Dagens fniss!

I och för sig känner jag till en sextonåring, som snodde sin mors bilnycklar och begav sig ut på riksvägarna, men det här är något strå vassare.

Mammans kommentar sjuder av humor:

- Han har aldrig kört bil tidigare.

Var fick hon den kommentaren ifrån?

50 år i år.

Jag minns alla klasser, som jag har varit klassföreståndare för, och jag minns dom alla på olika sätt och av olika skäl.

Årgång -62 var en samling elever, som var både roliga och oroliga. Ovanligt många av dom bor kvar i Högsby, och jag ser dom då och då.

I år fyller dom 50 år allihop, och jag har gratulerat några av dom.

En av dom, Isabelle Wisén, ville att jag skulle vara med på hennes 50-årsfest i tisdags på Kronmunken i Mönsterås, och ta med mig gitarren och sjunga och spela lite.

Det ville jag också.

Det blev en riktigt trevlig tillställning.

Som extra underhållning tog jag med mig pärmen, där jag har sparat allt, som hade med vår resa till Köpenhamn att göra, biljetter, kvitton, tidningsurklipp, klaslistorna med områdesindelningen för pappersinsamlingen, offerterna på returpapper osv.

En del av detta väljer jag, att lägga ut på min blogg.

Bilderna är klassfotot från åk7, hösten 1975, ett reportage gjort av en känd lokalreporter, Per-Ivan Johanssons lastbil med lite överlass och en dansk flagga med alla elevernas autografer. Dessutom Isabelle och jag själv.

Känner du någon av eleverna, så tipsa dom om detta. Här kan dom se, hur dom såg ut då.

Vi kom överens om, att inte berätta alltför många detaljer från resan, och jag har hållt mitt löfte.

Att inte lägga ut bilderna på min blogg var inte aktuellt att lova då…

Ska förnamnet spela någon roll?

I februari 1969 sökte jag och Ina en bostad i Linköping. En annons berättade om en möblerad tvåa på Föreningsgatan 9.

Jag ringde och presenterade mig som Heinz-Günther Strömer, ett i mitt tycke respektabelt namn.

- Den är tyvärr redan uthyrd, svarade mansrösten med ett djupt beklagande tonfall.

Ina hade hört replikerna, och bad att få luren.

- Hej, jag heter Christina Fransson och jag är intresserad av er lägenhet, tyckte Ina, eller något liknande.

Hon fick hyra den, trots att den varit uthyrd några minuter tidigare.

Vi bodde där i tre månader, mars, april och maj 1969.

Hösten 1969 bodde vi på Ryds Allé 17.

Jag lärde mig då, att 23 års vistelse i Sverige och ett felfritt svenskt uttal väger lätt mot ett utländskt klingande förnamn hos en del människor.

Diskriminering? Utlänningsförakt? Fördomar? Främlingsfientlighet?

Finns det verkligen i Sverige? I så fall varför?

Bedöm själv!
(Insändaren finns på sidan 7 i dagens OT)

Ett halvt sekel.

Idag är det exakt 50 år sedan jag och tre andra grännagrabbar bestämde oss för att starta ett band.

Jag och Lennart ”Jocke” Johansson hade övat oss ihop sedan 1957 någon gång, han som Grännas Rock-kung ”Little Lennart” och jag och några till som komp. Vi hade under de följande åren varit med i en skiffelgrupp tillsammans med andra glada grännapojkar, men när vi gjorde lumpen, och jag började vid Göteborgs Universitet hösten 1961 blev det stiltje. Vi kom ifrån varandra och resten.

Andra kom till, Staffan Hermansson kom från Karlskoga och köpte sig en elbas, och Jan Rendahl köpte ett trumset och de bildade The Tornados,  ett twistband, som det hette då.

När det blev lite osämja där frågade Jan och Staffan mig och Lennart om vi skulle spela ihop.

Det skulle vi.

Vi övade varje kväll från den 15 augusti och månaden ut, för den 1 september började jag mitt andra år vid universitetet. Replokalen var dåvarande Gränna bion, och nyfikna grännaungdomar var välkomna att lyssna på oss.

Vi blandade friskt i repertoaren, men låtar som det gick att dansa till hade en viss prioritet.

Vi förmodade att våra kommande spelningar skulle gälla dansmusik, och vår förmodan visade sig vara korrekt..

Vår förste trummis, Jan Rendahl var plåtslagare (!), och hade inga problem med spriten, eftersom han drack den.

Vid en spelning i Folkets Hus i Jönköping blev han lite för full, och vi såg oss tvungna att peta honom. Han begrep varför, och vi blev inte ovänner.

I hans ställe trädde Leif Wristel in, och mellan oss fyra kom det att utvecklas en mycket stark vänskap. Vi hade allra oftast mycket roligt vid våra spelningar och övningstillfällen..

Hur vi lät?

Jag har ett gammalt rullband, inspelat den 2.2.1963, men det vågar jag inte konvertera till CD. Dagens musiker skulle nog ägna sig åt ett behärskat och stillsamt inre fniss, om de fick höra det.

Efter den tidens måttstock höll vi en god standard, men mer detaljerat skryt och skrävel sparar jag till längre fram.

Bild 1 visar oss i replokalen i Gränna. Det kostade oss 5:- per kväll att hyra den.

Bild 2 visar mig vid pianot. Observera frisyren! Det är meningen, att den ska likna Jerry Lee Lewis.

Tack för bilderna, Jocke!

Ännu en musikalisk släkt.

Så var fredagens och lördagens framträdande på Mejeriet slut och färdigavlyssnat. Jag kan bara konstatera, att gammal i det här fallet inte alls är äldst; jag är som alltid högst tvåa, den här gången räknat i vår släkt.

Sonen har förvisso Inas och mina gener, och han är, liksom våra döttrar uppvuxen med musik och sång.

Det märktes.

Den avgörande skillnaden mellan mig och sonen är givetvis åldern. Jag är uppvuxen med 50- och 60-talens musik, han med 80- och 90-talens. Han kan en hel del av ”mina” låtar, medan jag bara kan ett fåtal av hans.

Stå upp och spela utan noter eller texter klarade jag också på 60-talet, men idag tar åldern ut sin rätt.

Jag sitter ner, med ett notställ framför näsan.

Hans teknik är bättre än min, och hans röst också.

Sedan kan jag inte hjälpa, att jag ”hör” överstämman i en massa låtar, exempelvis ”Mrs. Robinson”, och samtidigt tycker att den saknas.

Han hanterar publiken på ett suveränt sätt, även dom gånger han inte kan den efterfrågade låten.

Jag hörde många översvallande lovord under de två kvällarna

Jag var, som sagt, positivt överraskad.

Efternamnet ”Strömer” fick ett lyft i helgen.

Tack för det, Sonen!
Tyvärr uteblev det väntade pressuppbådet.

Ännu en musikalisk släkt.

 Jag spenderade en dryg timme i Fågelfors kyrka för att lyssna på syskonen och kusinerna Närklin, Olofsson och Lundström. Marie-Louise och Andreas Olsson fanns på plats och ackompanjerade.

Att Oliver och Catja är musikaliska och har bra röster visste jag redan. Kusinen och mammorna är som sagt släkt med dom, och det märktes tydligt.

Programmet var rikt och varierat med några klara höjdpunkter, ”I know him so well” och ”Someone new” samt den avslutande ”O happy day”, där Cecilia äntligen drog på för fullt tyckte jag bäst om.

Det rör sig som sagt om en musikalisk släkt med goda röstresurser. Enda nackdelen jag noterar är, att dom alla ligger i samma register, rena sopraner. Det kan dom å andra sidan inte göra något åt…

Så duktiga sångare kunde kanske ha lagt på en stämma till här eller där, eller en bakgrundskör i ”End of the world”, men det ändrar inte min helhetsbild nämnvärt.

En riktigt bra musikkväll!

PS! Jag visste inte att Catja är vänsterhänt!

Tillbaka till Vilda Västern

Niorna har gjort det igen!

Dom har gjort en mycket bra musikal, på gränsen till utmärkt med förutsättningar, som kunde ha varit bättre.

56 elever i årets båda nior, jämfört med 87 för bara fem år sedan gör urvalet till rollerna svårare.

Ewa Engdahls brutala slakt av Musikskolan medför färre skickliga musikanter att välja bland.

Trots detta håller orkestern god klass, med Alexander Olssons hjälp, törs jag gissa, även om Gillis givetvis har dragit sina strån till stacken.

Konstigt nog kände jag inte igen en enda av låtarna, men det gjorde det bara intressantare för mig att följa arrangemangen.

Dom var bra!

Allt var rejält inövat, och jag lade bara märke till en enda felspelning och en kort tvekan vid en sånginsats.

Det rättar dom till inför dom resterande föreställningarna.

Musiken skapar dessutom de rätta stämningarna, vilket bidrar till att höja musikalen lite till.

Liksom 1991 föll den roliga ordleken ”jag började med två tomahawker” platt, eftersom de flesta idag inte vet vad en tomahawk är, men det är inte Max Köhlers fel. Han var bra som Sitting Bull.

Huvudrollsinnehavarna Ida Thunberg som Oakley och Jonathan Nilsson som Butler är värda allt beröm, liksom de många duktiga birollerna, Sebastian Karlsson som Buffalo Bill Oscar Närklin som Hotellägaren samt Adam Holgersson och Irja Lennström.

Scenarbetarna skötte scenbytena snabbt och säkert utan störande skrapljud, och dansarna gjorde habila insatser, som säkert förbättras lite till.

Sist men inte minst vet jag vilken insats lärarna har gjort, särskilt då Ann Persson, som var med och sydde dräkterna till en snarlik musikal 1991, men då hette den inte ”Tillbaka till Vilda Västern” utan ”Annie get your gun”.

Tyvärr hade en översvämning i mellanstadiets källare för några år sedan förstört de gamla kläderna, så det var bara att sy nya.

Jag tar mig nog till sporthallen i kväll igen för att se musikalen en gång till.
PS! Nu har ytterligare en årgång elever vid Fröviskolan ett minne för hela livet.