I dagens exemplar av Jönköpings-Posten finns ett inslag som Jocke skickade med e-posten från Gränna.
Bild 2 visar mig längst till vänster, Jocke längst till höger.
Däremellan Jan Rendahl och Staffan Hermansson.
Jocke, som heter Lennart Johansson, är den person på Planeten som jag har gjort mest musik ihop med, från 1958 till 1983 tillsammans med andra.
Tack, Jocke!
Eftersom det är den internationella pingvindagen idag uppmärksammar jag min hustru och hennes förkärlek för pingviner.
Med ojämna mellanrum lyckas före detta elever i Fröviskolan riktigt bra.
Linas framgång var överraskande för mig, men inte helt oväntad.
Hon gick i den sista klassen jag var klassföreståndare för, och vi kom bra överens trots, eller kanske på grund av hennes diverse synpunkter.
Gratulerar till framgången, Lina!
Jag vet att du klarar jobbet bra.
Detta inlägg är svårt att förstå fullt ut för dem som inte känner till Gränna så bra. Jag anser det ändå värt att lägga ut på min blogg. Det handlar ju om mig.
Lördagen den 12 januari 1946 kom vi till Gränna. Vi hade åkt tåg från Hälsingborg till Gripenberg, en knapp mil söder om Tranås.
Där bytte vi till bussar, och kom till Gränna ganska sent på kvällen.
Just innan vi svängde ner mot Ribbagården såg vi en stor grön neonskylt.
Jag läste högt:
- Smälands bank!
(Smålands stod lodrätt och Bank vågrätt under)
Ingen sa emot.
Vi inkvarterades i det röda huset strax öster om Ribbagården.
Den 13 januari var följaktligen en söndag.
Vi visste att det fanns isbjörnar i Sverige, men vi gick ner till hamnen ändå.
 |
| Troligen är det jag som tittar åt sidan. |
Där fanns is, men inga björnar.
Hela Vättern var frusen, och bilar körde till Visingsö.
Svenskarna åkte på konstiga kälkar.
De stod upp och åkte.
Det hade vi aldrig sett förr.
Jag fick åka med Olle Mathias på hans spark.
En man, som välkomnade oss till Gränna och Sverige.
Jag skulle kunna skriva mycket mer om hans vänlighet och hjälpsamhet men jag tar det längre fram: Julafton 2021.
För 75 år sedan, den 28 december steg jag av färjan i Hälsingborg.
Jag var på dagen 4½ år gammal, och jag har kvar bilden av kajen i hjärnan.
1959 cyklade jag och en kompis till Köpenhamn, och jag kände igen platsen.
Allt är sedan länge ombyggt, men jag har kvar det som en JPG-fil i huvudet.
Sedan åkte vi till Örenäs slott för 14 dagars karantän, men vi hade inga sjukdomar.
Vi hade inga löss heller, eftersom vi var grundligt avlusade.
Jultomten kom och jag fick en liten bil av det välkända märket BRIO.
Det var min första julklapp i Sverige.
Den första maträtt vi serverades på svensk mark var en utsökt delikatess:
Stuvade fiskbullar!
Opa var mycket misstänksam och försiktig:
- Wir müssen das essen, sonst wirken wir unhöflich und undankbar.
Det var enda gången Opa åt stuvade fiskbullar i hela sitt liv.
(Välkomsthälsningen med texten på tyska på ena sidan och svenska på den andra fick vi vid ankomsten till Örenäs. Opa sparade den och mycket annat.)
För 75 år sedan, den 27 december kom vi fram till Odense, där danskarna hade riktigt god mat åt oss.
De märkte att vi var tyskar, men insåg att vi inte kunde vara nazister, som hade ockuperat Danmark.
Vi kom ju i dom vita bussarna.
Vi var lite trötta på havregrynsgröten som serverades inte bara på morgonen utan även på dagen och kvällen.
Havregrynsgröt är lättlagad och det behövs bara havregryn, salt och vatten.
Dessutom är gröten nyttig.
Vi övernattade i Odense för att fortsätta följande dag.
Alltnog, den 28 december åkte vi med färjan Korsør – Nyborg över stora Bält (Bron och tunneln fanns inte då, däremot hade vi nyss åkt på bron över Lilla Bält).
Väl framme i Helsingør såg vi Sverige!
För 75 år sedan var den 24 december julafton, precis som alla andra år.
Ändå var det en speciell julafton; utan julgran, julklappar och andra tillbehör.
Vi befann oss med de vita bussarna vid Bad Hersfeld (Google Maps vet), ungefär mitt i Tyskland på väg till Sverige.
Vid midnatt stannade bussarna, alla steg ur och vi sjöng ”Stille Nacht”, ”Oh Tannenbaum” och ”Vom Himmel hoch”.
Jag minns den stjärnklara natten, jag minns vägens sträckning högst upp på en flack kulle i en svag högerkurva nästan fotografiskt.
1984 var en vit buss med chaufför på besök vid Fröviskolan, vi pratade lite grann, och han kom ihåg detta lika väl som jag.
- Det var den stämningsfullaste jul jag varit med om, tyckte han.
Julklappar fick vi inte där, men den bästa väntade på oss:
Vi skulle få komma till Sverige.
Kortet med den vita bussen har jag fått av Syrran. Tack!
