Jag och musiken 35.

När vår yngsta dotter Caroline och Gunnar skulle gifta sig den 10 augusti 2002 hade dom planerat allt minutiöst och långt i förväg.

Caroline hade frågat mig:

- Pappa, kan inte det där bandet du hade på 60-talet spela på vårt bröllop?

(Observera ordvalet ”det där bandet”!)

Staffan var bjuden på bröllopet, eftersom han är Carolines gudfar, så han var givetvis med.

Jag visste, att Jocke inte kunde spela gitarr sedan han fått Guillian-Barré Syndrom i början på 90-talet, så jag frågade Patrik, om han kunde ta den andra gitarren och några stämmor.

Han skulle liksom jag vara med på bröllopet.

Han nappade.

Jag ringde vår trummis Leif i Göteborg, men si, han kunde inte vara med.

Hans dotter skulle gifta sig den 10 augusti!

Ludde fanns i Singapore.

Vi hade ingen trummis, men jag kände Kalle Berggren.

Han ville vara med, fick en CD med några låtar, övade med oss andra en gång i Gränna, och det räckte.

Kalle Berggren är en suverän trummis.

Tack en gång till, Kalle, för att du var med!

Jodå, dom gamla takterna fanns kvar, vi var nöjda, och bröllopsgästerna var det också, bortsett att dom tyckte att vi slutade för tidigt.

Det var nog sista gången jag gjorde musik tillsammans med någon från The Fox Hunters. Första gången var ganska exakt 40 år tidigare.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2012/08/ett-halvt-sekel.html

Jag och musiken 34.

Ja, vi hade lagt av, men det var inte slut .

Fortsättning följde.

Grännaborna ville återuppliva gamla minnen och höra oss igen och dansa till vår musik.

Påskafton 1977 spelade The Fox Hunters i medborgarhuset i Gränna.

(Ja, jag minns det tydligt, för det var snöstorm på annandagen när vi skulle åka tillbaka till Högsby.)

Publikrekordet rök all världens väg.

Dom äldre kom för att återuppliva gamla minnen, och dom yngre kom för att kolla om vi var så bra som dom äldre påstod.

Vi hade övat väldigt lite, men vi skötte oss.

1982 var det dags igen.

Vi spelade på en loge strax söder om Gränna.

Den var knôkfull med folk.

En viss Peter Svärd följde med mig från Högsby med sin rullbandspelare och bandade hela kvällen. Varenda ton (även några missar och någon enstaka felspelning) kom med på rullbandet.

Jag har allt konverterat till CD. En hel del tål att lyssnas på även om Leif inte kunde alla de stämmor Ludde hade sjungit.

Succén upprepades året därpå.

Då gästspelade Patrik på tenorsax i några låtar.

Där skulle jag kunna sluta men det finns fortsättning.

Jag och musiken 33.

Åren gick, och vi hade fortfarande hyfsat med spelningar. Vår trummis Leif flyttade till Göteborg 1967 och ersattes den 7 oktober av Jörgen "Ludde" Lantz, som hade varit med när Leif gjorde lumpen.

(Ludde dog i cancer i december 2012. Han finns med på bilden från Parkhyddan i Nässjö, ”Jag och musiken 19”.)

Popmusiken utvecklades i snabb takt i mitten på 60-talet, men det gjorde inte vi.

Vi hade inte en chans att planka exempelvis Eric Clapton eller Jimi Hendrix.

Vi behärskade inte tekniken.

Vi hängde inte riktigt med.

Vi styrde in på ett litet stickspår.

Vi blev nästan som ett dansband, trots det inte fanns dansband på 60-talet.

Vi spelade fortfarande enbart låtar vi själva tyckte om, men vi tvingades välja dom vi klarade av.

Stämsången var fortfarande vår styrka, och Ludde höll lätt sina stämmor.

Vi platsade fortfarande i Boråsparken, på Pigalle i Nässjö, Stugan och Rigoletto i Jönköping, S2-Salen i Karlsborg, en hel del bygdegårdar och naturligtvis på hemmaplan, Åsavallen i Gränna och Boklunden på Visingsö.

I juni 1967 bytte vi namnet The Fox Hunters ”Räfjägarne” till JOKKES.

För vår publik var vi dock fortfarande The Fox Hunters, och är så än idag i Gränna med omnejd.

Samtidigt gjorde Bingon sin entré.

Det var enklare för idrottsföreningar att anordna Bingo än dans.

Det gav oftast mer pengar.

Danskvällarna blev färre, och på mindre orter upphörde de ofta helt.

Hösten 1968 började jag studera tyska vid dåvarande universitetsfilialen i Linköping.

Jag fick annat än musiken att prioritera.

Den 10 juli 1969 föddes Patrik.

Han är född mellan två spelningar på Åsavallen i Gränna, den 9 och 11 juli.

Jag fick göra fler prioriteringar.

Antalet spelningar minskade successivt, och vi övade mer och mer sällan.

Vi hade haft problem med att hitta replokaler länge.

Vid ett tillfälle, jag tror det var 1965, tog vi färjan till Visingsö med Viktor IV, släpkärra och några av våra trogna fans.

Där övade vi i bygdegården en lördagskväll och övernattade på luftmadrasser och sovsäckar.

Sedan övade vi halva söndagen, tills vi tog färjan tillbaka till Gränna.

Senare fick vi hålla till i Uppgränna nedlagda skola.

Den behövde vi nu inte längre.

Vi slutade.
Den 16.8 1970 annonserade vi vår sista spelning.
JOKKES orkester (f.d. the Fox Hunters) fanns inte längre.

Vi hade under åren köpt en förstärkare, en elorgel och en släpkärra gemensamt. Det delade vi nu upp i största samförstånd.

Jocke fick släpkärran, 

Staffan tog elorgeln, och jag fick hålla tillgodo med VOX AC30, för jag fick välja sist.

Fortfarande räknar jag Leif, Staffan och Jocke som några av mina allra bästa vänner genom tiderna.

Vi hade mycket mer roligt tillsammans än jag någonsin skulle kunna skriva på min blogg.

Vi hade någon enstaka spelning i början av 70-talet, men The Fox Hunters fanns inte mer.

Alla vackra sagor har ett slut.

En riktigt otäck mardröm.

Jag hade en konstig dröm i natt.

Jag drömde, att jag var i Tyskland.

Året var 1930, och det var inget konstigt med det.

Det konstiga var, att tyskarna hade uppfunnit ”Das Internetz”.

NSDAP hade genast sett möjligheterna, som ”Das Internetz” erbjöd.

Joseph Goebbels gav en känd journalist, Essens von Tageslinde, uppdraget att starta en sajt för att främja nazisternas intressen.

von Tageslinde kallade sajten ”Entpichselt”.

Den blev snabbt populär, både bland nazisterna och vanliga tyskar, oftast de arbetslösa och fattigaste.

Där frodades antisemitismen och judehatet.

Man kunde läsa, att judarna skulle ta över Tyskland om de fick hållas.

Många kommentarer på ”Entpichselt” handlade om hur tyskheten och den tyska kulturen hotades av judarna.

Man ville ha ett tyskt Tyskland.

De som frekventerade ”Entpichselt” ansåg, att tyskarna måste försvara sig mot judarna och judisk kultur.

”Entpichselt” ansåg, att det var judarna som låg bakom depressionen.

Man kunde dagligen se inlägg och kommentarer om de fruktansvärda brott, som judarna begick.

Många inlägg på ”Entpichselt” förordade, att judarna skulle utrotas, eftersom de utgjorde ett så  starkt hot mot tyskheten.

Där vaknade jag.

Tack och lov var det bara en dröm, en mardröm.

Men tänk, om Internet hade funnits under nazitiden!

Så mycket antisemitism och judehat nazisterna hade kunnat sprida på ett så snabbt och effektivt sätt.

”Völkischer Beobachter” hade fått slänga sig i väggen.

Jag och musiken 32.

Vi hade blivit lovade en skivinspelning för segern i Nybro, och den gjorde vi söndagen den 24 oktober 1965. Vi var i Philips studio på Lidingövägen i Stockholm.

Att spela in en skiva var något helt annat för ett halvt sekel sedan, än vad det är idag.

Det var rullband som gällde då!

Resan företogs utan släpkärra, eftersom vi bara hade söndagen på oss. Vi åkte med vår utrustning i Staffans röda Volvo Sport, Leifs gula Amazon med överväxel och min Opel Kapitän, Viktor IV. Hastigheten var sisådär 150-170 km/h, för vi stack tidigt på morgonen, när vi var ganska ensamma på E4:an (det var fri fart 1965).

Vi hade fyra timmar bokade, och vi gjorde fyra spår som jag har på CD, varav två gavs ut på skiva.

Den såldes inte så värst bra, några hundra exemplar i hela Sverige, och det blev vår enda skiva.

Ett exemplar gick för 800:- på Tradera i juli i år, så samlarna är i alla fall intresserade.

FOX HUNTERS - THE TWOMP / RELAX "RARE I NYSKICK"

Om säljaren

Fast pris: 800 kr

Köp nu

Lägg till i minneslista

Avslutad:	4 juli 17:58
Frakt:	24 kr (Posten)

Objektets skick:

Ej specificerat

Beskrivning av objektet

En svensk singel utgiven 1966 på Midnight sun record SUN 1005. Skicket på skiva/omslag är M-/M-.

Vi var listade för PF Sloans låtar på svenska, men han försvann hastigare än han dök upp i USA, så det rann ut i sanden, men det bästa av dom fyra spåren vi spelade in är just en låt av PF Sloan:

”Upon a painted ocean”

http://www.youtube.com/watch?v=pZjWnFmH8gQ

En liten detalj:

Jag jobbade vid dåvarande realskolan i Sävsjö ht 65, och läsåret 1966-67. Vi konkurrerade om skoldanserna på realskolan med bl.a. Thorleifs.

Där hade dom färre spelningar än vi.

Sedan låg dom i elitserien en massa år.

Dit kom aldrig vi.

PS! Bilden är min egen skiva. Den är inte rare i nyskick. Bilden från Tradera ville inte vara med.

Jag och musiken 31.

Jag minns inte om det var Staffan eller Leif, som hade fått veta, att det skulle anordnas ett smålandsmästerskap i Nybro onsdagen den 19 maj 1965 i samband med stadens 50-årsjubileum.
Vi var inte längre beklämda efter bakslaget i popbandstävlingen i Norrköping, och bestämde oss för att anmäla oss och delta.

Vi packade Oskar, vår pålitlige chaufför tog ratten och vi åkte iväg i god tid.
Vi hade repeterat vårt Beatles-potpurri ett par gånger till och bestämt oss för Chuck Berrys ”Sweet little 16” som andra låt. Den sjöng jag efter min förmåga.

http://www.youtube.com/watch?v=J_xyVQfN1e0

Vi blev lottade sist, och det var nog ingen nackdel. Som jag minns det var vi i förträfflig form och spelade riktigt bra. Vår städade scenklädsel (smoking) gjorde nog inte förutsättningarna sämre.

Vi vann tävlingen och förstapriset på 1000 kronor samt löfte om en skivinspelning.

Det blir 125:-/låt

Vi fick var sin ros i en vacker vas, och vasen har jag kvar som ett minne.
Att bli kallad "segersångare" i Barometern dagen därpå satt också fint!

Detta var det stoltaste och mest glädjefyllda ögonblicket i mitt liv när det gäller musiken.

Jag försöker inte ens beskriva känslan att stå på scenen i Nybro Folkets Park och ha vunnit smålandsmästerskapet.

På hemvägen kom vi överens om, att detta var vår sista tävling när det gällde musik.

Vi var ju smålandmästare!

Vi blev dessutom omedelbart bokade för ett scenframträdande i Nybro Folkets Park pingstaftonen den 5 juni.

Då gjorde vi succé igen.

 














'

Jag och musiken 30.

Lördagen den 22 maj 1965 spelade vi i Brandstorp på en vacker festplats och en dansbana prydd med några gröna björkar. Brandstorp ligger vid Vättern mitt emot Gränna på västgötasidan, c:a 4 mil norr om Jönköping. Vädret var utmärkt, och publiken var talrik. Vi trivdes, och publiken trivdes.

Då kom ett antal motorcyklar inrullande. Knuttarna betalade sitt inträde som alla andra, och en kraftigt byggd yngling kom fram till scenen. Han såg ut, som att man skulle undvika allt bjäbb mot honom.

(På den tiden fanns inte Hells Angels och Bandidos, men det fanns Harley Davidson och skinnjackor.)

Han stegade upp på dansbanan, ställde sig framför oss och frågade på mycket utpräglad Jönköpingsdialekt:

- Kan nii Tjack Bärrii?

Vi hade en riklig repertoar Chuck Berry, så jag svarade ja.

- Speela dåå! tyckte läderkillen.

Jag förklarade, att vi tyckte om Chuck Berry, men att vi måste ta hänsyn till övrig publik, så jag föreslog, att vi kunde spela varannan Chuck Berry.

Han vände sig om och gick utan ett ord.

- På begäran kommer vi nu att spela Chuck Berrys låtar varannan dans, förkunnade jag.

De räckte till pausen vid klockan 22.00.

Då kom samme knutte fram igen, vände sig mot oss, pekade på oss och konstaterade med hög röst:

Nii ää braa!

Berömmet värmde givetvis, men nu i efterhand inser jag, att han menade Chuck Berry, och inte oss.

Egentligen.

Listan till vänster från boken, där jag skrev upp vår repertoar, är inte fullständig.

Vi höjde ”Johnny B Goode” till A-dur och så tillkom ”Bye Bye Johnny”, ”No particular place to go” ”och ”Rock’n roll music”.

Sammanlagt hade vi som mest 16 Chuck Berry-låtar på repertoaren.
Det här är vår version av Chuck Berrys "I'm talking about you":

http://www.youtube.com/watch?v=gYkwJM_f5G8