Jag och musiken 31.

Jag minns inte om det var Staffan eller Leif, som hade fått veta, att det skulle anordnas ett smålandsmästerskap i Nybro onsdagen den 19 maj 1965 i samband med stadens 50-årsjubileum.
Vi var inte längre beklämda efter bakslaget i popbandstävlingen i Norrköping, och bestämde oss för att anmäla oss och delta.

Vi packade Oskar, vår pålitlige chaufför tog ratten och vi åkte iväg i god tid.
Vi hade repeterat vårt Beatles-potpurri ett par gånger till och bestämt oss för Chuck Berrys ”Sweet little 16” som andra låt. Den sjöng jag efter min förmåga.

http://www.youtube.com/watch?v=J_xyVQfN1e0

Vi blev lottade sist, och det var nog ingen nackdel. Som jag minns det var vi i förträfflig form och spelade riktigt bra. Vår städade scenklädsel (smoking) gjorde nog inte förutsättningarna sämre.

Vi vann tävlingen och förstapriset på 1000 kronor samt löfte om en skivinspelning.

Det blir 125:-/låt

Vi fick var sin ros i en vacker vas, och vasen har jag kvar som ett minne.
Att bli kallad "segersångare" i Barometern dagen därpå satt också fint!

Detta var det stoltaste och mest glädjefyllda ögonblicket i mitt liv när det gäller musiken.

Jag försöker inte ens beskriva känslan att stå på scenen i Nybro Folkets Park och ha vunnit smålandsmästerskapet.

På hemvägen kom vi överens om, att detta var vår sista tävling när det gällde musik.

Vi var ju smålandmästare!

Vi blev dessutom omedelbart bokade för ett scenframträdande i Nybro Folkets Park pingstaftonen den 5 juni.

Då gjorde vi succé igen.

 














'

Jag och musiken 30.

Lördagen den 22 maj 1965 spelade vi i Brandstorp på en vacker festplats och en dansbana prydd med några gröna björkar. Brandstorp ligger vid Vättern mitt emot Gränna på västgötasidan, c:a 4 mil norr om Jönköping. Vädret var utmärkt, och publiken var talrik. Vi trivdes, och publiken trivdes.

Då kom ett antal motorcyklar inrullande. Knuttarna betalade sitt inträde som alla andra, och en kraftigt byggd yngling kom fram till scenen. Han såg ut, som att man skulle undvika allt bjäbb mot honom.

(På den tiden fanns inte Hells Angels och Bandidos, men det fanns Harley Davidson och skinnjackor.)

Han stegade upp på dansbanan, ställde sig framför oss och frågade på mycket utpräglad Jönköpingsdialekt:

- Kan nii Tjack Bärrii?

Vi hade en riklig repertoar Chuck Berry, så jag svarade ja.

- Speela dåå! tyckte läderkillen.

Jag förklarade, att vi tyckte om Chuck Berry, men att vi måste ta hänsyn till övrig publik, så jag föreslog, att vi kunde spela varannan Chuck Berry.

Han vände sig om och gick utan ett ord.

- På begäran kommer vi nu att spela Chuck Berrys låtar varannan dans, förkunnade jag.

De räckte till pausen vid klockan 22.00.

Då kom samme knutte fram igen, vände sig mot oss, pekade på oss och konstaterade med hög röst:

Nii ää braa!

Berömmet värmde givetvis, men nu i efterhand inser jag, att han menade Chuck Berry, och inte oss.

Egentligen.

Listan till vänster från boken, där jag skrev upp vår repertoar, är inte fullständig.

Vi höjde ”Johnny B Goode” till A-dur och så tillkom ”Bye Bye Johnny”, ”No particular place to go” ”och ”Rock’n roll music”.

Sammanlagt hade vi som mest 16 Chuck Berry-låtar på repertoaren.
Det här är vår version av Chuck Berrys "I'm talking about you":

http://www.youtube.com/watch?v=gYkwJM_f5G8

Jag och musiken 29

Lördagen den 8 maj 1965 lämnade vår VW-buss Siegfried I (Sigge) in. Motorn skar ihop vid Brämhult någon mil från Borås.

Jag hade några veckor tidigare blivit stoppad av polisen, som tittade på Sigge och rekommenderade ett besök hos ett nystartat företag, Svensk Bilprovning.

Dom hittade 22 anmärkningar, och reparation var otänkbart, så jag beslöt att köra så länge Sigge ville.

Av en tillfällighet fick jag veta, att Oskar Blomqvist i Örserum skulle skaffa en ny taxi, och han sålde den gamla till mig för 1000:-.

Han ville inte att den skulle bli raggarbil.

Bilen fick namnet Oskar III. Wilhelm II hade jag hyrt en vecka i Nässjö, när Sigge var på verkstad.

Oskar var en förlängd Chrysler med halvautomatisk växellåda. Han vägde 2500 kg och drack drygt 2 liter/mil. (Den kostade 77 öre litern) Jag har inget eget foto av Oskar, men han såg ut som den andra bilen uppifrån i mellanraden.

Vi fyra + chaufför och all vår utrustning fick lätt rum i Oskar.

Oskar höll i 100 dagar.

Då köpte jag en Opel Kapitän 1961 för 4500:-. Han fick namnet Victor IV.

Den hade dragkrok, och vi köpte gemensamt en kärra i Gisebo.

Den finns kvar än idag hos Jocke.

Efter Victor behövde vi inte längre någon bil till våra spelningar.

Jag och musiken 28

Sveriges Radio upprepade succén med twistbandstävlingen från 1964, men 1965 hette det popbandstävlingen.

Naturligtvis anmälde vi oss med fjolårets seger i gott minne, men det fanns ett men.

En av de två låtarna skulle vara en egen komposition.

Komponera var inget vi kunde.

Vi kunde härma bättre musiker mer eller mindre bra, och det hade vi klarat oss med i två och ett halvt år.

Jag tog en del av ”How do you do it”, lite av ”One way ticket” och lite annat och satte en riktigt fånig engelsk text till min ”komposition”.

Den var inte bra, men vi hade ingen annan.

Eftersom jag satt bakom vår elorgel, så hade Staffan basen, och vi fick inte byta (varför minns jag inte) så jag fick ta sologitarren i den andra låten.

Den jag var minst dålig på var ”Route 66”.

http://www.youtube.com/watch?v=wuI3hViXQDM

Vi var inte bra, och fick se oss slagna av ”Scarlett Ribbons” från Norrköping, som kom till semifinalen, men inte längre.

Vi fick en smärre uppenbarelse:

Det fanns band på lokal nivå, som var bättre än vi.

Vi fick ta den motgången.

Jag och musiken 27.

Det blev mer och mer Beatles ju längre 1964 led. Den 10 juli kom deras tredje LP, ”A hard days night”. Staffan köpte den, och vi började genast plocka det vi klarade. Av dom 13 låtarna hamnade sex på vår repertoar, bland annat ”And I love her”. Den valde vi att avsluta våra danskvällar med ända tills vi la av. Under gitarrsolot tackade jag publiken och presenterade oss.

Den 28 och 29 juli 1964 spelade The Beatles på Johanneshovs isstadion inför fyra fullsatta hus. Staffan hade skaffat biljetter, som kostade 35:- plus 2:- i förköpsavgift. Jag, Staffan, hans äldre bror och en till åkte buss och tåg till Stockholm. Det kostade, men det var värt vartenda öre.

Vi hade platser näst längst fram, för det fanns ingen anledning att snåla, när tågresan väl var betald. Snett till vänster om oss identifierade vi Lill-Babs och Siw Malmkvist, som inte var våra idoler, men betydligt mer kända än vi.

Jag minns inte alla låtar som spelades, men dom började med ”I saw her standing there”. Sedan följde “All My Loving”, “She Loves You”, “Till There Was You” och “Roll over Beethoven”.

När Paul McCartney drog igång ”Long Tall Sally” (Det lät ungefär så här)

http://www.youtube.com/watch?v=pMD0o-sbIlg

vällde några tusen tonåringar fram i mittgången, och eftersom det stod ett 30-tal vaktande poliser med schäferhundar nedanför scenen beslutade vi oss för en taktisk undanmanöver åt sidan, upp där publiken stod på hockeymatcherna, för att undvika att bli klämda. Därifrån kollade vi ”Can’t buy me love” och den avslutande ”Twist and shout”.

The Streaplers och The Shanes var förband, vill jag minnas.

Det finns bara ett ord:

Oförglömligt.

Sedan kom deras första film, ”A hard days night”, som fick den fåniga titeln ”Yeah, yeah, yeah” på svenska (på den tiden översattes filmtitlar).

Vi spelade beatleslåtar före filmvisningen i Gränna och Aneby och kanske någonstans till (glömskan gör sig påmind) och gaget var resan och några växelmynt, samt att få se filmen, så vi såg den 3 gånger.

Någon gång under våren 1965 märkte både vi och publiken, att beatlesvågen hade minskat i styrka, så vi satte ihop ett potpurri (kallas numera medley) av sju beatleslåtar. Det tog vi fram när publiken ville höra Beatles.

I slutet av 1964 kom ”Beatles for sale”, och av dom fjorton låtarna plockade vi in fem i vår repertoar.

Sedan tidigare hade vi med singlarna ”From me to you”, ”I call your name”, ”She loves you” och ”I want to hold your hand”. Senare tillkom “We can work it out”.

Från “Help” plockade vi bara ”Ticket to ride”. Ja, jag klarade överstämman i A-dur.

Från ”Rubber soul” tog vi ”In my life”.
Från det vita dubbelalbumet tog vi "Ob-la-di". och från "Sgt.  Pepper" bara "With a little help from my friends".

Sedan tog det slut.

The Beatles hade helt enkelt blivit för svåra för oss. Vår teknik var otillräcklig.

Jag och musiken 26.

Det var gott om musiktävlingar våren 1964, och efter Sveriges Radios twistbandstävling var nog Nalens tvåa när det gällde prestigen.

Vi var i Stockholm på sportlovet och spelade på Nalen, så vi anmälde oss.

Jag minns ingenting av dom andra banden, men vi vann uttagningen, och var därmed klara för semifinal.

Den var i april, och vi åkte till Stockholm igen. Vi var i mycket god form och såg fram emot semifinalen. Den skulle avgöras av en jury, inte av publiken.

Jag har glömt vilka låtar vi spelade, men Chuck Berry och The Beatles var säkert med.

Ett band, som var betydligt mer berömda och kända än vi deltog i samma semifinal, nämligen Ola and the Janglers.

Vi gjorde ett kanonframträdande och vann!

Det är ungefär jämförbart med att Högsby IK skulle slå ut Kalmar FF ur svenska cupen; dvs  otroligt, men vi gjorde det.

Ola Håkansson kom fram till oss och gratulerade på ett hövligt och anständigt sätt. Han konstaterade, att vi hade spelat bra.

Gitarristen Claes af Geijerstam (”Clabbe”) däremot fällde yttrandet ”jävla bönder” när han gick förbi, detta trots att den enda agrara anknytningen för vår del var, att Jocke och jag jobbade ihop i plantskolan.

Det kanske är den näraliggande reaktionen från en diva.

Ola and the Janglers spelade sedan i Eliserien så länge jag kan minnas.

Dit kom aldrig vi.

En motbjudande och vidrig ideologi.

Jag  har läst en intressant och bitvis lärorik bok.

Det torde vara känt, att jag inte har mycket till övers för nazister, fascister, rasister och sverigedemokrater.

Nu är ju inte SD ett fascistiskt eller rasistiskt parti enligt dom själva.

Partiet säger sig ha nolltolerans mot rasism.

Boken förklarar ett begrepp, ”kulturbiologi”.

Det innebär, att kulturen finns nedärvd i ”främlingens” eller ”invandrarens” fysiska kropp.

Invandrarens barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv är således genetiskt ”främmande” oavsett var de är födda.

Rasisterna kan då säga ”jag är inte rasist, men…”

Det är ju främlingens ”kultur” som är problemet, inte rasen!

Sverigedemokraterna har inte nolltolerans mot ”kulturbiologi”.

Hängde ni med?

Detta var ett exempel ur boken.

Det finns fler.

De som har röstat på SD eller tänker göra det borde läsa boken.

Det kommer de dock inte att göra.

De läser inte en bok, som är  ”PK”.

Den är inte ”PK”.

Det är ett vetenskapligt arbete med 26 sidor noter och sex sidor källhänvisningar!

Den stämmer emellertid inte med deras fördomar.

Det är betydligt enklare att odla sina fördomar på hat- hot och skräpsajten ”Avpixlat”.

Vem styr och ställer på den sajten?

Det får du själv ta reda på!

Hatet är en viktig del i fascismens ideologi.