Rekordskörd.

Efter att ha hört talas om kantarellfynd på andra håll i Götaland och Svealand bestämde Ina och jag oss för att göra en hastig koll på våra två säkraste kantarellställen (Stellus Cantarellus), vilket resulterade i den här rekordskörden av fyra kantareller och tre trattkantareller.
Rekordet avser naturligtvis innevarande årstid/månad/mellandagarna.
Det här lär vi inte få uppleva igen!

Högsby IK:s medlemsregister.

Jag har hanterat Högsby IK:s medlemsregister i 30 år, och idag lämnade jag det ifrån mig. Jag märker, att jag har problem med att hantera det allt svårare programmet, och någon gång måste ändå någon annan ta över.
Registret jag övertog efter Kennet ”Puhl” Karlsson är det till vänster. Då som nu är Adolfsson Weine först. Allt skrevs och noterades med blyerts och händerna.
Numera är hanteringen enklare, men man måste kunna det.
Varför har jag då pysslat med detta oavlönade arbete i trettio år?
Svaret är enkelt:
Vi har inget bättre än ungarna, egna och andras. Jag går till Frövi för att se bland andra mina f.d. elever spela fotboll. Jag tittar på småknottarna då och då borta på sjumannaplan.
Dom som håller på med fotboll ägnar sig dessutom i mindre omfattning åt olämpliga och olagliga verksamheter.
Bröderna Skolk och Smit spelade inte fotboll.
Inte bröderna Klotter och Vandal heller.

Extra roligt i år.

Jag skulle vilja veta, hur många högstadieskolor i Sverige som kan stoltsera med en så fin tradition som ”Juladansen” vid Fröviskolans högstadium.
År efter år lär idrottslärarna ut danserna till eleverna, och år efter år samlar jag ihop en präktig orkester som gör levande och bra musik att dansa till.
OT:s lokalreporter Ingvar Gunnarson var på plats och tog några bilder, och han presenterar alla som var med och gjorde musiken i sin tidning, men jag nämner dom ändå.
F.d. elever, som tar ledigt från sin gymnasieskola, eftersom dom prioriterar att spela till Juladansen, som Jonathan Karlsson, Carina Henriksson och Andreas Olsson.
Skolchefen Anders Johansson, som ger stadga åt kompet med sitt spel.
Åke ”Blås” Nilsson, som ger trygghet åt blåset.
Alexander Olsson, som hoppar in där det behövs.
Andreas Johansson, som numera kommer från Oskarshamn med sitt dragspel.
Dom två sexorna Hugo Lundström och Viktor Bloom, som debuterade tillsammans med Daniel Hägglund blev ett utmärkt bra komp.
Roger Welke, som ser till att ljudet blir bästa möjliga.
Ett stort tack till er alla att ni ville vara med.
Sist men inte minst eleverna själva, som kan känna stolthet och glädje över att lyckas med dom här danserna år efter år. Göran tyckte, att årets elever var dom säkraste han har haft.
Publiken fick lyssna på årets debutanter i två låtar, ”Apache” och ”When you walk in the room”. Anton Almqvist spelade gitarr med dom andra tre debutanterna, och Rasmus Rockner sjöng.
Jag var positivt överraskad av deras prestation. I bästa fall är det ett nytt ”Strömers pack” på gång.
Det får vi se om ett år.
Dom som så önskar kan se redan nu, eftersom en stolt förälder har lagt ut dom två låtarna på
http://www.youtube.com/watch?v=r1ThPMhpmXI

Odödliga.

Det finns några verk inom litteraturen som jag har fäst mig vid mer än andra. Alltså läser jag om dom.
Sagan om Ringen är ett sådant mästerverk. Jag har läst Bilbo + trilogin tre gånger och sett om filmerna.
Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga hör också dit. Jag har läst böckerna och sett hela serien flera gånger. Jag kan valda delar utantill.
Böckerna om Harry Potter kommer jag säkerligen att läsa om inom en snar framtid.
Allra främst sätter jag dock Vilhelm Mobergs utvandrarepos. Jag prackade på mina elever Vilhelm Moberg och utvandrarna år efter år. Vi såg början av Jan Troells filmatisering fram till den klassiska scenen, där utvandrarna lämnar Korpamoen. Några elever lånade videon och såg resten hemma.
För varje generation ökar avståndet mellan dom som har släktingar i USA och utvandrarnas ättlingar. Kusiner blir sysslingar, som blir bryllingar, och till slut bryts kontakterna.
Vilhelm Moberg får mig att minnas en svunnen tid. Hans gamla fina svenska språk verkar säkert ålderdomligt på dagens ungdomar, men jag tycker om det. Han behärskade språket, vilket hör till ovanligheterna idag.
Därför läser jag nu böckerna för tredje gången.
Handlingen dög åt en musikal också.
Karl-Oskar och Kristina är två odödliga figurer.

Exakt 70 år.

Den 7. januari 1942 kom ett brev till min mor i Prag.
Jag har sett det en gång i tiden, men jag vet inte vad min mor gjorde med det senare.
Det hade en svart ram och ungefär följande lydelse (mitt minne kan spela mig ett spratt):
”Efter strider vid Charkov saknades soldaten Eduard Strömer.
Han kämpade för fosterlandet.
Heil Hitler!”
Idag har det gått exakt sjuttio år sedan den isande kalla decemberdagen 1941 någonstans vid Isjum i närheten av Charkov.
Vid varje luciafirande har jag påmints om detta.
Se även
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/05/100-ar_02.html

LOL 2005.

Åttioniorna hade jag inte så mycket med att göra förutom det 17-tal elever jag hade i tyska. När dom gick i åttan var dom utlokaliserade till den stora gråa stenbyggnad, där Malen gym finns idag. Dom var alltså dom första nior som gick i det ombyggda högstadiet.
Jag var inte med på deras musikalresa, eftersom jag inte förväntades ha med deras musikal att göra, men när dom frågade mig om jag ville vara med och hjälpa till kunde jag naturligtvis inte låta bli.
Jag har inget manus bevarat, utan bara mina nötter till dom olika låtarna, men handlingen var den gamla vanliga med diverse kärleksförvecklingar, men med ett undantag. Två killar tyckte om varandra.
Jag minns att jag var skeptisk till låten dom skulle framföra, men Daniel Axelsson förklarade på sitt vanliga lugna sätt, att jag skulle nog förstå hur väl den passade in i musikalen, och han fick rätt.
Det fanns flera riktigt skickliga musiker att tillgå. John Friberg var redan då bra på klaviatur och trumpet, Daniel Gustafsson platsade fint som sologitarrist, Andreas Johansson hade varit med på kompgitarr redan året innan, och Erik Vernersson blåste på bra i sin trumpet. Christoffer Johansson i åttan var given på tenorsax liksom Carl Persson Waern i sjuan på alt- och barytonsax. Björn Johannson var en habil trummis. Simon Olsson hade lätt platsat som basist, men han skulle ha en huvudroll i musikalen. Således saknade vi basist, men någon visste, att det fanns en elev från USA, som gick i nian, och hon påstods kunna spela elbas. Hon hette Allison Carlson, och jag frågade henne, om hon kunde spela elbas. Ett självsäkert och stöddigt ”yes” fintade bort mig riktigt ordentligt. Hon hade endast rudimentära begrepp om elbas, som att instrumentet har strängar, hals och greppbräda.
Jag var tvungen att lära henne att spela elbas. Det tog sin tid, men när premiären kom spelade hon felfritt (nästan).
En bra kör fick vi också ihop med Pontus Persson Oscar Nordahl, Frida Karlsson, Caroline Andersson och några som jag tyvärr har glömt. Av denna Caroline fick jag vid ett tillfälle när vi övade höra:
- Strömer, det märks på dig, att du tycker att det här är roligt!
Bättre komplimang kunde jag inte få.
Jag har glömt mycket av handlingen, men jag minns restaurangscenen med Sebastian Hernandez och Maria Macaya (tror jag), Den lockade fram några rejäla skrattsalvor från publiken tillsammans med spontana applåder. Här plockade Andreas Johansson fram sitt dragspel och John Friberg spelade trumpet i ”Bella Notte”. Jag hade lite svårt för att sätta den andra trumpetstämman, men det grejade sig efter ett långt filande och slipande. Everly Brothers ”Dream” skulle också vara med för att skapa den rätta romantiska stämningen, men flickorna som skulle sjunga ”Dream” var ju inte bröder, så låten hamnade i fel register och stämmorna slirade lite. Calle P-W fick spela den ena stämman på sin altsax, så löste det sig till belåtenhet.
Låtvalen var självklart elevernas, men jag tipsade dom om ”Blues Brothers” och deras ”Everybody needs somebody”, och dom tog den som avslutning.
I övrigt får bildtexterna berätta.
Varför bildkvalitén blev sämre än sämst just detta år har jag ingen aning om. Jag litade på Simon Olssons presentation av orkestern. Jag kan bara beklaga
Härnäst presenterar jag ”Hot Stuff” från 2007.

Minnesvärd DVD.

Så var den klar, DVD:n från högsbydagens spelning utanför Högsby Sparbank. Jag tittade och lyssnade igenom den och kan bara konstatera, att vi gjorde en mycket bra spelning.
Jag kommer ihåg den gamle mannen i Gränna, som lärde mig barréackord och upplyste mig om att det fanns något som hette dimackord för ett drygt halvsekel sedan. Det hjälpte mig en hel del när det gällde att förkovra mitt bristfälliga gitarrspel.
Jag kan bara hoppas, att ungdomarna, som jag haft förmånen att få göra denna musik tillsammans med kan visa sina barn och barnbarn DVD:n om 20-30-40-50 år och berätta något om gamlingen som var med och hade så roligt.
Jag kanske förde något vidare.
I bästa fall ses och hörs vi högsbydagen 2012.