söndag 29 december 2013

Ännu en minnesvärd DVD.

Alla ni, som missade spelningen med ”Sista Packet” och ”Gamla Packet” på Mejeriet Annandag jul får skylla er själva.
Att en liten kommun som Högsby kunde och kan få fram sådana förmågor är riktigt starkt.
Nu har jag ett minne för livet i form av den här DVD:n.
Dom andra åtta får den inom kort.
När vi i ”Gamla Packet” träffas igen för att göra musik?
Det vet jag inte, men ni, mina läsare, får veta det, när det är klart.
Det kan dröja.

”Sista Packet” övar förhoppningsvis redan nästa vecka.

Rekordskörd igen.

Vi har plockat fler trattkantareller vid andra tidpunkter på året, men aldrig så här många i mellandagarna.

Trattkantarellsåsen gör sig nog bra till pannbiffarna…

fredag 27 december 2013

Obeskrivligt.

Det är inte lätt att sammanfatta Annandagen på Mejeriet, för om jag skriver ”obeskrivligt”, så kan jag ju inte beskriva det.
Det är nästan tre år sedan vi samlades på Värdshuset på Påskdagen.
Mina omdömen om musikerna är desamma nu som då.
Marcus, David, Andreas och Michael är exakt hälften så gamla som jag, Lengyel är något äldre, Sanglén och Kalle något yngre, och Christoffer fortfarande junior, men musiken känner inga gränser.
Det är alltid lika roligt att träffa det gamla packet, och se, hur allt det gamla finns där och bara sitter.
Två timmars repetition räckte.
När vi träffas för att göra musik härnäst vet ingen av oss idag.
Jag ägnar mig åt att minnas gårdagskvällen.
Daniel, Viktor, Anton och Hugo i ”Sista packet” gjorde en bra spelning. Tyvärr är det fortfarande bara Hugo, som törs sjunga (OK, Anton sjöng lite), och det bekymrar mig lite. De kommer inte att utvecklas mycket mer, om jag ska vara med och sjunga.
Det får dom ändra på.
Deras självförtroende måste ha höjts en bra bit efter gårdagens framträdande.
”Sista Packet” är 22 år yngre än det gamla, och om jag ska uppträda med dom om 22 år är jag 94…
Det verkar inte särskilt troligt.

PS! En uppskattande publik höjer alltid oss musikanter en liten bit.

torsdag 19 december 2013

Årets juladans.

Årets juladans var nog min näst sista. 2014 finns Viktor och Hugo kvar, och en kompare hittar nog Gillis, men 2015 är det öken.
Blåsare på högstadiet har det inte funnits sedan Ewa Engdahl & Co tog kål på den Kommunala Musikskolan.
Lennart Pettersson, Åke ”Blås” Nilsson och jag själv kan lägga av med ålderns rätt.
Leta nya småknottar i fyran eller femman är inte intressant längre, när jag märker vad dom här grabbarna har lärt sig, men riktigt säker kan jag inte vara..
Att göra musik tillsammans med dom här fyra är riktigt roligt.
Tyvärr tyckte inte min hals, att det var så roligt.

Vi hörs på Mejeriet kl 19.00 Annandag Jul, jag och Strömers sista pack.
Ett äldre Pack spelar kl. 20.00.
Dom är inte heller dåliga…


Jag och musiken 47.

Jag törs skryta och skrävla så här strax före jul:
Med stolthet och glädje konstaterar jag, att The Fox Hunters från Gränna finns med bland de 100 bästa svenska banden under 60-talet.
Du kanske tycker, att topp 100 är väl inget att skryta med, men det fanns tusentals band på 60-talet, och jag tror att det är omöjligt att få fram någon statistik idag.
Framsidan visar en grimaserande Sven Hedlund i Hep Stars. Jag tyckte inte om Hep Stars, men Syrran var mycket förtjust i Svenne, så förtjust att hon försökte få med sig Svennes kavaj hem, när vi spelade i Vaggeryds Folkets Park, och Hep Stars hade scenshowen.

Detta är sedan länge preskriberat, och förresten var Syrran inte straffmyndig då, men episoden finns i både mitt och Syrrans minne.

måndag 21 oktober 2013

Jag och musiken 46.

Du trogne läsare, som har följt ”Jag och musiken” från början till nu, ska veta att jag är framme vid slutet.
Det blev betydligt fler inslag än jag trodde att det skulle bli, när jag började.
Mitt liv tillsammans med musiken har varit långt och rikt på upplevelser och  fyllt av glädje.
Du kanske tycker, att jag kunde ha hoppat över något, och utelämnat ett och annat.
Det har jag gjort.
Jag har hoppat över mycket, och utelämnat ännu mer.
Jag kunde ha beskrivit episoden när The Fox Hunters var på väg att splittras efter ett praktfullt bråk vid Hamncaféet i Gränna, men det blev betydelselöst, eftersom vår vänskap och vårt intresse för musiken var tillräckligt starka för att klara av den incidenten.
Jag hade kunnat redogöra för en spelning i Hjo, där publiken bestod av åtta (8!!) personer. Sven-Ingvars spelade nämligen samtidigt i Karlsborg, tre mil längre norröver, och vi drog det kortare strået i den konkurrensen.
Eller när Jocke fick en ”grillad special” (= korv med bröd och mos) mitt i nyllet, jag tror att det också var i Hjo.
Eller att vi glömde Staffan hemma i Gränna en gång när vi skulle spela på Pigalle i Nässjö. Vi åkte i två bilar, och vi trodde i båda bilarna, att han var med i den andra. Vår chaufför Wallis hade nog ett snitt på 140 km/h de sju milen till Gränna och tillbaka till Nässjö, när han hämtade en något nervös Staffan. (Det fanns inga mobiler).
Jag hade kunnat berätta om en härlig spelning på Åsavallen i Gränna, där regnet öste ner hela kvällen, och all publik hade samlats under taket på dansbanan (När vi spelade ”Hello Josephine” gungade hela dansbanan!)
Eller spelningen Valborgsmässoafton 1963, då temperaturen var c:a 5o plus. Jag har glömt, hur många strängar Jocke slog av i den kylan.
Eller när jag hade satt på släpkärran slarvigt (glömt att fälla ner spärren över kulan på dragkroken!) efter en spelning på Pigalle och jag tappade kärran i Huskvarna 3 mil senare (!), tack och lov bara i 20-25 km/h. Allt klarade sig.
Alla episoder med unga damer inblandade har jag utelämnat, eftersom de inte på något sätt har haft med musiken att göra, men de fanns.
Att The Fox Hunters aldrig spelade i Elitserien har jag kommenterat några gånger. Nu i efterhand och med facit i handen tror jag inte, att vi ville dit.
Vi var nöjda med att spela på vår nivå, och göra bra spelningar för vår publik.
Förresten hade vi med vår bristfälliga teknik inte klarat att spela i Elitserien.
Vi hade inte platsat där.
Jag har fått många vänner tack vare musiken, och såvitt jag vet inte en enda fiende.
Det är jag glad över och tacksam för.
Jag klarar fortfarande av många ackord på gitarren, även om jag inte grejar alla barréackord på grund av distorsion i mitt vänstra pekfinger.
Jag fuskar lite, men det märker bara dom mest musikaliska.
Jag hittar oftast de rätta tangenterna, trots att jag inte kan spela piano.
Jag kan fortfarande sjunga, lägga på en stämma och komma ihåg texter, även om jag använder mina ”nötter” som ett stöd för minnet.
Jag märker själv, att jag ingalunda blir bättre av att öva, men att öva hindrar mig i vart fall från att bli ännu lite sämre.
I min barn- och ungdom var jag avundsjuk på dom som kunde jonglera med en fotboll, och klara fler än fyra tillslag. (Det kunde inte jag).
Jag är numera inte avundsjuk på dom.
Jag klarar av att hålla i gitarren, spela och sjunga min musik.
Det tänker jag fortsätta med.
Musik måste vara roligt, och jag tycker fortfarande, att det är roligt.
Vi kanske hörs någon gång.
I bästa fall spelar jag något du tycker om.
Huvudsaken är, att vi hjälps åt att hålla igång musiken.
Jag sänder tacksamma tankar till alla som jag har fått göra musik tillsammans med under alla dessa år, men mest mina vänner i The Fox Hunters.

PS! Det kan hända, att jag presenterar inslag, som handlar om mig och musik på min blogg även i framtiden. DS!

lördag 19 oktober 2013

Jag och musiken 45.

Jag ville inte vara ensam med musiken, så jag såg mig om efter ett nytt ”Pack”. Jag visste att det finns en yngre Lundström än Oliver och Catja, som hade varit med i Elvisprojektet och körat. Han heter Hugo, och påstods vara en intresserad trummis, men det behövdes fler unga talanger.
Då fick av en slump se en bild i OT. Det var Ove Sundin tillsammans med en liten knott i femman som kunde spela ”Apache”. (Samme Ove Sundin sparkades brutalt ut från den kommunala musikskolan och Högsby kommun av Ewa Engdahl och den borgerliga exekutionsplutonen)
Hans namn var Daniel Hägglund, och det efternamnet kände jag mycket väl till. Jag tänkte så här:
Kan han spela ”Apache”, så kan han bli en bra sologitarrist.
Det behövdes en basist och en kompare också, och det hjälpte Gillis mig med (tack Gillis, för all hjälp jag har fått av dig genom alla dessa år!). Han rekommenderade Viktor Bloom som basist och Anton Almqvist som gitarrist.
Vi samlades då och då, gjorde lite musik med lätta låtar, och det gick bättre och bättre.
Tyvärr var det bara Hugo som tyckte det var roligt att sjunga. Han är ju en Lundström.
Jag letade efter ungdomar, som ville sjunga, men det nappade dåligt. Min gamla musik passade inte, Warcraft var roligare, dom sjöng annat osv.
Vi hade också en pianist, som slutade.
Jag fick ta klaviaturen och sjunga.
Det är roligt att sjunga och spela, men det är ännu roligare, när ungdomarna kan stå på egna ben och göra sin musik helt utan mig.
Det blev ett nytt ”Pack” till sist, och i månadsskiftet mars-april i år spelade vi på Misteln, för konstföreningen i Församlingshemmet samt på Lions månadsmöte den 2 april. Det var tre bra spelningar, och den sista hos Lions gjorde vi riktigt bra.
När ett av banden inte kunde spela på fredagskvällen före högsbydagen hoppade ”Strömers sista pack” in som ersättare. Tiden var knapp, och vi fick skära hårt i vårt inövade och planerade program, men vi gjorde ännu en kanonspelning. När jag räknade in fel på ”Rock'n roll music” kom alla fyra in rätt ändå, så ingen i publiken torde ha märkt något. Sådant kallas att vara musikalisk och ha känsla för musik!
Namnet ”Strömers sista pack” kan ge en antydan om, att jag nog inte letar nya unga förmågor om ett, två eller tre år, när detta ”Sista pack” splittras, för det kommer att splittras.
Innan dess får vi ha så roligt vi kan, och pojkarna får fortsätta lära sig och utvecklas.
Jag själv utvecklas inte längre.
Jag avvecklas.

onsdag 16 oktober 2013

Jag och musiken 44.

Elvisprojektet tog slut den 5 april 2012. Vi hittade inget övningstillfälle, då alla elva kunde vara med.
Jag och Andreas var överens om att inte ställa oss utanför Högsby Sparbank utan att ha repeterat. Vi ville inte förstöra Elvisprojektets goda rykte med en halvtaskig spelning.
Fröviskolans musikaler spelades upp med mig i publiken.
Jag hade ingen att göra musik med.
OK, det fanns några lovande pojkar på mellanstadiet, men de behövde mer tid och mycket övning.
Det fanns bara en utväg, nämligen att göra musiken ensam.
Jag lekte trubadur en kväll på Ceema. Publiken var fåtalig och hade inte samma favoritlåtar som jag, men jag gav inte upp.
Jag spelade vid Gösjöns camping 2011 och 2012. Några gånger hade jag nöjet att spela där tillsammans med Oskar Sjöberg, som jag var klassföreståndare för under hans tre år på högstadiet.

Han har en bra sångröst, och kan sin gitarr.
Som extra plus tycker han om 60-talsmusik, särskilt The Beatles.
Det var riktigt roligt, men tyvärr var vädret emot oss de flesta gångerna.
Det blev en spelning vid Gösjön i somras också med bra väder och en hel svärm myggor och trevlig publik.
Den 20 juni 2012 fick jag titeln ”Gästtrubadur” vid Välenbadets Camping.
Inför det framträdandet övade jag flitigt, och jag gjorde följaktligen en bra spelning där.
Jag har också gjort min musik på Mejeriet.
Hösten 2011 blev jag tillfrågad om ett ”Melodikryss” av tre unga damer på gymnasieskolan.
Jag lät mig övertalas mycket hastigt, gjorde två ”Melodikryss” och framförde dom i Församlingshemmet.
Ett av dom har jag också presenterat för Högsby PRO.
Efter att aldrig har varit den bäste eller skickligaste när jag har gjort musik tillsammans med andra genom åren, blev jag plötsligt bäst!
Jag hade ju bara mig själv att konkurrera med.
Visst är musiken (nästan) alltid rolig, men att göra den tillsammans med andra höjer den rejält, även om man har en eller två eller flera i gänget, som är bättre än man själv.

fredag 11 oktober 2013

Jag och musiken 43.

Det är självklart, att alla musikalerna, som jag medverkat i och till, ihop med Fröviskolans avgångsklasser, ska vara med i ”Jag och musiken”, men de finns redan på min blogg. Utgå i så fall från
och fortsätt framåt i tiden.
Samma sak gäller för ”Elvisprojektet”. Hela historien om det finns också på min blogg.
Elvisprojektet är det musikaliskt sett bästa jag har medverkat i. Där fanns inte en svag punkt (möjligen jag själv), och många riktigt skickliga musiker, och då menar jag riktigt skickliga.
En årlig återkommande tillställning där jag gärna är med och spelar är ”Juladansen” i sporthallen på höstterminens sista dag.
Jag vet inte hur det hela började, men troligen var dåvarande idrottsläraren Roger Petersson en av initiativtagarna.
Många duktiga elever har varit med på scenen efter bara några få repetitionstillfällen. Det har hänt, att f.d. elever har tagit ledigt från sin gymnasieskola för att kunna vara med och spela på ”Juladansen”. Några har ringt och anmält sitt intresse, och de har självklart varit välkomna.
Det har varit tacksamt att ha med Åke ”Blås” Nilsson och Anders Johansson vid många tillfällen, liksom den från kommunala musikskolan så brutalt sparkade Ove Sundin.
Jag tycker att ”Juladansen” är en härlig tradition, och jag är gärna med både i år och nästa år om jag blir tillfrågad, eftersom jag vet hur bra kompet är.
Vad som händer 2015 törs jag inte spå om idag.


torsdag 3 oktober 2013

Jag och musiken 42.

När åttioåttorna började högstadiet var jag sugen på att få med mig elever till ett nytt ”Pack”. Jag visste, att det fanns en mycket lovande basist, Oscar Kratz. Han hade spelat bas med den äran i musikalen ”Hyran” och det fanns en given trummis också: Kim Svensson.
Jag frågade runt lite försiktigt.
Jodå.
Sandra Karlsson från Fågelfors spelade piano och sjöng bra. Hon var gärna med.
Patricia Olsson, Charlotte Neumann, Hannes Ewerth och Henrik Åborn från Berga sjöng bra och var intresserade.
Anton Johansson och Viktor Axelsson ville lära sig spela gitarr, och dom lärde sig snabbt.
Vi repeterade och spelade på ett föräldramöte någon gång i november i sjuan. Viktor kunde ”Apache” felfritt och Patricia Olsson glänste i ”Eternal flame”, där några flickor körade rent och fint.
Det såg lovande ut inför musikalen i nian.
Vid höstterminens slut framförde eleverna några låtar på scenen i sporthallen, och det lät bra.
Det såg ännu mer lovande ut inför musikalen i nian.
Tyvärr sprack ballongen.
Musik liksom idrott måste vara roligt, och då menas inte bara att stå på scenen eller spela matcher.
Man måste tycka att det är kul att öva och träna.
Jag minns det mycket tydligt, när vi övade ”One way ticket” med Charlotte Neumann och en av musikanterna inte tyckte att det var roligt längre.
Det enda som fanns att göra var att bita i det sura äpplet, men å andra sidan har jag bitit i surare äpplen, och åttioåttorna gjorde en riktigt bra musikal när dom gick ut nian, nämligen ”Summer of ’69”.
När nittioettorna började högstadiet tyckte jag att nu borde det väl äntligen lyckas med ett ”Pack” igen. Någon gång under vårterminen i sjuan samlade jag några intresserade pojkar, Josef Bom Semaan, Alexander Johansson, Alexander Olsson, Mikael Karlsson (numera Wessel) och John Persson.
Jodå, musik var roligt.
Dom provade på ”Heartbreak hotel”, ”Twist and shout”, ”All shook up” och några till.
Det gick bra, över förväntan, men det blev ingen nytt ”Strömers Pack”.
Dom ville klara sig utan mig, och det gjorde dom också – med den äran.
Det äpplet var inte särskilt surt att bita i, men det tog emot lite, när jag kände att jag inte behövdes.
Det tog inte alls emot längre, när vi gjorde musikalen ”Hot stuff”.
Jag tror inte, att vi någonsin har haft en bättre orkester i en musikal, och då jämför jag med ”Grease” och ”Memories” där mycket skickliga ungdomar gjorde bra musik.
Dom skötte det som sagt själva.
I efterhand kan jag bara konstatera, att det nog var bäst som det skedde.

Jag längtade fortfarande efter ett nytt ”Pack”.

måndag 30 september 2013

Jag och musiken 41.

1983 satt jag med i Högsby IK:s styrelse, och samma år firades HIK:s 75-årsjubileum. Jag fick uppdraget att ordna med musikunderhållning på jubileumsfesten.
Fröviskolans matsal var hyrd för ändamålet, och en orkester bokad för dansmusiken.
Det gällde bara några låtar, kanske 15-20 minuter.
Jag fick veta, att Benny Bergeskans var en duktig basist och sångare (Jag visste inte då, att det inte finns omusikaliska Bergeskansar), samt att Karl-Johan Svensson, Kalle Stins, var duktig på gitarr.
Jag fick med mig Fredrik Jejdling på trummor och Patrik på tenorsax och satte mig bakom pianot.
Vi övade några gånger nere i dåvarande musikskolans utrymme i källaren i mellanstadiebyggnaden, och det lät bättre än jag hade förväntat mig. Benny var bra på ”Don’t be cruel”  och Blue suede shoes”, och jag själv tog ”Whole lotta shaking going on”.
Det såg mycket lovande ut, men det blev ett beklagligt framträdande.
Gitarristen i dansorkestern, vars namn är borta ur minnet, hade känt igen mig från min tid i The Fox Hunters, och skrädde inte orden om hur han hade lyssnat på oss och dansat till vår musik på 60-talet när dom lämnade plats åt oss.
Förväntningarna var uppskruvade, men fallet blev platt.
Benny och Kalle hade inmundigat sitt förråd av måltidsdrycker redan före maten, och de var definitivt inte i form för att göra musik.
De hade inte spelat på Mölna loge på 60-talet.
där jag hade lärt mig hur riklig alkoholkonsumtion påverkar den musikaliska förmågan.
Fiaskot var ett faktum, men ”lyckligtvis” hade även en stor del av gästerna förtärt alkohol, så vi fick några snälla ord efteråt.
Det var vi inte förtjänta av.
Jag höll god min, men skämdes!
Fem år senare var det 80-årsjubileum, och då fanns jag på scenen i sporthallen tillsammans med Patrik, Mattias Lenhoff och Fredrik Jejdling från det f.d. pojklaget.
Jag hade satt en bra text till ”Apans sång” ur Djungelboken (År 1908, då bildades vårt lag... ”SJ SJ gamle vän” (Högsby IK, gamle vän, jubileum nu igen…)och någon låt till.
Den gången var vi värda applåderna och berömmet.
1998 var det 90-årsjubileum, och jag fick med mig Kalle Berggren, Michael Bergeskans och Markus Fredriksson till Stabygården. Som alla förstår var det en förstklassig kompgrupp. Jag behövda bara stå med min gitarr och flyta med.
 Samma ”Apans sång” och några till mottogs med förtjusning av publiken.
2008 var det 100-årsjubileum på Bruksgården i Fågelfors, och åter fick jag nöjet att svara för musiken, denna gång tillsammans med Kalle Berggren, Michael Nilsson och Mikael Karlsson (numera Wessel).
Än en gång hade jag en förnämlig kompgrupp, och återigen var Kalle Berggren med på trummor. Tack alla ni som ville vara med och kompa mig genom åren, men mitt största tack till Kalle!
Jag inledde med att förklara för publiken, att jag tyckte om att göra musik tillsammans med jämnåriga. Jag var 67, och det var dom också. (25+22+20).
Vi fick spela ”Ola med svarta bältet” (mel. Rudolf med röda mulen) två gånger, eftersom denna drift med en pajas på skatteverket i Oskarshamn väckte så stor förtjusning hos den talrika publiken att dom begärde en repris.
Jag vet inte om jag är i livet vid nästa HIK-jubileum eller om jag klarar av att spela gitarr och sjunga. Jag har inte heller någon aning om det finns musikanter, som kan kompa mig då.

I så fall återkommer jag.

fredag 27 september 2013

Jag och musiken 40.

I april 1995 skulle kommunala musikskolan ha sin uppspelning i sporthallen. Ungarna fick då tillfälle att visa sina färdigheter för egna och andras föräldrar, släktingar och vänner.
Jag fick en fråga av Gillis
- Kan du inte lära Markus och några till två lätta elvislåtar?
Jag kunde.
Markus Fredriksson spelade gitarr, Peter Kvillegård elbas, Richard Nilsson klaviatur och Mikael Svegmo skötte trummorna. Någon mer kan ha varit med, men det har jag i så fall glömt.
Markus sjöng ”Heartbreak Hotel” och ”All shook up”.
Sporthallen fylldes av välförtjänta applåder.
Sedan hände inte så mycket förrän till hösten.
Mikael Svegmo ville inte spela trummor längre, men en viss Kalle Berggren hade börjat högstadiet.
Han är en naturbegåvning som  trummis, allmänmusikalisk som han är.
Han var inte särskilt svår att övertala att ta över trummorna.
Tre elever från Fagerhult hade valt Fröviskolan framför Åseda det året, och en av dom var Bill Front. Han var genom målbrottet, och värvades omedelbart som sångare.
Sörens tvillingar, Mats och Emil Johansson gick i femman, och dom platsade tveklöst som saxofonister.
I början hade vi två kompgitarrister som turades om, Anders Össmar och Jonatan Chauca, men Anders tröttnade och slutade.
Namnet blev en upprepning: Strömers Pack.
Vi hade gott om spelningar; Långemålaparken, Tegelbruket några gånger, och vid ett tillfälle åkte vi ända till Olofström där vi gjorde en kanonspelning, dock med gles publik.
Många av musikerna i detta ”Strömers pack” gjorde fina insatser i 90-talets musikaler; ”Flower Power”, ”Odysseus äventyr”, m.fl.
Jag har rikligt med glada och trevliga minnen från tiden tillsammans med dessa ungdomar, och jag har gjort musik med flera av dom senare, oftast med Kalle Berggren.
Flera av dom har fortsatt att göra musik, och bäst har det väl gått för Bill Front i ”Frontback”.
Som alla vet kan detta ”Pack” inte göra en revivalspelning, då Markus inte längre finns bland oss.


tisdag 24 september 2013

Jag och musiken 39.

Höstterminen 1990 började tre musikaliskt begåvade pojkar högstadiet. Det var Marcus Högqvist, Michael Bergeskans och Andreas Johansson (numera Askebring).
Att Marcus hade musikaliskt påbrå efter sin far Christer visste jag, och han hade kompat på ”Tema Dans” i mars samma år. Dom andra två var lite av oskrivna blad för min del. (Att det inte finns några omusikaliska Bergeskansar visste jag inte då)
Exakt hur det hela började minns jag inte, men jag vet att både dom och jag hade en håltimme andra timmen på måndagarna samtidigt som musiksalen var tom.
Jag lärde Michael några treklanger på elbasen, och Marcus visade Andreas gitarrackord. Sedan spelade vi enkla låtar, av vilka jag säkert minns Fats Dominos ”Blueberry hill”.
Vi behövde en trummis, och Ulf Petersson i nian värvades. Han hade varit med i ”Cats” och ”West Side Story” och jag visste att han var en driven trummis.
Till Little Richards och en del andra låtar behövdes blås, så vi värvade Andreas Svensson på tenorsax. Andreas Pettersson hade slutat nian, men Lars Jonsson plockades in som andrasax.
Jag skötte klaviaturen, men den tog Andréas Lengyel snart över. Samtliga utom Askebring var med i storbandet, så det var nog den vägen som Lengyel hade nosat reda på att vi gjorde musik.
Namnet blev ”Strömers Pack”, en halvdålig efterhärmning av ”Perssons Pack.”.
David Fredriksson kom med som sångare, och han sjöng dom råare låtarna mycket bra, särskilt Bruce Springsteens ”Cadillac Ranch”.
Det var ett riktigt duktigt gäng, och vi hade gott om spelningar.
En tydlig minnesbild är, att vi spelade på en kommunfest i sporthallen, och stod utanför bakdörren och trimmade stämmorna till ”Twist and shout”.
Min överraskning var total, när T-tröjor med texten ”Strömers Pack” delades ut till oss alla på scenen i sporthallen mitt i spelningen.
Vi hade spelningar på Bruksgården i Fågelfors, i Fågelforsparken, i Blomstermåla Folkets Hus och  Folkets Park och på många andra ställen.
Vi slutade konsekvent med att jag tilläts sjunga och spela ”Johnny B Goode”.
Henrik Sanglén ersatte Lars Jonsson på tenorsax, och jag minns, att Henrik lärde sig ett engelskt ord vid spelningen i Blomstermåla. Han gick då i  femman!
Hans mikrofon var inte ”on”!
Fortsättningsvis visste han, att det betyder ”på”.
Marcus, Michael och Andreas och Henrik var med i ”Grease” 1992 och ”Memories” 1993 och gjorde förnämliga insatser, särskilt då Marcus. Jag kan se honom framför mig och höra honom i introt till ”Starway to heaven” utan att spela upp DVD:n. Han var mästerlig redan då, liksom Michael.
Någon gång i nian blev det slitningar mellan oss. Marcus var ”trött på de gamla tolvorna”, så jag satte ihop ett medley av dom, men vi kom i alla fall inte överens, så Strömers Pack bara sprack.
Vi skildes som vänner.
2003 gjorde vi en revivalspelning på numera nedbrunna Tombstone, dock utan Andreas Svensson, som hade lagt undan sin saxofon. Lengyel var på Kreta som trubadur, så jag fick nöjet att sköta tangenterna. Publiken var inte bara nöjd, den var förtjust.
Påskdagen 2011 spelade vi på Värdhuset Emågården. Eftersom Henrik Sanglén var i Singapore bad jag Christoffer Johansson och Andreas Olsson vara med och tuta i sina lurar. Dom var inte ens födda, när vi började 1990, men en enda repetition räckte för deras del.
Olyckligtvis hade Ulf Petersson skadat nyckelbenet när han INTE åkte skidor, men Kalle Berggren var en fullgod ersättare. Anledningen kommer i nästa ”Jag och musiken”.
Det var trångt, men en fantastisk stämning i ett absolut fullspikat Värdshus. Den näst sista låten var ”Sweet home Chicago”, och då gungade hela Värdshuset.
Traditionsenligt tillät dom mig att sluta med ”Johnny B Goode”.
Jag kan bara känna en djup tacksamhet att få ha gjort musik tillsammans med musikerna i ”Strömers Pack” och glädje över att de ville vara med på Värdshuset.
Att hoppas på en spelning till är kanske väl förmätet…




onsdag 18 september 2013

Jag och musiken 38.

Den 22 mars 1990 arrangerade högstadiet ”Tema Dans”. Jag skulle ansvara för musiken och samlade ihop ett gäng duktiga ungdomar.
Orkestern bestod av Ulf Petersson, trummor, Ann Svensson (numera Hultman) piano, Andreas Pettersson och Andreas Svensson, tenorsaxofon,  Daniel Persson, sologitarr och Marcus Högqvist (Åk 6) på kompgitarr. Han var en bra gitarrist redan då.
Jag fick ta basen själv, eftersom det inte fanns någon basist på högstadiet.
Det hade jag i och för sig ingenting emot.
Johan Johansson (JJ) och Jenny-Ann Hägelmark sjöng de flesta låtarna, men jag och Daniel fick var sin.
Rosmarie Stjernström dokumenterade allt med skolans videokamera och ljudkvalitén är därefter, men det allra mesta håller en hyfsad standard.
Jag har låtit konvertera allt till DVD, och intresserade kan få köpa ett exemplar.
Vi repeterade bara två gånger, och allt satt inte, sången slirar vid några tillfällen, men vi hade roligt och högstadieeleverna rörde på sig med några undantag.
Frågan är, om JJ hade vågat ta huvudrollen i West Side Story utan det självförtroende han fick av ”Tema dans”.

I vart fall gjorde han det, och Fröviskolans musikaler blev en fin tradition. 

måndag 16 september 2013

Jag och musiken 37.

När vår son Patrik gick i sexan fanns det ett band i Högsby, som kallade sig Svensbäck.
Det bestod av Bo Blad, Lasse ”Data”, Anders Lenhoff + någon som jag har glömt.
Dom hade egen utrustning, men det hade inte Patrik och hans klasskamrater, som började bli intresserade av att göra musik.
Turligt nog fick de hålla till och fippla i musiksalen (fyra av dom var lärarbarn).
Efter ett tag frågade jag dom, om dom inte ville spela lite mer på riktigt.
Jodå, de nappade.
Fredrik Jejdling lärde sig spela trummor, Mattias Lenhoff elbas, Stefan Freij lite gitarr liksom Magnus Hedenström.
Conny Karlsson och Patrik kunde redan en hel del saxofon tack vare Lennart Pettersson och musikskolan. Stefan Herdinius var en bra pianist, och fem av dom var också med i det nystartade storbandet.
Jag lärde dom det jag kan, och det gick ganska så fort.
När dom gick i sjuan gjorde Peter Svärd en inspelning med hjälp av sin rullbandspelare. Den finns konverterad till CD, och håller bra klass för att vara sjuor.
Jag kallade dom ”Pojklaget”, eftersom vi då hade lärarorkestern, och dom spelade på en lussevaka, på dåvarande fritidsgården (bredvid gamla lågstadiet) och vid några fler tillfällen.
Efter ett tag klarade dom sig utmärkt utan mig, och i nian presenterade dom en kortare musikal på c:a 30 minuter.
Med Patrik på gitarr spelade de en högsbydag (1986?) med Jonas Malmdal som sångare.
Som slutkläm var Patrik och Mattias med och startade Södertorn All Stars, en mer än 25-årig tradition.
Det var kanske inte så mycket ”Jag och musiken” men jag var i alla fall med på ett hörn.


lördag 14 september 2013

Jag och musiken 36.

När jag började vid Fröviskolan i januari 1973 fann jag ingen anledning att nämna mitt förflutna som musikant. The Fox Hunters hade spelat i Ruda Folkets Hus lördagen den 10 april 1965, men ingen i Högsby kommun kom ihåg H-G Strömer från det tillfället.
(Jag minns, att vi hade dåligt med bensin i Sigge vid det tillfället. Vi tankade mopedbränsle med enkronor någonstans där Konsum ligger idag när vi åkte igenom Högsby på hemvägen).
Höstterminen 1980 började Peter Svärd och Peter Olsson som vikarier vid Fröviskolans högstadium. Peter Olsson var en duktig pianist, och Peter Svärd en habil trummis. Dom snackade om att göra lite musik på lärarrummet, och Gillis hängde på. Han sjunger som bekant utmärkt och kompar bra på gitarr.
Det är trevligt med musik, men vi har ingen basist, gick snacket på ett ungefär.
Jag kunde inte hålla mig.
Jag hängde med på elbas.
Björn Persson, som undervisade på mellanstadiet i Berga, var en bra sologitarrist.
Vi övade några gånger, och ställde oss på sporthallens scen vid höstterminens slut 1980.
Eleverna trodde först att det rörde sig om playback, men det var det inte alls frågan om.
Vi var fem lärare, som gjorde ganska bra musik!
Veine Svensson bandade alltihop, och jag har hela föreställningen på kassettband.
Vi gjorde om det vid vårterminens slut, samt julen 1981, då med Olof Sundström på sologitarr.
(Björn hade lämnat Berga och kommunen)
Olof var vikarie i matte och teknik, och vi andra visste aldrig i förväg hur hög han var.
Han var också med när vi spelade några låtar ur ”Jesus Christ Superstar”.
Detta var 1981.
Det skulle komma mera.
Mycket mera.


torsdag 12 september 2013

Jag och musiken 35.

När vår yngsta dotter Caroline och Gunnar skulle gifta sig den 10 augusti 2002 hade dom planerat allt minutiöst och långt i förväg.
Caroline hade frågat mig:
- Pappa, kan inte det där bandet du hade på 60-talet spela på vårt bröllop?
(Observera ordvalet ”det där bandet”!)
Staffan var bjuden på bröllopet, eftersom han är Carolines gudfar, så han var givetvis med.
Jag visste, att Jocke inte kunde spela gitarr sedan han fått Guillian-Barré Syndrom i början på 90-talet, så jag frågade Patrik, om han kunde ta den andra gitarren och några stämmor.
Han skulle liksom jag vara med på bröllopet.
Han nappade.
Jag ringde vår trummis Leif i Göteborg, men si, han kunde inte vara med.
Hans dotter skulle gifta sig den 10 augusti!
Ludde fanns i Singapore.
Vi hade ingen trummis, men jag kände Kalle Berggren.
Han ville vara med, fick en CD med några låtar, övade med oss andra en gång i Gränna, och det räckte.
Kalle Berggren är en suverän trummis.
Tack en gång till, Kalle, för att du var med!
Jodå, dom gamla takterna fanns kvar, vi var nöjda, och bröllopsgästerna var det också, bortsett att dom tyckte att vi slutade för tidigt.
Det var nog sista gången jag gjorde musik tillsammans med någon från The Fox Hunters. Första gången var ganska exakt 40 år tidigare.




söndag 8 september 2013

Jag och musiken 34.

Ja, vi hade lagt av, men det var inte slut .
Fortsättning följde.
Grännaborna ville återuppliva gamla minnen och höra oss igen och dansa till vår musik.
Påskafton 1977 spelade The Fox Hunters i medborgarhuset i Gränna.
(Ja, jag minns det tydligt, för det var snöstorm på annandagen när vi skulle åka tillbaka till Högsby.)
Publikrekordet rök all världens väg.
Dom äldre kom för att återuppliva gamla minnen, och dom yngre kom för att kolla om vi var så bra som dom äldre påstod.
Vi hade övat väldigt lite, men vi skötte oss.
1982 var det dags igen.
Vi spelade på en loge strax söder om Gränna.
Den var knôkfull med folk.
En viss Peter Svärd följde med mig från Högsby med sin rullbandspelare och bandade hela kvällen. Varenda ton (även några missar och någon enstaka felspelning) kom med på rullbandet.
Jag har allt konverterat till CD. En hel del tål att lyssnas på även om Leif inte kunde alla de stämmor Ludde hade sjungit.
Succén upprepades året därpå.
Då gästspelade Patrik på tenorsax i några låtar.

Där skulle jag kunna sluta men det finns fortsättning.

fredag 6 september 2013

Jag och musiken 33.

Åren gick, och vi hade fortfarande hyfsat med spelningar. Vår trummis Leif flyttade till Göteborg 1967 och ersattes den 7 oktober av Jörgen "Ludde" Lantz, som hade varit med när Leif gjorde lumpen.
(Ludde dog i cancer i december 2012. Han finns med på bilden från Parkhyddan i Nässjö, ”Jag och musiken 19”.)
Popmusiken utvecklades i snabb takt i mitten på 60-talet, men det gjorde inte vi.
Vi hade inte en chans att planka exempelvis Eric Clapton eller Jimi Hendrix.
Vi behärskade inte tekniken.
Vi hängde inte riktigt med.
Vi styrde in på ett litet stickspår.
Vi blev nästan som ett dansband, trots det inte fanns dansband på 60-talet.
Vi spelade fortfarande enbart låtar vi själva tyckte om, men vi tvingades välja dom vi klarade av.
Stämsången var fortfarande vår styrka, och Ludde höll lätt sina stämmor.
Vi platsade fortfarande i Boråsparken, på Pigalle i Nässjö, Stugan och Rigoletto i Jönköping, S2-Salen i Karlsborg, en hel del bygdegårdar och naturligtvis på hemmaplan, Åsavallen i Gränna och Boklunden på Visingsö.




































I juni 1967 bytte vi namnet The Fox Hunters ”Räfjägarne” till JOKKES.
För vår publik var vi dock fortfarande The Fox Hunters, och är så än idag i Gränna med omnejd.
Samtidigt gjorde Bingon sin entré.
Det var enklare för idrottsföreningar att anordna Bingo än dans.
Det gav oftast mer pengar.

Danskvällarna blev färre, och på mindre orter upphörde de ofta helt.
Hösten 1968 började jag studera tyska vid dåvarande universitetsfilialen i Linköping.
Jag fick annat än musiken att prioritera.
Den 10 juli 1969 föddes Patrik.
Han är född mellan två spelningar på Åsavallen i Gränna, den 9 och 11 juli.
Jag fick göra fler prioriteringar.
Antalet spelningar minskade successivt, och vi övade mer och mer sällan.
Vi hade haft problem med att hitta replokaler länge.
Vid ett tillfälle, jag tror det var 1965, tog vi färjan till Visingsö med Viktor IV, släpkärra och några av våra trogna fans.
Där övade vi i bygdegården en lördagskväll och övernattade på luftmadrasser och sovsäckar.
Sedan övade vi halva söndagen, tills vi tog färjan tillbaka till Gränna.







Senare fick vi hålla till i Uppgränna nedlagda skola.
Den behövde vi nu inte längre.
Vi slutade.
Den 16.8 1970 annonserade vi vår sista spelning.
JOKKES orkester (f.d. the Fox Hunters) fanns inte längre.





Vi hade under åren köpt en förstärkare, en elorgel och en släpkärra gemensamt. Det delade vi nu upp i största samförstånd.
Jocke fick släpkärran, 













Staffan tog elorgeln, och jag fick hålla tillgodo med VOX AC30, för jag fick välja sist.






Fortfarande räknar jag Leif, Staffan och Jocke som några av mina allra bästa vänner genom tiderna.
Vi hade mycket mer roligt tillsammans än jag någonsin skulle kunna skriva på min blogg.
Vi hade någon enstaka spelning i början av 70-talet, men The Fox Hunters fanns inte mer.
Alla vackra sagor har ett slut.



onsdag 4 september 2013

En riktigt otäck mardröm.

Jag hade en konstig dröm i natt.
Jag drömde, att jag var i Tyskland.
Året var 1930, och det var inget konstigt med det.
Det konstiga var, att tyskarna hade uppfunnit ”Das Internetz”.
NSDAP hade genast sett möjligheterna, som ”Das Internetz” erbjöd.
Joseph Goebbels gav en känd journalist, Essens von Tageslinde, uppdraget att starta en sajt för att främja nazisternas intressen.
von Tageslinde kallade sajten ”Entpichselt”.
Den blev snabbt populär, både bland nazisterna och vanliga tyskar, oftast de arbetslösa och fattigaste.
Där frodades antisemitismen och judehatet.
Man kunde läsa, att judarna skulle ta över Tyskland om de fick hållas.
Många kommentarer på ”Entpichselt” handlade om hur tyskheten och den tyska kulturen hotades av judarna.
Man ville ha ett tyskt Tyskland.
De som frekventerade ”Entpichselt” ansåg, att tyskarna måste försvara sig mot judarna och judisk kultur.
”Entpichselt” ansåg, att det var judarna som låg bakom depressionen.
Man kunde dagligen se inlägg och kommentarer om de fruktansvärda brott, som judarna begick.
Många inlägg på ”Entpichselt” förordade, att judarna skulle utrotas, eftersom de utgjorde ett så  starkt hot mot tyskheten.
Där vaknade jag.
Tack och lov var det bara en dröm, en mardröm.
Men tänk, om Internet hade funnits under nazitiden!
Så mycket antisemitism och judehat nazisterna hade kunnat sprida på ett så snabbt och effektivt sätt.
”Völkischer Beobachter” hade fått slänga sig i väggen.

tisdag 3 september 2013

Jag och musiken 32.

Vi hade blivit lovade en skivinspelning för segern i Nybro, och den gjorde vi söndagen den 24 oktober 1965. Vi var i Philips studio på Lidingövägen i Stockholm.
Att spela in en skiva var något helt annat för ett halvt sekel sedan, än vad det är idag.
Det var rullband som gällde då!
Resan företogs utan släpkärra, eftersom vi bara hade söndagen på oss. Vi åkte med vår utrustning i Staffans röda Volvo Sport, Leifs gula Amazon med överväxel och min Opel Kapitän, Viktor IV. Hastigheten var sisådär 150-170 km/h, för vi stack tidigt på morgonen, när vi var ganska ensamma på E4:an (det var fri fart 1965).
Vi hade fyra timmar bokade, och vi gjorde fyra spår som jag har på CD, varav två gavs ut på skiva.
Den såldes inte så värst bra, några hundra exemplar i hela Sverige, och det blev vår enda skiva.
Ett exemplar gick för 800:- på Tradera i juli i år, så samlarna är i alla fall intresserade.

FOX HUNTERS - THE TWOMP / RELAX "RARE I NYSKICK"

Om säljaren



Fast pris: 800 kr
Köp nu
Avslutad:
4 juli 17:58
Frakt:
24 kr (Posten)

Objektets skick:
Ej specificerat
Beskrivning av objektet
En svensk singel utgiven 1966 på Midnight sun record SUN 1005. Skicket på skiva/omslag är M-/M-.


Vi var listade för PF Sloans låtar på svenska, men han försvann hastigare än han dök upp i USA, så det rann ut i sanden, men det bästa av dom fyra spåren vi spelade in är just en låt av PF Sloan:
”Upon a painted ocean”
En liten detalj:
Jag jobbade vid dåvarande realskolan i Sävsjö ht 65, och läsåret 1966-67. Vi konkurrerade om skoldanserna på realskolan med bl.a. Thorleifs.
Där hade dom färre spelningar än vi.
Sedan låg dom i elitserien en massa år.

Dit kom aldrig vi.

PS! Bilden är min egen skiva. Den är inte rare i nyskick. Bilden från Tradera ville inte vara med.

lördag 31 augusti 2013

Jag och musiken 31.


Jag minns inte om det var Staffan eller Leif, som hade fått veta, att det skulle anordnas ett smålandsmästerskap i Nybro onsdagen den 19 maj 1965 i samband med stadens 50-årsjubileum.
Vi var inte längre beklämda efter bakslaget i popbandstävlingen i Norrköping, och bestämde oss för att anmäla oss och delta.
Vi packade Oskar, vår pålitlige chaufför tog ratten och vi åkte iväg i god tid.
Vi hade repeterat vårt Beatles-potpurri ett par gånger till och bestämt oss för Chuck Berrys ”Sweet little 16” som andra låt. Den sjöng jag efter min förmåga.
Vi blev lottade sist, och det var nog ingen nackdel. Som jag minns det var vi i förträfflig form och spelade riktigt bra. Vår städade scenklädsel (smoking) gjorde nog inte förutsättningarna sämre.
Vi vann tävlingen och förstapriset på 1000 kronor samt löfte om en skivinspelning.
Det blir 125:-/låt
Vi fick var sin ros i en vacker vas, och vasen har jag kvar som ett minne.
Att bli kallad "segersångare" i Barometern dagen därpå satt också fint!





Detta var det stoltaste och mest glädjefyllda ögonblicket i mitt liv när det gäller musiken.
Jag försöker inte ens beskriva känslan att stå på scenen i Nybro Folkets Park och ha vunnit smålandsmästerskapet.
På hemvägen kom vi överens om, att detta var vår sista tävling när det gällde musik.
Vi var ju smålandmästare!
Vi blev dessutom omedelbart bokade för ett scenframträdande i Nybro Folkets Park pingstaftonen den 5 juni.
Då gjorde vi succé igen.


 














'

torsdag 29 augusti 2013

Jag och musiken 30.

Lördagen den 22 maj 1965 spelade vi i Brandstorp på en vacker festplats och en dansbana prydd med några gröna björkar. Brandstorp ligger vid Vättern mitt emot Gränna på västgötasidan, c:a 4 mil norr om Jönköping. Vädret var utmärkt, och publiken var talrik. Vi trivdes, och publiken trivdes.
Då kom ett antal motorcyklar inrullande. Knuttarna betalade sitt inträde som alla andra, och en kraftigt byggd yngling kom fram till scenen. Han såg ut, som att man skulle undvika allt bjäbb mot honom.
(På den tiden fanns inte Hells Angels och Bandidos, men det fanns Harley Davidson och skinnjackor.)
Han stegade upp på dansbanan, ställde sig framför oss och frågade på mycket utpräglad Jönköpingsdialekt:
- Kan ni Tjack Bärrii?
Vi hade en riklig repertoar Chuck Berry, så jag svarade ja.
- Speela dåå! tyckte läderkillen.
Jag förklarade, att vi tyckte om Chuck Berry, men att vi måste ta hänsyn till övrig publik, så jag föreslog, att vi kunde spela varannan Chuck Berry.
Han vände sig om och gick utan ett ord.
- På begäran kommer vi nu att spela Chuck Berrys låtar varannan dans, förkunnade jag.
De räckte till pausen vid klockan 22.00.
Då kom samme knutte fram igen, vände sig mot oss, pekade på oss och konstaterade med hög röst:
Nii ää braa!
Berömmet värmde givetvis, men nu i efterhand inser jag, att han menade Chuck Berry, och inte oss.
Egentligen.


Listan till vänster från boken, där jag skrev upp vår repertoar, är inte fullständig.
Vi höjde ”Johnny B Goode” till A-dur och så tillkom ”Bye Bye Johnny”, ”No particular place to go” ”och ”Rock’n roll music”.
Sammanlagt hade vi som mest 16 Chuck Berry-låtar på repertoaren.
Det här är vår version av Chuck Berrys "I'm talking about you":


onsdag 28 augusti 2013

Jag och musiken 29

Lördagen den 8 maj 1965 lämnade vår VW-buss Siegfried I (Sigge) in. Motorn skar ihop vid Brämhult någon mil från Borås.
Jag hade några veckor tidigare blivit stoppad av polisen, som tittade på Sigge och rekommenderade ett besök hos ett nystartat företag, Svensk Bilprovning.
Dom hittade 22 anmärkningar, och reparation var otänkbart, så jag beslöt att köra så länge Sigge ville.
Av en tillfällighet fick jag veta, att Oskar Blomqvist i Örserum skulle skaffa en ny taxi, och han sålde den gamla till mig för 1000:-.
Han ville inte att den skulle bli raggarbil.

Bilen fick namnet Oskar III. Wilhelm II hade jag hyrt en vecka i Nässjö, när Sigge var på verkstad.
Oskar var en förlängd Chrysler med halvautomatisk växellåda. Han vägde 2500 kg och drack drygt 2 liter/mil. (Den kostade 77 öre litern) Jag har inget eget foto av Oskar, men han såg ut som den andra bilen uppifrån i mellanraden.
Vi fyra + chaufför och all vår utrustning fick lätt rum i Oskar.
Oskar höll i 100 dagar.
Då köpte jag en Opel Kapitän 1961 för 4500:-. Han fick namnet Victor IV.
Den hade dragkrok, och vi köpte gemensamt en kärra i Gisebo.
Den finns kvar än idag hos Jocke.










Efter Victor behövde vi inte längre någon bil till våra spelningar.


måndag 26 augusti 2013

Jag och musiken 28

Sveriges Radio upprepade succén med twistbandstävlingen från 1964, men 1965 hette det popbandstävlingen.
Naturligtvis anmälde vi oss med fjolårets seger i gott minne, men det fanns ett men.
En av de två låtarna skulle vara en egen komposition.
Komponera var inget vi kunde.
Vi kunde härma bättre musiker mer eller mindre bra, och det hade vi klarat oss med i två och ett halvt år.
Jag tog en del av ”How do you do it”, lite av ”One way ticket” och lite annat och satte en riktigt fånig engelsk text till min ”komposition”.
Den var inte bra, men vi hade ingen annan.
Eftersom jag satt bakom vår elorgel, så hade Staffan basen, och vi fick inte byta (varför minns jag inte) så jag fick ta sologitarren i den andra låten.
Den jag var minst dålig på var ”Route 66”.
Vi var inte bra, och fick se oss slagna av ”Scarlett Ribbons” från Norrköping, som kom till semifinalen, men inte längre.
Vi fick en smärre uppenbarelse:
Det fanns band på lokal nivå, som var bättre än vi.
Vi fick ta den motgången.




fredag 23 augusti 2013

Jag och musiken 27.

Det blev mer och mer Beatles ju längre 1964 led. Den 10 juli kom deras tredje LP, ”A hard days night”. Staffan köpte den, och vi började genast plocka det vi klarade. Av dom 13 låtarna hamnade sex på vår repertoar, bland annat ”And I love her”. Den valde vi att avsluta våra danskvällar med ända tills vi la av. Under gitarrsolot tackade jag publiken och presenterade oss.
Den 28 och 29 juli 1964 spelade The Beatles på Johanneshovs isstadion inför fyra fullsatta hus. Staffan hade skaffat biljetter, som kostade 35:- plus 2:- i förköpsavgift. Jag, Staffan, hans äldre bror och en till åkte buss och tåg till Stockholm. Det kostade, men det var värt vartenda öre.



Vi hade platser näst längst fram, för det fanns ingen anledning att snåla, när tågresan väl var betald. Snett till vänster om oss identifierade vi Lill-Babs och Siw Malmkvist, som inte var våra idoler, men betydligt mer kända än vi.

Jag minns inte alla låtar som spelades, men dom började med ”I saw her standing there”. Sedan följde “All My Loving”, “She Loves You”, “Till There Was You” och “Roll over Beethoven”.
När Paul McCartney drog igång ”Long Tall Sally” (Det lät ungefär så här)
vällde några tusen tonåringar fram i mittgången, och eftersom det stod ett 30-tal vaktande poliser med schäferhundar nedanför scenen beslutade vi oss för en taktisk undanmanöver åt sidan, upp där publiken stod på hockeymatcherna, för att undvika att bli klämda. Därifrån kollade vi ”Can’t buy me love” och den avslutande ”Twist and shout”.
The Streaplers och The Shanes var förband, vill jag minnas.
Det finns bara ett ord:
Oförglömligt.

Sedan kom deras första film, ”A hard days night”, som fick den fåniga titeln ”Yeah, yeah, yeah” på svenska (på den tiden översattes filmtitlar).
Vi spelade beatleslåtar före filmvisningen i Gränna och Aneby och kanske någonstans till (glömskan gör sig påmind) och gaget var resan och några växelmynt, samt att få se filmen, så vi såg den 3 gånger.

Någon gång under våren 1965 märkte både vi och publiken, att beatlesvågen hade minskat i styrka, så vi satte ihop ett potpurri (kallas numera medley) av sju beatleslåtar. Det tog vi fram när publiken ville höra Beatles.
I slutet av 1964 kom ”Beatles for sale”, och av dom fjorton låtarna plockade vi in fem i vår repertoar.
Sedan tidigare hade vi med singlarna ”From me to you”, ”I call your name”, ”She loves you” och ”I want to hold your hand”. Senare tillkom “We can work it out”.
Från “Help” plockade vi bara ”Ticket to ride”. Ja, jag klarade överstämman i A-dur.
Från ”Rubber soul” tog vi ”In my life”.
Från det vita dubbelalbumet tog vi "Ob-la-di". och från "Sgt.  Pepper" bara "With a little help from my friends".
Sedan tog det slut.

The Beatles hade helt enkelt blivit för svåra för oss. Vår teknik var otillräcklig.