Jag och musiken 29

Lördagen den 8 maj 1965 lämnade vår VW-buss Siegfried I (Sigge) in. Motorn skar ihop vid Brämhult någon mil från Borås.

Jag hade några veckor tidigare blivit stoppad av polisen, som tittade på Sigge och rekommenderade ett besök hos ett nystartat företag, Svensk Bilprovning.

Dom hittade 22 anmärkningar, och reparation var otänkbart, så jag beslöt att köra så länge Sigge ville.

Av en tillfällighet fick jag veta, att Oskar Blomqvist i Örserum skulle skaffa en ny taxi, och han sålde den gamla till mig för 1000:-.

Han ville inte att den skulle bli raggarbil.

Bilen fick namnet Oskar III. Wilhelm II hade jag hyrt en vecka i Nässjö, när Sigge var på verkstad.

Oskar var en förlängd Chrysler med halvautomatisk växellåda. Han vägde 2500 kg och drack drygt 2 liter/mil. (Den kostade 77 öre litern) Jag har inget eget foto av Oskar, men han såg ut som den andra bilen uppifrån i mellanraden.

Vi fyra + chaufför och all vår utrustning fick lätt rum i Oskar.

Oskar höll i 100 dagar.

Då köpte jag en Opel Kapitän 1961 för 4500:-. Han fick namnet Victor IV.

Den hade dragkrok, och vi köpte gemensamt en kärra i Gisebo.

Den finns kvar än idag hos Jocke.

Efter Victor behövde vi inte längre någon bil till våra spelningar.

Jag och musiken 28

Sveriges Radio upprepade succén med twistbandstävlingen från 1964, men 1965 hette det popbandstävlingen.

Naturligtvis anmälde vi oss med fjolårets seger i gott minne, men det fanns ett men.

En av de två låtarna skulle vara en egen komposition.

Komponera var inget vi kunde.

Vi kunde härma bättre musiker mer eller mindre bra, och det hade vi klarat oss med i två och ett halvt år.

Jag tog en del av ”How do you do it”, lite av ”One way ticket” och lite annat och satte en riktigt fånig engelsk text till min ”komposition”.

Den var inte bra, men vi hade ingen annan.

Eftersom jag satt bakom vår elorgel, så hade Staffan basen, och vi fick inte byta (varför minns jag inte) så jag fick ta sologitarren i den andra låten.

Den jag var minst dålig på var ”Route 66”.

http://www.youtube.com/watch?v=wuI3hViXQDM

Vi var inte bra, och fick se oss slagna av ”Scarlett Ribbons” från Norrköping, som kom till semifinalen, men inte längre.

Vi fick en smärre uppenbarelse:

Det fanns band på lokal nivå, som var bättre än vi.

Vi fick ta den motgången.

Jag och musiken 27.

Det blev mer och mer Beatles ju längre 1964 led. Den 10 juli kom deras tredje LP, ”A hard days night”. Staffan köpte den, och vi började genast plocka det vi klarade. Av dom 13 låtarna hamnade sex på vår repertoar, bland annat ”And I love her”. Den valde vi att avsluta våra danskvällar med ända tills vi la av. Under gitarrsolot tackade jag publiken och presenterade oss.

Den 28 och 29 juli 1964 spelade The Beatles på Johanneshovs isstadion inför fyra fullsatta hus. Staffan hade skaffat biljetter, som kostade 35:- plus 2:- i förköpsavgift. Jag, Staffan, hans äldre bror och en till åkte buss och tåg till Stockholm. Det kostade, men det var värt vartenda öre.

Vi hade platser näst längst fram, för det fanns ingen anledning att snåla, när tågresan väl var betald. Snett till vänster om oss identifierade vi Lill-Babs och Siw Malmkvist, som inte var våra idoler, men betydligt mer kända än vi.

Jag minns inte alla låtar som spelades, men dom började med ”I saw her standing there”. Sedan följde “All My Loving”, “She Loves You”, “Till There Was You” och “Roll over Beethoven”.

När Paul McCartney drog igång ”Long Tall Sally” (Det lät ungefär så här)

http://www.youtube.com/watch?v=pMD0o-sbIlg

vällde några tusen tonåringar fram i mittgången, och eftersom det stod ett 30-tal vaktande poliser med schäferhundar nedanför scenen beslutade vi oss för en taktisk undanmanöver åt sidan, upp där publiken stod på hockeymatcherna, för att undvika att bli klämda. Därifrån kollade vi ”Can’t buy me love” och den avslutande ”Twist and shout”.

The Streaplers och The Shanes var förband, vill jag minnas.

Det finns bara ett ord:

Oförglömligt.

Sedan kom deras första film, ”A hard days night”, som fick den fåniga titeln ”Yeah, yeah, yeah” på svenska (på den tiden översattes filmtitlar).

Vi spelade beatleslåtar före filmvisningen i Gränna och Aneby och kanske någonstans till (glömskan gör sig påmind) och gaget var resan och några växelmynt, samt att få se filmen, så vi såg den 3 gånger.

Någon gång under våren 1965 märkte både vi och publiken, att beatlesvågen hade minskat i styrka, så vi satte ihop ett potpurri (kallas numera medley) av sju beatleslåtar. Det tog vi fram när publiken ville höra Beatles.

I slutet av 1964 kom ”Beatles for sale”, och av dom fjorton låtarna plockade vi in fem i vår repertoar.

Sedan tidigare hade vi med singlarna ”From me to you”, ”I call your name”, ”She loves you” och ”I want to hold your hand”. Senare tillkom “We can work it out”.

Från “Help” plockade vi bara ”Ticket to ride”. Ja, jag klarade överstämman i A-dur.

Från ”Rubber soul” tog vi ”In my life”.
Från det vita dubbelalbumet tog vi "Ob-la-di". och från "Sgt.  Pepper" bara "With a little help from my friends".

Sedan tog det slut.

The Beatles hade helt enkelt blivit för svåra för oss. Vår teknik var otillräcklig.

Jag och musiken 26.

Det var gott om musiktävlingar våren 1964, och efter Sveriges Radios twistbandstävling var nog Nalens tvåa när det gällde prestigen.

Vi var i Stockholm på sportlovet och spelade på Nalen, så vi anmälde oss.

Jag minns ingenting av dom andra banden, men vi vann uttagningen, och var därmed klara för semifinal.

Den var i april, och vi åkte till Stockholm igen. Vi var i mycket god form och såg fram emot semifinalen. Den skulle avgöras av en jury, inte av publiken.

Jag har glömt vilka låtar vi spelade, men Chuck Berry och The Beatles var säkert med.

Ett band, som var betydligt mer berömda och kända än vi deltog i samma semifinal, nämligen Ola and the Janglers.

Vi gjorde ett kanonframträdande och vann!

Det är ungefär jämförbart med att Högsby IK skulle slå ut Kalmar FF ur svenska cupen; dvs  otroligt, men vi gjorde det.

Ola Håkansson kom fram till oss och gratulerade på ett hövligt och anständigt sätt. Han konstaterade, att vi hade spelat bra.

Gitarristen Claes af Geijerstam (”Clabbe”) däremot fällde yttrandet ”jävla bönder” när han gick förbi, detta trots att den enda agrara anknytningen för vår del var, att Jocke och jag jobbade ihop i plantskolan.

Det kanske är den näraliggande reaktionen från en diva.

Ola and the Janglers spelade sedan i Eliserien så länge jag kan minnas.

Dit kom aldrig vi.

En motbjudande och vidrig ideologi.

Jag  har läst en intressant och bitvis lärorik bok.

Det torde vara känt, att jag inte har mycket till övers för nazister, fascister, rasister och sverigedemokrater.

Nu är ju inte SD ett fascistiskt eller rasistiskt parti enligt dom själva.

Partiet säger sig ha nolltolerans mot rasism.

Boken förklarar ett begrepp, ”kulturbiologi”.

Det innebär, att kulturen finns nedärvd i ”främlingens” eller ”invandrarens” fysiska kropp.

Invandrarens barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv är således genetiskt ”främmande” oavsett var de är födda.

Rasisterna kan då säga ”jag är inte rasist, men…”

Det är ju främlingens ”kultur” som är problemet, inte rasen!

Sverigedemokraterna har inte nolltolerans mot ”kulturbiologi”.

Hängde ni med?

Detta var ett exempel ur boken.

Det finns fler.

De som har röstat på SD eller tänker göra det borde läsa boken.

Det kommer de dock inte att göra.

De läser inte en bok, som är  ”PK”.

Den är inte ”PK”.

Det är ett vetenskapligt arbete med 26 sidor noter och sex sidor källhänvisningar!

Den stämmer emellertid inte med deras fördomar.

Det är betydligt enklare att odla sina fördomar på hat- hot och skräpsajten ”Avpixlat”.

Vem styr och ställer på den sajten?

Det får du själv ta reda på!

Hatet är en viktig del i fascismens ideologi.

Jag och musiken 25.

På 60-talet fanns det inga festivaler med många band att lyssna på, men det fanns twistgalor (det hette så!).

Vi och The El Riders kom överens med Nässjö Folkets Hus om att arrangera en Twistgala där i december 1963. Ledningen var snäll mot oss och sänkte hyran rejält, för dom trodde på fiasko, men dom trodde fel.

Vi bjöd in alla band utom dom allra plattaste, och dom som inte hade bokade spelningar kom.

Inträdet kostade svindlande 5:-, och det blev fullsatt. Publiken bestod inte bara av nässjöbor, utan många hade gjort sig besväret att åka till Nässjö.

The El Riders fick det största jublet i kraft av hemmaplan, men vi var god tvåa.

Vi skulle spela näst sist, och The Caretakers från Jönköping skulle spela sist, eftersom dom var mest namnkunniga.

Dom hade en klart bättre sologitarrist än vi, och deras trummis var något bättre än Leif. Komparen och basisten var habila, men inte mer.

Då gjorde The Caretakers ett stort misstag.

Dom valde att börja med ”Twist and shout”.

Den låten hade vi avslutat vårt framträdande med.

Vi var bättre än The Caretakers på en punkt, och det var sången.

Det märkte publiken, som buade ut The Caretakers.

Detta fick oss att växa en liten bit till.

Vi träffade grabbarna i The Caretakers då och då, och spelade för bara resan på deras popklubb i Jönköping, så det fanns inget personligt agg. Det var fyra trevliga killar.

The Caretakers fick senare en sångare från England, Mike Wallace, och då gick dom upp i Elitserien.

Dit kom aldrig vi.

I mars 1964 var vi med på en twistgala i Brahesalen, Jönköping (f.ö. läroverkets aula).

Vem som arrangerade minns jag inte, men gaget var minimalt, och man hade bjudit in alltför många och alltför platta band, så det hela tog tid, och publiken satt och kunde inte välja bort bandet, som inte hade stämt sina gitarrer. Vi fick bäst recensioner där.

Vi var förband till Hep Stars i Nässjö i maj 1964, men mina minnen därifrån lägger jag inte ut på min blogg. Dom tar jag muntligt med dig.

Vi spelade på fler twistgalor, och den i Norrköping var nog en av de mest lyckade vi spelat på, och där spelade också bl.a. The Shanes, som vi var bekanta med sedan sportlovet.

Jag och musiken 24.

I maj var det dags för semifinalerna i twistbandstävlingen, och The El Riders blev utslagna i Göteborg av The High Notes med bl.a. Lasse Brandeby på tenorsax.

Detta väckte en del förhoppningar inför vår semifinal i Örebro.

Staffan har även den på rullband (okonverterat). Jag minns att vi spelade ”Ol’ man river”

http://www.youtube.com/watch?v=1Uhl4AXzU34

som vi hade plankat efter The Spotnicks och lagt på stämmor, liksom på Chuck Berrys  ”Around and around”

http://www.youtube.com/watch?v=W5gx_b_XCvY

Vi fick ett härligt drag på den senare till publikens förtjusning.

Efter oss spelade ”The Sleepstones”, med bl.a. Janne Schaffer på sologitarr, men dom lät inte speciellt märkvärdiga.

Juryns sammanträde drog ut länge på tiden, och vi satt med The Sleepstones i den ena logen och snackade. Dom kände sig lite deppiga, för dom hade inte gjort sitt bästa, tyckte dom.

Dom hade hört oss och trodde att vi skulle ta hem semifinalen, men så blev det inte.

Det hade behövts tre omröstningar. De sju jurymedlemmarna röstade 2-2-2-1, och slog ut ett ganska platt band från Uppsala som hade spelat ”All shook up” på ett menlöst sätt.

Nästa omröstning slutade 3-3-1.

I den sista vann The Sleepstones över oss med 4-3.

Lätt besvikna åkte vi tillbaka till Gränna: