Av outgrundlig anledning är musikalen 2006 helt borta ur mitt minne. Jag vet inte vad den hette, vilka som var med, även om jag vet vilka begåvade musikanter som fanns i årgången. Jag vet, att jag såg den, men den lämnade inte ett avtryck. Födda 1990 må förlåta mig för det.
Nittioettorna kommer för alltid att ha en plats nära mitt hjärta. Jag visste redan när dom började sjuan, att detta skulle vara den sista klassen jag fick överlämna avgångsbetygen till i Fröviskolans matsal, förutsatt att jag fick jobba kvar ett år extra, och det fick jag. Det var den första sjuan, som flyttade i den ombyggda och fräscha Fröviskolan. Dom skulle vara 6 små gulliga klasser, 71-76. Detta hade en rektor som saknade begrepp om framtida resurstilldelning hittat på.
Naturligtvis såg jag till, att få en klass, som jag skulle kunna trivas med och hantera hyggligt när det gällde själva skolarbetet. Jag valde frivilligt några elever, som av andra ansågs stökiga, (det var dom bara ibland) och fick en del andra ”på köpet”.
I åttan var vi tillbaka på normalspåret igen med fyra åttor. Jag såg, att det fanns musikaliska talanger, och försökte starta ett nytt ”Pack” med några pojkar i åttan. Vi samlades några gånger och vi fepplade med ”Heartbreak Hotel”, ”All shook up”,”Twist and shout” och några låtar till, men dom var för bra för mig och dom låtarna jag kunde lära dom! Dom valde att utvecklas utan mig, och gjorde det på ett alldeles utmärkt sätt.
När jag skulle boka musikalen, så blev det ”Mamma Mia” på Cirkus i Stockholm. Den spelades inte vårterminen 2007, så vi åkte redan före jul, den 7 december. Detta visade sig vara ett lyckokast, eftersom vi fick biljetterna till halva priset, då våra elever räknades som femtonåringar.
Ingvar Gunnarson fixade ett besök i riksdagshuset, med riksdagsman Håkan Juholt som guide. Några elever gnydde över att de inte fick ”gå på stan”, men vi lärare brydde oss inte så mycket, och det visade sig senare, att alla hade fått sitt lystmäte på promenader i Stockholm.
Föreställningen var suveränt bra, och i pausen stötte jag på Amine Atei. Hon tvingades sköta hushållet åt ett stort antal bröder, 7 eller 8, vilket anses rättvist i deras kultur. Hon var trött i skolan efter att ha passat upp bröderna varje morgon. Hon log eller skrattade ytterst sällan. Jag frågade henne, om hon hade roligt, och dom ögonen hon såg på mig med glömmer jag aldrig. Dom strålade, när hon svarade ”ja!”.
Hon slapp nämligen också att vara piga åt sina bröder den dagen.
Musikalarbetet kom igång ganska tidigt på vårterminen, och eleverna behövde inte min hjälp, det gjorde dom klart för mig på ett tidigt stadium. Tyvärr uppkom en konflikt mellan två olika idéer om musikalens handling. Ingendera gav med sig, så det blev omröstning. Detta gav mig tillfälle att förklara för dom nedröstade hur demokrati fungerar, och dom accepterade förlusten och bidrog sedan konstruktivt till arbetet.
Orkestern satte nästan ihop sig själv, och blev en av dom bästa genom tiderna, om inte rentav den allra bästa. Vad sägs om Alexander Olsson – trummor, Mikael Karlsson – elbas, Alexander Johansson och John Persson – elgitarr, Hanna Olsson – piano, Calle Persson-Waern – alt- och barytonsax, Andreas Olsson – altsax, Jonathan Karlsson - trumpet och Martin Forsberg – trombon.
Andreas Olsson gick då bara i femman, men lärde sig snabbt att tuta i sin lur efter mina nötter. Han har sedan dess medverkat i fem musikaler, vilket är delat rekord med Håkan Sanglén ( åren 1976-1980)
En mycket bra kör blev det också med Elin Nilsson, Emma Erlandsson, Johanna Aminezghi, Malin Persson och Nathalie Vistemark, men som synes tyvärr utan pojkar.
Låtarna valdes av eleverna, men några tips fick jag komma med. Obladi – oblada med the Beatles föreslogs faktiskt inte av mig, utan av Alexander Olsson, om jag nu minns rätt.
Eftersom allt skulle avslutas på en festival hamnade det avslutande medleyt på plats av sig självt, och där fick deltagarna välja sina låtar själva. Några valde från en lång lista som jag presenterade.
Handlingen var i tunnaste laget, men det fanns gott om humoristiska inslag, som orsakade skrattsalvor hos publiken. Speciellt paret Åke och Oke från Öland (!) bidrog i högsta grad. En hejdlös drift med Ingvar Gunnarsson tog en del av tiden. Det var inget initiativ från min sida, men Gunnarsson hade alla niorna i engelska, och det var inte hans favoritämne. Han klarade ut det, men fick sina fiskar varma av eleverna. Jag såg ingen anledning att lägga in mitt veto heller.
Som så ofta tidigare skulle tiden för scenbytena fyllas med något. Jag fick då en idé, som alla nappade på. Orkestern skulle börja med introt till ”Cadillac” och jag skulle med hög röst ropa ”Nej, nej; inte nu!”. Detta trick upprepade vi för säkerhets skull, så att publiken skulle få en vettig chans att förstå, att vi hade skojat med dom. Skrattsalvorna ekade dock nästan lika mycket båda gångerna i sporthallen.
Döm om min förvåning, när jag någon dag senare stötte på en bekant på Konsum, som ställde frågan ”Varför kom aldrig Cadillac?” Jag hann precis undan innan jag exploderade av skratt!
Rektor Roger påpekade i sitt tack till oss, att vi hade varit tvungna att fejka misstagen, eftersom musiken hade varit så perfekt. Jag kan bara hålla med honom.
Många elever gjorde fina insatser som sångare, men Oliver Lundström och Malin Persson stack ut som suveräner. En så bra orkester, som vi hade 2007 skapar trygghet för solisterna och får dom att växa lite till, och det var många som växte.
Många av eleverna hamnade sedan på det estetiska gymnasieprogrammet. Om jag minns rätt var det Alexander x 2, Mikael, Hanna, Malin, Merine och Elin. Där visade dom, att vi hade en fin musiktradition vid Fröviskolan. (Detta utspelade sig på den tiden då det fanns en kommunal musikskola i Högsby kommun.)
När jag nu, nästan fem år senare, ser om ”Hot Stuff” kan jag inte annat än bedöma den som en av de tre bästa musikalerna jag varit med att bidra till. Handlingen var som sagt tunn men rolig, men den musikaliska mångfalden var imponerande, liksom topparna. Större bredd skapar en högre topp, har jag hört någon gång, och detta gällde definitivt för nittioettorna och ”Hot Stuff”.
Många utmärkta skådespelarprestationer höjde också föreställningen, och jag nämner då bara Ronette Svensson, Alexandra Steise och Tim Karlsson bland många bra skådespelare.
Några av birollerna fastnar också i minnet, främst då de tre poliserna Martin Hansson, Erik Karlsson och Alexander Hård.
Som alltid gäller, att musikalerna är ett lagarbete, även om både textilslöjden och bilden har haft värre uppgifter att lösa. I vår enhet fanns bl.a. Ann Persson, Ulf-Göran Görner och Torleif Persson, som alla behövdes för att göra en bra musikal.
Som tidigare beklagar jag den usla bildkvalitén, men DVD:n är inte av högsta klass trots att det var Göran själv som stod bakom kameran.
I övrigt får bildtexterna svara för informationen.
Härnäst presenterar jag ”Sommarplågan 2008”, som kom att bli min sista musikal.
Det ska inte dröja drygt två månader, som det gjorde mellan ”LOL” och ”Hot Stuff”!
