Hur han fick tag i bilnycklarna den här gången framgår inte av det korta referatet.
Uppgiften är från säker källa, så jag har inget att be om ursäkt för.
tisdag 7 februari 2012
Hut går hem.
Hur han fick tag i bilnycklarna den här gången framgår inte av det korta referatet.
Uppgiften är från säker källa, så jag har inget att be om ursäkt för.
fredag 20 januari 2012
Hot Stuff 2007.
Av outgrundlig anledning är musikalen 2006 helt borta ur mitt minne. Jag vet inte vad den hette, vilka som var med, även om jag vet vilka begåvade musikanter som fanns i årgången. Jag vet, att jag såg den, men den lämnade inte ett avtryck. Födda 1990 må förlåta mig för det.
Nittioettorna kommer för alltid att ha en plats nära mitt hjärta. Jag visste redan när dom började sjuan, att detta skulle vara den sista klassen jag fick överlämna avgångsbetygen till i Fröviskolans matsal, förutsatt att jag fick jobba kvar ett år extra, och det fick jag. Det var den första sjuan, som flyttade i den ombyggda och fräscha Fröviskolan. Dom skulle vara 6 små gulliga klasser, 71-76. Detta hade en rektor som saknade begrepp om framtida resurstilldelning hittat på.
Naturligtvis såg jag till, att få en klass, som jag skulle kunna trivas med och hantera hyggligt när det gällde själva skolarbetet. Jag valde frivilligt några elever, som av andra ansågs stökiga, (det var dom bara ibland) och fick en del andra ”på köpet”.
I åttan var vi tillbaka på normalspåret igen med fyra åttor. Jag såg, att det fanns musikaliska talanger, och försökte starta ett nytt ”Pack” med några pojkar i åttan. Vi samlades några gånger och vi fepplade med ”Heartbreak Hotel”, ”All shook up”,”Twist and shout” och några låtar till, men dom var för bra för mig och dom låtarna jag kunde lära dom! Dom valde att utvecklas utan mig, och gjorde det på ett alldeles utmärkt sätt.
När jag skulle boka musikalen, så blev det ”Mamma Mia” på Cirkus i Stockholm. Den spelades inte vårterminen 2007, så vi åkte redan före jul, den 7 december. Detta visade sig vara ett lyckokast, eftersom vi fick biljetterna till halva priset, då våra elever räknades som femtonåringar.
Ingvar Gunnarson fixade ett besök i riksdagshuset, med riksdagsman Håkan Juholt som guide. Några elever gnydde över att de inte fick ”gå på stan”, men vi lärare brydde oss inte så mycket, och det visade sig senare, att alla hade fått sitt lystmäte på promenader i Stockholm.
Föreställningen var suveränt bra, och i pausen stötte jag på Amine Atei. Hon tvingades sköta hushållet åt ett stort antal bröder, 7 eller 8, vilket anses rättvist i deras kultur. Hon var trött i skolan efter att ha passat upp bröderna varje morgon. Hon log eller skrattade ytterst sällan. Jag frågade henne, om hon hade roligt, och dom ögonen hon såg på mig med glömmer jag aldrig. Dom strålade, när hon svarade ”ja!”.
Hon slapp nämligen också att vara piga åt sina bröder den dagen.
Musikalarbetet kom igång ganska tidigt på vårterminen, och eleverna behövde inte min hjälp, det gjorde dom klart för mig på ett tidigt stadium. Tyvärr uppkom en konflikt mellan två olika idéer om musikalens handling. Ingendera gav med sig, så det blev omröstning. Detta gav mig tillfälle att förklara för dom nedröstade hur demokrati fungerar, och dom accepterade förlusten och bidrog sedan konstruktivt till arbetet.
Orkestern satte nästan ihop sig själv, och blev en av dom bästa genom tiderna, om inte rentav den allra bästa. Vad sägs om Alexander Olsson – trummor, Mikael Karlsson – elbas, Alexander Johansson och John Persson – elgitarr, Hanna Olsson – piano, Calle Persson-Waern – alt- och barytonsax, Andreas Olsson – altsax, Jonathan Karlsson - trumpet och Martin Forsberg – trombon.
Andreas Olsson gick då bara i femman, men lärde sig snabbt att tuta i sin lur efter mina nötter. Han har sedan dess medverkat i fem musikaler, vilket är delat rekord med Håkan Sanglén ( åren 1976-1980)
En mycket bra kör blev det också med Elin Nilsson, Emma Erlandsson, Johanna Aminezghi, Malin Persson och Nathalie Vistemark, men som synes tyvärr utan pojkar.
Låtarna valdes av eleverna, men några tips fick jag komma med. Obladi – oblada med the Beatles föreslogs faktiskt inte av mig, utan av Alexander Olsson, om jag nu minns rätt.
Eftersom allt skulle avslutas på en festival hamnade det avslutande medleyt på plats av sig självt, och där fick deltagarna välja sina låtar själva. Några valde från en lång lista som jag presenterade.
Handlingen var i tunnaste laget, men det fanns gott om humoristiska inslag, som orsakade skrattsalvor hos publiken. Speciellt paret Åke och Oke från Öland (!) bidrog i högsta grad. En hejdlös drift med Ingvar Gunnarsson tog en del av tiden. Det var inget initiativ från min sida, men Gunnarsson hade alla niorna i engelska, och det var inte hans favoritämne. Han klarade ut det, men fick sina fiskar varma av eleverna. Jag såg ingen anledning att lägga in mitt veto heller.
Som så ofta tidigare skulle tiden för scenbytena fyllas med något. Jag fick då en idé, som alla nappade på. Orkestern skulle börja med introt till ”Cadillac” och jag skulle med hög röst ropa ”Nej, nej; inte nu!”. Detta trick upprepade vi för säkerhets skull, så att publiken skulle få en vettig chans att förstå, att vi hade skojat med dom. Skrattsalvorna ekade dock nästan lika mycket båda gångerna i sporthallen.
Döm om min förvåning, när jag någon dag senare stötte på en bekant på Konsum, som ställde frågan ”Varför kom aldrig Cadillac?” Jag hann precis undan innan jag exploderade av skratt!
Rektor Roger påpekade i sitt tack till oss, att vi hade varit tvungna att fejka misstagen, eftersom musiken hade varit så perfekt. Jag kan bara hålla med honom.
Många elever gjorde fina insatser som sångare, men Oliver Lundström och Malin Persson stack ut som suveräner. En så bra orkester, som vi hade 2007 skapar trygghet för solisterna och får dom att växa lite till, och det var många som växte.
Många av eleverna hamnade sedan på det estetiska gymnasieprogrammet. Om jag minns rätt var det Alexander x 2, Mikael, Hanna, Malin, Merine och Elin. Där visade dom, att vi hade en fin musiktradition vid Fröviskolan. (Detta utspelade sig på den tiden då det fanns en kommunal musikskola i Högsby kommun.)
När jag nu, nästan fem år senare, ser om ”Hot Stuff” kan jag inte annat än bedöma den som en av de tre bästa musikalerna jag varit med att bidra till. Handlingen var som sagt tunn men rolig, men den musikaliska mångfalden var imponerande, liksom topparna. Större bredd skapar en högre topp, har jag hört någon gång, och detta gällde definitivt för nittioettorna och ”Hot Stuff”.
Många utmärkta skådespelarprestationer höjde också föreställningen, och jag nämner då bara Ronette Svensson, Alexandra Steise och Tim Karlsson bland många bra skådespelare.
Några av birollerna fastnar också i minnet, främst då de tre poliserna Martin Hansson, Erik Karlsson och Alexander Hård.
Som alltid gäller, att musikalerna är ett lagarbete, även om både textilslöjden och bilden har haft värre uppgifter att lösa. I vår enhet fanns bl.a. Ann Persson, Ulf-Göran Görner och Torleif Persson, som alla behövdes för att göra en bra musikal.
Som tidigare beklagar jag den usla bildkvalitén, men DVD:n är inte av högsta klass trots att det var Göran själv som stod bakom kameran.
I övrigt får bildtexterna svara för informationen.
Härnäst presenterar jag ”Sommarplågan 2008”, som kom att bli min sista musikal.
Det ska inte dröja drygt två månader, som det gjorde mellan ”LOL” och ”Hot Stuff”!
Nittioettorna kommer för alltid att ha en plats nära mitt hjärta. Jag visste redan när dom började sjuan, att detta skulle vara den sista klassen jag fick överlämna avgångsbetygen till i Fröviskolans matsal, förutsatt att jag fick jobba kvar ett år extra, och det fick jag. Det var den första sjuan, som flyttade i den ombyggda och fräscha Fröviskolan. Dom skulle vara 6 små gulliga klasser, 71-76. Detta hade en rektor som saknade begrepp om framtida resurstilldelning hittat på.
Naturligtvis såg jag till, att få en klass, som jag skulle kunna trivas med och hantera hyggligt när det gällde själva skolarbetet. Jag valde frivilligt några elever, som av andra ansågs stökiga, (det var dom bara ibland) och fick en del andra ”på köpet”.
I åttan var vi tillbaka på normalspåret igen med fyra åttor. Jag såg, att det fanns musikaliska talanger, och försökte starta ett nytt ”Pack” med några pojkar i åttan. Vi samlades några gånger och vi fepplade med ”Heartbreak Hotel”, ”All shook up”,”Twist and shout” och några låtar till, men dom var för bra för mig och dom låtarna jag kunde lära dom! Dom valde att utvecklas utan mig, och gjorde det på ett alldeles utmärkt sätt.
När jag skulle boka musikalen, så blev det ”Mamma Mia” på Cirkus i Stockholm. Den spelades inte vårterminen 2007, så vi åkte redan före jul, den 7 december. Detta visade sig vara ett lyckokast, eftersom vi fick biljetterna till halva priset, då våra elever räknades som femtonåringar.
Ingvar Gunnarson fixade ett besök i riksdagshuset, med riksdagsman Håkan Juholt som guide. Några elever gnydde över att de inte fick ”gå på stan”, men vi lärare brydde oss inte så mycket, och det visade sig senare, att alla hade fått sitt lystmäte på promenader i Stockholm.
Föreställningen var suveränt bra, och i pausen stötte jag på Amine Atei. Hon tvingades sköta hushållet åt ett stort antal bröder, 7 eller 8, vilket anses rättvist i deras kultur. Hon var trött i skolan efter att ha passat upp bröderna varje morgon. Hon log eller skrattade ytterst sällan. Jag frågade henne, om hon hade roligt, och dom ögonen hon såg på mig med glömmer jag aldrig. Dom strålade, när hon svarade ”ja!”.
Hon slapp nämligen också att vara piga åt sina bröder den dagen.
Musikalarbetet kom igång ganska tidigt på vårterminen, och eleverna behövde inte min hjälp, det gjorde dom klart för mig på ett tidigt stadium. Tyvärr uppkom en konflikt mellan två olika idéer om musikalens handling. Ingendera gav med sig, så det blev omröstning. Detta gav mig tillfälle att förklara för dom nedröstade hur demokrati fungerar, och dom accepterade förlusten och bidrog sedan konstruktivt till arbetet.
Orkestern satte nästan ihop sig själv, och blev en av dom bästa genom tiderna, om inte rentav den allra bästa. Vad sägs om Alexander Olsson – trummor, Mikael Karlsson – elbas, Alexander Johansson och John Persson – elgitarr, Hanna Olsson – piano, Calle Persson-Waern – alt- och barytonsax, Andreas Olsson – altsax, Jonathan Karlsson - trumpet och Martin Forsberg – trombon.
Andreas Olsson gick då bara i femman, men lärde sig snabbt att tuta i sin lur efter mina nötter. Han har sedan dess medverkat i fem musikaler, vilket är delat rekord med Håkan Sanglén ( åren 1976-1980)
En mycket bra kör blev det också med Elin Nilsson, Emma Erlandsson, Johanna Aminezghi, Malin Persson och Nathalie Vistemark, men som synes tyvärr utan pojkar.
Låtarna valdes av eleverna, men några tips fick jag komma med. Obladi – oblada med the Beatles föreslogs faktiskt inte av mig, utan av Alexander Olsson, om jag nu minns rätt.
Eftersom allt skulle avslutas på en festival hamnade det avslutande medleyt på plats av sig självt, och där fick deltagarna välja sina låtar själva. Några valde från en lång lista som jag presenterade.
Handlingen var i tunnaste laget, men det fanns gott om humoristiska inslag, som orsakade skrattsalvor hos publiken. Speciellt paret Åke och Oke från Öland (!) bidrog i högsta grad. En hejdlös drift med Ingvar Gunnarsson tog en del av tiden. Det var inget initiativ från min sida, men Gunnarsson hade alla niorna i engelska, och det var inte hans favoritämne. Han klarade ut det, men fick sina fiskar varma av eleverna. Jag såg ingen anledning att lägga in mitt veto heller.
Som så ofta tidigare skulle tiden för scenbytena fyllas med något. Jag fick då en idé, som alla nappade på. Orkestern skulle börja med introt till ”Cadillac” och jag skulle med hög röst ropa ”Nej, nej; inte nu!”. Detta trick upprepade vi för säkerhets skull, så att publiken skulle få en vettig chans att förstå, att vi hade skojat med dom. Skrattsalvorna ekade dock nästan lika mycket båda gångerna i sporthallen.
Döm om min förvåning, när jag någon dag senare stötte på en bekant på Konsum, som ställde frågan ”Varför kom aldrig Cadillac?” Jag hann precis undan innan jag exploderade av skratt!
Rektor Roger påpekade i sitt tack till oss, att vi hade varit tvungna att fejka misstagen, eftersom musiken hade varit så perfekt. Jag kan bara hålla med honom.
Många elever gjorde fina insatser som sångare, men Oliver Lundström och Malin Persson stack ut som suveräner. En så bra orkester, som vi hade 2007 skapar trygghet för solisterna och får dom att växa lite till, och det var många som växte.
Många av eleverna hamnade sedan på det estetiska gymnasieprogrammet. Om jag minns rätt var det Alexander x 2, Mikael, Hanna, Malin, Merine och Elin. Där visade dom, att vi hade en fin musiktradition vid Fröviskolan. (Detta utspelade sig på den tiden då det fanns en kommunal musikskola i Högsby kommun.)
När jag nu, nästan fem år senare, ser om ”Hot Stuff” kan jag inte annat än bedöma den som en av de tre bästa musikalerna jag varit med att bidra till. Handlingen var som sagt tunn men rolig, men den musikaliska mångfalden var imponerande, liksom topparna. Större bredd skapar en högre topp, har jag hört någon gång, och detta gällde definitivt för nittioettorna och ”Hot Stuff”.
Många utmärkta skådespelarprestationer höjde också föreställningen, och jag nämner då bara Ronette Svensson, Alexandra Steise och Tim Karlsson bland många bra skådespelare.
Några av birollerna fastnar också i minnet, främst då de tre poliserna Martin Hansson, Erik Karlsson och Alexander Hård.
Som alltid gäller, att musikalerna är ett lagarbete, även om både textilslöjden och bilden har haft värre uppgifter att lösa. I vår enhet fanns bl.a. Ann Persson, Ulf-Göran Görner och Torleif Persson, som alla behövdes för att göra en bra musikal.
Som tidigare beklagar jag den usla bildkvalitén, men DVD:n är inte av högsta klass trots att det var Göran själv som stod bakom kameran.
I övrigt får bildtexterna svara för informationen.
Härnäst presenterar jag ”Sommarplågan 2008”, som kom att bli min sista musikal.
Det ska inte dröja drygt två månader, som det gjorde mellan ”LOL” och ”Hot Stuff”!
tisdag 27 december 2011
Rekordskörd.
Rekordet avser naturligtvis innevarande årstid/månad/mellandagarna.
Det här lär vi inte få uppleva igen!
Högsby IK:s medlemsregister.
Registret jag övertog efter Kennet ”Puhl” Karlsson är det till vänster. Då som nu är Adolfsson Weine först. Allt skrevs och noterades med blyerts och händerna.
Numera är hanteringen enklare, men man måste kunna det.
Varför har jag då pysslat med detta oavlönade arbete i trettio år?
Svaret är enkelt:
Vi har inget bättre än ungarna, egna och andras. Jag går till Frövi för att se bland andra mina f.d. elever spela fotboll. Jag tittar på småknottarna då och då borta på sjumannaplan.
Dom som håller på med fotboll ägnar sig dessutom i mindre omfattning åt olämpliga och olagliga verksamheter.
Bröderna Skolk och Smit spelade inte fotboll.
Inte bröderna Klotter och Vandal heller.
onsdag 21 december 2011
Extra roligt i år.
Jag skulle vilja veta, hur många högstadieskolor i Sverige som kan stoltsera med en så fin tradition som ”Juladansen” vid Fröviskolans högstadium.
År efter år lär idrottslärarna ut danserna till eleverna, och år efter år samlar jag ihop en präktig orkester som gör levande och bra musik att dansa till.
OT:s lokalreporter Ingvar Gunnarson var på plats och tog några bilder, och han presenterar alla som var med och gjorde musiken i sin tidning, men jag nämner dom ändå.
F.d. elever, som tar ledigt från sin gymnasieskola, eftersom dom prioriterar att spela till Juladansen, som Jonathan Karlsson, Carina Henriksson och Andreas Olsson.
Skolchefen Anders Johansson, som ger stadga åt kompet med sitt spel.
Åke ”Blås” Nilsson, som ger trygghet åt blåset.
Alexander Olsson, som hoppar in där det behövs.
Andreas Johansson, som numera kommer från Oskarshamn med sitt dragspel.
Dom två sexorna Hugo Lundström och Viktor Bloom, som debuterade tillsammans med Daniel Hägglund blev ett utmärkt bra komp.
Roger Welke, som ser till att ljudet blir bästa möjliga.
Ett stort tack till er alla att ni ville vara med.
Sist men inte minst eleverna själva, som kan känna stolthet och glädje över att lyckas med dom här danserna år efter år. Göran tyckte, att årets elever var dom säkraste han har haft.
Publiken fick lyssna på årets debutanter i två låtar, ”Apache” och ”When you walk in the room”. Anton Almqvist spelade gitarr med dom andra tre debutanterna, och Rasmus Rockner sjöng.
Jag var positivt överraskad av deras prestation. I bästa fall är det ett nytt ”Strömers pack” på gång.
Det får vi se om ett år.
Dom som så önskar kan se redan nu, eftersom en stolt förälder har lagt ut dom två låtarna på
http://www.youtube.com/watch?v=r1ThPMhpmXI
År efter år lär idrottslärarna ut danserna till eleverna, och år efter år samlar jag ihop en präktig orkester som gör levande och bra musik att dansa till.
OT:s lokalreporter Ingvar Gunnarson var på plats och tog några bilder, och han presenterar alla som var med och gjorde musiken i sin tidning, men jag nämner dom ändå.
F.d. elever, som tar ledigt från sin gymnasieskola, eftersom dom prioriterar att spela till Juladansen, som Jonathan Karlsson, Carina Henriksson och Andreas Olsson.
Skolchefen Anders Johansson, som ger stadga åt kompet med sitt spel.
Åke ”Blås” Nilsson, som ger trygghet åt blåset.
Alexander Olsson, som hoppar in där det behövs.
Andreas Johansson, som numera kommer från Oskarshamn med sitt dragspel.
Dom två sexorna Hugo Lundström och Viktor Bloom, som debuterade tillsammans med Daniel Hägglund blev ett utmärkt bra komp.
Roger Welke, som ser till att ljudet blir bästa möjliga.
Ett stort tack till er alla att ni ville vara med.
Sist men inte minst eleverna själva, som kan känna stolthet och glädje över att lyckas med dom här danserna år efter år. Göran tyckte, att årets elever var dom säkraste han har haft.
Publiken fick lyssna på årets debutanter i två låtar, ”Apache” och ”When you walk in the room”. Anton Almqvist spelade gitarr med dom andra tre debutanterna, och Rasmus Rockner sjöng.
Jag var positivt överraskad av deras prestation. I bästa fall är det ett nytt ”Strömers pack” på gång.
Det får vi se om ett år.
Dom som så önskar kan se redan nu, eftersom en stolt förälder har lagt ut dom två låtarna på
http://www.youtube.com/watch?v=r1ThPMhpmXI
tisdag 20 december 2011
Odödliga.
Sagan om Ringen är ett sådant mästerverk. Jag har läst Bilbo + trilogin tre gånger och sett om filmerna.
Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga hör också dit. Jag har läst böckerna och sett hela serien flera gånger. Jag kan valda delar utantill.
Böckerna om Harry Potter kommer jag säkerligen att läsa om inom en snar framtid.
Allra främst sätter jag dock Vilhelm Mobergs utvandrarepos. Jag prackade på mina elever Vilhelm Moberg och utvandrarna år efter år. Vi såg början av Jan Troells filmatisering fram till den klassiska scenen, där utvandrarna lämnar Korpamoen. Några elever lånade videon och såg resten hemma.
För varje generation ökar avståndet mellan dom som har släktingar i USA och utvandrarnas ättlingar. Kusiner blir sysslingar, som blir bryllingar, och till slut bryts kontakterna.
Vilhelm Moberg får mig att minnas en svunnen tid. Hans gamla fina svenska språk verkar säkert ålderdomligt på dagens ungdomar, men jag tycker om det. Han behärskade språket, vilket hör till ovanligheterna idag.
Därför läser jag nu böckerna för tredje gången.
Handlingen dög åt en musikal också.
Karl-Oskar och Kristina är två odödliga figurer.
tisdag 13 december 2011
Exakt 70 år.
Den 7. januari 1942 kom ett brev till min mor i Prag.
Jag har sett det en gång i tiden, men jag vet inte vad min mor gjorde med det senare.
Det hade en svart ram och ungefär följande lydelse (mitt minne kan spela mig ett spratt):
”Efter strider vid Charkov saknades soldaten Eduard Strömer.
Han kämpade för fosterlandet.
Heil Hitler!”
Idag har det gått exakt sjuttio år sedan den isande kalla decemberdagen 1941 någonstans vid Isjum i närheten av Charkov.
Vid varje luciafirande har jag påmints om detta.
Se även
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/05/100-ar_02.html
Jag har sett det en gång i tiden, men jag vet inte vad min mor gjorde med det senare.
Det hade en svart ram och ungefär följande lydelse (mitt minne kan spela mig ett spratt):
”Efter strider vid Charkov saknades soldaten Eduard Strömer.
Han kämpade för fosterlandet.
Heil Hitler!”
Idag har det gått exakt sjuttio år sedan den isande kalla decemberdagen 1941 någonstans vid Isjum i närheten av Charkov.
Vid varje luciafirande har jag påmints om detta.
Se även
http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2010/05/100-ar_02.html
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)