Jag och musiken 1.

Jag har haft turen, lyckan och förmånen att få växa upp med sång och musik.

När vi lämnade Sudetlandet 1945 tog min morfar med sig sin cittra. Det var hans käraste ägodel, så den lämnade han inte kvar åt tjeckerna!

Han hade köpt den efter Första Världskriget. Den tidigare ägaren hade  blivit av med en arm i kriget, och sålde cittran för ett vänskapspris.

Morfar var mycket duktig och han spelade och vi sjöng ofta på kvällarna långt in på 50-talet. Många av dom gamla visorna kommer jag fortfarande ihåg.

Jag var väl drygt 6 år när min morfar tyckte att jag skulle börja spela cittra.

Det tyckte jag också.

Spela cittra var roligt i början och jag lärde mig en hel del. Jag blev hyfsat duktig, men efter några år tröttnade jag och ville sluta.

Min morfar var en envis man och tyckte att jag skulle fortsätta, men jag var också envis och hade bestämt mig.

- Du kommer att ångra dig, sa han. Ja, han sa ”das wirst du bereuen”. Han fick naturligtvis rätt.

Cittrans kompsträngar var stämda som kvintcirkeln, och jag kan än idag sjunga ramsan Eb, Bb, F, C, G, D, A, E, H, Fiss, Ciss, Giss.

På det sättet lärde jag mig harmonilärans grunder redan vid 7 års ålder, och det har jag haft stor glädje av senare. Jag hörde, när jag skulle byta harmoni, och till vilken, även om jag inte hade hört melodin innan.

Av rent trots tog jag tag i min mors gitarr, en s.k. jesusknäppare, som hade tillhört en frälsningssoldat. Min mor visade mig ackorden D, A, E och G.

Det var i alla fall en början.