Summer of '66.

För 45 år sedan inföll midsommarafton den 24 juni precis som i år. Jag och två av mina ungdomskamrater satt på Bergsgatan 13 i Gränna och söp till det (på den tiden festade vi inte, vi söp, men det är nästan samma sak) inför kvällens förväntade fröjder på festplatsen Åsavallen på Grännaberget.
Min mor och Syrran var i Tyskland.
Vi delade en sjuttiofemma Gordons Dry Gin så rättvist som möjligt och spelade tribello (ibland kallat Bismarck), eftersom det fattades en fjärde man till bridge.
Klockan åtta gick vi uppför trapporna, betalade inträdet och började spana in fruntimmer. En annan av mina goda vänner, numera avliden, berättade om en ensam tjej, som han just hade dansat med. Han pekade ut henne för oss medan han i smått lyriska ordalag redogjorde för diverse förtjänster hos den unga damen i fråga.
Jag bjöd upp henne, och den första replik hon fick höra var ”Spelar ni inte i kväll, Strömer?”
Det gjorde vi inte, trots att vi var rätt hårt bokade sommaren 1966, och lika bra var det, för annars hade jag inte befunnit mig här idag.
Igår kväll var jag uppe på Åsavallen igen. Där finns numera ingen festplats, dansbanan är sedan länge riven liksom alla andra småbyggnader som hörde till, men mina minnen finns kvar. Vi spelade ofta på Grännaberget, och det var alltid roliga spelningar inför en krävande publik.
Just midsommaraftonen 1966 spelade jag inte.
Vem den ensamma unga damen var överlåter jag åt mina läsare själva räkna ut.

Jag har hittat en bild på dansbanan, och jag presenterar den med glädje. Jag fotograferade ur en bok.

Elvisprojektet, slutet.

När jag och några jämnåriga började göra musik i Gränna i slutet på 50-talet försökte vi även spela några elvislåtar. Det var inte så lätt, eftersom vi varken förfogade över en elgitarr eller en gitarrist till en sådan. Vi hade en halvtaskig kontrabas, och en halvtaskig basist, som kunde G, D, A, E (de tomma strängarna) samt C, F och Bb, och en basgång, den i ”Won’t you wear my ring”. I övrigt ”drog han till”, och i rätt takt.
Vi hade en trummis med ett trumset som bestod av en virveltrumma, en hi-hat och en cymbal, och han var bra. Vi hade två kompgitarrer och mig på piano, inte därför att jag var bäst, utan eftersom jag var minst dålig. Sången sjöngs natur, för vi hade ingen sånganläggning. Resultatet står inte på något sätt att jämföra med vad dagens tonåringar klarar av med dagens utrustning, men vi var pionjärer, och andra på den tiden var inte mycket bättre eller sämre.
Publiken kunde identifiera låtarna, och vi hade roligt. Dessutom var vi dom enda tonåringarna i Gränna, som gjorde musik.
Därför är det en drygt 50 år gammal dröm som går i uppfyllelse, när jag numera får vara med och göra elvislåtar, som låter som elvislåtar.
När vi fortsatte med musiken i början av 60-talet i Gränna var det Cliff Richard and the Shadows, Spotniks, och så småningom the Beatles som passade oss. Då hade vi utrustning som dög och vi surfade med på beatlesvågen, men då var Elvis borta från scenen och fanns på filmduken.
Därför kan jag bara känna mig tacksam, för att jag har fått vara med och genomföra Elvisprojektet.
Det är ibland svårt att lägga ihop pusslet Elvisprojektet, eftersom alla musikerna spelar på annat håll.
Kalle Berggren i ”Heron Head”, Simon i ”At one”, Michael i ”Almost unplugged”, Mikael Karlsson är ute på turnéer i Tyskland, England, Danmark men spelar ibland också i Högsby, Andreas Ohlsson har något på gång i Berga tillsammans med sin äldre bror Alexander och Oliver Hammarsten, Andreas Johansson spelar med allt och alla, senast Bergeskans, Catja sjunger i kyrkan, och Oliver åker till Sundsvall som ungdomstalang.
Tack alla ni som är med!
Kalle Berggren, som jag har gjort musik tillsammans med i olika omgångar sedan 1995. Jag märkte redan då vilken begåvning han var, och han har mer än infriat förväntningarna. En trummis av rang med orubbligt och stadigt trumspel.
Mikael Karlsson, som det är en njutning att höra spela elbas. Jag ser upp till honom ungefär som en fotbollspelare i sexan ser upp till en bra spelare i landslaget. Den genomsnittlige lyssnaren i publiken förstår troligen inte, vilken hög nivå han befinner sig på. Jag känner glädje och stolthet idag över, att det var jag som visade honom dom första treklangerna i ”All shook up” och ”Heartbreak Hotel”.
Andreas Johansson, vår frontalfigur, har en enda brist, nämligen ett lägre register än Elvis. (Det var därför Michael Nilsson bytte gitarr till en som var lägre stämd). Han var suverän redan i ”Jailhouse rock” när vi gjorde musikalen ”Lol” 2005, och han har bara blivit bättre och bättre. Vilken tur att jag ringde honom inför HIK:s jubileumsgala i oktober 2008! Han är bra på allt i musikväg han gör, sång, gitarr, dragspel och piano. Han är en ödmjuk och bestämd yngling, som vet vad han vill och kan.
Michael Nilsson spelade gitarr i ”Hyran” 2001. Hans säkerhet, teknik och musikalitet har vuxit rejält under dessa tio år. Han gör praktiskt taget allting rätt, och är inte i något större behov av tillrättavisningar.
Simon Johnsson, vars gitarr ligger i bakgrunden med riff och slingor, som publiken oftast inte lägger märke till, men som ska finnas där, och som skulle saknas om han inte fanns. En skicklig hantverkare på det han ska göra. Det blir nog några solon över till honom i framtiden, och dom klarar han lätt.
Andreas Ohlsson, fenomenet som ”spelar lite piano också”. Han är bra på piano, och suverän på tenorsax. Dessutom är han den mest musikaliska person jag har haft att göra med. Han hör och förstår det mesta redan första gången, där andra behöver 3, 4 eller 5 försök. Jag hoppas att jag får leva så länge, att jag får uppleva några rejäla musikaliska framgångar för hans del.
Oliver och Catja Lundström, som har slipat stämmorna tillsammans med mig ända ner till 000-sandpapper för att få stämsången så snygg, tydlig och bra som vi bara kan. Har det slirat någon gång, som på ”King Creole” igår, så var det jag. Vackra röster och säker stämsång är deras kännemärke.
Fler än jag borde känna stolthet och glädje över att Högsby kommun kan presentera något så musikaliskt säkert och komplett som Elvisprojektet.
Vad som hade hänt, om jag hade haft dom här resurserna i slutet på 50-talet kan jag bara spekulera om.
Slutligen vill jag rikta ett retroaktivt tack till Gillis, Ove, Lennart och de andra i den utmärkta musikskolan vi hade i Högsby kommun.

Elvisprojektet högsbydagen.

(Elvisprojektet, slutet kommer i morgon)
En gång är ingen gång.
Två gånger är en repris.
Tre gånger är en tradition.
Ja, vi gjorde en alldeles utmärkt bra spelning utanför Högsby Sparbank idag. Vädret var bra, Roger som skötte ljudet var bra och vi var bra.
Jag skulle inte skämmas för att ställa Elvisprojektet på någon scen i Sverige. Vi har en besättning som förstår att bemanna stationerna och göra sina insatser. Alla har fått sin utbildning eller delar därav i den numera nedlagda Kommunala Musikskolan.
Jag ville inte nämna det under spelningen, men Jonatan Karlsson befann sig annorstädes, så vi saknade både hans röst och hans lur, den där som man drar fram och tillbaka på.
Vi klarade oss bra ändå, men hade kanske varit ännu en liten aning bättre med Jonatan.
Alla i Elvisprojektet är positiva till att samlas fler gånger, kanske öva in några låtar till, men framför allt utveckla blåset. Et bra blås skapar tryck, och jag har pratat med John Friberg om en comeback. Jag ska också fråga Carina Henriksson. Med fyra lurar får vi en ny dimension i spelet, och en utökad repertoar.
Jag har även pratat med Henrik på Värdshuset om höstlovet. Vidare pratade Ragnar Pettersson med mig om nästa sommar och Långemåla.
Det ser ljust ut.
Problemet är att samla alla dess duktiga musiker samtidigt på samma plats.
Idag njuter vi av allt beröm som vår publik öser över oss.
I morgon börjar framtiden.

Läsårsavslutning i Högsby kyrka.

Skolavslutningarna i Högsby kyrka känns lite annorlunda numera, när jag inte längre får sommarlov, men när fem av mina f.d. kollegor går i pension samtidigt är min närvaro i stort sett att betrakta som obligatorisk.
Rektor Roger var som alltid en mycket bra talare, men han överträffades av Anders Ek. Vi som hörde orden minns dom kanske inte ordagrant, men jag kan bara instämma i det han framförde.
Elevernas stora uppskattning tydliggjordes av två stående applåder.
I allt det positiva några negativa tankar:
Jag vet, att Jesus sade:
- Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till. (gamla översättningen som jag lärde mig runt 1950).
Däremot har han aldrig sagt:
- Låten barnen skrika och föra oväsen i kyrkan.
Prästen undvek att kränka alla i kyrkan med en välsignelse, vad den nu kunde ha gjort för skada annat än att reta någon enstaka ateistanarkistfundamentalistextremist.
Bland årets nior fanns de sista som jag har undervisat som ordinarie. Jag hade dom i tyska i åk 6. Yngre elever har jag bara lärt känna vid olika vikariat.
Därmed är epoken Strömer definitivt avslutad.
Jag hoppar nog över läsårsavslutningen 2012.
På bilden nedan ses en av de pensionerade lärarna, nämligen pensionerade läraren Ingvar Gunnarsson.
Han ville inte, att jag skulle publicera bilden på min blogg, men jag vill visa, att jag också kan ta ett par bilder och skriva något sedan.

Elvisprojektet, fortsättning 4

Ja, jag vet om, att historieskrivningen sker baklänges, men bloggen är sådan.
Efter vår spelning utanför Högsby Sparbank högsbydagen 2010 fanns det inget liv kvar i Elvisprojektet. Jag övade då och då med ”småknottarna” (jag kan bara inte släppa musiken), men i början av mars ringde Jonas Erlandsson mig. Han ville, att Elvisprojektet skulle spela på socialdemokraternas distriktskongress i sporthallen den 9 april. I publiken skulle den nyvalde partiordföranden Håkan Juholt befinna sig.
Plötsligt levde liket!
Jag ringde runt, och det behövdes ingen övertalning. Jag uttalade också ordet ”högsbydagen”, och det tyckte alla var väldigt bra sagt av mig.
Jag tog kontakt med Högsby Sparbank, och vi kom överens om att jag skulle lämna definitivt besked om högsbydagen efter spelningen för Juholt & Co.
Två problem infann sig. Kalle Berggren skulle till Milano just den 9 april och titta på fotboll, så vi hade ingen trummis. Mikael Karlsson var i Tyskland vid det tillfället, så vi hade ingen basist heller.
Eftersom problem är till för att lösas ringde jag Alexander Ohlsson, som jag vet är en bra trummis, och han ställde upp. Jag själv fick ta basen, så där försvann några låtar, som jag inte har tillräcklig teknik för.
Vi bestämde repertoaren och övade en gång, dock utan Andreas, som spelade på annat håll, och det kändes riktigt bra.
Veckan före spelningen ringer Simon. Han har någon form av festival på sin skola i Torsås, och kan inte vara med.
Där rök den ena av gitarrerna, men det skulle bli värre!
Vi riggade allt på fredagskvällen, mest tack vare Michael Nilsson och Alexander, åkte hem och somnade gott.
Jag väcktes 0645 på lördagsmorgonen av en telefonsignal. Jag hörde bara ett hest kraxande såsom av förkylda kråkor i luren.
Det var Andreas, som hade förstört sin röst på fredagskvällens spelning.
Jag frågade Oliver vad han kunde sjunga, men han tvärnitade, så jag fick ta ansvaret själv med både elbas och sång.
Vi skulle spela vid kongressens öppnande, och den insatsen var dålig. Man hörde väl vad det var för låtar vi spelade, men vi var inte bra. Jag skämdes lite, men vad hade vi för val? The show must go on!
Så skulle vi spela igen vid halv två, före Juholts tal. Jag frågade, om han ville sjunga något, och han tittade på låtlistan och pekade på ”Can’t help falling in love”.
- Den kan jag, förklarade han med ett lika stöddigt tonfall som en nyvald partiledare.
- Ta ett D på pianot! uppmanade jag Andreas.
Det gjorde han, och Juholt började klockrent i Bb-dur, exakt en ters för lågt:
- Wise men say….
Jag gav upp tanken att låta honom sjunga, och sedan gjorde vi en kanonspelning med den uppställning vi hade. (Jag, Michael N, Syskonen Ohlsson, syskonen Lundström och Jonatan) Varför det blev så bra som det blev vet jag inte, men vi fick massor med beröm efteråt. Bra gjort, med tanke på att nästan halva ordinarie besättning var borta.
Inför högsbydagen har vi övat två gånger, i söndags med fullt manskap, med undantag för Jonatan, som är borta på bröllop högsbydagen. Vi var nöjda med det vi gjorde.
Därmed är alla förberedelser klara.
Vi ses och hörs på lördag 1130 utanför Högsby Sparbank.
Vi kommer att ge allt vi har och lite till.
Ytterligare ett inlägg om Elvisprojektet kommer efter vår spelning då.
På bilden ses Andreas tillsammans med Catja.

Elvisprojektet, fortsättning 3

Ja, jag vet om, att historieskrivningen sker baklänges, men bloggen är sådan.
Efter våra tre framföranden i sporthallen och på Tegelbruket i april såg vi fram emot högsbydagen. Andreas hade fått en förfrågan från Högsby Sparbank, om vi kunde spela en halvtimma utanför banken, och det kunde och ville vi verkligen. Det fanns också kontakter med Stabygården och Bruksgården, men därav blev intet.
Till högsbydagen övade vi in några låtar till med rejält blås, See See Rider och A big hunk of love, och Jonatan hade lärt sig att hantera en trombon. Jag har kvar spellistan, och den såg ut så här.
Högsbydagen 2009
1. Won’t you wear my ring C
2. King Creole Bb
3. Too much Ab
4. Heartbreak Hotel C
5. Return to sender C
6. Hound dog Bb
7. Devil in disguise F
8. Jailhouse rock Bb
9. Can’t help falling in love D
10. Trouble Bb
11. Burning love A
12. Suspicious minds D
13. A big hunk o´love A
14. See see rider G
Före spelningen dök en person upp med en pappfigur i naturlig storlek föreställande Elvis. Han undrade, om han fick ställa den bredvid scenen, och vi tyckte att det kunde vara passande. Han presenterade sig som Sven Franz von Bülow, berättade om sina kontakter i Malmö och Hamburg och frågade oss om intresse för framtida spelningar.
Vi kände oss smickrade, och svalde betet med hull och hår.
Sven Franz arrangerade en spelning i Oskarshamns Stadspark den 25 september 2009, och gjorde förespeglingar. Vi skulle spela all möjlig gammal god rock’n roll, och det tänkte jag att det kunde vi väl, och det kunde vi ju, men den 25 september 2009 gick till historien som en besvikelsens dag och en nyttig läxa.
Att ungdomarna lät sig duperas och fintas bort av en snacksalig och förtroendeingivande plattfot är väl en sak, men att jag själv gick på allt retar mig rejält än i dag.
Vi gjorde ingalunda någon dålig spelning eftersom vi inte är dåliga, men den missmodiga stämningen spred sig till vår musik, och vi var definitivt inte på topp, även om Andreas gjorde ”Great balls of fire” suveränt bra. Han kan inte bara det ena och det andra, han kan det tredje och det fjärde och det femte också.
Ekonomin runt Elvisprojektet har aldrig intresserat mig, eftersom jag har tillräckligt roligt med musiken utan pengar nuförtiden, men att bli lovad gratis mat och sedan tvingas betala 100:- per person och portion för något som kanske kostade en tia var magstarkt.
Vi genomförde spelningen, men hittade inte den rätta spelglädjen. Efter högsbydagen fick vi höra, att det lyste av spelglädje om oss, och det stämmer, för vi hade riktigt rejält roligt den gången men inte den 25 september.
Missmodet och håglösheten låg kvar alltför länge efter den 25 september, och Elvisprojektet var i princip medvetslöst (inte dött!) fram till högsbydagen 2010, då vi upprepade succén från året innan.
Efter den spelningen visste vi alla, att svårigheterna att samlas för att öva skulle bli ännu värre, eftersom Oliver och Mikael K slutade gymnasiet, Mikael för att studera elbas i Skurup, Catja slutade nian för att flytta till Kalmar och Andreas själv skulle flytta till Oskarshamn. Elvisprojektet mer eller mindre dödförklarades.
Jag saknade det oerhört, inte själva spelningarna så mycket som övningarna, då vi träffades och ständigt förbättrades. Jag frågade några riktigt unga, om dom ville börja med ett nytt Strömers Pack när höstterminen började, och det ville dom. (Det tar jag en annan gång)
Jag avslutar min historieskrivning om Elvisprojektet i morgon.
Bilderna visar Andreas Ohlsson, som ”spelar lite piano också” och de två nittioettorna Mikael Karlsson och Oliver Lundström.
Vi hörs och ses på lördag 11.30!

Elvisprojektet, fortsättning 2.

Ja, jag vet om, att historieskrivningen sker baklänges, men bloggen är sådan.
Någon, jag minns inte vem (det kan ha varit jag själv) kom med idén, att vi skulle presentera Elvis Presleys karriär i ljud, ord och bild. Alla blev förtjusta i idén, och så vidtog förberedelserna.
Det största problemet med Elvisprojektet har hela tiden varit att hitta övningstillfällen då alla kan närvara. Alla inblandade ungdomar är riktigt duktiga och musikaliska. Dom är med i andra band och gör musik på andra håll. Några av dom är skickliga på annat än musik och ägnar tid åt detta, t.ex. fotboll. Ibland övade vi låtarna med den ene gitarristen, Simon, därför att Michael jobbade kväll, ibland fick jag ta basen därför att Mikael spelade på annat håll osv. men eftersom viljan fanns löste vi alla sådana problem
Alla låtar skulle övas in, och det visade sig, att det här med kör och stämsång var ganska knepigt till att börja med, men musikaliska människor lär sig fort. Vi satt i källaren hos mig och sjöng och slipade sången till rätta. Ters och kvint blev kända begrepp. Några insatser var svårare än andra, men de satt till slut de också.
Det förekommer rytminstrument och handklapp som bakgrund på många av de tidigare elvislåtarna, och Jonatan visade sig vara duktigast på att sköta just den detaljen.
Jag är som bekant lite av en ekorre, så jag har sparat allt som har med Elvisprojektet att göra. Det är 689 filer i 93 mappar idag, och det ökar fortfarande. Där finns nästan 50 låtar analyserade, några av dom har vi hittills valt att inte spela, trots att de är väldigt kända. (Good luck charm, Kiss me quick, One night bl.a.)
Å andra sedan har Andreas plockat fram mindre kända låtar, som vi övat in och spelat inför publik.
Jag hämtade hem bilder från Nätet, och John Friberg skaffade en projektor för digitala bilder. Jag och Andreas satte ihop ett manus. Jag läste om det igår, och märkte då, hur noggranna vi hade varit. Bilderna växlade sedan allteftersom berättelsen fortskred, vilket John och även Simon skötte förtjänstfullt.
Fredagen den 3 april presenterade vi vårt program i sporthallen; först för högstadiet och åk 6, och på kvällen för allmänheten. Fredag var den enda veckodag som vi kunde samla alla på, och då satt en hel del högsbybor hemma med sitt fredagsmys, så hallen var inte riktigt fullsatt. Jag hade reserverat två platser åt musikskolans bödel, det förra kommunalrådet Ewa Engdahl, men dom två platserna stod tomma under hela föreställningen. Den 8 april körde vi hela showen för tredje och sista gången på ett fullknôkat Tegelbruk. Då gjorde vi en om möjligt ännu bättre insats, och publiken var nöjd, mycket nöjd!
Jag fortsätter i morgon. På bilden ses de två gitarristerna Simon Johnsson och Michael Nilsson flankerande Kalle Berggren vid trummorna.