Jag och musiken 25.

På 60-talet fanns det inga festivaler med många band att lyssna på, men det fanns twistgalor (det hette så!).

Vi och The El Riders kom överens med Nässjö Folkets Hus om att arrangera en Twistgala där i december 1963. Ledningen var snäll mot oss och sänkte hyran rejält, för dom trodde på fiasko, men dom trodde fel.

Vi bjöd in alla band utom dom allra plattaste, och dom som inte hade bokade spelningar kom.

Inträdet kostade svindlande 5:-, och det blev fullsatt. Publiken bestod inte bara av nässjöbor, utan många hade gjort sig besväret att åka till Nässjö.

The El Riders fick det största jublet i kraft av hemmaplan, men vi var god tvåa.

Vi skulle spela näst sist, och The Caretakers från Jönköping skulle spela sist, eftersom dom var mest namnkunniga.

Dom hade en klart bättre sologitarrist än vi, och deras trummis var något bättre än Leif. Komparen och basisten var habila, men inte mer.

Då gjorde The Caretakers ett stort misstag.

Dom valde att börja med ”Twist and shout”.

Den låten hade vi avslutat vårt framträdande med.

Vi var bättre än The Caretakers på en punkt, och det var sången.

Det märkte publiken, som buade ut The Caretakers.

Detta fick oss att växa en liten bit till.

Vi träffade grabbarna i The Caretakers då och då, och spelade för bara resan på deras popklubb i Jönköping, så det fanns inget personligt agg. Det var fyra trevliga killar.

The Caretakers fick senare en sångare från England, Mike Wallace, och då gick dom upp i Elitserien.

Dit kom aldrig vi.

I mars 1964 var vi med på en twistgala i Brahesalen, Jönköping (f.ö. läroverkets aula).

Vem som arrangerade minns jag inte, men gaget var minimalt, och man hade bjudit in alltför många och alltför platta band, så det hela tog tid, och publiken satt och kunde inte välja bort bandet, som inte hade stämt sina gitarrer. Vi fick bäst recensioner där.

Vi var förband till Hep Stars i Nässjö i maj 1964, men mina minnen därifrån lägger jag inte ut på min blogg. Dom tar jag muntligt med dig.

Vi spelade på fler twistgalor, och den i Norrköping var nog en av de mest lyckade vi spelat på, och där spelade också bl.a. The Shanes, som vi var bekanta med sedan sportlovet.

Jag och musiken 24.

I maj var det dags för semifinalerna i twistbandstävlingen, och The El Riders blev utslagna i Göteborg av The High Notes med bl.a. Lasse Brandeby på tenorsax.

Detta väckte en del förhoppningar inför vår semifinal i Örebro.

Staffan har även den på rullband (okonverterat). Jag minns att vi spelade ”Ol’ man river”

http://www.youtube.com/watch?v=1Uhl4AXzU34

som vi hade plankat efter The Spotnicks och lagt på stämmor, liksom på Chuck Berrys  ”Around and around”

http://www.youtube.com/watch?v=W5gx_b_XCvY

Vi fick ett härligt drag på den senare till publikens förtjusning.

Efter oss spelade ”The Sleepstones”, med bl.a. Janne Schaffer på sologitarr, men dom lät inte speciellt märkvärdiga.

Juryns sammanträde drog ut länge på tiden, och vi satt med The Sleepstones i den ena logen och snackade. Dom kände sig lite deppiga, för dom hade inte gjort sitt bästa, tyckte dom.

Dom hade hört oss och trodde att vi skulle ta hem semifinalen, men så blev det inte.

Det hade behövts tre omröstningar. De sju jurymedlemmarna röstade 2-2-2-1, och slog ut ett ganska platt band från Uppsala som hade spelat ”All shook up” på ett menlöst sätt.

Nästa omröstning slutade 3-3-1.

I den sista vann The Sleepstones över oss med 4-3.

Lätt besvikna åkte vi tillbaka till Gränna:

Jag och musiken 23.

Under 1964 växte vi några tum till. Vi hade gott om spelningar och kände oss riktigt rutinerade. Vi hade upptäckt Chuck Berry och tränat in några dussin av hans låtar, men det var beatleslåtarna som publiken ville höra, och ibland även tralla med i.

Delar av sportlovet tillbringade vi i Stockholm med spelningar på några ungdomsgårdar och tre spelningar på Nalen. Leif gjorde lumpen, så Ludde åkte med.

Där spelade The Shanes i stora salen och vi i den lilla. Dom var etablerade och fanns med på topplistorna då och då, men det var hos oss i den lilla salen, som publiken fanns för att höra sina favoritlåtar.

Vi intalade oss att vi var bättre än The Shanes, och det var vi kanske inte, men vi kunde våra låtar.

I månadsskiftet februari-mars startade Sveriges Radios twistbandstävling, och naturligtvis anmälde vi oss. Vi fick delta i Östergötland, eftersom det var närmare till Norrköping än till Växjö från Gränna, fick vi veta.

I Växjö (veckan före Norrköping) segrade The El Riders från Nässjö och gick vidare till semifinalen i Göteborg.

Det fick jag höra så att mina trumhinnor bågnade när jag gick till Parkhyddan i Nässjö på vardagskvällarna.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-19.html

Tisdagen den 24 mars åkte vi till Norrköping och den numera rivna trärotundan i Folkets Park. Jag minns inte det exakta antalet band som fick spela sina låtar, men det var nog 20-25.

Mot  eftermiddagen fick vi veta vilka fyra band, som skulle göra upp om semifinalplatsen, och vi var med där.

Staffan har sändningen på ett rullband. Det är inte konverterat ännu, men jag minns att ett bra dansband, Töta Henrikssons var med liksom ett värdelöst gäng från Norrköping, som hette The Mohikanes (Vi kallade för The Platfooters) och ett fjärde ganska duktigt band, som spelade Tequila Twist (Deras namn är borta).

Före inspelningen kom Carl Eiwar fram till oss där vi satt vid ett bord och frågade, om vi kunde tänka oss att byta, så att vi spelade ”What’d I say” och ”Boys” först, och hade ”Please please me” som tredje låt.

Det kunde vi, och jag hade svaga misstankar om varför han frågade oss.

Dom som vann fick vi spela en tredje låt, och Carl Eiwar  ville ha ”Please please me” där.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-22.html

Så var det.

Klippet till vänster är ur Östgöta Correspondenten.

Det är ett av mina stoltaste och gladaste minnena från åren med The Fox Hunters.

Vi segrade i Norrköping och hade gått vidare till semifinalen i Örebro. Programmet spelades upp i radion torsdagen den 26 mars.

Då satt jag i Parkhyddan i Nässjö och njöt. 

Jag och musiken 22.

På jullovet övade vi så mycket vi hann, och den 5 januari 1964 åkte vi till Stockholm och Nalen igen. Vi hade med oss polkagrisar att kasta ut bland publiken, och det minskade inte vår popularitet.

Chef på Nalen var Carl-Eiwar,

http://sv.wikipedia.org/wiki/Carl-Eiwar_Carlsson

som också ledde tio i topp och senare även SR:s twistbandtävlig (det hette så!). Han var med andra ord en etablerade höjdare.

Han kom fram till oss efter vår spelning, tackade oss och ställde frågan:

- När kan ni komma tillbaka?

Vi kände oss oerhört smickrade.

Vi ville gärna, och vi kunde komma tillbaka på sportlovet 1964.

En starkt bidragande orsak till vår ökade popularitet var The Beatles. Staffan köpte LP:n ”Please please me”, och vi plankade för glatta livet. Vi spelade och sjöng 10 av de 14 låtarna på LP:n.

Jag hade inga större problem med att sätta stämmorna, och såväl Leif som Jocke hjälpte till i Twist and Shout, Boys,Please please me, Baby it’s you m.fl.

Vi surfade med på beatlesvågen, och den bara växte och växte.

Deras andra LP. “With the Beatles” köpte jag själv, och från den tog vi med 8 av 14 låtar.

”She loves you” var ett av paradnumren, som vi ofta fick spela mer än en gång, liksom senare ”I want to hold your hand”

Mer om oss och The Beatles kommer.

Jag och musiken 21.

Redan från början var vi medvetna om vikten av en bra framtoning på scenen. Vi köpte likadana stickade tröjor, och Leif fick ta över Rendahls när vi bytte trummis i mars 1963. (Bilden till vänster)

Vi fick ett erbjudande från Lagos i Gränna att få blazrar sydda av ett ljusgrönt kjoltyg (för 50 år sedan fanns det skräddare i Sverige som kunde sy kläder).

Vi nappade direkt.

Till blazrarna köpte vi ljusa byxor.

Dom scenkläderna hade vi ett drygt år. Det är dom vi har på den andra bilden. Den är förresten tagen av JP:s lokalredaktör i Gränna.Han hjälpte oss mycket.

Vi spelade med rävsvansar dinglande på våra gitarrer. Leif, trummisen, hade sin fastsatt med en säkerhetsnål  på ena axeln.Tillsammans med vår uppstoppade räv gav det oss en omisskännlig identitet.

Publiken kunde lätt identifiera oss som ”The Fox Hunters”.

Eftersom fler och fler band valde svenska namn översatte vi det efter något är till ”Räfjägarne”.

Men gitarrbanden slet hårt över vänstra axeln, så vi behövde nya scenkläder.

Vi bestämde oss för att vräka på rejält.

Först var det tal om frack, men det var opraktiskt. Lagos avrådde oss, och rekommenderade smoking.

Vi skaffade var sin smoking och var sitt plommonstop.

Vad kläderna kostade har jag glömt, men vi hade råd.

Jag har kvar min smoking, men den har krympt en del, så jag får inte på mig den längre.

Även plommonstopet finns kvar.

I marknadsföringen ingick också trycksaker, som vi delade ut vid varje spelning, och skickade till diverse dansställen.

Vi lät göra nytt material när vi hade bytt till smoking. Våra frisyrer hade också förändrats.

Vi skickade affischer till arrangörerna före nästan varje spelning.

Vi tackade för det gångna året.

Allt detta gjorde vi för att få komma tillbaka.

Vi fick oftast komma tillbaka.

Jag och musiken 20.

Lördagen den 7 september 1963 hade vi spelat på Rigoletto (Folkets Hus Jönköping). I uppförsbacken vid Reaby skola en knapp halvmil söder om Gränna på den dåvarande E4:an (numera finns det en motorväg längs Vättern) låg en död räv. Det var bara jag och Staffan i Sigge (vår VW-buss), jag minns inte vem Jocke och Leif åkte hem med.

- Den tar vi med oss!

Det var vi överens om.

Vi var överens om en liten detalj till:

Det var vi, som hade kört på räven!

I Gränna fanns det en mycket bra lokalreporter för Jönköpings-Posten (ungefär som Ingvar Gunnarsson i Högsby)

Vi kontaktade honom, och berättade sagan för honom.

Han tog en bild och skrev något sen. 

Vi beslöt att låta stoppa upp räven. Det kostade 370:-, och det var det värt.

Det gällde inte bara att göra bra musik; det gällde också att ha en bra marknadsföring

Klippet till vänster är ut Bild-Journalen.

Vi hade med oss räven till alla spelningar. Den stod längst fram på scenen, och många kom fram för att klappa den.

När The Fox Hunters i största samförstånd upplöstes skänkte vi räven till realskolan i Gränna.

Om den finns kvar idag vet jag inte.

Jag och musiken 19.

Jag slutar nu med att bege mig ett halvt sekel tillbaka i tiden, och berättar i stället kronologiskt.

Min hösttermin vid centralskolan i Nässjö blev riktigt trevlig. Jag blev klassföreståndare i en nia, där Anders Björks (M) lillebror gick, och vi hade några duster, men kom till sist bra överens.

I Nässjö fanns ett band, The El-Riders, och dom kom jag snabbt i kontakt med. Dom var duktiga, ungefär i vår klass, kanske något under, men jag hade aldrig hört talas om dom. Dom hade däremot hört talas om ”The Fox Hunters.”  Det blev en egendomlig relation mellan oss.

Dels var vi arga konkurrenter, dels hjälpte vi varandra.

De hade en Fenderförstärkare, och vi hade två, men när de deltog i SR:s twistbandstävling i Växjö lånade vi ut våra två till dom. När vi sedan spelade i Norrköping i samma tävling fick vi låna deras Bassman.

När vi började med Chuck Berrys låtar var texterna ett problem, eftersom Internet inte fanns. Jag tog upp en kanadensisk liftare en gång på väg till Nässjö, och han rättade många fel i mina texter.

Jag bjöd The El-Riders på dom korrekta texterna.

Dom visade mig några gitarrslingor, som vi hade gått bet på.

Men vi var arga konkurrenter när det gällde spelningar.

Bilden är från en spelning i dåvarande ”Parkhyddan i Nässjö, någon gång i mars 1964.

Om det hade funnits ljud hade ni hört ”Twist and shout”: Den kunde vi!

Trummisen hette Jörgen ”Ludde” Lantz; Leif gjorde lumpen då.