Det glade 60-talet.

Med ojämna mellanrum påminns jag om 60-talet, då jag var ute och gjorde musik med ”The Fox Hunters”.

Vi hade storvulna planer på vackra scenkläder i stil med de på tabletterna, som finns i Sonens hem i Lidingö.

Kostnaderna avskräckte oss från dom planerna, och annat kom i stället.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-21.html

Om vi hade roligt?

Nästan hela tiden.

Jag minns den tiden med glädje.

Tredje gången!

Jag börjar med det jag inte tyckte om.

1. Det började 15 minuter försenat.

2. Det fortsatte med ett 25 minuter långt bildspel om Paul McCartney, foton och filminslag blandat med diverse psykodeliska bilder och annan smörja.

3. Publiken på raderna 1-4 valde att stå upp under hela konserten. Dom skymde, mest Ina, mig lite grann.

Resten tyckte jag om!

Paul McCartney öppnade med ”Eight days a week”, och den sjöng jag med i, stämman naturligtvis.

Sedan var det igång och det rullade på i ett bra tempo.

Jag såg inte någon vattenflaska eller annat läskande mellan låtarna.

Han hade problem med dom allra högsta tonerna; ribban darrade några gånger, och en gång rev han, men vaddå, han är ett halvsekel äldre än när han spelade in låtarna.

Jag sätter ”Blackbird” som det starkaste inslaget. En del av scenen höjdes upp 5 meter, och där stod han med en akustisk gitarr och skötte plocket och sjöng. Världsklass räcker nog inte.

George Harrisons ”Something” började lite fjantigt med en ukulele, men sen var det förstklassigt.

”Lady Madonna” gungade som ett helt hav, och där visade hans kompgrupp verkligen vad dom kunde.

Först på fjärde plats hamnar ”Let it be”, eftersom dom tre förut nämnda var bättre.

Jag medger, att mina kunskaper om ”Wings” är begränsade. Vi brydde oss inte om det bandet så mycket på den tiden, eftersom vi tyckte att Linda McCartney inte höll riktigt.

Som du min käre läsare förstår, så är The Beatles fortfarande längst fram bland mina favoriter, och i spetsen där finns Paul McCartney, en åldring, som inte kan släppa musiken.

Det har jag den fullaste förståelse för!

Första gången!

Andra gången var 13 juni 2004 på Ullevi

Karnevalståget.

Jag har haft ansvaret för karnevalståget i år, liksom 2014 och 2013.

Jag vet idag inte om jag får eller kan ansvara för nästa års karnevalståg, men jag gör det i så fall gärna.

Ni vet ju alla, att det finns tre sorters människor:

1. De som ser till att saker händer.

2. De som är med när det händer.

3. De som undrar vad som hände.

Jag är som sagt gärna med och gör det jag fortfarande kan.

Andra gör mera.

MYCKET mera!

Några högsbybor kunde ju lämna kategori 3 ovan och flytta upp ett eller två steg.

Högsbydagarna är vad vi gör dom till.

I år har vi haft en sagolik tur med vädret.

Jag är nöjd, mycket nöjd.

Häng på du också!

Det är inte så jobbigt som du tror, och dessutom rätt kul.

Jag presenterar mina bilder från årets karnevalståg utan kommentarer.

Pristagarna var värda sina priser.

Som en skräckfilm.

Fröviskolans nior har gjort ytterligare en musikal, och klarat det bra.

Jag tycker om uppslaget med skräckfilmen, och jag har sett musikaler med betydligt sämre och tunnare handling.

Jag vet att förutsättningarna för niorna försämras för varje år. Elevunderlaget minskar.

När vi gjorde ”Sommarplågan” 2008, den sista musikalen jag var med och hjälpte till med fanns det 82 elever i årskurs nio.

I år är det ett drygt 60-tal.

I ”Sommarplågan” hade vi fem blås i orkestern.

Tomrummet efter den nödslaktade musikskolan har inte på något sätt fyllts upp av det s.k. kulturbruket.

Trots att orkestern bara består av fem musiker är deras insatser mycket goda eller rent av imponerande.

Hugo Lundström kan sitt, men använder kanske sina cymbaler lite för mycket.

Jonas Cajsson skötte sina uppgifter.

Sara Welkes basspel överraskade mig positivt.

Elias Värnlund drog ett tungt lass, men gjorde det helt perfekt. Pianosolot i ”I'm so excited” är inte lätt, men han satte det.

Simon Rodriguez har fått orkestern samspelt och insatserna sitter bra.

Kören sjöng bra, men hördes inte alltid lika bra.

Skådespelarnas prestationer är ojämna. Några hörs, och deras repliker går fram, andra inte, och då menar jag naturligtvis inte Frank Sten, som grymtade som sig bör.

Tala till publiken, inte till varandra!

Jag vet inte hur många kanaler det finns till ljudet, men låt bli att sjunga i myggorna!

Det finns väl handmikrofoner fortfarande?

Texterna försvann helt bitvis, och jag kan inte avgöra varför.

Som alltid fanns det premiärnerver med, men dom misstagen är nog borta redan i kväll.

Avslutningsvis:

”Som en skräckfilm” har fört Fröviskolans musikaltradition vidare på ett bra sätt.

Jag tar mig nog till sporthallen i morgon kväll och jämför föreställningarna.

(Eftersom jag bara känner ett fåtal av niorna, och det inte finns någon rollista i programmet kan jag inte göra individuella bedömningar av aktörerna.)

Ett minne från högstadiet.

Jag hittade det här uråldriga pennfodralet längst in i en låda jag ”städade”, och det väckte några minnen från min tid på Fröviskolans högstadium.

Det hände, att elever körde det löjliga tricket ”Ja ha ingän pännä” (fonetisk stavning) för att slippa göra de tråkiga uppgifter jag sysselsatte dom med. (Alla mina uppgifter var tråkiga)

Då erbjöd jag generöst en av pennstumparna i fodralet som gåva.

Erbjudandet avböjdes dock oftast.

Senare ändrade jag receptet och frågade klassen:

- Vem kan låna Daniel en penna?

Det fungerade bättre, eftersom Daniel fick lämna tillbaka pennan efter lektionen.

(Daniel heter egentligen något annat, eller inte)

På dagen 50 år sedan igen (inget skryt).

Det här är en episod, som finns tydligt i mitt minne. Nästan allt finns kvar, men inte knuttens ansikte.

Vi kunde ”Tjack Bärri”, en del av hans låtar riktigt bra.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-30.html

På dagen 50 år. OBS! Skryt!

Idag är det på dagen 50 år sedan det stoltaste och mest glädjefyllda ögonblicket i mitt liv med musiken.

Det har gått ett halvsekel, men min minnesbild är knivskarp.

Jag kommer ihåg det som idag.

Förtjusningen över att föräras detta förstapris.

Den omedelbara lyckokänslan.

Mina tre medmusikanters strålande ansikten.

Ett enda stort glädjerus.

Inte att undra på, förresten.

Jag kan inte låta bli att skryta med detta idag, nu när jag är f.d. föredetting.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-31_31.html