tisdag 24 september 2013

Jag och musiken 39.

Höstterminen 1990 började tre musikaliskt begåvade pojkar högstadiet. Det var Marcus Högqvist, Michael Bergeskans och Andreas Johansson (numera Askebring).
Att Marcus hade musikaliskt påbrå efter sin far Christer visste jag, och han hade kompat på ”Tema Dans” i mars samma år. Dom andra två var lite av oskrivna blad för min del. (Att det inte finns några omusikaliska Bergeskansar visste jag inte då)
Exakt hur det hela började minns jag inte, men jag vet att både dom och jag hade en håltimme andra timmen på måndagarna samtidigt som musiksalen var tom.
Jag lärde Michael några treklanger på elbasen, och Marcus visade Andreas gitarrackord. Sedan spelade vi enkla låtar, av vilka jag säkert minns Fats Dominos ”Blueberry hill”.
Vi behövde en trummis, och Ulf Petersson i nian värvades. Han hade varit med i ”Cats” och ”West Side Story” och jag visste att han var en driven trummis.
Till Little Richards och en del andra låtar behövdes blås, så vi värvade Andreas Svensson på tenorsax. Andreas Pettersson hade slutat nian, men Lars Jonsson plockades in som andrasax.
Jag skötte klaviaturen, men den tog Andréas Lengyel snart över. Samtliga utom Askebring var med i storbandet, så det var nog den vägen som Lengyel hade nosat reda på att vi gjorde musik.
Namnet blev ”Strömers Pack”, en halvdålig efterhärmning av ”Perssons Pack.”.
David Fredriksson kom med som sångare, och han sjöng dom råare låtarna mycket bra, särskilt Bruce Springsteens ”Cadillac Ranch”.
Det var ett riktigt duktigt gäng, och vi hade gott om spelningar.
En tydlig minnesbild är, att vi spelade på en kommunfest i sporthallen, och stod utanför bakdörren och trimmade stämmorna till ”Twist and shout”.
Min överraskning var total, när T-tröjor med texten ”Strömers Pack” delades ut till oss alla på scenen i sporthallen mitt i spelningen.
Vi hade spelningar på Bruksgården i Fågelfors, i Fågelforsparken, i Blomstermåla Folkets Hus och  Folkets Park och på många andra ställen.
Vi slutade konsekvent med att jag tilläts sjunga och spela ”Johnny B Goode”.
Henrik Sanglén ersatte Lars Jonsson på tenorsax, och jag minns, att Henrik lärde sig ett engelskt ord vid spelningen i Blomstermåla. Han gick då i  femman!
Hans mikrofon var inte ”on”!
Fortsättningsvis visste han, att det betyder ”på”.
Marcus, Michael och Andreas och Henrik var med i ”Grease” 1992 och ”Memories” 1993 och gjorde förnämliga insatser, särskilt då Marcus. Jag kan se honom framför mig och höra honom i introt till ”Starway to heaven” utan att spela upp DVD:n. Han var mästerlig redan då, liksom Michael.
Någon gång i nian blev det slitningar mellan oss. Marcus var ”trött på de gamla tolvorna”, så jag satte ihop ett medley av dom, men vi kom i alla fall inte överens, så Strömers Pack bara sprack.
Vi skildes som vänner.
2003 gjorde vi en revivalspelning på numera nedbrunna Tombstone, dock utan Andreas Svensson, som hade lagt undan sin saxofon. Lengyel var på Kreta som trubadur, så jag fick nöjet att sköta tangenterna. Publiken var inte bara nöjd, den var förtjust.
Påskdagen 2011 spelade vi på Värdhuset Emågården. Eftersom Henrik Sanglén var i Singapore bad jag Christoffer Johansson och Andreas Olsson vara med och tuta i sina lurar. Dom var inte ens födda, när vi började 1990, men en enda repetition räckte för deras del.
Olyckligtvis hade Ulf Petersson skadat nyckelbenet när han INTE åkte skidor, men Kalle Berggren var en fullgod ersättare. Anledningen kommer i nästa ”Jag och musiken”.
Det var trångt, men en fantastisk stämning i ett absolut fullspikat Värdshus. Den näst sista låten var ”Sweet home Chicago”, och då gungade hela Värdshuset.
Traditionsenligt tillät dom mig att sluta med ”Johnny B Goode”.
Jag kan bara känna en djup tacksamhet att få ha gjort musik tillsammans med musikerna i ”Strömers Pack” och glädje över att de ville vara med på Värdshuset.
Att hoppas på en spelning till är kanske väl förmätet…




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar