Jag och musiken 8

Den 2 juni 1960 ryckte jag in i lumpen. Jag spelade med bröderna Karlsson vid några tillfällen, men i övrigt var det lågkonjunktur för musikens del.

Efter juluppehållet kom några signalister till vårt batteri (motsvarar kompani), och bland dom fanns en mycket duktig pianist och en bra saxofonist. Dom frågade alla oss andra, om vi spelade något instrument.

Jodå, det fanns två kompisar från Lessebo på trumpet och bastrumpet (motsvarar trombonstämman) en bra trummis, en klarinettist, ytterligare en tenorsaxofonist och en altsaxofonist. Dessutom hade vi två av länets bästa basister att välja på.

Jag anmälde mig med min gitarr, och fick hänga med.

Majoren och kaptenen fick glädjefnatt över att ha en komplett orkester på 10 man på sitt batteri. Detta var bra reklam för det militära, så vi fick allt stöd vi ville ha.

Pianisten lärde mig lite harmonilära, moll-sexor och moll-sjuor, plusackord, nior och lite annat, som han kunde, men inte jag. Nämnas bör, att jag inte tar dom ackorden på samma sätt numera, som jag gjorde då.

Stor stolthet och glädje kände jag, när jag hade lärt mig solot i ”Stand by” och fick framföra det:

http://www.youtube.com/watch?v=HI4tlMP0220

Efter 0:31 (Det är piano i original, men jag fick ta det på gitarr.)

Under tre veckors vintermanöver i Evertsberg 1961 hade vi med oss instrumenten på en särskild bil, och vi spelade till dans tre gånger i Evertsberg och en gång på Högfjällshotellet i Sälen.

Jag var sämst i det gänget, och ibland när det var för svåra harmoniföljder, så låtsades jag bara kompa. Någon märkte mitt fusk, men långt ifrån alla.

Jag lärde mig en hel del, som jag fick nytta av senare.

http://www.dt.se/nyheter/alvdalen/1.3092065-evertsbergs-bygdegard-har-gatt-i-konkurs

http://www.google.se/imgres?imgurl=http://www.samlingslokaler.nu/sidor/grafik/evertsbergs_bygdegard.jpg&imgrefurl=http://www.samlingslokaler.nu/sidor/artiklar/nyheter/artikel_dalaresa.html&h=338&w=450&sz=23&tbnid=w2984TI5AeiNXM:&tbnh=90&tbnw=120&zoom=1&usg=__AlQ1FX6mhU6HBwWs6IqhbKp33Po=&docid=MxVtrez1ouQRqM&sa=X&ei=_zGdUZW4FMfg4QSTxoHICg&ved=0CH8Q9QEwCQ&dur=372

(Jag har ett diffust minne av hur bygdegården såg ut 1961, och då var det en röd träbyggnad)

Jag och musiken 7.

Så småningom skaffades det ett trumset, dvs. en virveltrumma, en hi-hat och en cymbal. (Jocke vill minnas, att vi lånade dom) Sologitarr hade vi inte, så solona hoppade vi helt enkelt över. Vi sjöng rakt ut i luften med kraftiga röster. Förstärkare, högtalare och elektriska gitarrer hade vi varken råd med eller en realistisk tanke på.

The Stars Skiffelgrupp hade blivit ett rockband med några av dåtidens låtar på repertoaren;

Teddy Bear, Don’t be cruel, Hard headed woman, Mean woman blues, Be-bop-a-lula, Singing the Blues och Buona Sera var några av låtarna som vi framförde med mycket spelglädje och begränsade kunskaper och färdigheter

Basisten musikaliska förmåga var  minimal, men han "drog" bra. Han kunde de tomma strängarna G – D – A – E samt Bb – F och C. Dessutom hade han lärt sig basgången i introt till ”Won’t you wear mig ring”. Det var han mycket stolt över.

Gitarristerna kunde väl ett tiotal ackord.

Jag själv var ingen pianist och kunde inte mycket, men dom andra kunde ingenting alls, så jag fick sätta mig vid tangenterna.

Trummisen var yngst men han var den bäste av oss.

Vi fick en och annan spelning (jag tror att det heter gig numera). Vi var på Turisthotellet i Gränna, vi spelade på Visingsö och i några av småbyarna runt Gränna.

Vi deltog i en talangtävling i Huskvarna Folkets Park, där vi kom tvåa av fem deltagare.

Vi lärde oss mer och mer, men så kom 1960, och i likhet med Elvis Presley gjorde jag och Jocke lumpen, Elvis 1958-1960, Jocke och jag 1960-61.

Efter lumpen började jag studera matematik vid Göteborgs universitet, och Jocke och jag lade undan musiken.

Att det bara skulle bli ett tvåårigt avbrott visste vi inte då.

Jag och musiken 6.

En solig septemberdag 1958 kom en man cyklande emot mig på Brahegatan i Gränna. Han stannade och frågade mig, om jag kunde spela gitarr.

Jag minns situationen fotografiskt, som en jpg-fil ungefär. Jag vet var han stod och var jag stod på trottoaren strax söder om Andréehuset.

Jag svarade ja, för jag hade lärt mig dimackord och att flytta ett Bb- ackord så att jag kunde spela Eb, och tyckte följaktligen att jag kunde spela gitarr.

Han hette Thure Carlsson och berättade, att han spelade dragspel. Hans bror Olle spelade kontrabas, och han bjöd in mig till sitt hus Vättergatan 12 för att kolla om jag platsade i en dragspelstrio.

Han spelade sina låtar, och jag hängde med ganska smärtfritt. Avestaforsens brus, Drömmen om Elin, Livet i Finnskogarna och diverse andra gammeldanslåtar satt som en smäck, liksom de flesta av det sena 50-talets slagdängor: Seeman, Volare, Love letters in the sand och många andra.

Jag platsade.

Några låtar fick jag senare nöjet att sjunga, och jag kan många av dom utantill än idag. (När ”Marina” var med i melodikrysset tidigare i år med en instrumental version, sjöng jag till Inas förvåning med i hela låten,)

För det mesta spelade vi i Örserums hembygdsgård (vi var ”husband” där), och en spelning avlönades med 15 eller 20 kronor. Det var mycket pengar för en tonåring som hade lagt sig till med ovanan att röka. Ett paket John Silver kostade då 2:40.

Jag gjorde musik tillsammans med bröderna Karlsson i drygt tre år, men sedan kom annat emellan.

En episod förtjänar att berättas.

En sen eftermiddag under kräftsäsongen i augusti 1959 kom Thure och knackade på med andan i halsen. (Vi skaffade telefon först julen 1963.)

- Ta på dig finkläderna! Vi ska spela åt ambassadör Eric Boheman uppe vid Ören på en kräftskiva.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Boheman

Det namnet kände jag igen och jag blev rejält imponerad. (Det blir du också, om du klickar på länken och läser.)

Hans privatchaufför kom och hämtade oss för de 10 km det var frågan om. Vädret var strålande, så det var dukat utomhus. Ambassadören kom personligen och skakade hand med oss och frågade om vi kunde Flickorna i Småland, Kors på Idas grav och tre låtar till, som jag har glömt.

Vi kunde, och han angav tonarterna de skulle spelas i. Thure och jag ville gå avsides och spela igenom låtarna, men Eric Boheman frågade, om vi inte ville äta några kräftor först.

Det ville vi, och det var nästan små humrar vi fick, samt var sin nubbe, så att inte kräftorna skulle känna sig förolämpade. Jag kan se det välfyllda fatet framför mig än idag!

Så började gästernas bilar rulla in, och det rörde sig om uteslutande svarta limousiner märkta CC och CD. Jag tyckte mig urskilja Cadillac, Buick, Plymouth och de Soto.

Vid ett givet tecken stegade vi fram till sällskapet, körde ett kort intro och spelade. Boheman framförde snapsvisor till låtarna (Med lingonröda näsor, Imbelupet glaset står osv) och däremellan drog vi oss diskret tillbaka.

När vi hade spelat klart kom ambassadören och frågade, vad vi ville ha betalt.

- Ja, sa Thure, vi har ju inte spelat mer än fem låtar, och vi har blivit bjudna på kräftor, men kvällen har ju gått åt, så 50 kronor är nog inte för mycket.

Kräftorna hade med gästfrihet att göra, fick vi veta, så han tog fram sin plånbok och halade upp en hundralapp, överlämnade den till Thure, tackade oss för bra musik, skakade hand med oss en gång till och bad chauffören skjutsa oss tillbaka till Gränna.

Thure hade menat 50 kronor för oss båda, men det höll han tyst med.

Jag hade fått 10:- per låt i gage.

Det överträffades först den 19 maj 1965.

Jag och musiken 5.

En yngling i Gränna hade köpt en snygg kompgitarr, men han var inte särskilt bra som kompgitarrist. Han var inte så bra på att spela poker heller.

Vid ett tillfälle hade han blivit skyldig mig 30 kronor efter en pokerkväll. Han erbjöd mig gitarren för 180:- minus de 30:- han var skyldig mig. Den hade kostat 280:- vill jag minnas, så jag köpte den.

Han platsade bra på tvättbräde, när vi så småningom bildade en skiffelgrupp. Hans yngre bror ”spelade” bas, vilket innebar att han drog till med något på någon av strängarna. Vi var tre, som kunde några ackord på gitarr, så vi salade till en mandolin, och den fick jag lära mig ta några ackord på, för dom andra ville inte.

Vi kallade oss pretentiöst nog för ”The Stars Skiffelgrupp”.

Vi fick hålla till i ett hus på Sjögatan i Gränna. Det ägdes av Lauritz Madsen på Ribbagården, och där tillbringades många kvällar och helger.

Vi var inte särskilt bra, men vi hade kul, och det kom ungdomar och lyssnade på oss fullt frivilligt.

Vi gjorde bland annat en spelning i Aneby Folkets hus, och fick märkligt nog massor med bifall och applåder.

Vi kom trea i en talangtävling på Rigoletto i Folkets Hus, Jönköping. Resultatet var direkt avhängigt av, att det var tre deltagande grupper.

Men vi blev bättre med åren.

Jag och musiken 4.

Dom två första gymnasieåren (1956-58) bodde jag inackorderad i Jönköping, men dom två sista (1958-60) åkte jag buss från Gränna. Min mor misstänkte nämligen att jag inte skötte mina studier på bästa sätt, och det fanns visst fog för hennes misstankar.

Sommaren 1958 hade jag jobbat i plantskola tillsammans med Lennart ”Jocke” Johansson, som f.ö. är 8 dagar yngre än jag. Han hade en gitarr, och ännu bättre, en grammofon. Hans skivsamling var inte så imponerande, men jag minns klart Little Richards EP med Tutti Frutti, Rip it up, Ready Teddy och Long Tall Sally. Några av dom tidiga Elvis hade han också, samt Little Gerhards ”Buona Sera” och ”Vid foten av fjället”.

Vi satt hos honom och gjorde vårt bästa. Jag har en rullbandinspelning från 1958, så jag vet hur det lät, men det får du, min läsare, inte veta!

Våra kunskaper i engelska var begränsade, trots att jag visste, att det hette oxen och deer i plural, eftersom grammatiken var viktigare än språket i dåtidens skolor. Jocke hade 7 års folkskola och kunde lite mindre, men han köpte ett häfte med texter till Elvis Presleys låtar, och av dom lärde vi oss många utantill. Vi satt och kompade oss och sjöng, och vi hade roligt.

Jocke och jag höll ihop och fortsatte att göra musik tillsammans ända fram till några spelningar på 80-talet.

Tyvärr var det inte många fler ungdomar, som gjorde musik i Gränna, men det rättades också till

Jag och musiken 3.

Jag började i Jönköpings högre allmänna läroverk hösten 1956, och där fanns det många, som tyckte om tradjazz. Det tyckte jag, att jag också skulle göra. Jag fick hänga med på gitarr, men jag kunde inte spela i Bb-dur, vilket dom Bb-stämda blåsinstrumenten gjorde, så jag stämde upp gitarren ett halvt tonsteg och spelade i A-dur, vilket jag klarade av. Jag lärde mig Basin Street Blues, S:t Louis Blues, Sweet Georgia Brown och mycket annat. Tyvärr saknade vi basist (basister var bristvara även i Jönköping), så vi spelade mest för oss själva och nöjet att göra musik, men jag lärde mig att uppskatta ytterligare en musikgenre.

1957 dog Syrrans farfar, och i den vevan fick Syrran överta sin farmors taffel. En taffel är som en flygel, fast fyrkantig, med strängarna liggande. Den hamnade i vår dåvarande lägenhet i Gränna, och jag började omedelbart med det ofrånkomliga fipplandet. Jag kunde sitta och klinka i timtal. Min mor, morfar och mormor var förstående, eftersom det gällde musik.

Jag ägnade mig mest åt gamla evergreens; Whispering, Stars fell on Alabama, Bye Bye Blues, Ja-da, Lullaby of Broadway och liknande.

Naturligtvis lärde jag mig spela piano som jag hade lärt mig spela gitarr, dvs. med helt fel teknik. Jag satte fingrarna lite som jag tyckte var bäst, men det var det ju inte. Det blev ungefär som att skriva maskin med två fingrar.

Trots det lät det vettigt, men jag var ensam. Jag hade ingen att göra musik tillsammans med i Gränna.

Den detaljen rättade dock till sig.

(Bilden hittade jag på Internätet, då Syrrans taffel är skrotad. I mitt minne är likheten slående.)

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/05/jag-och-musiken-2_13.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/05/jag-och-musiken-1.html

Ungdomssynder fyller 50 år.

Den 18 maj 1963 var en lördag, precis som i år. Klockan 8.00 började tentan för 2 betyg i matte (motsv. 40poäng) vid Göteborgs universitet, och jag var anmäld. Jag hade också en packad resväska och en biljett hem till Gränna, för vi skulle åka till Karlsborg och göra musik i S2-salen där. Dom andra skulle åka i förväg, och en bil skulle invänta mig. Det fanns alltid grännabor, som följde med till våra spelningar, och dom bilarnas bagageutrymmen fylldes med vår utrustning.

Men jag hade tröttnat på studentlivet, och studerat ganska mycket bridge, lite poker och kille, och annat på slutet. Dom ämnena ingick inte i universitets utbud.

Jag tog tåget 07.10 från Göteborgs C och avbröt mina studier.

Jag blev inte matte- och kemilärare.

Min mor var ursinnig, och jag minns en replik mycket tydligt:

- Die verfluchte Musik!

Morfar och mormor förhöll sig neutrala.

Alltnog, vi åkte till Karlsborg och gjorde en helt fantastisk spelning den lördagskvällen, och det mesta kändes bra.

På måndagen började jag i plantskolan, där min kompis och vår kompgitarrist Lennart ”Jocke” Johansson jobbade.

Senare sökte och fick jag jobb vid Centralskolan i Nässjö, där jag hade matte och fysik läsåret 1963-64.

1968 återupptog jag mina studier igen. Några betyg i tyska skulle väl vara lätt att ta, för jag kunde ju tyska, trodde jag.

Det tog en nitisk universitetslektor snabbt ur mig.

Så småningom hamnade vi i Högsby….