Hur tänker dom?

Det här inlägget på Facebook ger SD:s avpixlade fotfolk stora problem.

(Liknande problem vållas även av Cornelis Wreesvijk och några till)

Folk flyttar till Sverige och blir svenskar!

Georg Riedel är liksom jag sudettysk, men hans familj stack redan 1938 när Hitler invaderade Tjeckoslovakien.

Han tonsatte nästan alla Astrid Lindgrens visor på ett mästerligt sätt.

Hur reagerar då SD:s avpixlade fotfolk?

1. Man försöker att förringa det han har gjort:

Astrid Lindgren skrev texten...och hade inte han gjort musiken hade nån annan gjort den...så visst är den ursvensk! !!

Vår Astrid har skrivit texten och det är den som är det bästa. Melodin kan nog de flesta av musikerna komponera

Men då hade ju någon annan kunnat komponera Beethovens symfonier eller Mozarts operor, eller hur? Korkat.

Vad hon försöker säga? Att du/ni LJUGER och sprider LÖGNER förstås, Georg Riedel skrev INTE Idas sommarvisa, det gjorde Astrid Lindgren, mer svensk än så kan man inte bli! Ta reda på FAKTA innan du/ni sprider sån jävla DYNGA.

Den här tog inte reda på fakta, utan beskyller de som vet för lögner. SD:s avpixlade fotfolk gör ofta så. Elakt och okunnigt.

Vad är det för vits att räkna upp allt bra som gjorts någon gång , oavsett av vem och härkomst. Har ju ingenting med hur det ser ut i världen just nu och den skit som maktgalna människor/gubbar ställer till med för så många. Konstigt inlägg. Vad vill man med det? Låg nivå.

Beskyll andra för låg nivå, när du själv finns på botten!

2. Avled uppmärksamheten från ämnet med irrelevanta fakta:

Tänk om man kör den jämförelsen med de som dog på IKEA....

Vad har detta avskyvärda illdåd med Georg Riedel att göra? Absolut ingenting, men vad ska man komma med när man är tomhänt?

Men om han skulle bränt bilar. Våldtog kvinnor. Förstört parker

Det har Georg Riedel inte gjort. Observera ordet ”om”!

3. Bara pladdra utan tanke:

 Skulle må bra å trivas ändå utan den visan.

Hela artikeln är helt jävla meningslös!!

Om någon kan förklara för mig hur dessa avpixlade människor tänker, så varsågod!

OBS! Din kommentar ska handla om detta, ingenting annat!

100 år - ett sekel.

Den 19 september 1915 föddes min mor som Margarethe Schneider i Graupen (nuv. Krupka) nära den tyska gränsen i Sudetlandet i Österrike.

Min morfar och mormor, Karl och Klemetine Schneider hade gift sig den 14 januari 1915, men redan efter 2½ veckas äktenskap, den 2 februari, blev morfar inkallad. Därefter stred han i den österrikiska armén tills han blev krigsfånge den 27 oktober 1918.

När han kom tillbaka till Graupen den 28 oktober 1919 fick ha se sin dotter för första gången. Hon hade hunnit fylla fyra år. Mormor hade fått ta hela ansvaret för barnet, men det var hon inte ensam om.

Vid freden i Versailles skapades Tjeckoslovakien, så min mor gick i folkskola och på gymnasiet i det nya landet Tjeckoslovakien.

Efter studentexamen flyttade hon till Prag för att studera vid universitetet. Där träffade hon Eduard Strömer, och dom gifte sig den 29 augusti 1936.

Den 1 oktober 1938 invaderade Hitlertyskland Tjeckoslovakien och Sudetlandet blev plötsligt Tyskland.

När jag föddes den 28 juni 1941 föddes jag således i Tyskland, i Prag!

Den 2 augusti 1941 blev min far inkallad. Han fick fem veckor med mig.

Han hamnade på östfronten och där rapporterades han saknad den 13 december 1941. Han, liksom några hundratusen till, kom aldrig tillbaka.

Min mor fick meddelandet den 7 januari 1942, och det satte djupa spår i henne.

Men även Andra Världskriget tog slut, och då tyckte tjeckerna att dom skulle göra upp räkningen med oss sudettyskar, oavsett om vi hade varit nazister eller inte. Vi hade varit medborgare i Nazityskland med tyska id-handlingar och pass, men nu tillhörde vi ingen stat. Tjeckerna ville inte ha oss. Min mor och alla vi andra blev statslösa.

Vi sudettyskar fördrevs från de städer och byar där vi hade bott i generationer. Många hamnade i Bayern eller Sachsen, men vi hade turen att få komma till Sverige med de vita bussarna, och hamnade i Gränna.

Min mor, morfar, mormor och jag blev svenska medborgare 1953.

1963 köpte min mor fastigheten Bergsgatan 13, och där bodde hon till sin död den 10 januari 2001.

Hon hann med att vara österrikisk, tjeckisk, tysk och svensk medborgare och dessutom statslös!

Syrran bor än idag på Bergsgatan 13 i Gränna.

Det är inte slut där:

Syrrans äldste son John förlovade sig med Emma den 19 september 2007, och de gifte sig den 19 september 2009.

Grattis John och Emma!

Mina tankar går idag till det förflutna, men också till er och framtiden.

XL-kräftor.

En riktigt trevlig lördagskväll hos Syrran i Gränna, med XL-kräftor, goda drycker och gott sällskap.

Bilderna visar en nästan full campingplats, XL-kräftor och en av många vackra solnedgångar.

Det glade 60-talet.

Med ojämna mellanrum påminns jag om 60-talet, då jag var ute och gjorde musik med ”The Fox Hunters”.

Vi hade storvulna planer på vackra scenkläder i stil med de på tabletterna, som finns i Sonens hem i Lidingö.

Kostnaderna avskräckte oss från dom planerna, och annat kom i stället.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-21.html

Om vi hade roligt?

Nästan hela tiden.

Jag minns den tiden med glädje.

Tredje gången!

Jag börjar med det jag inte tyckte om.

1. Det började 15 minuter försenat.

2. Det fortsatte med ett 25 minuter långt bildspel om Paul McCartney, foton och filminslag blandat med diverse psykodeliska bilder och annan smörja.

3. Publiken på raderna 1-4 valde att stå upp under hela konserten. Dom skymde, mest Ina, mig lite grann.

Resten tyckte jag om!

Paul McCartney öppnade med ”Eight days a week”, och den sjöng jag med i, stämman naturligtvis.

Sedan var det igång och det rullade på i ett bra tempo.

Jag såg inte någon vattenflaska eller annat läskande mellan låtarna.

Han hade problem med dom allra högsta tonerna; ribban darrade några gånger, och en gång rev han, men vaddå, han är ett halvsekel äldre än när han spelade in låtarna.

Jag sätter ”Blackbird” som det starkaste inslaget. En del av scenen höjdes upp 5 meter, och där stod han med en akustisk gitarr och skötte plocket och sjöng. Världsklass räcker nog inte.

George Harrisons ”Something” började lite fjantigt med en ukulele, men sen var det förstklassigt.

”Lady Madonna” gungade som ett helt hav, och där visade hans kompgrupp verkligen vad dom kunde.

Först på fjärde plats hamnar ”Let it be”, eftersom dom tre förut nämnda var bättre.

Jag medger, att mina kunskaper om ”Wings” är begränsade. Vi brydde oss inte om det bandet så mycket på den tiden, eftersom vi tyckte att Linda McCartney inte höll riktigt.

Som du min käre läsare förstår, så är The Beatles fortfarande längst fram bland mina favoriter, och i spetsen där finns Paul McCartney, en åldring, som inte kan släppa musiken.

Det har jag den fullaste förståelse för!

Första gången!

Andra gången var 13 juni 2004 på Ullevi

Karnevalståget.

Jag har haft ansvaret för karnevalståget i år, liksom 2014 och 2013.

Jag vet idag inte om jag får eller kan ansvara för nästa års karnevalståg, men jag gör det i så fall gärna.

Ni vet ju alla, att det finns tre sorters människor:

1. De som ser till att saker händer.

2. De som är med när det händer.

3. De som undrar vad som hände.

Jag är som sagt gärna med och gör det jag fortfarande kan.

Andra gör mera.

MYCKET mera!

Några högsbybor kunde ju lämna kategori 3 ovan och flytta upp ett eller två steg.

Högsbydagarna är vad vi gör dom till.

I år har vi haft en sagolik tur med vädret.

Jag är nöjd, mycket nöjd.

Häng på du också!

Det är inte så jobbigt som du tror, och dessutom rätt kul.

Jag presenterar mina bilder från årets karnevalståg utan kommentarer.

Pristagarna var värda sina priser.

Som en skräckfilm.

Fröviskolans nior har gjort ytterligare en musikal, och klarat det bra.

Jag tycker om uppslaget med skräckfilmen, och jag har sett musikaler med betydligt sämre och tunnare handling.

Jag vet att förutsättningarna för niorna försämras för varje år. Elevunderlaget minskar.

När vi gjorde ”Sommarplågan” 2008, den sista musikalen jag var med och hjälpte till med fanns det 82 elever i årskurs nio.

I år är det ett drygt 60-tal.

I ”Sommarplågan” hade vi fem blås i orkestern.

Tomrummet efter den nödslaktade musikskolan har inte på något sätt fyllts upp av det s.k. kulturbruket.

Trots att orkestern bara består av fem musiker är deras insatser mycket goda eller rent av imponerande.

Hugo Lundström kan sitt, men använder kanske sina cymbaler lite för mycket.

Jonas Cajsson skötte sina uppgifter.

Sara Welkes basspel överraskade mig positivt.

Elias Värnlund drog ett tungt lass, men gjorde det helt perfekt. Pianosolot i ”I'm so excited” är inte lätt, men han satte det.

Simon Rodriguez har fått orkestern samspelt och insatserna sitter bra.

Kören sjöng bra, men hördes inte alltid lika bra.

Skådespelarnas prestationer är ojämna. Några hörs, och deras repliker går fram, andra inte, och då menar jag naturligtvis inte Frank Sten, som grymtade som sig bör.

Tala till publiken, inte till varandra!

Jag vet inte hur många kanaler det finns till ljudet, men låt bli att sjunga i myggorna!

Det finns väl handmikrofoner fortfarande?

Texterna försvann helt bitvis, och jag kan inte avgöra varför.

Som alltid fanns det premiärnerver med, men dom misstagen är nog borta redan i kväll.

Avslutningsvis:

”Som en skräckfilm” har fört Fröviskolans musikaltradition vidare på ett bra sätt.

Jag tar mig nog till sporthallen i morgon kväll och jämför föreställningarna.

(Eftersom jag bara känner ett fåtal av niorna, och det inte finns någon rollista i programmet kan jag inte göra individuella bedömningar av aktörerna.)