Uppdraget slutfört.

Så har jag slutför mitt uppdrag vid årets högsbydagar.

Jag åtog mig att ta hand om arrangemangen kring årets karnevalståg.

Jag är mycket nöjd med årets karnevalståg. Det gick i tid, vilket alla tåg inte gör.

Jag vill tacka alla de duktiga musiker, som förgyllde tåget med sin musik.

Jag tackar lokalredaktören Ingvar Gunnarsson, som klarar av att prata om allt och alla utan att behöva smörja munlädret, och dessutom väljer sina ord väl.

Trevliga och värdiga personer blev karnevalskung och drottning.

Tack alla ni som körde bilarna!

Mitt tack till alla, som lade ner mer eller mindre lång tid på sina ekipage i Karnevalståget. För min del är en högsbydag utan Karnevalståg otänkbar.

Vinnarna är väl värda sina priser.

Ett riktigt stort tack till generalen Milton Lindh. Nu först vet vi hur rätt vi gjorde, när vi bad dig ställa upp. Du har i vart fall överträffat mina förväntningar.

Alla andra, som har hjälpt till med högsbydagen vet själva vilket arbete och vilken tid de har lagt ner.

Själva högsbydagen får bli vår belöning, och naturligtvis lunchen i morgon, som Mejeriet bjuder oss på.

Och till sist:

Det var inte årets högsbydag jag främst ville få till stånd.

Det gäller de kommande åren.

Vi lyckades bra, och gläder oss åt det härliga sommarvädret.

Den Sista Dansen

Så har jag sett den tjugofemte musikalen i sporthallen.

”Den sista dansen” leder mina tankar till West Side Story. Niornas musikalresor 1990 och 1998 var till just ”West Side Story”. Slutet var dock inte alls likt originalet.

Idén med två gäng i Högsby är bra, och Hanåsa Gangsters fick välförtjänt jubel, särskilt då Richard Rundberg. Han kunde mycket väl ha haft med sig en grep vid sin entré.

Matilda Wärnlund sjunger riktigt bra och sköter sin akustiska gitarr, men hon hade visat sin klass även med två eller tre verser i stället för fem. Ibland vinner ett framträdande på att kortas av.

Allra bäst tyckte jag om Hekima Rusingiza. Hans röst fungerar utmärkt både i tal och sång, och hans sånginsatser sätter jag högst, även om Andreas Lindgren och Richard Rundberg var duktiga.

När det gäller den senare slirade sången rejält, men det kanske var meningen att han skulle låta lite som en bondtölp.

Oliver Lundström har fått bra klass på orkestern, och det som jag lade märke till var Jacob Rodriguez förnämliga spel på sin elbas. Han överraskade mig mest.

Några låtar var helt obekanta för mig, men ”Beat it” kan förbättras. Riktigt bra drag fick man i ABBA-låten ”Does your mother know”. Där kändes trycket!

Dansarna höll genomgående en bra standard,

Presentatörerna Emilie Tuomisto och Meer Naima var två goda val. Deras röster hördes bra.

I övrigt är min kritik den årligen återkommande. Aktörerna har alldeles för bråttom att få ur sig sina repliker. Dom pratar till varandra i stället för till publiken, och jag missade många ordväxlingar. Det kan till viss del bero på min ålder och försämrade hörsel, men ett långsammare taltempo torde inte förlänga musikalen med mer än 3-4 minuter.

”Den Sista Dansen” är som helhet klart godkänd, och ytterligare en årgång nior får med sig ett minne för livet.

Bryt inte musikaltraditionen vid Fröviskolan!

PS! Jag missade totalt, att det var Filip Håkansson, som var pizzabagaren. Jag ber om ursäkt för att jag missade en sådan höjdare! Du var suverän, Filip!

Skammens rodnad.

Jag hittade den här rankingen på Internätet.

Den gäller musik- och kulturskolor i Kalmar län.

Placeringar för kommuner i Kalmar län 2013:

Emmaboda 17

Vimmerby 24

Mörbylånga 51

Kalmar 74

Nybro 93

Borgholm 156

Västervik 161

Oskarshamn 179

Mönsterås 260

Hultsfred 266

Högsby 282

Det finns således åtta (8) kommuner i Sverige, som är sämre än Högsby.

Jag skäms!

Riktigt ordentligt borde Ewa Engdahl skämmas.

Det var hon och hennes borgerliga röstboskap som likviderade vår kommunala musikskola.

Tegelbrukets kulturella avdelning har tydligen inte bidragit till att höja rankingen nämnvärt…

Jag och musiken 12.

Vi begav oss till Stockholm trettondagshelgen 1963 för att delta i en talangtävling på Kingside Farsta och även uppträda på Nalen och Kingside Kungsholmen. Vi hade övat de lediga stunder som fanns under julhelgen, men kände oss ändå rejält nervösa och osäkra.

Grabben, som hade styrt med resan och ordnat med spelningarna heter Roland och är äldre bror till Leif Wristel, som tog över trummorna i The Fox Hunters i mars 1963. Det var förresten samme Roland som var dålig på poker.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/05/musiken-och-jag-5.html

När vi kom till Kingside Farsta fanns The Noisemen på plats och repade. De hade tre gula Fender Bassman-förstärkare uppställda på rad, och vi blev rejält imponerade. Vi ställde upp vår något simplare utrustning i en annan avdelning och värmde upp med en instrumentalversion av ”Imse Vimse Spindel”, som vi hade plankat efter The Phantoms. Den kunde vi.

Lyssna gärna på den! Nästan likadant lät vi också för 50 år sedan.

http://www.youtube.com/watch?v=zEmoWOQrbKI

Jag hade lagt ner mycket tid för att lyssna in och härma basspelet ton för ton, och kände mig riktigt duktig. Staffan kunde givetvis gitarrspelet, och kompet var det enklaste. Trummisen hade problem med sin teknik, men hittade på något han klarade av på de fyra takternas trumsolo före modulationen.

När vi hade spelat klart hörde vi applåder från en läktare. Det var The Noisemen, som stod däruppe och visade sin uppskattning. Deras sologitarrist hette Janne Schaffer.

Honom stötte vi på igen i april 1964.

Vi hade med oss några polkagrisar, som vi hystade ut till publiken på Nalen, vilket renderade oss lite extra bifall.

Talangtävlingen vann vi inte, och det korades inte mer än segraren, så vi hade bara deltagandet att hänvisa till efter vår stockholmsresa.

På Kingside Kungsholmen satt Jerry Williams, som då var ganska nyetablerad som sångare med The Violents. Han bytte några vänliga ord med oss. Vi träffade honom vid flera tillfällen senare, och ett bestående minne är hans totala avsaknad av divalater.

På Kingside Kungsholmen såg vi för första gången en Jukebox med både bild och ljud. Avgiften av en krona, och jag minns att Gene Vincent med "Be-bop-a-lula" fanns med.

Eftersom vi fick spela efter Kjell Öhman på stora scenen, så kan man tolka det som att hans orkester var förband till oss.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kjell_%C3%96hman

Hur transporten till och från Stockholm gick till har jag glömt. Jag har kollat med trummisen Rendahl, och han tror att vi hade deras Volvo duett. Jocke minns vem som körde bilen, men inte mer.

Vi kunde nu med rent samvete skryta i annonser och på våra affischer med ”Kända från Nalen och Kingside”.

Det kunde inte dom andra banden i trakten runt Jönköping.

Jag och musiken 13 kommer på midsommarafton den 22 juni. Det är oförändrat så, att veckodagarna stämmer med 1963 – för ett halvt sekel sedan!

Jag och musiken 11.

Jag passar på att fylla några luckor i min serie ”Musiken och jag.”

Den 15 augusti 1962 hade vi bildat ”The Fox Hunters”. Vi hade storvulna planer på scendräkter med röda rockar, ridhjälmar mm, men därav blev intet.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2012/08/ett-halvt-sekel.html

Hösten 1962 hade vi få spelningar, eftersom jag bodde i Göteborg. Jag åkte bara hem när det var musik på gång.

Under juluppehållet hade vi en spelning på Turisthotellet i Gränna.

Dessutom övade vi friskt och flitigt, och ville bli kända. Det gick så där.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/01/det-kan-aldrig-bli-varre-fiasko.html

Vi hade någon spelning i månaden, och den 3 februari spelade vi på Kommunala Realskolan i Gränna.

Från den spelningen har jag 71 minuter bevarade på en rullbandinspelning, som jag till slut vågade konvertera till CD.

Där finns missar och felspelningar, men också hyfsade insatser.

Jag spelade sologitarr, men Staffan hade börjat fippla på en gitarr och han lärde sig snabbt. Han blev ganska snart en skickligare och säkrare sologitarrist än jag, så jag fick vänligen lära mig spela elbas, men jag hade fortfarande gitarren på en del låtar. Vi turades om, för även om Staffan var bättre än jag, så kunde han inte spela sologitarr och elbas samtidigt.

Dessutom sjöng han bättre än jag. Jag fick, som alltid, vara tvåa.

Vi gick med i musikerförbundet (!) och fick spelningar förmedlade. Det fanns många bra orkestrar i Jönköping, och när arrangörerna ringde förmedlaren Rolf Hallin, och den efterfrågade orkestern var upptagen skickade han någon annan, ofta oss. Vi fick rutin och framför allt, vi bytte trummis.

Den 18 maj 1963 blev jag grännabo igen, och vi fick fler spelningar.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/05/ungdomssynder-fyller-50-ar.html

Nu kunde vi öva oftare och flitigare, och vi utökade repertoaren. Cliff Richard & The Shadows efterhärmades, liksom The Spotnicks. Staffan hade en värmländsk dialekt, som passade perfekt för Sven-Ingvarslåtar. I övrigt plockade vi aktuella låtar som vi tyckte om och som var dansvänliga.

Chuck Berry hade vi inte upptäckt och anammat ännu, och The Beatles var helt okända i Sverige fram till i oktober, då de fick vara förband till Lill-Babs(!!!!)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Drop-In

Jag och musiken 10.

Jag tror att det var den 4 januari 1960, som familjen Hermansson flyttade från Karlskoga till Gränna. Staffan Hermansson var den yngre av familjens två söner, och han ingick inte i min bekantskapskrets. Han är fyra år yngre än jag och Jocke.

Vid ett tillfälle, jag tror att det var på senhösten 1961, hälsade jag på hos Jocke. Där råkade Staffan sitta med ett instrument, som jag inte var så bekant med.

Det var en Höfner elbas

http://www.youtube.com/watch?v=RJtvEOQrQV0

Han hade också en primitiv förstärkare till den. Den var av märket Philips och högtalaren var en separat trekantig låda, en dryg meter hög

Jag fick frågan om jag trodde, att han kunde lära sig spela på den.

Jag hade inte en aning om, att hans far var en riktigt bra kontrabasist, så jag svarade så diplomatiskt som möjligt:

- Det tror jag väl om han övar flitigt, eller något liknande.

Den spelades med plektrum, och jag fick prova lite och lyckades med några treklanger, som Staffan lade på minnet.

Staffan bildade tillsammans med trummisen Jan Rendahl och två andra grännaynglingar bandet ”The Tornados”, som existerade i drygt ett år. Den ene av dom blev senare trummis i The Fox Hunters.

Vad som hände en 15 augusti 1962 har jag nämnt tidigare på min blogg.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2012/08/ett-halvt-sekel.html

Sedan rullade det på.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/01/det-kan-aldrig-bli-varre-fiasko.html

Därmed är jag nästan ifatt historien med 50 års fördröjning.

Hur klarade sig The Fox Hunters i konkurrensen med alla de gitarrgrupper, som bildades runt 1961-1962?

Hyggligt i alla fall

Jag och musiken 9.

Under mitt andra år i Göteborg fick jag vid ett tillfälle frågan, om jag inte ville vara med i akademiska kören. Namnet har försvunnit ur mitt minne, trots att jag kände honom ganska väl. Han sjöng första bas, och hade hört mig tralla eller sjunga något någon gång.

Han bad mig följa med till en repetition, och jag var nyfiken och hängde med..

Dirigenten hälsade mig välkommen, men förklarade, att han ville testa mitt gehör och min sångröst först. Vem som helst fick inte vara med.

Han satte sig vid pianot och började spela tonföljder, och jag skulle sjunga efter. Först var det barnsligt lätt, treklanger i dur och moll, men sedan blev det svårare och svårare. Han kunde ta fem toner till synes helt slumpmässigt: Eb-C-#F-B-F till exempel. Jag skulle klara att sjunga alla dom intervallen.

Jag klarade av det, och kände mig musikalisk och stolt.

Stor nytta hade jag av det min folkskollärare hade lärt mig om stämsång 10 år tidigare.

Jag blev antagen som första bas.

Jag fick köpa noter. Vi repeterade mest August Södermans ”Ett bondbröllop”,

http://www.youtube.com/watch?v=5KdpaxpPPQ0

men ”Till havs”, ”Studentsången”, ”Under rönn och syrén”  och andra klassiker fanns också med på repertoaren.

Jag var aldrig med på någon konsert, för där var frack obligatorisk klädsel, och det fanns det inte pengar till i familjen Strömer. Det grämde mig lite, men jag deltog gärna på repetitionerna.

Jag var med i knappt ett år, och förbättrade mina kunskaper om körsång betydligt.

Det hade jag glädje av både då och senare.