Tunt. Mycket tunt.

Jag var på Kulturbrukets avslutning i sporthallen i god tid.

Den förväntades börja 1800, men kom igång 1815, och det tycker jag var lite nonchalant mot publiken.

Det var tunt.

Mycket tunt.

Jag lyssnade på två gitarrister, en violinist, en blockflöjtist och tre pianister samt två små flickor som sjöng ”Idas sommarvisa”.

- Idas sommarvisa kan ju alla, sa Pontus Rubin och sjöng fel i texten.

Nåja, shit happens.

Att Andreas, Pontus och Michalis kan sina instrument visste jag, men jag hade gärna hört dom andra ensamma.

Att använda mer än hälften av tiden till att flytta mikrofoner , notställ och annat tyder på dåliga förberedelser och brister i organisationen.

Man repeterar väl på plats, eller....?

”Für Elise” och ”Clair de Lune” spelades klart godkänt.

De övriga ska ha beröm för modet att ställa sig på scenen.

Dansarna gjorde sitt, och ”Tess” (tror jag hon heter) har gjort ett bra jobb.

Jag minns när det var ett helt stim blockflöjter som spelade ”Fjäriln vingad” i församlingshemmet vid dåvarande musikskolans avslutning.

Uppspelningarna hade både kvantitet och kvalitet.

Det lär vi aldrig mer få se och höra i Högsby.

Jag kan bara beklaga detta.

Låt åtminstone musikundervisningen ske på elevernas håltimmar!

Våra barn spelade på håltimmar.

Det borde gå att lösa nu också.

Slutsats:

Jag går inte på fler avslutningar med Kulturbruket.

Det blir nog inte mycket bättre än så här.

Jag vill inte uppleva fler besvikelser av detta slag.

Ännu en vallfärd.

Jag är fortfarande ytterst tveksam och misstänksam mot beslutet att bygga bostäder i gamla småskolan.

Jag tror inte, att de ekonomiska kalkylerna kommer att hålla.

Jag lovar därför en vallfärd till kommunhuset.

Om byggnationen tre år efter den första inflyttningen inte har fördyrats, så att vi skattebetalare och vi hyresgäster tvingas stå för kostnaderna lovar jag att vallfärda.

Jag beger mig till kommunhuset dagen för ett fullmäktigesammanträde 10 minuter före mötets öppnande och ställer mig på trappan.

Med hög och tydlig röst kommer jag att lovprisa de spetskompetenta styrelseledamöterna i Högsby Bostads AB och dess ordförande Lars Elmborg.

Jag kommer även att ösa beröm över de framsynta kommunfullmäktigeledamöter som fattade detta beslut.

Jag har tidigare utlovat vallfärder, men de har av olika anledningar blivit inhiberade.

Jag lovade på 70-talet att vallfärda om den svenska marinen lyckades tvinga upp en sovjetisk ubåt till ytan.

Jag lovade att vallfärda till golfbanan i Allgunnen.

Jag lovade att vallfärda till Gården om Detlef Sannemüller fick träffa Zlatan i Paris.

Jag behövde inte genomföra dessa vallfärder.

PS! Jag har inget emot bostäderna som sådana.

Mitt i prick.

Vår dotter Cissan har förmågan att hitta rätt, och då menar jag mitt i prick.

Dom här anlände med posten igår.

När jag tackade fick jag veta, att jag inte får några presenter på min födelsedag, och då tyckte jag att det kunde räknas som julklapp också. Att filmen ”Yellow Submarine” kom 1968 kanske har med saken att göra.

Tack igen, Cissan!

Aluminiumbröllop.

Den 5 april 1969 skred Christina Fransson och Heinz-Günther Strömer fram till altaret i Gränna kyrka, och 20 minuter senare var vi gifta.

Idag firar vi aluminiumbröllop och håller ihop.

(Tack för hjälpen, Polle!)

Ytterligare en till....

Just nu hör jag nyheten att Jerry Williams har avlidit.

Vi träffade Jerry Williams första gången på Kingside i Stockholm under trettondagshelgen 1963, då han bytte några ord med oss. Då hade han nyligen gjort sin första inspelning och var relativt okänd.

Senare träffade vi honom flera gånger i samband med våra spelningar och hans scenframträdanden.

Mitt bestående minne är en artist fri från alla divalater.

Han snackade med oss på sitt sätt, fullständigt otvunget och naturligt, trots att vi bara var ett lokalt band och han en rikskänd artist.

Han är borta, men hans låtar lever.

Om Strömers Sista Pack återuppstår, så provar vi nog I can jive.

Dom spelar den i radion just nu.

24.2.

Den 24 februari 1968 var en lördag, liksom i år.

Då förlovade vi oss.

Anna Christina Fransson och Heinz-Günther Strömer.

Ett halvt sekel senare håller vi ihop.

En tillfällighet.

Jag höll på med det här riktigt svåra pusslet (inte själva tåget och bron, bakgrunden) när vi kom till sidan 191 i tyskaboken, som HUC har.

En tillfällighet?

Javisst.

För tveksamma:

Pusslet är överst.