Glädje och stolthet.

Tiden går, och H-G Strömer blir äldre och äldre (det blir förresten alla andra också).

Skillnaden är, att jag har många fler glada minnen än de flesta andra.

Ett av mina gladaste och stoltaste minnen när det gäller musiken är från den 24 mars 1964, dvs. exakt 50 år sedan.

Känslan är svår att beskriva, så det hoppar jag över, men jag minns det på ett ungefär.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-23.html

Jag och musiken 48.

Jag har under de senaste fyra åren övat och gjort musik tillsammans med fyra duktiga ungdomar

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/04/duktiga-ungdomar.html

Vi hade Långemåla den 24 augusti på gång, när två av grabbarna inte tyckte att det var roligt längre.

Som jag konstaterat otaliga gånger:

Att göra musik måste vara roligt!

Jag blev naturligtvis besviken och ledsen, eftersom jag fortfarande tyckte att det var roligt.

I dag, den 15 mars spelar vi ihop för sista gången.

Den spelningen hade vi lovat långt tidigare, och det löftet håller vi.

Till all lycka finns det en ersättare för de två gitarristerna, som hoppade av.

Han heter Oliver Lundström och var utmärkt redan i musikalen ”Hot Stuff” 2007.

Han var lika bra i elvisprojektets kör.

Han är duktig på gitarr och sjunger som en Lundström.

Välkommen i ”Strömers sista pack”, Oliver!

De som uppskattar gammal god 50- och 60-talsmusik är välkomna till Värdshuset på påskafton för att lyssna på oss.

Vi är ganska bra, övar flitigt och framför allt:
Vi tycker att det är roligt att göra musik!

Vi hörs.

Min gitarr 50 år.

Någon gång under den första veckan i mars 1964 besökte jag Hagströms musikaffär i hörnet Brunnsgatan – Barnarpsgatan i Jönköping.

Ärendet var att köpa en bra gitarr, och jag hade valt ut en Fender Jaguar. Den påstods ha både Stratocasterns och Telecasterns ljud med sina tre mikrofoner, men det har den inte.

Den har ett alldeles eget ljud.
Den kostade 2645:-, och det var ungefär 1½ månadslön, men det var den värd.

Nu har jag haft den i ett halvt sekel, och den fungerar så bra den kan göra, när jag spelar på den.

Alla glada minnen från tiden tillsammans med den räknar jag inte upp, eftersom det skulle ta för lång tid.

Intresserade kan läsa ”Jag och musiken”.

50 år går fort.

Av en ren tillfällighet stötte jag på det här inlägget på Facebook.

Per-Göran Petersson

Är det någon som kommer ihåg Fox Hunters? Inte det! När jag gick på Centralskolan i början på 60-talet hade jag en lärare Heinz- Günther Strömer. Han var en bra mattelärare samtidigt som han spelade i ett popband från Gränna. Han hade en folkvagnsbuss som bandet åkte runt med. Det var inte helt vanligt att lärare spelade pop på sin fritid. Fick åka med dom en gång till Huskvarna Folkets park och se på Shanes från Kiruna. Kontrasten var stor till musiklektionen med Olga Wahlborg-Seth!

den 21 mars 2013 kl. 21:25

Smickrande, minst sagt!

Ännu en minnesvärd DVD.

Alla ni, som missade spelningen med ”Sista Packet” och ”Gamla Packet” på Mejeriet Annandag jul får skylla er själva.

Att en liten kommun som Högsby kunde och kan få fram sådana förmågor är riktigt starkt.

Nu har jag ett minne för livet i form av den här DVD:n.

Dom andra åtta får den inom kort.

När vi i ”Gamla Packet” träffas igen för att göra musik?

Det vet jag inte, men ni, mina läsare, får veta det, när det är klart.

Det kan dröja.

”Sista Packet” övar förhoppningsvis redan nästa vecka.

Rekordskörd igen.

Vi har plockat fler trattkantareller vid andra tidpunkter på året, men aldrig så här många i mellandagarna.

Trattkantarellsåsen gör sig nog bra till pannbiffarna…

Obeskrivligt.

Det är inte lätt att sammanfatta Annandagen på Mejeriet, för om jag skriver ”obeskrivligt”, så kan jag ju inte beskriva det.

Det är nästan tre år sedan vi samlades på Värdshuset på Påskdagen.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2011/04/oforglomligt.html

Mina omdömen om musikerna är desamma nu som då.

Marcus, David, Andreas och Michael är exakt hälften så gamla som jag, Lengyel är något äldre, Sanglén och Kalle något yngre, och Christoffer fortfarande junior, men musiken känner inga gränser.

Det är alltid lika roligt att träffa det gamla packet, och se, hur allt det gamla finns där och bara sitter.

Två timmars repetition räckte.

När vi träffas för att göra musik härnäst vet ingen av oss idag.

Jag ägnar mig åt att minnas gårdagskvällen.

Daniel, Viktor, Anton och Hugo i ”Sista packet” gjorde en bra spelning. Tyvärr är det fortfarande bara Hugo, som törs sjunga (OK, Anton sjöng lite), och det bekymrar mig lite. De kommer inte att utvecklas mycket mer, om jag ska vara med och sjunga.

Det får dom ändra på.

Deras självförtroende måste ha höjts en bra bit efter gårdagens framträdande.

”Sista Packet” är 22 år yngre än det gamla, och om jag ska uppträda med dom om 22 år är jag 94…

Det verkar inte särskilt troligt.

PS! En uppskattande publik höjer alltid oss musikanter en liten bit.