Den 1 april 1964 var en
onsdag. Jag hade två parallellklasser i matte, 9y3 där
jag var klassföreståndare och 9y4.
Jag
hade matte med min klass första lektionen, och jag skickade fram
någon att räkna på tavlan. Man räknade ett exempel på tavlan så att alla
fick se hur man skulle göra, och sedan räknade eleverna liknande
tal för att befästa metodiken.
Så
skulle jag skicka fram Inge att räkna nästa tal, då jag började
fundera över ”men Inge räknade ju det talet igår”. Jag smög
diskret fram till schemat och kollade.
Jodå,
jag var utsatt för ett aprilskämt av det lurigare slaget. Dom hade
bytt med varandra. Den andra klassen hade engelska för Bertil Alm,
så jag sa:
-
Jag ringer Berra och talar om att vi är lurade.
-
Nej för fan! tyckte klassen. Låt honom komma på det själv!
Berra
kom inte på det. Han körde hela timmen och fick höra ”April!
April! först i slutet.
Jag
minns att jag berömde eleverna för deras fyndiga aprilskämt.
Ett
bra aprilskämt ska
1.
Vara ofarligt och inte göra skada.
2.
Kunna undvikas och avslöjas
3.
Man ska kunna skratta eller småle åt det efteråt.