Världsdiabetesdagen 2017

Diabetesdagen innebär för min del att jag tänker på vårt barnbarn Erland, som har levt med diabetes i drygt tio år.

Ett bra val.

Även i år är mottagarna av kulturstipendiet värdiga vinnare.

Jag har inget emot kroppkakor, men musiken är mer intressant för min del.

Att Bergeskans fyller Högsby kyrka vartannat år är inte alls förvånande.

De skulle fylla ännu större lokaler.

Då har de Thomas och sina söner med sig.

Jag värderar också det arv de lämnar i form av musikaliska söner, Robert, Michael, Niclas och systersonen Freddy.

Mina gratulationer till stipendiet, Dan, Benny, Willy och Johnny!
Och till ungdomsledaren Polle. Även han är en värdig vinnare.

(OT 20171113)

En till!

Jag hajade till, när lunchekot redogjorde för några ommöbleringar i Ericsons ledning.

Fredrik Jejdling blir vice VD.

Jodå, jag har kollat och hört rätt.

Fredrik var klasskamrat med Patrik i alla år.

Han är en till i raden av f.d. elever vid Fröviskolan, som har nått en hög position.

Fredrik var bra på det mesta, duktig i fotboll, spelade trumpet i storbandet, trummor i ”Pojklaget” med bl.a. Patrik.

Jag vill minnas att han var Tjeckoslovakien när vi spelade OS och VM på hockeyspel.

Fredrik var alltid välkommen till oss, och Patrik var ofta hemma hos Fredrik.

Jag har många trevliga minnen av Fredrik, liksom av Harry, Ann-Marie och Eva Jejdling. Det var generösa människor och vänner.

Mina gratulationer till en framgångsrik f.d. elev vid Fröviskolan!

(Jag har naturligtvis ett antal gamla fotografier där Fredrik är med, men dom stannar i albumet.)

En till.

Så har en till av legendarerna från 50-talet gått bort.

Skaran krymper.

Elvis 1977, Bill Haley 1981, Johnny Cash 2003, Chuck Berry i våras och nu Fats Domino.

Jerry Lee Lewis och Little Richard är kvar.

Våra svenska pionjärer försvinner också, Rock- Olga 2010, Leif ”Burken” Björklund 2011, och nu senast Rock-Boris. Little Gerhard är kvar.

Fats Domino gjorde inte så många kända låtar som Elvis eller Chuck Berry, men dom snurrade i 50-talets jukeboxar, så jag lärde mig några av dom.

I The Fox Hunters spelade vi bara 
Blueberry Hill. 
https://www.youtube.com/watch?v=bQQCPrwKzdo

Jambalaya 
https://www.youtube.com/watch?v=kTmgVyznNic
härmade vi efter Gerry and the Pacemakers eftersom vi inte hade någon saxofon. 

Jag kan tralla saxofonsolot och Patrik kan spela det!

Olika Strömers Pack spelade Blueberry Hill.

Nu är Fats Domino borta, men hans låtar lever ett tag till.

”Goodbye, Joe, me gotta go”.

(Jag kan ha missat någon)

Mera Prag.

Ytterligare ett pussel med motiv från min födelsestad är lagt.

Att det visar Karlsbrücke vet nog de flesta.

Här drog min mor mig i barnvagn, här gick jag 1968 med min mor, Syrran och min fästmö. Här gick jag 2014 med Patrik, Suzanna, Edvard och Georg.

Jag har många glada och trevliga, men också otrevliga minnen från Prag.

De glada överväger nog.

Fler blir det inte.

En mästare.

I Torsås har man en fungerande musikskola, och i Högsby har vi Ewa Engdahl.

Då blir det så här.

Jag hade gärna träffat honom, kanske hälsat på vår speciella, snart utdöda dialekt och fått skaka hand med honom.

Georg Riedel, föddes den 8 januari 1934 i Karlsbad i dåvarande Tjeckoslovakien, i en sudettysk familj, som emigrerade till Sverige när han var fyra år. 

Han är liksom jag sudettysk, men hans familj stack redan vid Hitlers inmarsch 1938.

En person jag beundrar och ser upp till.

Alla gör inte det.

Andra åsikter om Georg Riedel finns på

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2015/09/hur-tanker-dom.html

(OT 29170918)

Det var det jävligaste!

Ännu en person jag har sett upp till och beundrat är borta:

Hasse Alfredsson.

Jag sörjer honom inte, eftersom jag inte kände honom.

Jag saknar honom inte, eftersom hans verk lever, och kommer att göra så i många år till.

Jag såg honom första gången 1956 i dåvarande kongresshallen vid Ribbagården i Gränna under en studentfestival.

Jag visste inte då, att det var just Hasse Alfredsson, som hade huvudrollen i spexet ”Djingis Khan”, men hans röst finns som en jpg-fil i mitt huvud:

- Klarade jag kinesiska muren ska jag väl klara judevallen.

När våra barn var små hade vi nästan alltid ett kassettband med Hasse och Tage i bilen.

Vi kan nog fortfarande stora delar av deras produktion utantill.

- Det var det jävligaste! Det hade jag ingen aaaaning om!

- Det är grodår i år, då är det många grodor.

- Kanin kanin kan ni inte sluta skjuta!

- Musik, för fan!

- Nisse, gröna sidan upp.

Vårt fadderbarn Fredrik kan säkert mer än halva 88-öresrevyn utantill:

- Gott om kaffe?

- Roger Måååår!

Patrik köpte hela boxen ”Lindeman håller låda”.

Den är visserligen föråldrad idag, men det var den inte då.

Hasse Alfredsson var exakt 10 år äldre än jag, född den 28 juni 1931.

En mycket stor underhållare är borta.

Han finns i mitt minne, tillsammans med all glädje han har berett mig och min omgivning.

(Mina läsare kan gå in på Youtube, där det mesta finns.)