Höstterminen 1990 började tre
musikaliskt begåvade pojkar högstadiet. Det var Marcus Högqvist, Michael
Bergeskans och Andreas Johansson (numera Askebring).
Att Marcus hade musikaliskt
påbrå efter sin far Christer visste jag, och han hade kompat på ”Tema Dans” i
mars samma år. Dom andra två var lite av oskrivna blad för min del. (Att det
inte finns några omusikaliska Bergeskansar visste jag inte då)
Exakt hur det hela började
minns jag inte, men jag vet att både dom och jag hade en håltimme andra timmen
på måndagarna samtidigt som musiksalen var tom.
Jag lärde Michael några treklanger
på elbasen, och Marcus visade Andreas gitarrackord. Sedan spelade vi enkla
låtar, av vilka jag säkert minns Fats Dominos ”Blueberry hill”.
Vi behövde en trummis, och
Ulf Petersson i nian värvades. Han hade varit med i ”Cats” och ”West Side
Story” och jag visste att han var en driven trummis.
Till Little Richards och en
del andra låtar behövdes blås, så vi värvade Andreas Svensson på tenorsax.
Andreas Pettersson hade slutat nian, men Lars Jonsson plockades in som
andrasax.
Jag skötte klaviaturen, men
den tog Andréas Lengyel snart över. Samtliga utom Askebring var med i
storbandet, så det var nog den vägen som Lengyel hade nosat reda på att vi
gjorde musik.
Namnet blev ”Strömers Pack”,
en halvdålig efterhärmning av ”Perssons Pack.”.
David Fredriksson kom med som
sångare, och han sjöng dom råare låtarna mycket bra, särskilt Bruce Springsteens
”Cadillac Ranch”.
Det var ett riktigt duktigt
gäng, och vi hade gott om spelningar.
En tydlig minnesbild är, att
vi spelade på en kommunfest i sporthallen, och stod utanför bakdörren och
trimmade stämmorna till ”Twist and shout”.
Min överraskning var total,
när T-tröjor med texten ”Strömers Pack” delades ut till oss alla på scenen i
sporthallen mitt i spelningen.
Vi hade spelningar på
Bruksgården i Fågelfors, i Fågelforsparken, i Blomstermåla Folkets Hus och Folkets Park och på många andra ställen.
Vi slutade konsekvent med att
jag tilläts sjunga och spela ”Johnny B Goode”.
Henrik Sanglén ersatte Lars
Jonsson på tenorsax, och jag minns, att Henrik lärde sig ett engelskt ord vid
spelningen i Blomstermåla. Han gick då i
femman!
Hans mikrofon var inte ”on”!
Fortsättningsvis visste han,
att det betyder ”på”.
Marcus, Michael och Andreas och
Henrik var med i ”Grease” 1992 och ”Memories” 1993 och gjorde förnämliga
insatser, särskilt då Marcus. Jag kan se honom framför mig och höra honom i
introt till ”Starway to heaven” utan att spela upp DVD:n. Han var mästerlig
redan då, liksom Michael.
Någon gång i nian blev det slitningar
mellan oss. Marcus var ”trött på de gamla tolvorna”, så jag satte ihop ett
medley av dom, men vi kom i alla fall inte överens, så Strömers Pack bara
sprack.
Vi skildes som vänner.
2003 gjorde vi en
revivalspelning på numera nedbrunna Tombstone, dock utan Andreas Svensson, som
hade lagt undan sin saxofon. Lengyel var på Kreta som trubadur, så jag fick
nöjet att sköta tangenterna. Publiken var inte bara nöjd, den var förtjust.
Påskdagen 2011 spelade vi på
Värdhuset Emågården. Eftersom Henrik Sanglén var i Singapore bad jag
Christoffer Johansson och Andreas Olsson vara med och tuta i sina lurar. Dom
var inte ens födda, när vi började 1990, men en enda repetition räckte för
deras del.
Olyckligtvis hade Ulf
Petersson skadat nyckelbenet när han INTE åkte skidor, men Kalle Berggren var
en fullgod ersättare. Anledningen kommer i nästa ”Jag och musiken”.
Det var trångt, men en
fantastisk stämning i ett absolut fullspikat Värdshus. Den näst sista låten var
”Sweet home Chicago”, och då gungade hela Värdshuset.
Traditionsenligt tillät dom
mig att sluta med ”Johnny B Goode”.
Jag kan bara känna en djup
tacksamhet att få ha gjort musik tillsammans med musikerna i ”Strömers Pack”
och glädje över att de ville vara med på Värdshuset.
Att hoppas på en spelning
till är kanske väl förmätet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar