50 år går fort.

Av en ren tillfällighet stötte jag på det här inlägget på Facebook.

Per-Göran Petersson

Är det någon som kommer ihåg Fox Hunters? Inte det! När jag gick på Centralskolan i början på 60-talet hade jag en lärare Heinz- Günther Strömer. Han var en bra mattelärare samtidigt som han spelade i ett popband från Gränna. Han hade en folkvagnsbuss som bandet åkte runt med. Det var inte helt vanligt att lärare spelade pop på sin fritid. Fick åka med dom en gång till Huskvarna Folkets park och se på Shanes från Kiruna. Kontrasten var stor till musiklektionen med Olga Wahlborg-Seth!

den 21 mars 2013 kl. 21:25

Smickrande, minst sagt!

Ännu en minnesvärd DVD.

Alla ni, som missade spelningen med ”Sista Packet” och ”Gamla Packet” på Mejeriet Annandag jul får skylla er själva.

Att en liten kommun som Högsby kunde och kan få fram sådana förmågor är riktigt starkt.

Nu har jag ett minne för livet i form av den här DVD:n.

Dom andra åtta får den inom kort.

När vi i ”Gamla Packet” träffas igen för att göra musik?

Det vet jag inte, men ni, mina läsare, får veta det, när det är klart.

Det kan dröja.

”Sista Packet” övar förhoppningsvis redan nästa vecka.

Rekordskörd igen.

Vi har plockat fler trattkantareller vid andra tidpunkter på året, men aldrig så här många i mellandagarna.

Trattkantarellsåsen gör sig nog bra till pannbiffarna…

Obeskrivligt.

Det är inte lätt att sammanfatta Annandagen på Mejeriet, för om jag skriver ”obeskrivligt”, så kan jag ju inte beskriva det.

Det är nästan tre år sedan vi samlades på Värdshuset på Påskdagen.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2011/04/oforglomligt.html

Mina omdömen om musikerna är desamma nu som då.

Marcus, David, Andreas och Michael är exakt hälften så gamla som jag, Lengyel är något äldre, Sanglén och Kalle något yngre, och Christoffer fortfarande junior, men musiken känner inga gränser.

Det är alltid lika roligt att träffa det gamla packet, och se, hur allt det gamla finns där och bara sitter.

Två timmars repetition räckte.

När vi träffas för att göra musik härnäst vet ingen av oss idag.

Jag ägnar mig åt att minnas gårdagskvällen.

Daniel, Viktor, Anton och Hugo i ”Sista packet” gjorde en bra spelning. Tyvärr är det fortfarande bara Hugo, som törs sjunga (OK, Anton sjöng lite), och det bekymrar mig lite. De kommer inte att utvecklas mycket mer, om jag ska vara med och sjunga.

Det får dom ändra på.

Deras självförtroende måste ha höjts en bra bit efter gårdagens framträdande.

”Sista Packet” är 22 år yngre än det gamla, och om jag ska uppträda med dom om 22 år är jag 94…

Det verkar inte särskilt troligt.

PS! En uppskattande publik höjer alltid oss musikanter en liten bit.

Årets juladans.

Årets juladans var nog min näst sista. 2014 finns Viktor och Hugo kvar, och en kompare hittar nog Gillis, men 2015 är det öken.
Blåsare på högstadiet har det inte funnits sedan Ewa Engdahl & Co tog kål på den Kommunala Musikskolan.

Lennart Pettersson, Åke ”Blås” Nilsson och jag själv kan lägga av med ålderns rätt.

Leta nya småknottar i fyran eller femman är inte intressant längre, när jag märker vad dom här grabbarna har lärt sig, men riktigt säker kan jag inte vara..

Att göra musik tillsammans med dom här fyra är riktigt roligt.

Tyvärr tyckte inte min hals, att det var så roligt.

Vi hörs på Mejeriet kl 19.00 Annandag Jul, jag och Strömers sista pack.

Ett äldre Pack spelar kl. 20.00.

Dom är inte heller dåliga…

Jag och musiken 47.

Jag törs skryta och skrävla så här strax före jul:

Med stolthet och glädje konstaterar jag, att The Fox Hunters från Gränna finns med bland de 100 bästa svenska banden under 60-talet.

Du kanske tycker, att topp 100 är väl inget att skryta med, men det fanns tusentals band på 60-talet, och jag tror att det är omöjligt att få fram någon statistik idag.

Framsidan visar en grimaserande Sven Hedlund i Hep Stars. Jag tyckte inte om Hep Stars, men Syrran var mycket förtjust i Svenne, så förtjust att hon försökte få med sig Svennes kavaj hem, när vi spelade i Vaggeryds Folkets Park, och Hep Stars hade scenshowen.

Detta är sedan länge preskriberat, och förresten var Syrran inte straffmyndig då, men episoden finns i både mitt och Syrrans minne.

Jag och musiken 46.

Du trogne läsare, som har följt ”Jag och musiken” från början till nu, ska veta att jag är framme vid slutet.

Det blev betydligt fler inslag än jag trodde att det skulle bli, när jag började.

Mitt liv tillsammans med musiken har varit långt och rikt på upplevelser och  fyllt av glädje.

Du kanske tycker, att jag kunde ha hoppat över något, och utelämnat ett och annat.

Det har jag gjort.

Jag har hoppat över mycket, och utelämnat ännu mer.

Jag kunde ha beskrivit episoden när The Fox Hunters var på väg att splittras efter ett praktfullt bråk vid Hamncaféet i Gränna, men det blev betydelselöst, eftersom vår vänskap och vårt intresse för musiken var tillräckligt starka för att klara av den incidenten.

Jag hade kunnat redogöra för en spelning i Hjo, där publiken bestod av åtta (8!!) personer. Sven-Ingvars spelade nämligen samtidigt i Karlsborg, tre mil längre norröver, och vi drog det kortare strået i den konkurrensen.

Eller när Jocke fick en ”grillad special” (= korv med bröd och mos) mitt i nyllet, jag tror att det också var i Hjo.

Eller att vi glömde Staffan hemma i Gränna en gång när vi skulle spela på Pigalle i Nässjö. Vi åkte i två bilar, och vi trodde i båda bilarna, att han var med i den andra. Vår chaufför Wallis hade nog ett snitt på 140 km/h de sju milen till Gränna och tillbaka till Nässjö, när han hämtade en något nervös Staffan. (Det fanns inga mobiler).

Jag hade kunnat berätta om en härlig spelning på Åsavallen i Gränna, där regnet öste ner hela kvällen, och all publik hade samlats under taket på dansbanan (När vi spelade ”Hello Josephine” gungade hela dansbanan!)

Eller spelningen Valborgsmässoafton 1963, då temperaturen var c:a 5^o plus. Jag har glömt, hur många strängar Jocke slog av i den kylan.

Eller när jag hade satt på släpkärran slarvigt (glömt att fälla ner spärren över kulan på dragkroken!) efter en spelning på Pigalle i Nässjö och jag tappade kärran i Huskvarna 3 mil senare (!), tack och lov bara i 20-25 km/h. Allt klarade sig.

Alla episoder med unga damer inblandade har jag utelämnat, eftersom de inte på något sätt har haft med musiken att göra, men de fanns.

Att The Fox Hunters aldrig spelade i Elitserien har jag kommenterat några gånger. Nu i efterhand och med facit i handen tror jag inte, att vi ville dit.

Vi var nöjda med att spela på vår nivå, och göra bra spelningar för vår publik.

Förresten hade vi med vår bristfälliga teknik inte klarat att spela i Elitserien.

Vi hade inte platsat där.

Jag har fått många vänner tack vare musiken, och såvitt jag vet inte en enda fiende.

Det är jag glad över och tacksam för.

Jag klarar fortfarande av många ackord på gitarren, även om jag inte grejar alla barréackord på grund av distorsion i mitt vänstra pekfinger.

Jag fuskar lite, men det märker bara dom mest musikaliska.

Jag hittar oftast de rätta tangenterna, trots att jag inte kan spela piano.

Jag kan fortfarande sjunga, lägga på en stämma och komma ihåg texter, även om jag använder mina ”nötter” som ett stöd för minnet.

Jag märker själv, att jag ingalunda blir bättre av att öva, men att öva hindrar mig i vart fall från att bli ännu lite sämre.

I min barn- och ungdom var jag avundsjuk på dom som kunde jonglera med en fotboll, och klara fler än fyra tillslag. (Det kunde inte jag).

Jag är numera inte avundsjuk på dom.

Jag klarar av att hålla i gitarren, spela och sjunga min musik.

Det tänker jag fortsätta med.

Musik måste vara roligt, och jag tycker fortfarande, att det är roligt.

Vi kanske hörs någon gång.

I bästa fall spelar jag något du tycker om.

Huvudsaken är, att vi hjälps åt att hålla igång musiken.

Jag sänder tacksamma tankar till alla som jag har fått göra musik tillsammans med under alla dessa år, men mest mina vänner i The Fox Hunters.

PS! Det kan hända, att jag presenterar inslag, som handlar om mig och musik på min blogg även i framtiden. DS!