Nickelbröllop.

Eftersom Ina och jag firar s.k. Nickelbröllop idag hade det varit lämpligt med Marabou Nickel.

Jag letade på Internätet.

Tyvärr slutade tillverkningen  år 2003, men den här bilden kan ändå framkalla minnet av det diskreta prasslet i biosalongerna på 60-talet, när man drog fram en Nickel.

Dom varade länge.

Det har Ina och jag också gjort.

Duktiga ungdomar!

Det här var den tredje spelningen inför publik med Sista Packet. Det var Lions, som ville att vi skulle underhålla en halvtimme i kväll efter deras månadsmöte.

Trots lite gurgel med apparaturen under förberedelserna gjorde vi en kanonspelning.

Jag trodde ärligt talat inte, att vi kunde spela så pass bra.

Hugo låg på hela tiden i sitt trumspel.

Viktor med ett mjukt och drivande spel på sin elbas.

Anton  låg rätt med kompet hela tiden.

Daniel skapade tryck i låtarna, mest i Let’s dance och Rock’n roll music.

Jag själv, som hade mest roligt av oss alla.

En publik, som hängde med hela tiden och gjorde oss ännu lite bättre.

Idag höll vi verkligen igång musiken.

Tack för alla vänliga och uppmuntrande ord från er, som kan mer musik än jag:  

Anders, Anders, Gillis, Sven-Åke, Sven-Olof och kanske några till.

Tack för att vi fick komma!

Synd att Ingvar Gunnarsson inte hade kameran med sig…
(Bilden är från spelningen på biblioteket den 16 mars)

Sommarplågan 2008.

2008 års musikal, ”Sommarplåga” kom att bli min sista vid Fröviskolan. Jag jobbade halvtid med enbart tyska och jag hade bara ett 19-tal av nittiotvåorna, men jag kände igen de flesta och hade haft många i SUT året innan. Dessutom hade jag haft att göra med några i Nisse Lull Cup-kommittén och visste att det var duktiga och pålitliga ungdomar.

Jag minns inte när eleverna frågade mig om jag ville vara med och hjälpa till, men jag tvekade inte.

Jag visste, att det skulle bli min sista musikal.

Förutsättningarna kunde ha varit bättre. Det fanns några blåsare kvar från ”Hot Stuff”, Martin Forsberg på trombon och Andreas Olsson på saxofon. Det gällde att leta en bit ner i årskurserna efter lämpliga musiker. I sjuan fanns Viktor Gustafsson. Han hade spelat trummor på juladansen, och jag visste vad han kunde. Han hade dessutom en viktig egenskap, nämligen föresatsen att bli bättre, och det blev han. Sebastian Gustafsson anmälde sig som basist, men hans kunskaper och färdigheter i basspel var bristfälliga. Lyckligtvis hade han också den goda egenskapen att vilja bli bättre, och med några goda råd från mig och mycket övning blev han en habil basist, med bra driv i spelet.

Dessutom hade vi Simon Johnsson och Jesper Persson på gitarr och Frida Hamnert, klaviatur, så det blev ett fint komp.

Orkestern blev riktigt bra till sist, med ett starkt blås, Martin Forsberg på trombon, Andreas Olsson på tenorsax, Jacob Petersson på altsax samt Carina Henriksson och Jonathan Karlsson på trumpet. Det skapade ett bra tryck i låtarna.

Under en av repetitionerna i musikskolans lokaler (Ewa Engdahl hade ännu inte gett den dödsstöten!) höll vi på med blåset till ”She’s a maniac”. Jakob Petersson, som gick i sexan då och spelade altsax (han slutade tyvärr något senare) tyckte att en ton lät falsk. Jag skrev ofta fel i mina ”nötter” till blåset, men felen upptäcktes och rättades till. Jag bad honom spela den, och konstaterade, att det var rätt. ”Det är ett mycket ovanligt ackord, ett ess-moll-maj7, och du har halvtonen”, förklarade jag.

Då vänder sig Andreas Olsson (åk6) om och slår an ett klockrent ess-moll-maj7 på pianot bakom.

 - Hur kunde du den? frågade jag uppriktigt häpen. De allra flesta vet inte ens att det finns ett ackord som heter så.

- Jag spelar lite piano också, kom det från en oberörd Andreas.

Niorna hade varit och sett ”Footloose”, och den låten skulle man ha som ouvertyr. Låtarna valdes helt utan min medverkan, men vi klarade av alla önskemål som manusgruppen kom med, även om några av låtarna krävde mycket arbete både av mig och musikerna.

Handlingen var fantasifull, genomtänkt och bra. Det fanns gott om duktiga sångare och sångerskor. Huvudrollerna presenterades som vinnare i ett lotteri, och de fick sjunga var sin del i ett medley, som visade vilken personlighet det var frågan om. Att det fanns duktiga dansare till framgår inte av bilderna, men det framgick under föreställningarna.

Bildtexterna säger också en del.

När jag nu, fem år senare tittar igenom ”Sommarplågan” märks dels de duktiga huvudrollerna, men det var fler än de som satte sin stämpel på musikalen. Daniel Olsson kunde naturligtvis inte låta bli att skämta om mig, men han gjorde det på ett roligt sätt, så det satt bra.

Den musikaliske kan höra några smärre misstag i sången och musiken, och stämsången slirar vid något tillfälle, men kom ihåg, att det rör sig om nior, samt några duktiga åttor och sjuor i orkestern. Sommarplågan håller bra klass, eller som Josef Seeman uttryckte sig, när han och jag lämnade sporthallen tillsammans:

”Deras handling var bättre än vår, men vi hade bättre musiker”.

(Han jämförde med ”Hot Stuff” från året innan.)

”Sommarplågan” kom att bli min sista musikal, men en tradition är inte beroende av personer. Den är beroende av viljan att upprätthålla traditionen, och när även Gillis Fredrikson tog avsked på ett suveränt sätt med ”Tillbaka till Vilda Västern” i fjol, så avslutades det längsta kapitlet i Fröviskolans musikalers historia (1988-2012). Det var Gillis, som började med musikalerna, och andra får nu ta över.

Förutsättningarna är sämre, då elevantalet stadigt minskar, och musikskolan inte längre existerar.

Vi hade fem blåsare i ”Sommarplågan”.

Det blir det aldrig mer.

Må även kommande nior vid Fröviskolan få med sig ett minne för livet, nämligen en väl genomförd musikal!

Skaffa fram de resurser som behövs!

Musikalerna har gett mig många glada minnen, och som jag hoppas, många vänner.

Mitt tack till alla er, som på något sätt har bidragit till detta.

Kolla gärna in

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2010/06/cats-1988_6268.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2010/09/west-side-story-1990.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2010/10/annie-get-your-gun-1991.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2010/10/nar-jag-tanker-tillbaka-pa-alla.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2010/11/memories-1993.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2010/12/utflykten-1994.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2011/01/i-sagornas-varld-1995.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2011/02/flower-power-1996.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2011/05/odysseus-irrfarder-1998.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2011/06/hyran-2001.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2011/07/summer-of-69-2004-woodstock.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2011/11/lol-2005.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2012/01/av-outgrundlig-anledning-ar-musikalen.html

^./^.

Strömers Sista Pack.

Så höll vi igång musiken idag, jag och dom fyra ungdomarna.

Vi var duktiga idag och gjorde en bra spelning, men ännu bättre hade det varit, om dom hade vågat sjunga.

Jag tar gärna emot tips, när det gäller att få dom att inte sitta som tjuren Ferdinand, utan våga sjunga.

Dom har bättre röster än jag, och klarar stämmor, men är för rädda att försöka.

Å andra sidan kanske någon yngling som gärna sjunger anmäler sitt intresse…

Dom har framtiden för sig.

(Observera den hundraprocentiga koncentrationen!)

Håll igång musiken!

En välkommen motion.

Dessvärre är skadorna, som Ewa Engdahls och hennes röstboskaps dödsdom orsakade, svåra att reparera.

De flesta av dom sitter dessutom kvar i fullmäktige, och lär väl inte medge att dom var voteringsrobotar eller att de fattade ett genomkorkat beslut.

Den bästa musiklärare vi haft i kommunen, Ove Sundin, finns i Hyltebruk på andra sidan Sverige, och han lär inte återvända.

Många instrument kan ha mått illa av att inte skötas regelbundet.

Dokumentationen av den utrustnings som fanns när nödslakten ägde rum torde vara ofullständig eller bristfällig.

Inventering gjordes troligen inte. Det gällde ju att få undan liket så skyndsamt som möjligt.

En mängd resurser överfördes till det s.k. ”Kulturbruket”, där musiken har en undanskymd plats, eftersom Maggan Drottman är mer intresserad av revy och teater, och Detlef Sannemüller mig veterligt inte trakterar något instrument.

Det gäller alltså att skapa nya resurser och omfördela de befintliga.

Bussturerna till och från Tegelbruket kan sparas in utan allvarligare konsekvenser.

Men det blir ingen lätt uppgift.

Många bakåtsträvare lär ta alla tänkbara chanser att sätta käppar i hjulet för en ny musikskola.

Man får nog göra som Sven-Ingvars:

Börja om från början.

Jag kommer att följa ärendet med stort intresse.

Håll igång musiken!

Det kan aldrig bli värre än fiasko!

Lördagen den 19 januari 1963 hade vi tjatat oss till en spelning i Tranås Folkets Hus. Vi skulle stå för pausmusiken med ett program på 25 minuter.

Vi tyckte, att det kunde vara ett bra sätt att göra oss mer kända på.

Tranås Folkets Hus var ett populärt dansställe med en snittpublik på c:a 1000 personer på lördagsdanserna.

Vi hade övat och tränat rejält under julhelgen, då jag var i Gränna. Vi kunde några bra och välkända låtar och hade med viss möda lärt oss ”gå”.

Detta kan studeras på videon efter c:a 40 sekunder

http://www.youtube.com/watch?v=uzSg0mVsjro

Vi inledde med en gitarrboggie, och jag spelade sologitarr.

Allt gick planenligt i ungefär 15 sekunder. Publiken stod framför scenen och verkade trivas med oss.

Succé!

Då började plötsligt min gitarr att tjuta i stället för att låta som en gitarr.

Jag hade trampat på sladden, och kontakten hade lossnat i lödningen.

Jag hade plötsligt ingen gitarrsladd, bara en kontakt som satt i telejacket!

På den tiden var sladdarna inte gjutna som idag, utan lödda.

Vi hade ingen reservsladd med oss.

Fiaskot var ett faktum, och vi plockade mycket hastigt bort vår utrustning.

- Vi fortsätter nu, som om ingenting hade hänt, sa dansorkesterns sångare i mikrofonen.

(Jag kan höra orden än idag. De finns i mitt huvud)

Sedan satt vi i logen och bara svor. Stämningen var ungefär – 273^o C.

Plötsligt sa Staffan:

- Vi skulle ha Fender!

Vår chaufför, som inte begrep något om vår utrustning frågade:

- Är Fender bra?

- Det är det bästa som finns, svarade Staffan.

Efter en kort fundering kom hans bestämda uppmaning:

- Sälj skiten! Köp Fender hele skiten!.

(Jag kan höra den dialogen än idag. Den finns i mitt huvud.)

Det var då vi bestämde oss för att satsa rejält på musiken.

Vi köpte Fender!

Hur det gick sedan?

Det tar jag en annan gång.

Fender Bassman (3010:-) och Fender Jaguar (2645:-) finns i källaren, Ringvägen 3A.
Beklagar, mina kära läsare, mitt minne missade en vecka. Jag hittade den här kopian av en tidningsannons:
Det var en hel vecka senare: Lördagen den 26 januari.

Stor och snäll.

Jag minns inte, när jag först träffade 7A, min egen klass, den åttonde eller nionde januari. Jag hade ingen aning om vad det var för elever när jag släppte in dom i sal 27.
Bland alla trettonåringarna fanns en person, som väckte min förvåning. Han var längre än jag, och jag är inte småväxt, han var dessutom bred, och såg rejält stark och kraftig ut. Jag fick för mig, att 7A hade lånat in den största och stöddigaste eleven i nian för att testa mig lite försiktigt, sådär som man gör med nya lärare.

Han ställde sig vid tredje bänken i raden närmast dörren och tittade på mig, liksom alla de andra eleverna gjorde. Dom var troligen lika nyfikna på mig, som jag var på dom.

På den tiden stod man vid sin plats tills man hade hälsat, och fått en vink om att sätta sig.

Jag hälsade, och alla satte sig, även den stora grabben.

Jag ropade upp eleverna, eftersom jag inte kände dom, och jämförde med placeringslistan.

På den tiden hade man sin bestämda plats i alla klassrum.

När jag nämnde namnet Tommy Svensson svarade den store killen ja.

Han kallades Baloo, eftersom han var så stor och snäll!

Idag heter han Wiksten och är ungefär lika stor och snäll som då för 40 år sedan!

Jag räknar honom gärna som en av mina vänner.