Ravensbrück 2.

Här kommer andra och sista delen av mina bilder från Ravensbrück.

Texten ”Krematorium 1943-45” berättar, att man anlade en värdig gravplats för offren.

De okommenterade bilderna talar för sig själva.

Om du tycker att det är vidrigt, motbjudande och frånstötande att se dessa bilder ska du veta, att det är betydligt värre på plats.

Ett ohyggligt starkt minne från vår resa.

Bekämpa och bemöt alla, som sprider förakt, avsky och hat mot andra människor, oavsett vilket politiskt parti de företräder eller vilken sajt det gäller!

Det får inte hända igen!

Ravensbrück 1

Hej alla ni som följer min blogg!

Efter två veckor i Tyskland och Tjeckien har jag en hel del att skriva om. En del är av personlig karaktär, men mycket har allmänt intresse.

Jag inleder med vårt uppehåll norr om Berlin, vid Ravensbrück.

Ravensbrück var ett av nazisternas många koncentrationsläger, men jag har en personlig anknytning, då en bekant till mig, Hanne Trapp, satt i Ravensbrück, överlevde och kom med samma transport som jag till Sverige och Gränna.

Hennes make, konstnären Georg Hans Trapp satt i Dachau, överlevde han också, och hamnade även han i Gränna. Där ligger de också begravda på Gränna kyrkogård.

Schorsch (han kallades aldrig annat) Trapp är mer värd än dessa ord, men det tar jag en annan gång.

Alltnog, Hanne överlevde Ravensbrück, ett koncentrationsläger för kvinnor och flickor.

Jag var i Buchenwald 2002, men det här var betydligt starkare.

Nazisternas totala förakt för människovärde och likaberättigande framträdde med skrämmande stor styrka och tydlighet för mig.

Hur någon människa kan sympatisera med denna vidriga ideologi är obegripligt för mig.

Nazisternas avsky och hat mot judar och oliktänkande växte och växte, och till sist blev det inte bara tillåtet, utan också önskvärt att likvidera andra människor.

När jag i dagens Sverige ser och hör politiker sprida avsky och hat mot andra människor blir jag både beklämd och rädd.

Ska vi behöva uppleva detta igen?

Jag återkommer med mer.

Bilderna får tala.

Bild 1 Paret Trapps gravsten

Bild 2 Entréskylten.

Bild 3 talar för sig själv

Bild 4 Text: Här mördades hundratals kvinnor och flickor med nackskott av SS.

Bild 5 talar för sig själv.

Dom höll igång musiken bra.

Jag åkte till Långemåla i kväll för att se vad Catja Lundström och tre andra ungdomar hade att bjuda på. (Holland – Mexico hann jag se slutet på, och det räckte)

Det var ett bra sätt att hålla igång musiken på.

Notabelt är, att jag inte kände till en enda låt som framfördes.

Spelet och sången var felfria, stämmorna satt, men det kändes ändå som om något fattades.

Kanske var dom lite nervösa.

Det enda negativa jag har att anföra är, att musiken var förutsägbar.

Låtarna påminde mycket om varandra, men det kan bero på att jag inte kände till dom.

Intressant skulle vara att höra exempelvis Beatles ”If I fell” eller Simon and Garfunkels ”The sound of silence”, vars stämmor nog skulle passa dom.

Å andra sidan har dom många år framför sig tillsammans med musiken.

Vi hörs en annan gång.

Rock on!

Återigen har Fröviskolans nior lyckats göra en bra musikal, och det förvånar mig naturligtvis inte.

Jag klassar den som den bästa, sedan jag själv slutade medverka i musikalerna med ”Sommarplågan” 2008.

Då hade vi fem blåsare i orkestern.

Sedan dess inte så många, och i år ingen alls.

Därför var det klokt att ta ett nytt grepp och presentera en föreställning med hårdrock.

Det är en musikstil där mitt kunnande är mycket nära noll, men jag klarar fortfarande av att lyssna och bedöma musikinsatser.

Jag är bekant med fyra i orkestern, och känner lite glädje över att ha uppmuntrat dom till att göra musik.

Musiken håller hög klass, bitvis mycket hög.

Samspelet är utmärkt, och jag noterade inte en enda felspelning.

Bra jobbat, Oliver och Simon!

Sånginsatserna var goda, alla skötte sig med den äran. Ingen stack ut och överglänste dom andra. Samtliga sångsolister var som sagt duktiga.

Några scenbyten hade kanske kunnat göras snabbare, och jag hade ställt kören längs med scenen i stället för på tvären, men det är detaljanmärkningar.

Det rör sig inte om musiker och skådespelare.

Det är sextonåringar som presenterar denna musikal.
Deras avslutande "Summer of '69" är den bästa sedan "I can jive" 2001.
Bra påhittat!

Jag kan inte göra annat, än att ge "Rock on" ett högt betyg, men jag kan inte den nya betygsskalan, så jag chansar med betyget ”B”.

Föreställningen blir ännu bättre, när man har lyckats med det evinnerliga bekymret att få ner taltempot och öka tydligheten.

Som helhet kan årets nior vara nöjda med sin musikal, och känna berättigad stolthet och glädje.

Att lärarinsatserna är nödvändiga framgick tydligt av presentationen. Bra!

Jag förväntar mig att denna förnämliga tradition vidmakthålls vid Fröviskolan.

Niorna är värda detta, ett minne för livet.

PS! Att gitarren i fonden ser ut som min Fender Jaguar kan vara en tillfällighet, eller en stillsam hyllning till mig.

PPS! Frånvaron av löjliga, störande och fåniga SUCK-skrik efter föreställningen gladde i vart fall míg. När dom börjar med "Ge mig ett S!" kan jag inte låta bli att tänka " Ge mig ett F"!

Jag såg "Rock on" en gång till på onsdagskvällen, och det var lite större säkerhet över skådespeleriet, vilket gav utrymme för diverse lyckade improvisationer.

Jag beklagar, att publiken inte känner till begreppet ”stående ovationer”, för när jag reste mig upp och applåderade vid musikalens slut, så satt alla andra kvar.

Jag avslutade hyllningen till niorna och deras lärare stående.

Det var dom värda.

Jag avstår från att göra jämförelser med de musikaler, där jag har bidragit med hjälp, men ”Rock on” överträffar alla övriga. (kanske någon eller några till).

Frihetens pris.

Hej alla ni som på olika sätt har visat att ni tycker att jag gör och har gjort rätt.

Det tänker jag fortsätta med.

2000 krossade en f.d. elev framrutan på vår GFR 590. Jag hade polisanmält honom för misshandel av en pojke, som jag var klassföreståndare för.

Pojkens föräldrar vågade inte göra anmälan av rädsla för repressalier, och dåvarande rektorn Anders Johansson ville inte polisanmäla våld på Fröviskolan.

Sedan dess har jag fått motorhuven på GFR 590 nersprayad med vit färg, en sidoruta krossad, bakrutan krossad och ena sidan sprayad med rödfärg.

Jag har presenterat stenen och sprayburken för polisen i samband med polisanmälan.

Jag har också delgivit dom för- och efternamn samt födelsenummer på två misstänkta.

Alla förundersökningar har lagts ner.

Det är priset jag har betalat för min frispråkighet.

Men jag har inte bara fiender, jag har vänner också, och dom ger mig ofta viktig information.

Jag tycke inte om ynglingar, som använder sina bilar som leksaker och presumtiva mordredskap.

Naturligtvis får allt det här inte tyst på mig.

Det enda som kan få tyst på mig är ett nazistiskt maktövertagande. Då försvinner yttrandefriheten.

Min morfar tvingades hålla tyst i drygt 7½ år (1.10 1938 – 7.5.1945)

Han var min släkting, så ni förstår hur svårt det var för honom, men då var det livsfarigt att öppna munnen.

Det fanns koncentrationsläger.

Det samhället vill jag inte leva i en gång till.

Därför avskyr jag nazister, fascister, sverigedemokrater och andra mer eller mindre obskyra individer och partier.

Jag anser, att dom präglas av hat, hot och våld.

Det tycker jag, att vi kan leva utan.

Makabert.

Någon eller några ville framföra ett makabert budskap till mig.

Jag väcktes 05.55 i morse av två poliser, som berättade, att någon eller några hade lagt ett dött rådjur på motorhuven till LRB 478.

Jag har inte en aning om vem det kan vara, och det har naturligtvis inte polisen heller.

Eftersom jag inte vet vem som gjort sig skyldig till detta ofredande (så är brottsrubriceringen enligt poliserna), så vet jag inte heller vem som vill mig illa.

Att ondskan ökar i världen och tydligen också i Högsby är ingen överraskning.

Våld och hot om våld är många människors sätt att uttrycka sig och hävda sig, eftersom de inte kan annat.

Å andra sidan är jag lite nyfiken på, vem eller vilka som gjorde sig detta besvär utan att meddela avsikten.

Förundersökningen kommer med största säkerhet att läggas ned.

Någon eller några känner tillfredsställelse över sin modiga bedrift att våga sig på ett dött ting, LRB 478.

Hur tänker dessa personer?

Eftersom jag inte vet vad eller vem jag ska vara rädd för är jag inte rädd.  Abstrakt rädsla sysslar jag inte med.

Om du har hört, att någon har kört ihjäl ett rådjur nyligen tycker jag att du ska kontakta polisen.

Jag och musiken 49.

Det finns en hel del unga damer, som lägger ut sina sång- och musikalster på Internätet.

De håller genomgående god kvalitet, ibland mycket god.

Det föranleder mig att gå tillbaka ett halvt sekel.

Någon gång i februari eller mars 1965 spelade vi tillsammans med Bernt Enghardts orkester i Huskvarna Folkets Hus (inte Folkets Park!).

Det var musikerförbundet, som arrangerade några danskvällar för att stärka ekonomin, och vi spelade med enbart reseersättning och utan kontrakt.

Det fanns gott om bra dansorkestrar i Jönköping och Huskvarna, och många av blåsarna kom från A6 musikkår. Det var alltså heltidsproffs det rörde sig om.

Vi ställde upp till vänster, och Bernt Enghardts till höger. Vi kände varandra lite grann och hälsade, och sedan spelade vi non-stop hela onsdagskvällen.

Bernt Enghardts orkester hade med sig en mycket ung sångerska. Hon hade inte fyllt 15 år, så hon hade fått dispens av sin rektor att vistas ute och uppträda efter klockan 22.00 Reglerna för ungdomar såg annorlunda ut för 50 år sedan.

Vi la genast märke till, att den lilla unga damen var något alldeles extra. Hon var suveränt bra. En så bra röst och så bra sång lägger man märke till, och vi blev imponerade.

Mitt minne är dunkelt, men jag tror inte att jag bytte några ord med den unga damen.

Det kunde ju ha varit trevligt att nämna så här ett halvsekel senare.

Hon är också 49 år äldre liksom jag, men något mer berömd.

Vad hon heter?

Det överlåter jag åt dig, min käre läsare att komma på själv.

Hon finns förresten på Internätet.