Cats 1988.

1988 gjordes ”Cats” efter att endast 9C hade sett musikalen ”Cats” i Stockholm. Varför bara Ingrids klass 9C åkte, hur initiativet togs och hur det hela finansierades vet jag inte längre. Alla eleverna i nian var inte med, utan bara ”dom som ville”. Ett stort gäng flickor från 9A var med, bl.a. min äldsta dotter Cissan, Johanna B, Anna N, Ulle G., Camilla K. m.fl. Huvuddelen var dock från 9C.
Orkestern var rejält tilltagen, och vi satt uppe på scenen i utrymmet till höger när man kommer nerför trappan. Pär Hammarlunds fästmö (de var inte gifta då) spelade piano och tog ett stort ansvar, Ulf Petersson, som bara gick i sexan då var trummis, jag hade elbasen och den hade jag problem med, för det var NOTER som gällde. Jag läser noter sämre än en dyslektiker läser bokstäver. Jag fick lära mig lite basklav, och resten gjorde jag om till NÖTTER. Jag lärde mig låtarna i stort sett utantill; det tog tid men det fungerade.
I blåset fanns bland annat A-K (Anna-Karina Andersson) på trumpet, Jörgen Ådvall på trombon, Lennart Pettersson på altsax och Caroline Strömer på tvärflöjt.
Sminkningen var omsorgsfull och tidskrävande. Katterna var strängt uppmanade att INTE visa sig sminkade på byn eller i matsalen. Cissan hade en tandläkartid, och av-och påsminkning var uteslutet, så Ina tog med henne i baksätet på bilen, där hon satt hopkrupen.
Under repetitionerna brukade jag vid ett tillfälle våld mot en av dom längre pojkarna från Berga. Han hade gått sminkad till matsalen, säkert för att göra sig lite extra märkvärdig inför dom yngre eleverna, enkannerligen en flicka i åttan. Jag påpekade det olämpliga för honom när han kom tillbaka, men då tyckte han ”Håll käften!” vilket renderade honom en kraftig örfil (Som ren upplysning är brottet preskriberat).
Ulf, som satt vid trummorna blev djupt imponerad:
- Det sa bara smack, och sen hade Strömer sminket i handflatan!
Vem som var vilken katt har jag glömt, men Beata Gustafsson sjöng ”Memories”. Jag minns också den glittrande avslutningen ”The journey to…”
Tyvärr såg jag inte ”Cats”, eftersom vi i orkestern var gömda bakom scenen, men jag har kvar videon, tillsammans med alla andra videor, och på senare tid CD-skivor från musikalerna.
Många av bilderna har jag fotograferat från TV:n. Den ursprungliga bildkvalitén på videon är inte den högsta, och min avfotografering försämrar den bitvis ytterligare, men jag har inga bättre bilder.
Många av namnen har fallit bort, och den intensiva sminkningen försvårar igenkännandet. Mina läsare är välkomna med upplysande kommentarer.
Senare musikalers artister upplyser jag om, att myggor och trådlösa mickar inte ingick i vår utrustning då, så allt gjordes med sladdmikrofoner.
Även om jag har glömt en del, så glömmer jag inte Gillis. Utan honom hade det inte blivit någon musikal 1988, och kanske inte senare heller. Han ska ha hela äran av att ha startat denna förnämliga tradition vid Fröviskolan.
Eftersom Gillis året därpå reste till USA vid terminsslutet blev det heller ingen musikal för eleverna födda 1973.
1990 gjorde vi West Side Story, men den tar jag nästa gång.
(Du vet säkert, att bilderna är "klickbara")
Jag har fått veta, att flickan som sjunger "Memory" inte är Beata Gustafsson, utan förmodligen Pernilla Löfgren. Jag beklagar misstaget.

Så här började det.

Den första musikalen som vi gjorde vid Fröviskolan med alla niorna var ”Cats” 1988, men långt tidigare hade det gjorts föreställningar med musikinslag. Några nummer ur ”My fair lady” presenterades av Gillis redan1979 eller 1980.
1981 framfördes några sånger ur ”Jesus Christ Superstar”. Bristen på intresserade pojkar verifieras av att Vera Salay sminkades till Jesus. Anna-Lena Andersson sjöng ”I don’t know how to love him” riktigt bra. Runborg spelade piano, Olof, som vikarierade i teknik skötte gitarren, och jag hade elbasen. Resten har Lethe tagit hand om.
1985 gjorde 9A inslag från 1900-talets olika årtionden. Dom hade lagt ner ett rejält jobb, och resultatet var bitvis imponerande. Fredrik Jejdling, Mattias Lenhoff, Stefan Herdinius, Conny Karlsson, Magnus Hedenström och Patrik Strömer utgjorde orkestern. Min minnesbild av Jockes och Siklunds boxningsmatch till ”Eye of the Tiger” är mycket tydlig, liksom Mattias Lenhoffs breakdance. Till musikinslaget från 20-talet hade Mikael ”Buss-Micke” Jonsson och Jörgen Ådvall, som då gick i åttan, lånats in på trumpet och trombon. I ett annat inslag buggade 4 eller möjligen 5 par (Jögge, Lasse L, Susanne I. bl.a.) Eftersom Patrik var med vet han säkert mer än jag, men det här är mina minnen.
9C gjorde några melodier från ”Sound of music”. Karin Selegran var med någonstans.
Om 9B och 9D gjorde något, så har jag glömt det.
1986 gjorde 9D ett program med många bra sånginslag. Gillis var med på ett eller flera hörn.
”Balladen om briggen Blue Bird av Hull” och ”Moon river” med Josefine Backlund kommer jag ihåg.
9C presenterade delar av ”Footloose”.
1987 gjorde vi ”Around the world”, med sånginslag från olika länder. John-Erik Wåhlin (piano) drog det tyngsta lasset och Gillis och jag var med på gitarr resp. elbas. ”Streets of London” sjöngs utmärkt av en flicka från Berga (hennes namn ligger kvar någonstans i öknen). Ingela eller Kristina låg i en grön sovsäck och föreställde en krokodil.
Året därpå kom som sagt ”Cats”, men den skriver jag om nästa gång.

Massvis med musikaler.

Jag är lite av en ekorre. Jag har svårt för att skilja mig från sådant, som väcker glada minnen. Jag sparade uppsatserna, som eleverna födda 1982 skrev, och lämnade tillbaka dom vid klassträffen i november 2008. Det var roliga återseenden för de allra flesta.
Mina gladaste minnen har jag från alla de musikaler jag medverkat i och till. Pärmarna på bilden innehåller allt, noter, nötter (det som jag skriver, som inte kan noter så bra!), texter, stämmor, översättningar, manus, scenanvisningar osv.
Nu när jag har läst om de fem första och ut alla sju böckerna om Harry Potter tänker jag presentera musikalerna, en i taget.
Du min läsare har kanske själv varit med i någon av dom. Kanske har något eller några av dina barn varit med. Musikalerna har blivit ett minne för livet för Fröviskolans elever de senaste 23 åren och en tradition som bara inte får brytas av någon, inte ens av kortsynta kommunalråd.
Här är min kompletta lista:
Cats 1988, West Side Story 1990, Annie get your gun 1991, Grease 1992, Memories 1993, Utflykten 1994, I sagornas värld 1995, Flower power 1996, Odysseus irrfärder 1998, Hyran 2001, Summer of ’69 2004, LOL 2005, Hot Stuff 2007, Sommarplåga 2008

Minnen från lumpen.

Det var i lumpen jag kom i kontakt med det ädla spelet bridge. Fyrmannawhist var de flesta av oss väl förtrogna med, så när 56 Svartengren introducerade bridge fick han många lärjungar, fler än tolv i vart fall. Han lärde oss tålmodigt grunderna, och vi övade flitigt på alla raster som stod till buds.
Disciplinen på 2. batt. (motsv 2. komp. inom artilleriet) var järnhård. Vi skulle ju bli sergeanter, och vår superstridige löjtnant tog varje tillfälle att visa vem som bestämde, och framför allt hur.
En morgon klockan åtta gled jag in på min plats i ledet just som klockan slog det första av de åtta slagen. Löjtnant Karlsson hade hunnit skrika ”Giv” men inte ”akt!”.
Det räckte.
- 66 Strömer måste lära sig att komma i tid.
- Ja, löjtnant! löd det enda tänkbara svaret. Alla andra svar hade fördubblat eller tredubblat straffet för de 0,05 sekunder jag hade kommit för sent.
Jag och 65 Magnusson fick kontrollera 20 Ra122.
http://gronradio.sm7dlf.se/ra1.htm
Givetvis hade vår noggranne och omtänksamme löjtnant trixat med en av apparaterna. På så sätt fick han veta, att vi verkligen hade kollat alla.
Vi hittade felet, men det tog ungefär två timmar en vardagskväll. De andra spelade kanske några givar bridge under tiden.
Det var så jag lärde mig att passa tider.
Det hände ibland, att några av mina elever vid Fröviskolan kom något för sent till lektionerna.
De behövde aldrig kontrollera några Ra 122.

Exakt 50 år.

Den 2 juni 1960 ryckte jag in till 450 dagars militärtjänstgöring vid dåvarande Kungl. Smålands Artilleriregemente (A6) i Jönköping. Jag hade fullt frivilligt anmält mig till underofficersutbildning.
En illslug, beräknande och hänsynslös major hade gett mig två finfina alternativ vid mönstringen hösten 1959. Eftersom jag hade visat en tydlig motvilja mot 15 månaders lump fick jag välja mellan 10 månader på Gotland (A7) eller 15 månader i Jönköping.
En halvtimmes bilresa hem till Gränna avgjorde saken. Jag ”valde” 15 månader i Jönköping.
Vädret inryckningsdagen var soligt och vackert. Inkallelseordern fungerade även som bussbiljett, och väl framme togs vi emot av regementets stridigaste löjtnant (Lars Karlsson) och 2 extremt militäriska konstaplar (motsv. korpral inom artilleriet), samt en sergeant, som av dialekten att döma var infödd jönköpingsbo (Jfr Lars-Åke Lagrell eller Johan Davidsson!)
Min första uppgift var omöjlig att lösa.
Jag skulle ange släktingar på två olika orter i Sverige. Jag insåg varför, men det hjälpte mig inte. Jag förklarade, att alla mina fyra släktingar i Sverige bodde i Gränna, och dessutom i samma lägenhet på Brahegatan 25.
Den oförstående sergeanten vidhöll med en automatisk telefonsvarares envishet, att han skulle ha uppgift på släktingar till mig på två olika orter i fäderneslandet.
Jag hade lyckligtvis verkligheten på min sida, och efter ett längre telefonsamtal med någon uppsatt person på försvarsdepartementet fyllde han i ”uppgift saknas” på sin blankett.
(Militärer har en begränsad förmåga till eget och logiskt tänkande. Troligen är det just därför de har blivit militärer.)
Löjtnant Karlsson återsåg jag på TV som överste när nedläggningen av A6 visades i TV den 30 juni 1985. Hans karriär hade tydligen varit spikrak.
- Men det är ju Lille-Lasse! utropade jag förvånat.
Han skrek lika högt och bra då som 25 år tidigare. Om han var lika välhatad som 1960 fick jag inte veta.
De två konstaplarna ansträngde sig till det yttersta för att förhärliga och förgylla vår militära vardag. De svängde sig med kraftfulla och välrepeterade yttranden som t.ex. följande:
Skåpordningen är god!
Den kan bli bättre och den kommer att bli bättre!
Jag slutar där för idag. Mina feminina läsare, som har begränsad erfarenhet av militärlivet slutade kanske läsa redan på rad 3, men jag återkommer i morgon med några spridda minnen från mina 450 dagar på A6 600602-610826.
”Hurra för det militära, ni håller väl med om det?” (C. Vreeswijk)

Exakt 50 år.

Den 7 maj 1960 var liksom i år en fredag. På morgonen åkte jag för sista gången med bussen från Gränna 06.45 till Jönköping och dess högre allmänna läroverk.
Jag skulle avlägga studentexamen.
Jag tillhörde den sista tredjedelen. Den första var klar redan på onsdagen och den andra på torsdagen.
Schemat bestod av fyra muntliga förhör (engelska, historia, kemi och matematik) inför diverse censorer från olika universitet i Sverige (det fanns bara fyra då). Dessa skulle kontrollera, att kunskapsstandarden hos oss studenter höll den klass de önskade.
Givetvis hade vi klarat av de s.k. studentskrivningarna tidigare under terminen, men de som hade tveksamma resultat där var inte helt säkra förrän censorerna hade sagt sitt. Alla fick inte heller rusa ut genom stora dörren, utan tre av mina kamrater smusslades ut bakvägen. De var kuggade, och fick vänta ett år med den vita mössan.
Jag har kvar alla papper från min studentexamen, eftersom jag är lite av en ”ekorre”. De hjälper mig att minnas.
Efter avklarad engelska, som gick så där kom historia. Vi fyra, två pojkar och två flickor, satte oss och vår lektor öppnade mycket kortfattat:
- Vi har fått i uppgift att redogöra för frihetstidens riksdagar. Strömer kan börja!
Observera, att vår lektor inte hade en aning om vad som skulle behandlas! Det var en lika stor överraskning för honom som för oss. Det var censorerna, som valde stoffet för förhöret.
Jag visste att det fanns två partier, som hette hattar och mössor, och någon som hette Arvid Horn. Han var nog en av mössorna. Resten var öken.
Däremot kunde jag en del om 1734 års lag och språket i den. Jag inledde chansartat men tappert:
- De första riksdagarna, som innebar att man städade upp efter Karl XII, är betydelselösa, så dom hoppar jag över!
Censorns gillande nick stärkte mig.
Sedan gick jag direkt på riksdagen 1734 och Arvid Horn, som drev igenom 1734 års lag. Jag pratade på om den i 10-12 minuter med långsamt tal och en del små pauser, synbarligen för funderingar, men mest för att få tiden att gå.
När jag var klar sade censorn:
- Lektorn torde överväga att höja kandidatens betyg!
Formuleringen var ödmjuk, men i själva verket en order.
Det kan jag känna lite stolthet över än idag. Vi var inte så många som fick något slutbetyg höjt av en vilt främmande människa, som inte visste något mer om våra kunskaper än vad vi visat just dessa 10-12 minuter.
Vad hade hänt, om jag inte hade fått börja? Troligen stapplande tal och vägledning av lektorns ledande frågor och ett medlidsamt leende från censorn.
Jag hade helt enkelt tur, som fick börja.
Min mor, morfar, syrran och två yngre kamrater mötte mig ute på en smockfull skolgård vid halv fyratiden. Andra hade större uppvaktning än jag, men det fanns ingen avundsjuka den dagen, bara glädje.
Bilen visar en 50 år yngre H-G Strömer.

100 år.

Den 2 maj 1910 föddes min far, Eduard Strömer, i Brünn (nuv. Brno) i dåvarande Österrike, senare Tjeckoslovakien och numera Tjeckien. Han dog av allt att döma luciadagen 1941.
Den 5 maj 1912 föddes hans yngre syster Gerda, min faster. Hon avled strax efter sin 98-årsdag.
Två syskon, och två olika människoöden.