Herrfrukost.

Jag var inbjuden till Berga missionshus på s.k. herrfrukost för att berätta om hur vi kom till Sverige.

Jag hade tagit med gitarren och inledde med ”With God on our side” (Dylan).

Den säger en hel del om krig.

Alexander och Andreas Olsson hade gjort musik dessförinnan, men jag var modig och framförde låten i alla fall.

Jag är glad att jag fick komma och berätta.

Alla såg ut att lyssna intresserat.

Ett stort och ärligt menat tack för blommorna, men framför allt, för att jag fick berätta för er.

Idag.

Dom som vet förstår vad jag menar och vad jag tänker.

Resten behöver inte bry sig.

Brrrr

För 17 år sedan vaknade Ina och jag här.

Idag vaknade vi i plusgrader, både inne och ute.

125 år.

Idag är det ett och ett kvarts sekel (125 år) sedan min mormor föddes.

Oma, som jag kallade min mormor, klarade att förse sin familj med mat under två världskrig.

Det först fick hon klara på egen hand med en liten dotter. Opa var inkallad, och min mor föddes 1915.

Hon kunde laga god mat med blygsamma resurser.

Hon lärde mig att inte kasta mat.

Oma var beslutsam och envis.

Hon hade ett bra kortminne, och var svårslagen i Torak och Lorum.

Hon missade ytterst sällan i Femhundra eller Dubbel.

(Tack för den genen, Oma!)

Oma hade inget avlönat arbete i Sverige, och betalade ingen skatt, men hon fick pension.

Hon var med andra ord ett av dagens sverigedemokraters hatobjekt:

En invandrare som utnyttjade den svenska välfärden.

Jag tycker, att hon hade gjort sig förtjänt av det.

Hon slet hårdare än många män.

Våra tre barn har upplevt Oma.

Hon finns i deras minnen också.

Bilden visar Oma med sitt första barnbarnsbarn, Patrik.

Trevlig pojk.

- En trevlig pojk, säger den lokale Ledaren för SD, Leif Gustavsson

Jaså?

En trevlig nazist!

Det låter nästan som en fredsälskande taliban.

- Han har nog inte förstått vad han har lagt ut, fortsätter Leif.

Då är antingen Leif eller Henrik eller båda mer korkade än lovligt.

Nej, nej, det där är inget hakkors, det är en kniv och en gaffel! (Fnissa)

Javisst ja, det syns ju tydligt! 

- Jag tror inte att han har så extrema åsikter, slutar Leif.

Det påståendet är ju inte ens skitsnack.

En nazist som inte har extrema åsikter.

Det låter ungefär som att Sara Sjöström inte är simkunnig.

Å andra sidan, vad ska han säga?

Säga som det är:

Javisst, SD kryllar av rasister och nazister.

Uteslutet.

Återstår att på sedvanligt SD-manér försöka blanda bort korten.

Men jag har spelat kort ganska mycket, så mig lurar han inte.

Värst av allt är, att väljare i Högsby kommun har röstat på den här nazisten.

Och en skrupelfri centerpartist har fjäskat in SD i KS.

Illa.

Mycket illa.

Död duva.

När jag kom till vår gula Polo idag låg det en död duva bredvid bilen.

Höh?

Har en duva avlidit precis bredvid vår gula Polo?

Högst osannolikt.

Har någon lagt en död duva bredvid vår gula Polo?

Högst troligt.

Då ställer jag några frågor:

1. Varför lägger någon en död duva bredvid vår gula Polo?

Svar: Kanske för att lämna ett budskap.

I så fall vilket?

Om det hade varit en vit duva, och inte en vanlig ringduva, så hade jag kunnat tolka det som att freden är död, eftersom den vita duvan symboliserar freden.

Fredsduvan.

Men det var en ringduva.

2. Försöker någon skrämma mig?

Ok, skräm mig! Kläm i ända nerifrån tårna, men vad ska jag vara rädd för?

3. Vill någon visa sin avsky eller sitt förakt mot mig?

Det finns nog andra och bättre sätt i så fall.

4. Vem är det fega kräket?

Jag har naturligtvis ingen aning, bara några misstankar.

Mina socialdemokratiska partivänner misstänker jag inte.

Det fega kräket sympatiserar nog inte med socialdemokratisk politik.

Ett år till?

Nu har det gått en vecka sedan Juladansen i sporthallen, och jag har tänkt en hel del sedan dess.

Jag hade bestämt mig för att årets Juladans skulle bli min sista.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2016/12/den-sista-dansen.html

Elevernas reaktion när vi hade spelat klart överraskade mig.

Alla kom fram till scenen för att bara stå där och applådera.

Jag kände en våg av glädje och uppskattning skölja upp på scenen till oss sju, som hade gjort musiken.

Högstadiets elever verkade vara mer än nöjda, så jag bad Hugo om introt till Let's dance.

Alla hängde lätt på, och eleverna verkade ännu mer förtjusta.

Med den känslan bevarad ska jag försöka få ihop en vettig besättning om 51 veckor.

Man gör ju i första hand musik för publikens skull.

Vi hörs nog igen!

PS! Vi som gjorde musiken hjälpte till lite med gunget också.