Än till påska.

Sonen hade med sig en något försenad julklapp (varar än till påska).

Den måste hanteras med yttersta försiktighet, men kommer att pryda framtida julgranar å det 

förnämligaste här på Ringvägen 3A.

Tack för den, Sonen m. fam.!

En till.

Igår närvarade jag vid en begravning av en av mina många f.d. elever.

Jag talade vid kistan om klassen och Milton Lindh, och mina minnen var tydliga efter snart 39 år.

Det var en bra klass med bra elever och en mycket god sammanhållning.

Nio av dom på bilden bor fortfarande kvar här.

Milton Lindh var en av dom.

Han var rejäl, vänlig och ställde alltid upp.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/06/uppdraget-slutfort.html

Du hittar säkert Milton på bilderna. Hans namn på flaggan har förbleknat, men han är i ljust och glatt minne bevarad.

Flaggan med alla elevernas namn fick jag av klassen när dom slutade nian.

Ett kärt minne.

Bilderna talar för sig själva, åtminstone för dom som minns att vi samlade papper för att finansiera resan till Köpenhamn.

Själva resan behandlar jag enligt vår överenskommelse med största diskretion.

I december 2016 var jag på Mikael Larssons begravning i Kalmar.

Han var klasskamrat med Milton.

Han förlorade också kampen mot cancern.
http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2016/12/mikael-larsson.html
Må jag slippa bevista fler begravningar av f.d. elever.

Tidsresa.

Idag ringde telefonen, och en f.d. elev från läsåret 1966-67 presenterade sig.

Jag vikarierade i Sävsjö kommunala realskola då, och jag kom inte bara ihåg hans namn.

Hans utseende fanns också i minnet!

En och annan f.d. elev från mina fem år som vikarie 1963-68 har kontaktat mig, eller har vi stött ihop bara sådär.

Tydligen har jag gjort avtryck.

Han visste att vi hade spelat i Realskolans aula och en hel del annat.

Det var som en tidsresa ett halv sekel tillbaka.

När jag gjorde min praktiktermin i Sävsjö höstterminen 1972 hette skolan Hofgårdsskolan.

Börja om från början

Visst spelade vi Sven-Ingvarslåtar.

Staffan sjöng på sin värmländska dialekt, Te dans mä kalstatösera, luffarvisan och ett par till redan 1962, möjligen 1963.

Mest förtjust är jag i LP:n ”I Frödingland” som jag skaffade 1971 och använde i skolan.

Jag kunde inte låta bli Fröding och några diktare till.

Några av mina f.d. elever minns kanske när jag bad dom göra som Sven-Ingvars.

Dom lärde sig att det betydde ”Börja om från början”.

Sven-Erik Magnusson är varken den förste eller den siste berömde musikern, som cancern hinner ifatt.

George Harrison m.fl. gick före honom.

Chuck Berry.

Jag sörjer inte Chuck Berry, eftersom jag inte kände honom.

Jag saknar honom inte heller, eftersom han fortfarande finns i alla inspelningar.

Jag är glad och tacksam att ha spelat några av hans låtar efter min förmåga.

Det tog ett tag innan vi ”upptäckte” Chuck Berry, närmare bestämt tidigt 1964, via Radio Luxemburg (Broadcasting on two o eight meters medium wave)

Vi var fast.

Hans riff kunde vi spela så att dom i vart fall påminde om originalen.

Hans texter hade vi problem med, men man fick sluddra lite, när det skulle vara ”pneumonia” (Roll over Beethoven) och annat vi inte grejade.

Jag har bara dessa fem LP-skivor med Chuck Berry, men här hittade vi dom låtar vi ville och framför allt kunde spela.

Chuck Berry har avlidit, men han är odödlig.

En episod finns på

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-30.html

Herrfrukost.

Jag var inbjuden till Berga missionshus på s.k. herrfrukost för att berätta om hur vi kom till Sverige.

Jag hade tagit med gitarren och inledde med ”With God on our side” (Dylan).

Den säger en hel del om krig.

Alexander och Andreas Olsson hade gjort musik dessförinnan, men jag var modig och framförde låten i alla fall.

Jag är glad att jag fick komma och berätta.

Alla såg ut att lyssna intresserat.

Ett stort och ärligt menat tack för blommorna, men framför allt, för att jag fick berätta för er.

Idag.

Dom som vet förstår vad jag menar och vad jag tänker.

Resten behöver inte bry sig.