna i svenska, som Stig Wisén fick ta över.
Jag minns bara, att musikalen handlade om två konkurrerande gäng, och jag såg den bara en gång.
Musikalresan till Stockholm 1998 inleddes på ett lite annorlunda sätt. Vi lärare hade hört envisa, trovärdiga och upprepade rykten, att många av eleverna hade tänkt sig att supa till det i bussarna redan på ditvägen. Nu är ju öl till exempel gott, men det har definitivt inget på en musikalresa att göra. Vi vidtalade chaufförerna, så ingen släpptes in i bussarna förrän vi ville det. Alla elever möttes med orden ”har du något emot att visa oss innehållet i din ryggsäck/kasse/väska”? Några hade det, men då förklarade vi, att dom fick ta sig till Stockholm på annat sätt.
Pojkarna blev då plötsligt kissnödiga, och måste in i högstadiebyggnaden, trodde dom, och någon lyckades med finten. Övriga placerade sina burkar i snödrivorna, som var perforerade av runda hål när det ljusnade dagen därpå. Resan var ovanligt lugn.
Vi var på Oscarsteatern och såg West Side Story. Jag kände till den från vår resa 1990, och hade berättat lite om handlingen. Eleverna var i allmänhet mycket nöjda med föreställningen, men alla var överens om, att vi inte gärna kunde göra West Side Story en gång till.
Jag såg det därför som en utmaning, att pracka på eleverna något klassiskt. Jag läste om Iliaden och Odyssén, och kom fram till, att Iliaden var omöjlig att göra, medan däremot en förkortad Odyssé skulle vara alldeles utmärkt för oss.
Jag och Ann-Marie Christoffersson hade svenskan i enheten, men hon blev sjuk, så jag fick ta ansvaret för svenskämnet i alla niorna. Det var inte alltid lätt, men i efterhand givande.
Jag berättade handlingen i Odyssén för eleverna, och se, mina frön föll i god jord och grodde. Alla elever fick en sammanfattning av Odyssén och jag tror nog att de allra flesta läste den.
Några episoder bedömde vi som ospelbara (Scylla och Charybdis, besöket i Hades bl.a.).
Alla skulle lämna förslag på låtar att använda i musikalen. Jag kunde givetvis inte hålla fingrarna i styr, så ”Smoke on the water” blev öppningslåt med texten ”Rök över Troja”. ”Back in the USSR” blev ”Nu är jag hemma igen”, ”YMCA” blev ”Dig vill jag ha”, ”Tears in heaven” blev ”Min Odysseus” ”Who’s gonna follow you home” blev ”Vem ska du välja idag”.
Eleverna hade inte mycket emot dom låtarna.
Till scenen med Aiolos (vindarnas gud) spelades allt vi kom på med vind i texten, ”Blowing in the wind”, ”Mot alla vindar”, ”Hör hur västanvinden susar”, ”Vem kan segla förutan vind”, ”Sol, Vind och vatten”, Wind of change” och några till.
Mitt pack med elever födda 82-83 hade självdött strax före jul, så vi hade ingen basist men en suverän gitarrist i Marcus Fredriksson, en utmärkt trummis, Kalle Berggren, en intresserad pianist, Runborg och en Brinck på kompgitarr. Blåset var tunt men bra och hette Martin Peilot, trumpet. Kören bestod av Karin Emrin, Emelie Sterckxs och Bill Front.
Turligt nog hade Gillis Roger Petersson från Ruda som praktikant den terminen, och han ställde gärna upp som basist.
Jag har inget minne av någon audition. Det fanns gott om roller, och många fick dubblera. Huvudrollen som Odysseus gick till Tobias ”Hajen” Karlsson från Berga. Han var som klippt och skuren för sin roll, och dessutom sjöng han bra. Han la ner ett oerhört arbete på utantillärningen av sin roll, och han var felfri på föreställningarna. Katarina Holinkova var utmärkt som Penelope och Jesper Åbergs ena roll var sonen Telemachos.
Ann-Louise Ohlsson skötte uppgiften som berättare med bravur.
De grekiska gudarna ingriper i handlingen, och Tommy Tift gestaltade Zeus. Tommy och jag var inte de godaste vännerna i åttan, men det ändrade sig i nian och särskilt under musikalarbetet växte han rejält liksom många andra, både pojkar och flickor. Övriga ”gudar” var Robert Lundberg som Poseidon. Han klampade in med en treudd i handen och simfötter på sig till publikens förtjusning. Maria Anazco var Athena, Jan-Eric Svensson var Hermes, gudarnas budbärare. Han trippade nästan lika elegant som Rune Ohlsson. Anna-Karin Johansson spelade Helios, solguden med övertygelse.
Med i Odysseus båt fanns Patrik Sjökvist, Andreas Prins, Peter Svensson, Patrik Nilsson och Fredrik ”Mellen” Johansson. ”Båten” hade slöjden tillverkat, och den gick fram och tillbaka både på och framför scenen.
Textilslöjden fick en mängd att göra, eftersom det var kostymer och dräkter i precis varenda scen. Jag vet inte hur mycket Ann sydde, och hur mycket flickorna sydde, men många sömmar blev det. Tack igen Ann, för ditt engagerade arbete!

Jag har som alla vet svårt för att låta bli. I öppningsscenen fanns den trojanska hästen på scenen, och någon frågade:
- Vad ska vi göra med hästen?
Han får två svar:
1. Bränn upp skiten!
2. Nej, stoppa upp den och sälj den för 100 000:- till någon som är tillräckligt lättlurad.
(Någon ville stoppa upp en älg för 100 000:-. Inga namn!)

Vid ett tillfälle säger Athena till Zeus:
- Pappa, kan inte du utse Ithaka till årets ö?
- Vaddå, dom har väl inte gjort något särskilt?
- Nej, men dom blir säkert glada över utmärkelsen.
(Som du kanske minns kallades Högsby ”Årets kommun” år 1998).

Odyssén är en lång berättelse och manuset blev i längsta laget, så Rosmarie Stjernström tog fram rödpennan. Hon skalade bort sådant som inte förde handlingen framåt. Tyvärr strök hon också extrascenen, där en gunnarsonliknande figur kommer in från vänster och börjar blixtra med sin kamera.
- Ta skydd! Främlingen slungar blixtar mot oss.
- Det är nog Zeus, åskguden, som har tagit mänsklig gestalt.
Zeus (Tommy Tift) kommer in:
- Nej, det är jag som är Zeus. Det där är Gunnarsson från OT i Högsby som är här på ett besök från framtiden.
Gunnarsson kom undan alldeles för lätt i det årets musikal.

Egentligen förtjänar alla att omnämnas, för ”Odysseus irrfärder” var i högsta grad ett lagarbete, där många kuggar skulle passa in i varandra.
Det gjorde dom. Musikalen tål mycket väl att ses om.

Som alltid beklagar jag den urusla bildkvalitén, men inspelningen är inte bättre.
Bildtexterna får berätta resten. Bilderna har kanske inte alltid hamnat i rätt ordning.

Härnäst presenterar jag ”Hyran” från 2001.

Oförglömligt.

Det blev en oförglömlig kväll för mig på Värdshuset Emågården igår. Minnet av den sitter djupt redan, och det kommer att sjunka in ytterligare en bit.
1990 började jag och några sjuor träffas för att spela och sjunga dom gamla låtar, som jag kunde lära dom. Övriga medlemmar tillkom efter hand i Packet. Vi höll på i nästan tre år innan Packet upplöstes, och vi hade en varierad repertoar, många roliga spelningar, och därmed många roliga minnen.
Känslan att 20 år senare få göra musik med nästan samma gäng i en dryg timme är omöjlig att beskriva, så jag nöjer mig med några fakta.
Gemene man i Högsby förstår nog inte vilken hög klass Marcus Högqvist håller. Om han hade spelat fotboll hade han varit med i landslaget. För mig räcker det att se hur han behandlar sin gitarr. Han hittar det han ska spela, och han gör det felfritt. Han hade det allra mesta med sig hemifrån, men något kanske jag har lyckats lägga till. Hans sångröst gör sig säkert alldeles utmärkt också i andra lokaler än Värdshuset. En skicklig yrkesmusiker.
Michael Bergeskans är som framgår av namnet en Bergeskans, och en omusikalisk Bergeskans är väl ungefär lika lätt att hitta som en fredsälskande taliban. Han ger oss andra en trygghet med sitt säkra basspel, och tillsammans med Kalle Berggren blev det ett stabilt grundkomp.
Tack Kalle, för att du kunde hoppa in, när Ulf blev justerad. Du höjde oss lite till.
Andreas Askebring (f.Johansson) håller sig i bakgrunden med sin kompgitarr. Han märks inte mycket, men det skulle märkas, om han inte fanns där. Han hörs alltid lagom mycket och är lagom pådrivande.
Andreas Lengyel klarar inte bara av tangenterna, han lägger på stämmor lätt och rätt, och sjöng också några bitar med sin härliga röst. Vilken tur att jag fick fatt i dig förra måndagen!
David Fredriksson är allra bäst i dom lite ”råare” låtarna. Att vi fick upp ett så härligt gung i ”Sweet Home Chicago” var inte bara kompets förtjänst; David själv bidrog i högsta grad. Om någon i publiken inte kände gunget i den låten, så var det i vart fall inte vårt fel!
Cadillac Ranch gick heller inte av för hackor.
Blåset bestod den här gången inte av Henrik Sanglén, som befinner sig i Singapore. Två tenorsaxofonister, Christoffer Johansson och Andreas Olsson, som inte ens var födda när vi började 1990 platsade enkelt efter någon timmes genomgång med mig i början av april. (Dom har fått sin utbildning i den numera nedlagda kommunala musikskolan). Transponeringar klarade de relativt lätt, och de skapade det tryck, som ett bra blås förväntas skapa. Tack för att ni ville vara med!
Tack Henrik, för att vi fick komma till Värdshuset och spela, och tack för allt du bjöd oss på! Framtiden får utvisa, om du vill ha oss någon mer gång. Jag har allas e-postadresser och mobilnummer.
Sist men inte minst ett tack till publiken, och detta är inte en tom fras från mig. En bra publik höjer alltid bandet. När vi ser, att publiken är med oss, då lyfter vi oss en bit till osv.
Mitt gamla skämt ”bättre än så här är vi inte” efter en riktigt väl framförd låt fick jag revidera med ”vi har visst spelat upp oss lite till” vid inte mindre än två tillfällen.
Det var en skön känsla att efteråt glida omkring med en öl i handen och prata med alla f.d. elever och övriga ur publiken. (Förlåt mig, ni tre som jag inte lyckades identifiera, men Strömer är gammal). Berömmande ord sitter alltid bra i öronen, särskilt när man vet, att berömmet är äkta. (De berömmande orden från förra kommunalrådet, tillika musikskolans nedläggare Ewa Engdahl, mottog jag med blandade känslor).
Jag har blivit lovad ett USB med ljud- och bildfiler, som jag hoppas kunna lägga ut på min blogg så småningom.
Jag saknade Ingvar Gunnarsson med sin blixtrande kamera, men han jobbar inte helger längre.
Nu är den här spelningen imperfekt, och jag ser fram emot nästa, den med Elvisprojektet på högsbydagen. Där är du, Mikael Nilsson med, så jag slutar med att tacka dig för hjälpen med att rigga upp allt på Påskdagens förmiddag och att köra tillbaka på Annandagen.
Det blev roligare än förväntat för mig att få träffa Packet igen och göra musik tillsammans.
Oförglömligt.

Minnen från lumpen 4.

Eftersom vi förväntades försvara hela fosterlandet ingick tre veckors vinterutbildning i min militärtjänstgöring. I mitten av februari 1961 åkte vi iväg från Jönköping till Evertsberg med övernattning på I 3 i Örebro.
Vi skulle ligga i de välkända militärtälten, och i vårt tält var vi 12 personer. Det eldades rejält nattetid, och vi fick således sitta eldvakt någon timma varje natt.
Vi bekantade oss med Dalarnas fjällvärld, vilket skedde genom att skidledes bestiga diverse fjälltoppar, beundra utsikten och skida vidare mot nästa. Jag har aldrig varit någon bra skidåkare, men det var inte dom flesta andra heller. Dock lärde vi oss en del. Bland annat använde vi två hela dagar till att spåra inför det 38. Vasaloppet. Vi följde markeringen ”V” på träden några mil åt vardera hållet. På den tiden rörde det sig om dubbelspår.
Vi var många, som gjorde musik på 2. Batt. så vi fick ihop ett riktigt habilt gäng med trummor, bas, piano, gitarr, tre saxofoner, en klarinett, en trumpet och en bastrumpet. Officerarna tyckte nog att det var något att visa upp, för vi fick en hel bil bara till instrumenten. Vi gjorde musik i Evertsbergs bygdegård vid två tillfällen, och det kom massor med folk för att dansa. En kväll stod vi för musiken på högfjällshotellet i Sälen. På dagen hade de som kunde ägnat sig åt utförsåkning där, och vi andra åkte på längden.
En hel del tid ägnades åt att åka runt och gruppera haubitsarna, än här och än där. Olyckligtvis började sjukdomar grassera, så nästan halva batteriet låg på sjukan. Vi övriga fick ta längre och längre eldvakter.
En morgon hade jag näst sista eldvakten. Jag satt och halvsov, när jag hörde en röst utanför tältet ropa ”Larm, larm”. Jag trodde, att det var någon från ett av de andra tälten som var ute och pissade och samtidigt passade på att skoja, så jag stack ut huvudet och sa:
- Håll käften! Grabbarna sover.
- Larm! Fjällräddning! ropade samma röst.
- Hitta för fan på något bättre! tyckte jag, men då ilsknade han till.
- Detta är kapten Timén. LARM!!
- Ja, kapten! blev det självklara svaret när jag såg gradbeteckningarna glittra till i skenet från ficklampan.
Så begav vi oss iväg mot Sälen. Någon hade en battteriradio (det hette så för 50 år sedan) och vi hörde på nyheterna att ”militär har satts in i spaningarna”. Det var oss dom menade.
Det hela blev en spänd förväntans upplösning i tomma intet, för när vi kom fram till Sälen fick vi veta, att de saknade hade anlänt alldeles av sig själva.
Vi hade lika långt tillbaka till Evertsberg som det hade varit till Sälen.
Den 5 mars gick det 38. Vasaloppet, och vi fick erbjudande om att tjänstgöra som rapportörer och köpatrull. Förtjänsten var 10:-, och det var bra betalt, då ett paket cigarretter kostade 2:50 (jag rökte på den tiden). Jag och 55 Mc Nilsson kördes ut till en skogsväg halvvägs mellan Mångsbodarna och Evertsberg med en Ra122.

Först skulle vi rabbla upp numren på åkarna som passerade, så att Mora hade en aning om vilka som var i ledningen. När alla hade passerat skulle vi avlösa köpatrullen från Mångsbodarna och åka sist i spåret till Evertsberg. Jag hade radion, och Mc Nilsson reservackarna, och så bytte vi halvvägs.
Så, hör och häpna:
Jag har åkt Vasaloppet, i vart fall 12 km.
55 Nilsson kallades Mc Nilsson, för att han var så jävla snål. Han gjorde nästan vad som helst för pengar.
Jag och Ina var i Dalarna år 1999. Vi passade på att besöka Evertsberg, och jag kände igen mig, och lokaliserade även platsen, där våra tält hade stått.
http://www.evertsberg.com/restaurang.htm
Bygdegården såg inte ut så här för 50 år sedan, men den fanns.

Praktisk åtgärd.

Inför kommunfullmäktiges sammanträde idag bestämde jag mig för att förenkla en del invanda rutiner..
Det är omöjligt att förutse vad som kan hända under ett sammanträde med Högsby kommuns fullmäktige. Man ajournerar sig och de folkvalda rör sig hit och dit, av och an, fram och tillbaka. Ledamöter överfalls av plötslig trötthet, och man kan glömma att fatta beslut om exempelvis simskola. Hela delegationer har vid tidigare möten opåkallat lämnat sessionssalen.
Ingen kan begära, att Birger Svanström alltid ska stå på pass vid kommunhusets dörr för att förmå de politiker, som av olika skäl väljer att lämna mötet, att återvända till pågående sammanträde.
Med denna enkla men ändamålsenliga skyltning kan fullmäktigeledamöterna återvända till sammanträdet också utan Birger Svanströms ingripande.

Flower Power 1996.

Läsåret 1995-1996 hade jag en härligt blandad nia. Där fanns många olika personligheter, snacksaliga Petter och Daniel, Alexander den stöddige, mopedåkaren Andreas, motsträviga Jennie, opponerande Tina, pratsamma Petra, Victoria, cafeteriaförsäljaren Dahlak, gymnasten Jimmy, envisa Sara, syrlige Stefan, lille Crille, Aster, Andrés, Mikael, Hanna och Tove, Matilda och sist men inte minst Gabben, som faktiskt en gång i åttan erkände att han hade fel!
Även de andra niorna kryllade av personligheter. Det skulle nog bli en bra musikal 1996 också.
Föreställningen vi såg var ”Little shop of horrors” på China, och den var imponerande bra. Huvudrollerna hade Björn Kjellman som Seymor och Charlott Strandberg som Audrey, Per Eggers (han blir enligt dagens OT 60 år den 3.2.) som Mr Mushnik och Claes Malmberg som tandläkaren Orin. Kapellmästare och arrangör var Johan Landqvist, som återfanns som kapellmästare i ”Så ska det låta”. Som synes rörde det sig om enbart toppnamn.
De tekniska arrangemangen var också imponerande, särskilt den köttätande ”Audrey 2”, som styrdes med en stor ansamling hydraulik.
Vi lärare och niorna var överens om att det hade varit en fantastisk föreställning, och det var många som redan under hemresan från Stockholm trodde sig veta vad årets musikal skulle heta.
Jag delade elevernas entusiasm, men påtalade en del problem. Var skulle vi hitta ett monster, som kunde sluka Mr Mushnik? Hur skulle vi klara musiken, och framför allt sången, där det fanns några riktigt svåra nummer?
Elevernas entusiasm vällde fram som en flodvåg, och den sköljde med mig. Ett nothäfte efterskickades, anlände och kopierades. Bo Strömholm och RSS vidtalades och informerades om vårt problem med de större monstren. Jag fick det självsäkra svaret:
- Det fixar vi. Det blir en bra övning i svetsning mm.
Många gånger besökta jag RSS för att diskutera utformningen av de två större monstren, särskilt då det största, som skulle äta upp Johan Nilsson. Bo Strömholm hade god hjälp av Jonas Blomqvist och Fredrik Gräntz (tack en gång till), och de lade ner ett stort arbete.
Sedan skulle stålskelettet kläs med tyg, och jag minns, att Ann Persson hade oturen att få en nål i knäet på ett riktigt otäckt sätt. Den slutliga produkten blev helt fantastisk. Det största monstret fick en stor applåd, då det uppenbarade sig.
Jag minns inte idag vilka som skötte spakarna, som lyfte upp monstret, så att Johan halkade ner och ut på baksidan, men Johan var ganska stor, så det var nog inte dom klenaste.
Manuset ordnades med hjälp av filmen ”Little shop of horror”. Jag kommer idag inte ihåg, om någon hyrde den och kopierade den (olagligt, men tack och lov preskriberat), men ett dunkelt minne säger, att vi hade sådan tur, att den visades i någon av den tidens TV-kanaler. Därifrån plockade sedan eleverna ut replikerna. Åsa Norrsén övervakade det hela.
Orkestern var vid tidpunkten för musikalresan en stor öken med två oaser, den mycket rutinerade trumpetaren Håkan Sanglén och den allmänt musikaliske Magnus Selegran. Det fanns ingen trummis, ingen basist, ingen gitarrist, ingen pianist och inget blås förutom Håkan.
Jag hade ett nytt ”pack” på gång, men dom gick bara i sjuan, sexan och femman. Det visade sig, att de fick ta ett sort ansvar. Peter Kvillegård gick in som basist och Jonatan Chauca tog den ena gitarren. Martin Andersson, som gick i nian, tog den andra. Tvillingarna Mats och Emil Johansson i femman fick extra timmar med sina tenorsaxofoner, och de var musikaliska och lättlärda.
Tack och lov visade det sig finnas en far och en dotter Betzholtz, Anders och Kristina. Anders tutade i en barytonsaxofon, och Kristina, som bara var tolv år och gick i sjuan kunde spela piano efter noter. Det gjorde hon mycket bra, och utan henne hade vi nog fått be någon utomstående om hjälp. (Om jag minns rätt lämnade de Sverige under sommaren för att återvända till USA.)
Problemet var trummisen. Nior har av naturliga skäl företräde, och eftersom Peter ”PG” Gräntz ville spela, så fick han det. Kalle Berggren var alltså diskvalificerad från början.
PG hade alldeles egna idéer om hur trummor skulle spelas, och dom överensstämde sällan med de andra musikanternas och aldrig med mina. Konflikterna var många, sega och utdragna, och jag fick väl några gånger höra mindre smickrande tillmälen, men eftersom PG är en intelligent person, så fattade han till slut, och när det var musikaldags var han riktigt duktig.
Auditionen var relativt enkel, men en flicka i 9B med ett övermått av självförtroende kunde inte för sitt liv inse, varför vi lät henne stå tillbaka för Linda Cahling i huvudrollen som Audrey. Alla andra förstod mycket väl, och Linda blev några år senare (2001) vald till Sveriges Lucia.
Flickan i fråga valdes till något helt annat senare.
Auditionen gav som sagt snabba och tydliga svar. Linda spelade Audrey, Peter Blomqvist Seymor, Johan Nilsson blev Mr Mushnik, Joakim Nilsson tandläkaren Orin (hans äldre bror Mattias hade haft en sångroll i Grease 4 år tidigare). Monstret, Audrey 2, tog Martin Carlsson hand om på ett suveränt sätt.
Jag tror inte, att Martin hade vågat stå fullt synlig på scenen och spela samma roll, men att stå bakom och bara höras passade honom perfekt. Han hade en kraftig och fyllig sångröst, särskilt i det lägre registret, där det som bäst behövds.
Publiken satt frågande inför Martins närvaro, när de fem huvudrollsinnehavarna dök upp vid avtackningen, och undrade nog varför han var med. Dom begrep när han ropade sitt ”mata!).
Det fanns som sagt mycket att öva in, och fler problem uppstod. Att Peter Blomqvist hade en fin sångröst visste vi, men jag upptäckte snart, att han hade ett mycket smalt register, bara en oktav och en kvint ungefär.
Jag fick sätta mig och transponera hans sångnummer, oftast ner, och skriva om många av häftets låtar till tonarter, som passade Peter. Det tog sin tid, men till slut blev det bra.
Jag har kvar några noteringar om de repetitioner vi gjorde. Vi började i mitten av april, och tiden behövdes. Mina håltimmar gick åt, men det var det värt. Musiksalen fanns inte alltid ledig när vi behövde den för repetitionerna, så vi höll till i källaren under RSS med blåset. Solosång och kör övade vi i ett klassrum, oftast dåvarande 29.
I mitten av maj blev jag hastigt och olustigt rejält sjuk efter att ha bevistat barnens äldste kusins konfirmation. Jag hamnade på Värnamo lasarett och blev liggande där i två dygn. Jag våndades över alla förlorade övningstillfällen, som så väl behövdes.
Det visade sig att eleverna hade gett järnet under dom två dagarna. Replikerna satt markant bättre och musiken hade gjort ett rejält lyft. Vi hade inte tappat två dagar, som jag trodde, utan snarare tjänat in en.
Några av birollerna förtjänar att omnämnas, särskilt Johan Cederlöf, som spelade den masochistiske patienten hos den sadistiske tandläkaren. Han var lysande, och fick många rejäla skratt och välförtjänta applåder.
De fyra ”slamporna” Emelie Carlsson, Josefine Nilsson, Lena Sehammar och Iréne Laczko lyfte föreställningen varje gång de kom in.
Patrik Axelsson som den grönklädde affärsmannen gjorde en helgjuten insats.
Jag måste också nämna Elis Weslien. Han deltog i en sammansvärjning mot Ingvar Gunnarson tillsammans med mig. Han skaffade passande glasögon, kameraväska osv.
När alla stjärnreportrarna hade gjort sina erbjudanden till Seymor trängde sig Elis fram med sin replik:
- Jag kommer från Högsby och jobbar på OT. Jag tar ett par bilder och skriver nå´t sen.
Taket måste ha lyft flera millimeter av det publikjublet!
Jag har, liksom med dom tidigare musikalerna, sett om hela föreställningen (med avbrott för fotografering av rutan).
Den är riktigt, riktigt bra.
Jag beklagar liksom när det gäller de tidigare utlagda musikalerna den usla bildkvalitén.
I övrigt låter jag bildtexterna tala.
Härnäst presenterar jag "Odysseus irrfärder" från 1998.