Exakt 50 år.

För exakt 50 år sedan, den 31 juli 1968, dog min morfar Karl Schneider. Jag kallade honom alltid Opa.

Jag hade vikarierat vid Sävsjö realskola, och fick hjälpa till i en sommarskola där, några veckor efter att vi kommit hem från en lång resa.

Min mor, Ina, Syrran och jag hade varit i Graupen, Prag och flera ställen i Tyskland för att besöka släktingar och bekanta.

Opa återsåg aldrig sina hemtrakter, men filmerna blev framkallade och han fick se bilderna innan han dog.

Den 31 juli hade min mor, Otto, Erika, Rainer och Hansl (morbor, moster och kusiner) åkt till Visingsö. Syrran jobbade på Hafströms Café, Jönköpingsvägen 2.

Oma var ensam hemma på Bergsgatan 13 med Opa när hon hörde smällen i golvet och uppfattade att han var död.

Hon hastade ut på gatan, och hade turen att polismannen Sven-Erik Lindgren kom förbi just då.

Han ringde efter ambulans (Oma undvek telefonen) och såg till att allt sköttes på rätt sätt.

Syrran såg när ambulansen svängde upp på Bergsgatan, gissade rätt och sprang hem.

Det fanns inga mobiltelefoner, så Syrran och Oma fick förtvivlat vänta på att dom andra skulle komma tillbaka från Visingsö.

Sedan väntade dom på det väntade beskedet från Jönköpings lasarett.

Opa var död.

Återstod jag, som fanns i Sävsjö.

Ina hade börjat på Segerstad och hade ingen telefon, så min svärmor Greta kontaktades och hon började sitt detektivarbete med att spåra upp mig.

Hon fick fatt i mig strax efter klockan 22.00.

Jag fanns i en stuga vid Vallsjön och spelade bridge med tre goda vänner.

Där fick jag veta, att Opa var död.

Opa fick ersätta min far, som hade rapporterats saknad luciadagen 1941.

Han spelade cittra och vi satt ofta och sjöng de gamla visorna från Sudetlandet och mycket annat långt in på 50-talet, innan det fanns TV.

Opa fick mig att tycka om musik och sång.

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2013/05/jag-och-musiken-1.html

Han slog mig aldrig, utan hotade med våld. Det räckte.

Han lärde mig schack, kortspel och mycket annat.

Han var extremt envis, förhandlade sällan och hade oftast rätt.

Det är så jag minns Opa.

Han var inte min pappa, men han var min Opa.

Opa var naturligtvis också Syrrans morfar.

Vi och dom.

Jag tycker riktigt illa om sverigedemokraterna, deras värderingar, främlingsfientlighet och politik.

Jag ska förklara varför.

De delar in människor i vi och dom.

Jag vet hur det fungerar.

I Böhmen i dåvarande Österrike och sedan Tjeckoslovakien fanns det sudettyskar och tjecker.

Sudettyskarna var drygt tre miljoner, och tjeckerna drygt 6 miljoner.

De bodde i samma by eller samma stad.

De arbetade ihop i samma fabrik.

De handlade hos samma slaktare, bagare eller köpman.

De gifte sig med varandra.

Min farmor hette Maria Vsesecka som ogift.

Jag är kvartstjeck!

Tjecker bråkade inte mer med sudettyskar än med andra tjecker.

Sudettyskar bråkade inte mer med tjecker än med andra sudettyskar.

När Paul och Franz gick till puben tog dom en öl med Karl och Josef eller med Vaclav, Pavel och Miroslav.

I byar där sudettyskarna var i majoritet var skolan tyskspråkig, och i byar där tjeckerna var i majoritet pratade man tjeckiska i skolan.

Man kunde oftast göra sig förstådd på det andra språket i affärer osv.

Så var det ända tills nazismen växte sig starkare och starkare och till slut tog över Tjeckoslovakien.

Då blev vi sudettyskar vi, och tjeckerna blev dom.

Eftersom det tyska folket enligt Hitler och nazisterna var överlägset alla andra folk, behandlades tjeckerna som lägre stående människor med ett lägre människovärde.

Vad de tyckte om det kan man räkna ut själv.

Men vi vet alla hur det gick för Hitler, och Tyskland.

Vi och dom blev plötsligt dom och vi.

Nu blev vi sudettyskar nerklassade, fick gula armbindlar med ”Nemeth” (tysk).
Många behandlades riktigt illa, misshandlades, torterades och dödades.

Vi fördrevs från det land, där vi sudettyskar hade bott i generationer.

Tjeckernas handlingar är lika oförsvarbara som nazisternas, men jag kan förstå varför man hämnades.

Man vänder pannkakan när den ena sidan är färdigstekt.

Vi och dom blev dom och vi, med allt som det innebar.

Vissa hade otur, andra hade tur.

Jag, min mor, moster, kusin, morfar och mormor hade tur.

Vi kom till Sverige.

Andra drevs norrut.

De hamnade i Sachsen och så småningom DDR.

Andra drevs västerut och hamnade i Bayern och så småningom Förbundsrepubliken Tyskland.

Tre miljoner sudettyskar hamnade i det sönderbombade och sönderslagna Tyskland.

Det är lätt att skylla detta på en enda galning med en vidrig ideologi, men kom ihåg att han lyckades få med sig andra!
Många andra.

De missnöjda, de arbetslösa, de rädda, de frustrerade, de ängsliga, de som inte var bra på annat än att vara tyskar.

Det gällde att få med sig tillräckligt många.

Resten är mer än välbekant.

Här i Sverige får Jimmie med sig de missnöjda, de arbetslösa, de rädda, de frustrerade, de ängsliga och de som inte är bra på annat än att vara svenskar.

Faran är, att han får med sig fler och fler, och till sist för många.

När sverigedemokraterna delar upp människor i vi och dom blir jag rädd.

Riktigt rädd.

Deras åsikter och tankar normaliseras.

Det blir bra att vara emot främlingar.

Det är rätt att kalla invandrare parasiter, apor, terrorister osv.

Man räddar Sverige genom att tända på asylboenden, och det var bra gjort.

Hatet mot ”dom” är helt OK och blir bara grövre och värre.

Ibland tänker jag, att jag har tur som är så pass gammal att jag kanske hinner avlida före nästa katastrof.

Jag tänker inte rösta på sverigedemokraterna den 9 september.

Du kan också låta bli.

Det blir bäst så för Sverige och alla som bor här.

Vi som bor i Sverige!

Grattis, Jocke!

Jag har gjort musik ihop med många personer.

Jag kan bara göra en mycket grov uppskattning.

Det torde röra sig om många hundra, kanske 300 – 400, kanske fler, kanske färre, jag har inte en aning.

Däremot vet jag vem jag har gjort mest musik ihop med av alla människor på Planeten.

Lennart ”Jocke” Johansson.

Vi började hemma hos honom, sedan som skiffelgrupp och så småningom The Fox Hunters.

Vi delade framgångar och motgångar.

Vi var oftast sams, med något undantag.

Vi är fortfarande goda vänner.

Grattis på din födelsedag, Jocke!

Du vet ju att jag är åtta dagar äldre än du.

(Jocke står längst till höger på bilden.)

52.

52 är inte bara antalet kort i leken.

52 är åren som Ina och jag har hållit ihop.

Den som vill ha någon mer detalj kan länka till

http://h-gstromersblogg.blogspot.com/2011/06/summer-of-66.html

En utmärkelse.

 Totalt överraskad, djupt hedrad, rejält smickrad, lite omtumlad och något rörd mottog jag denna utmärkelse idag, Högsbydagen 2018.

Gabbens snygga fint att låta mig ingå i juryn för kortegen gjorde att jag fanns på plats.

Ja, jag tänker fortsätta berätta för dom som vill lyssna.

Jag ger gärna en repris på Misteln två måndagar i november när det inte är kommunfullmäktige.

Då är det också sämre grillväder än en varm och solig måndag i maj.

Den långa applåden och de många personliga gratulationerna värmde.

Den vackra ljuslyktan får sin plats här på Ringvägen 3A.

Den icke identifierade kryddväxten får växa på balkongen.

- Det här törs jag inte lägga ut på min blogg, sa jag till Gunilla. Det kommer att uppfattas som skryt.

- Jodå, gör det! Det är inte skryt. Det är ett faktum, ungefär som att det är lördag idag, blev svaret.

Nu ligger det ute.

Jag är uppfylld av glädje, stolthet, lycka och tacksamhet.

Tack, Gunilla!

Lika aktuell idag.

Jag publicerar ett inlägg, några år gammalt, men högst  aktuellt.

Han VET vad han snackar om, i motsats till Jimmie Åkesson, som kallar vår regering för "katastrof".

Vad var då Tsunamin? Estonia? Åkesson tar i lite för hårt ibland.

Det gör INTE Emmerich Roth.

Vi verkar inte se vad som håller på att ske

Publicerad 2 nov 2016 kl 06.00

Nu har vi två år på oss. Vi som avskyr den ideologi Sverigedemokraterna står för, och vi är en mycket stor majoritet, måste under de kommande två åren använda alla de demokratiska medel som står oss till buds för att motverka deras framgångar. Vi måste se till att SD aldrig får en chans att normaliseras. Ingen får tro att det är ett parti som alla andra.

Med facit i hand hade vi kunnat stoppa nazismen på 30-talet om människor bara hade reagerat och protesterat i tid. Nu är hög tid att reagera och protestera, ty om SD kan fortsätta växa som de har gjort har vi en livsfarlig utveckling i vårt land, och när jag skriver livsfarlig menar jag det bokstavligen.

Tro mig, jag har redan upplevt det här en gång för drygt 70 år sedan. Det är endast med kunskap om det förgångna som vi kan möta framtiden med öppna ögon och ha en chans förhindra att historien upprepar sig.

 

Emerich Roth

 Förintelseöverlevare

Stiftare till Fonden mot våld för medmänsklighet
i samarbete med Petter Jenner gymnasielärare

Tillbaka till 80-talet.

Jag har varit på genrepet av årets musikal ”Tillbaka till 80-talet” i sporthallen.

Det mesta satt, men några detaljer kommenterar jag.

Texten ska sitta. Man kommer inte av sig. Det har inte hänt sedan Andreas Lengyel glömde några texter i ”Annie get you gun” 1991.

Det var många och långa scenbyten, även om scenarbetarna var snabba, duktiga och arbetade tyst.

Något att tänka på till kommande musikaler.

Handlingen med två rivaliserande gäng hade vi redan 1990 med ”West side story”. Ja, jag minns Johan Bjurelid. Det var grunden i handlingen, och det fungerade i år också.

Jag värdesatte några inslag med humor.

Att få ihop allt med hälften så många elever som gick i nian när musikalerna började är starkt.

Att vi inte har haft en fungerande kommunal musikskola på många år märks. Andreas får jobba för framtiden, men orkestern gjorde sitt, och Andreas har fått den att låta. Andreas fick ta basen själv. Det är ett minus.

Elever har spelat elbas i alla år utom de tre första.

Albin Sandholm trummade bra, men ska vara försiktigare med virveltrumman. Virveltrummor hörs!

Pianisten och gitarrerna skötte sig.

Ljudet får se upp med rundgång och se till att sången alltid går fram.

Jag uppskattade tempoväxlingen i ”You’re the one that I want”. Snyggt!

”Då står pojkarna på rad” satt riktigt bra. Musik och sång var överens. Snyggt!

Varför några ljusspiraler skulle störa under föreställningen begriper jag inte. Varför??

Andreas imponerade med gitarrspelet i ”Hopelessly devoted". Starkt!

Musiken i slutet var väl vald och satt bra, även om tonarten i ”Summer of ’69” var aningen låg.

Avtackningen ska vara en karamell man suger på länge. Hon som presenterade hade alltför bråttom.

Ta det lugnt!

Låt alla gå fram sakta till scenrampen! Låt dom stå där ett tag och få välförtjänta applåder. Låt dom buga sig sakta och djupt när dom tackar för applåderna! Låt presentationen ta sin tid!

Man minns när man får välförtjänta applåder.

Sammanfattning:

Niorna har tagit väl hand om musikaltraditionen, och det har dom all heder av.

Känn stolthet och glädje!

Lärarna har bidragit i vanlig ordning. Rektor kan kanske kompensera dom med något, varför inte lite extra sommarlov?

Några som läser detta kommer att tycka att jag är kritisk och gnäller på niorna.

Ja, jag är kritisk, men min kritik är välment och avsedd att förbättra.

Och jag vet om att det är nior och inte proffs som gör Fröviskolans musikal.

Det har jag vetat länge.

Högsby Sparbank gör en bra insats när man frikostigt sponsrar niornas musikalresa.

Fortsätt med det!

Avslutningsvis:

Det är 10 år sedan jag pensionerades, och jag känner inte igen eleverna varken till namn eller utseende. Program såg jag inte, så individuella omdömen uteblir.