Jag och musiken 5.

En yngling i Gränna hade köpt en snygg kompgitarr, men han var inte särskilt bra som kompgitarrist. Han var inte så bra på att spela poker heller.

Vid ett tillfälle hade han blivit skyldig mig 30 kronor efter en pokerkväll. Han erbjöd mig gitarren för 180:- minus de 30:- han var skyldig mig. Den hade kostat 280:- vill jag minnas, så jag köpte den.

Han platsade bra på tvättbräde, när vi så småningom bildade en skiffelgrupp. Hans yngre bror ”spelade” bas, vilket innebar att han drog till med något på någon av strängarna. Vi var tre, som kunde några ackord på gitarr, så vi salade till en mandolin, och den fick jag lära mig ta några ackord på, för dom andra ville inte.

Vi kallade oss pretentiöst nog för ”The Stars Skiffelgrupp”.

Vi fick hålla till i ett hus på Sjögatan i Gränna. Det ägdes av Lauritz Madsen på Ribbagården, och där tillbringades många kvällar och helger.

Vi var inte särskilt bra, men vi hade kul, och det kom ungdomar och lyssnade på oss fullt frivilligt.

Vi gjorde bland annat en spelning i Aneby Folkets hus, och fick märkligt nog massor med bifall och applåder.

Vi kom trea i en talangtävling på Rigoletto i Folkets Hus, Jönköping. Resultatet var direkt avhängigt av, att det var tre deltagande grupper.

Men vi blev bättre med åren.

Jag och musiken 4.

Dom två första gymnasieåren (1956-58) bodde jag inackorderad i Jönköping, men dom två sista (1958-60) åkte jag buss från Gränna. Min mor misstänkte nämligen att jag inte skötte mina studier på bästa sätt, och det fanns visst fog för hennes misstankar.

Sommaren 1958 hade jag jobbat i plantskola tillsammans med Lennart ”Jocke” Johansson, som f.ö. är 8 dagar yngre än jag. Han hade en gitarr, och ännu bättre, en grammofon. Hans skivsamling var inte så imponerande, men jag minns klart Little Richards EP med Tutti Frutti, Rip it up, Ready Teddy och Long Tall Sally. Några av dom tidiga Elvis hade han också, samt Little Gerhards ”Buona Sera” och ”Vid foten av fjället”.

Vi satt hos honom och gjorde vårt bästa. Jag har en rullbandinspelning från 1958, så jag vet hur det lät, men det får du, min läsare, inte veta!

Våra kunskaper i engelska var begränsade, trots att jag visste, att det hette oxen och deer i plural, eftersom grammatiken var viktigare än språket i dåtidens skolor. Jocke hade 7 års folkskola och kunde lite mindre, men han köpte ett häfte med texter till Elvis Presleys låtar, och av dom lärde vi oss många utantill. Vi satt och kompade oss och sjöng, och vi hade roligt.

Jocke och jag höll ihop och fortsatte att göra musik tillsammans ända fram till några spelningar på 80-talet.

Tyvärr var det inte många fler ungdomar, som gjorde musik i Gränna, men det rättades också till

Jag och musiken 3.

Jag började i Jönköpings högre allmänna läroverk hösten 1956, och där fanns det många, som tyckte om tradjazz. Det tyckte jag, att jag också skulle göra. Jag fick hänga med på gitarr, men jag kunde inte spela i Bb-dur, vilket dom Bb-stämda blåsinstrumenten gjorde, så jag stämde upp gitarren ett halvt tonsteg och spelade i A-dur, vilket jag klarade av. Jag lärde mig Basin Street Blues, S:t Louis Blues, Sweet Georgia Brown och mycket annat. Tyvärr saknade vi basist (basister var bristvara även i Jönköping), så vi spelade mest för oss själva och nöjet att göra musik, men jag lärde mig att uppskatta ytterligare en musikgenre.

1957 dog Syrrans farfar, och i den vevan fick Syrran överta sin farmors taffel. En taffel är som en flygel, fast fyrkantig, med strängarna liggande. Den hamnade i vår dåvarande lägenhet i Gränna, och jag började omedelbart med det ofrånkomliga fipplandet. Jag kunde sitta och klinka i timtal. Min mor, morfar och mormor var förstående, eftersom det gällde musik.

Jag ägnade mig mest åt gamla evergreens; Whispering, Stars fell on Alabama, Bye Bye Blues, Ja-da, Lullaby of Broadway och liknande.

Naturligtvis lärde jag mig spela piano som jag hade lärt mig spela gitarr, dvs. med helt fel teknik. Jag satte fingrarna lite som jag tyckte var bäst, men det var det ju inte. Det blev ungefär som att skriva maskin med två fingrar.

Trots det lät det vettigt, men jag var ensam. Jag hade ingen att göra musik tillsammans med i Gränna.

Den detaljen rättade dock till sig.

(Bilden hittade jag på Internätet, då Syrrans taffel är skrotad. I mitt minne är likheten slående.)

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/05/jag-och-musiken-2_13.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/05/jag-och-musiken-1.html

Ungdomssynder fyller 50 år.

Den 18 maj 1963 var en lördag, precis som i år. Klockan 8.00 började tentan för 2 betyg i matte (motsv. 40poäng) vid Göteborgs universitet, och jag var anmäld. Jag hade också en packad resväska och en biljett hem till Gränna, för vi skulle åka till Karlsborg och göra musik i S2-salen där. Dom andra skulle åka i förväg, och en bil skulle invänta mig. Det fanns alltid grännabor, som följde med till våra spelningar, och dom bilarnas bagageutrymmen fylldes med vår utrustning.

Men jag hade tröttnat på studentlivet, och studerat ganska mycket bridge, lite poker och kille, och annat på slutet. Dom ämnena ingick inte i universitets utbud.

Jag tog tåget 07.10 från Göteborgs C och avbröt mina studier.

Jag blev inte matte- och kemilärare.

Min mor var ursinnig, och jag minns en replik mycket tydligt:

- Die verfluchte Musik!

Morfar och mormor förhöll sig neutrala.

Alltnog, vi åkte till Karlsborg och gjorde en helt fantastisk spelning den lördagskvällen, och det mesta kändes bra.

På måndagen började jag i plantskolan, där min kompis och vår kompgitarrist Lennart ”Jocke” Johansson jobbade.

Senare sökte och fick jag jobb vid Centralskolan i Nässjö, där jag hade matte och fysik läsåret 1963-64.

1968 återupptog jag mina studier igen. Några betyg i tyska skulle väl vara lätt att ta, för jag kunde ju tyska, trodde jag.

Det tog en nitisk universitetslektor snabbt ur mig.

Så småningom hamnade vi i Högsby….

Jag och musiken 2.

När jag började i folkskolan (åk 3) i Gränna fick jag en mycket musikintresserad lärare, Nils Jarenskog. Han var också dirigent för Gränna Sångsällskap, och hade värvat min morfar (bas), min mor (alt) och min moster (sopran) redan i februari 1946. Musiken känner som bekant inga nationsgränser.

Vi sjöng ofta, inte bara när det stod ”sång” på schemat, och hans entusiasm smittade av sig inte bara på mig, som var uppvuxen med musik, utan på alla i klassen, även om några bara brummade med i texten.

Han lärde oss att hålla stämmor, först genom att sjunga kanon (Dona nobis pacem, Fru Musica, Broder Jakob med flera), och sedan genom att helt enkelt sjunga stämman några gånger. Han lärde oss trallmelodier till ”Vi gå över daggstänkta berg” och ”Röda stugor tåga vi förbi”. Vi sjöng trestämmigt i sexan, och det var han, som fick mig att tro, att det inte finns omusikaliska ungar, bara ungar som har vuxit upp utan musik.

1994 hälsade jag på hos honom, och han kom ihåg mig mycket tydligt. Jag tackade honom, för att han hade byggt på mitt intresse för musik, och att han hade lärt mig att sjunga och hålla en stämma.

Det har jag ofta haft glädje av.

Jag och musiken 1.

Jag har haft turen, lyckan och förmånen att få växa upp med sång och musik.

När vi lämnade Sudetlandet 1945 tog min morfar med sig sin cittra. Det var hans käraste ägodel, så den lämnade han inte kvar åt tjeckerna!

Han hade köpt den efter Första Världskriget. Den tidigare ägaren hade  blivit av med en arm i kriget, och sålde cittran för ett vänskapspris.

Morfar var mycket duktig och han spelade och vi sjöng ofta på kvällarna långt in på 50-talet. Många av dom gamla visorna kommer jag fortfarande ihåg.

Jag var väl drygt 6 år när min morfar tyckte att jag skulle börja spela cittra.

Det tyckte jag också.

Spela cittra var roligt i början och jag lärde mig en hel del. Jag blev hyfsat duktig, men efter några år tröttnade jag och ville sluta.

Min morfar var en envis man och tyckte att jag skulle fortsätta, men jag var också envis och hade bestämt mig.

- Du kommer att ångra dig, sa han. Ja, han sa ”das wirst du bereuen”. Han fick naturligtvis rätt.

Cittrans kompsträngar var stämda som kvintcirkeln, och jag kan än idag sjunga ramsan Eb, Bb, F, C, G, D, A, E, H, Fiss, Ciss, Giss.

På det sättet lärde jag mig harmonilärans grunder redan vid 7 års ålder, och det har jag haft stor glädje av senare. Jag hörde, när jag skulle byta harmoni, och till vilken, även om jag inte hade hört melodin innan.

Av rent trots tog jag tag i min mors gitarr, en s.k. jesusknäppare, som hade tillhört en frälsningssoldat. Min mor visade mig ackorden D, A, E och G.

Det var i alla fall en början.

Om betyg.

Jag hörde professor Inga Wernersson (namnet påminner om den duktiga Ingrid Wernersson, Fagerhult) i Kunskapskanalen.

Hon föreläste om skillnader mellan flickors och pojkars betyg, främst då i grundskolan.

Bland några av hennes forskningsresultat kan nämnas, att flickor har högre betyg eftersom de ägnar mer tid åt studier än pojkar.

Jag kan bara hålla med.

Vidare, att många pojkar inte vågar jobba i skolan, läsa på till prov eller göra läxor.

Ett dåligt resultat utan studier är ett misslyckande, som man kan avfärda med en axelryckning.

Man kanske kan tycka så här:

- Om jag läste skulle jag minsann också ha bra betyg!

Men att plugga och misslyckas måste vara ett värre misslyckande, fullständigt katastrofalt, om det dessutom gäller en ”kung” på högstadiet.

Jag har sett dom, hört dom, haft dom i klassrummet, dessa ”kungar”, som ägnar sig åt att trycka ner andra elever, håna dom som lyckas, osv.

De strävar efter att sänka omgivningen till sin egen nivå.

Märkligt nog blir dom sällan ”kungar” på arbetsmarknaden.

Uppkäftighet, slagsmål, skolk, sen ankomst, ovilja att arbeta, tafsa på flickor, mobbning, högljutt kommenterande och liknande är ytterst sällan meriter när man söker ett jobb.

2007 hade vi inga ”kungar” bland pojkarna i nian. Det var trevliga grabbar, som då och då gjorde ett och annat hyss, men de ägnade sig huvudsakligen åt det man ska göra i skolan, nämligen skolarbete.

Det året var Högsby kommun en av två kommuner i landet, där pojkarna hade högre betyg än flickorna (Jag tror, att den andra var Storuman).

Jag har inte glömt er, ni pojkar födda 1991.

(Inte flickorna heller för den delen).