Nu är det slut.

Nu är det slut.

Igår var det med stor säkerhet sista gången jag spelade med min Fender Jaguar, som jag köpte i mars 1963 på Hagströms musik i Jönköping och kopplade in den i Vox AC 30 som föll på min lott när vi la ner The Fox Hunters.

Minnena med dessa två följeslagare är många, till 99% glada, trevliga, lyckliga, vackra, härliga och i något fall imponerande.

Det går inte att räkna upp alla.

Den sista finns i färskt minne.

Märk att vi repeterade i knappt1½ timme på lördagseftermiddagen!

Hugo Lundström var med i Strömers Sista Pack från början för drygt 13 år sedan. Han är envis och beslutsam, och han ville hela tiden bli bättre.

Det blev han.

Som Patrik sa:

En bra trummis är som en bra målvakt i fotboll. Han skänker trygghet åt hela laget.

Han håller reda på sitt och rättade Marcus vid ett tillfälle.

Det gör man inte ofta.

Man kan tro att det är en staty av Michael Bergeskans på scenen, eftersom han står stilla och spelar bas, men det är hans stil. Samma stil hade John Lennon på Hovet den 29 juli 1964. Han stod också blick stilla.

Jag hörde Michael hela spelningen i lördags.

Det var en njutning. Han ligger på precis lagom, gör alltid rätt.

Med det grundkompet kan det bara gå bra.

Andreas Askebring hade jag bredvid mig. Vi delade på Voxet, och jag hörde honom spela hela tiden. Han sköter harmonierna tillsammans med pianot och lägger på lämpliga riff. Dessutom sjöng han ”All my loving” riktigt bra, säkert det bästa framförandet genom tiderna. Starkt, Andreas!

Magnus Petersson gjorde jag musik med för första, enda och sista gången. Att han skulle vara bra, till och med mycket bra visste jag, eftersom han är en Petersson, men att han skulle vara så suveränt bra märkte jag vid repetitionen. Han ligger på där det behövs, han spelar lugnt när det ska vara så, och fingrarna hittar rätt.

Dessutom hjälpte han till med att lägga på stämmor där det behövdes, och han visste hur.

Det var på tiden att jag fick göra musik tillsamman med dig, Magnus!

David Fredriksson gör sig bäst i dom lite råare låtarna. Jag skulle inte vilja höra honom i exempelvis ”Let it be”, men i Rosalita var han mycket bra. Han lever sig in i musiken på ett tydligt sätt. Sweet home Chicago fick jag hjälpa honom med. Kul, även med solglasögonen! Dessutom höll David ordning på låtarna. Bra gjort.

Vad Christoffer Johansson kan visste jag innan. Storbandets genom tiderna bäste tenorsaxofonist, och då har han haft både Patrik Strömer och Henrik Sanglén som konkurrenter. Observera, att Christoffer är född 1990, samma år som vi började med Packet.

Sonen Patrik Strömer hjälpte till med sin lur, men det bestående minnet är hans munspel i ”The River”. Jag berömde med ”suveränt” redan på repetitionen och kallade det munspel med överskruv. Det gör inte många om, eller ens i närheten.

Marcus Högqvist är värd ett eget kapitel, men det kan bli för mycket. Tidigare sa jag, att om det fanns ett landslag för gitarrister som i fotboll, så skulle han vara given.

Nu säger jag, att han är på pallen som en av Sveriges tre bästa gitarrister. Hans solon är kort och gott hans solon. Däremellan lägger han på det som behövs.

Hans sång är utomordentlig och ”Let it be” kändes på hela min rygg.

Det är en stor ära för mig att ha fått göra musik tillsammans med Marcus.

Tack ni sju för all musik vi har gjort tillsammans.

Vi har en sak gemensamt: Fröviskolan!

Nu är det slut.

PS! Att se Lennart Pettersson och Gillis Fredriksson med respektive i publiken gladde mig. Deras betydelse för musiklivet i Högsby kommun kan inte överskattas. Ni hjälpte mig många gånger.