200 000 besök!

Det här kunde jag inte drömma om, när jag startade min blogg i januari 2008.

Jag fuskade och skrev in 40 besök i räknaren, så att det inte skulle se så ödsligt ut för mina fåtaliga besökare.

Nu har jag över 200 000 besök. Ja, jag vet att det finns de som har fler, men det här räcker gott för min del.

Som mina trogna läsare har märkt, så har musiken varit, och är fortfarande, en del av mitt liv. Jag har säkert inte sagt sista ordet om Ewa Engdahls arkebusering av vår kommunala musikskola; ett ovanligt korkat sätt att locka barnfamiljer till Högsby kommun.

Jag har ingenting till övers för nazister, fascister, rasister, homofober, islamofober, främlingsfientliga och sverigedemokrater. Jag kan inte tänka mig att pruta på alla människors lika värde, och ser med avsky de uttalanden som bland många andra vår andre vice talman Björn Söder gör.

Jag återkommer,

Var så säker på det!

Skrupelfri.

Jag har ingenting till övers för sverigedemokrater, och jag vet varför.
Anders Ek däremot har inget besvär med att samarbeta med dom.
Jag tror att jag vet varför:
Maktlystnad.
Anders Ek var en kollega som jag respekterade. Jag hade lätt för att samarbeta med honom, och vi hade sällan skiljaktiga åsikter om vårt arbete vid Fröviskolan.

Vi hade nästan alltid elevernas och skolans bästa för ögonen, och jag trivdes bra med Anders Ek.

Det skulle jag INTE göra idag.

Han har inga skrupler, säger han själv.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article19822538.ab

Han är med andra ord skrupelfri.

Skrupelfri = som handlar utan samvetsbetänkligheter. (Svensk ordbok, Bonniers)

Jag beklagar idag djupt att jag respekterade en skrupelfri människa.

Bästa "Luffaren" någonsin!

Igår kom jag tillbaka till Högsby efter att ha åkt ur division III med Blomstermåla Bridgeklubb.

Det var väntat, och det gjorde inte så mycket, när jag fick veta, att HIK hade tagit steget upp i trean.

Jag ringde Gabben och fick veta, att jag och min gitarr var välkomna till Mejeriet.

Där framförde vi ”Luffaren”, jag och alla de som på olika sätt har bidragit till denna historiska framgång för Högsby IK.

Till min överraskning fanns det många bra och mycket goda sångröster i HIK:s seniortrupp, och alla skruvade på full volym.

Jag hörde knappt min gitarr!

Jag trodde inte, att jag skulle få uppleva en så positiv stämning. Mejeriet dånade!

Sammanfattning:

ALDRIG tidigare har ”Luffaren” suttit så bra, och genljudit med sådan övertygelse.

Tack för att jag fick komma och vara med om denna härliga stämning!

Gratulerade till framgången gjorde jag muntligt och på plats i Mejeriet.

En trotjänare.

Vår televisionsapparat har tjänat ut.

Vi minns inte när vi köpte den, men vi vet säkert, att framlidne Jan-Ove ”Titti” Backlund tittade på den vid millenieskiftet och på fullt allvar deklarerade, att en så gammal TV inte skulle klara sig på 2000-talet.

Den var garanterat 25 år gammal, troligen närmare 30.

Nu har Friberg levererat oss en smal-TV.

Är den av samma höga kvalitet som vår gamla, så var det nog den sista vi köpte.

Ören och kräftor.

Igår åkte jag och Ina till Gränna. Syrran hade med hjälp av bekanta organiserat ett antal örenkräftor samt ett flytetyg kallat flotten. Det var dock ingen flotte, utan två pontoner med ett påsatt golv bestående av ett antal nitade plåtar samt reling och en liten motor. Ägaren och ”kaptenen” Pelle Nykvist syns bakom mig. Två bord och sex stolar fanns ombord.

Vi var ute i nästan 5 timmar i ett underbart sommarväder. Bilderna är tagna i kanalen mellan sjöarna Ören och Bunn, och John Bauer hade stortrivts.

En sådan tur gör man inte om i första taget, och inte heller har man sådan tur med vädret.

Ett stort tack, till Syrran och alla andra, som bidrog till en minnesvärd afton.

Bilderna får tala.

 

Vi var bra.

Detta är inte skryt och skrävel.
Det är ett objektivt konstaterande:
Vi var  bra!
Vi gjorde en härlig spelning på Blomsterrocken.
Publiken trivdes.
Vi trivdes.
Vädret var med oss.
Arrangörerna och ljudteknikerna var vänliga och tillmötesgående.
Vi kommer gärna tillbaka.

Nu - och då.

Den 16 juli hade vi hunnit till Nürnberg. Det var i Nürnberg, som NSDAP höll sina partidagar och massmöten, men det var också där, som rättegången mot de nazistiska krigsförbrytarna hölls 1945-46.

Vilka av bilderna som jag tog, och vilka som är från 1929 torde framgå med tydlighet. Vad som inte framgår är, hur imponerande detta ofantliga skrytbygge är idag, helt utan hakkorsflaggor och nazister.

Ytan mellan läktarna motsvarar drygt sex fotbollsplaner, och att stå på Adolfs tribun och blicka ut gav mig en egendomlig känsla.

Hur var det att stå där 1929, när det var packat med folk?

Det funderade jag på ett tag.

DEN semifinalen.

Den 8 juli befann vi oss i Berlin.

Vi hade fått bra tips om ett område nära Warschauer Straße med många bra matställen. Vi hittade ett och väntade på semifinalen mellan Brasilien och Tyskland med god mat och dryck.

Ni, mina läsare, kan ju FÖRSÖKA föreställa er den stämning och det jubel och de vrål som vi upplevde under denna historiska match (vi bidrog lite själva).

Obeskrivligt.

Oförglömligt.

Dom övriga matcherna, inklusive finalen, kommer en bit efter, nästan som en antiklimax.

Ravensbrück 2.

Här kommer andra och sista delen av mina bilder från Ravensbrück.

Texten ”Krematorium 1943-45” berättar, att man anlade en värdig gravplats för offren.

De okommenterade bilderna talar för sig själva.

Om du tycker att det är vidrigt, motbjudande och frånstötande att se dessa bilder ska du veta, att det är betydligt värre på plats.

Ett ohyggligt starkt minne från vår resa.

Bekämpa och bemöt alla, som sprider förakt, avsky och hat mot andra människor, oavsett vilket politiskt parti de företräder eller vilken sajt det gäller!

Det får inte hända igen!

Ravensbrück 1

Hej alla ni som följer min blogg!

Efter två veckor i Tyskland och Tjeckien har jag en hel del att skriva om. En del är av personlig karaktär, men mycket har allmänt intresse.

Jag inleder med vårt uppehåll norr om Berlin, vid Ravensbrück.

Ravensbrück var ett av nazisternas många koncentrationsläger, men jag har en personlig anknytning, då en bekant till mig, Hanne Trapp, satt i Ravensbrück, överlevde och kom med samma transport som jag till Sverige och Gränna.

Hennes make, konstnären Georg Hans Trapp satt i Dachau, överlevde han också, och hamnade även han i Gränna. Där ligger de också begravda på Gränna kyrkogård.

Schorsch (han kallades aldrig annat) Trapp är mer värd än dessa ord, men det tar jag en annan gång.

Alltnog, Hanne överlevde Ravensbrück, ett koncentrationsläger för kvinnor och flickor.

Jag var i Buchenwald 2002, men det här var betydligt starkare.

Nazisternas totala förakt för människovärde och likaberättigande framträdde med skrämmande stor styrka och tydlighet för mig.

Hur någon människa kan sympatisera med denna vidriga ideologi är obegripligt för mig.

Nazisternas avsky och hat mot judar och oliktänkande växte och växte, och till sist blev det inte bara tillåtet, utan också önskvärt att likvidera andra människor.

När jag i dagens Sverige ser och hör politiker sprida avsky och hat mot andra människor blir jag både beklämd och rädd.

Ska vi behöva uppleva detta igen?

Jag återkommer med mer.

Bilderna får tala.

Bild 1 Paret Trapps gravsten

Bild 2 Entréskylten.

Bild 3 talar för sig själv

Bild 4 Text: Här mördades hundratals kvinnor och flickor med nackskott av SS.

Bild 5 talar för sig själv.

Dom höll igång musiken bra.

Jag åkte till Långemåla i kväll för att se vad Catja Lundström och tre andra ungdomar hade att bjuda på. (Holland – Mexico hann jag se slutet på, och det räckte)

Det var ett bra sätt att hålla igång musiken på.

Notabelt är, att jag inte kände till en enda låt som framfördes.

Spelet och sången var felfria, stämmorna satt, men det kändes ändå som om något fattades.

Kanske var dom lite nervösa.

Det enda negativa jag har att anföra är, att musiken var förutsägbar.

Låtarna påminde mycket om varandra, men det kan bero på att jag inte kände till dom.

Intressant skulle vara att höra exempelvis Beatles ”If I fell” eller Simon and Garfunkels ”The sound of silence”, vars stämmor nog skulle passa dom.

Å andra sidan har dom många år framför sig tillsammans med musiken.

Vi hörs en annan gång.

Rock on!

Återigen har Fröviskolans nior lyckats göra en bra musikal, och det förvånar mig naturligtvis inte.

Jag klassar den som den bästa, sedan jag själv slutade medverka i musikalerna med ”Sommarplågan” 2008.

Då hade vi fem blåsare i orkestern.

Sedan dess inte så många, och i år ingen alls.

Därför var det klokt att ta ett nytt grepp och presentera en föreställning med hårdrock.

Det är en musikstil där mitt kunnande är mycket nära noll, men jag klarar fortfarande av att lyssna och bedöma musikinsatser.

Jag är bekant med fyra i orkestern, och känner lite glädje över att ha uppmuntrat dom till att göra musik.

Musiken håller hög klass, bitvis mycket hög.

Samspelet är utmärkt, och jag noterade inte en enda felspelning.

Bra jobbat, Oliver och Simon!

Sånginsatserna var goda, alla skötte sig med den äran. Ingen stack ut och överglänste dom andra. Samtliga sångsolister var som sagt duktiga.

Några scenbyten hade kanske kunnat göras snabbare, och jag hade ställt kören längs med scenen i stället för på tvären, men det är detaljanmärkningar.

Det rör sig inte om musiker och skådespelare.

Det är sextonåringar som presenterar denna musikal.
Deras avslutande "Summer of '69" är den bästa sedan "I can jive" 2001.
Bra påhittat!

Jag kan inte göra annat, än att ge "Rock on" ett högt betyg, men jag kan inte den nya betygsskalan, så jag chansar med betyget ”B”.

Föreställningen blir ännu bättre, när man har lyckats med det evinnerliga bekymret att få ner taltempot och öka tydligheten.

Som helhet kan årets nior vara nöjda med sin musikal, och känna berättigad stolthet och glädje.

Att lärarinsatserna är nödvändiga framgick tydligt av presentationen. Bra!

Jag förväntar mig att denna förnämliga tradition vidmakthålls vid Fröviskolan.

Niorna är värda detta, ett minne för livet.

PS! Att gitarren i fonden ser ut som min Fender Jaguar kan vara en tillfällighet, eller en stillsam hyllning till mig.

PPS! Frånvaron av löjliga, störande och fåniga SUCK-skrik efter föreställningen gladde i vart fall míg. När dom börjar med "Ge mig ett S!" kan jag inte låta bli att tänka " Ge mig ett F"!

Jag såg "Rock on" en gång till på onsdagskvällen, och det var lite större säkerhet över skådespeleriet, vilket gav utrymme för diverse lyckade improvisationer.

Jag beklagar, att publiken inte känner till begreppet ”stående ovationer”, för när jag reste mig upp och applåderade vid musikalens slut, så satt alla andra kvar.

Jag avslutade hyllningen till niorna och deras lärare stående.

Det var dom värda.

Jag avstår från att göra jämförelser med de musikaler, där jag har bidragit med hjälp, men ”Rock on” överträffar alla övriga. (kanske någon eller några till).

Frihetens pris.

Hej alla ni som på olika sätt har visat att ni tycker att jag gör och har gjort rätt.

Det tänker jag fortsätta med.

2000 krossade en f.d. elev framrutan på vår GFR 590. Jag hade polisanmält honom för misshandel av en pojke, som jag var klassföreståndare för.

Pojkens föräldrar vågade inte göra anmälan av rädsla för repressalier, och dåvarande rektorn Anders Johansson ville inte polisanmäla våld på Fröviskolan.

Sedan dess har jag fått motorhuven på GFR 590 nersprayad med vit färg, en sidoruta krossad, bakrutan krossad och ena sidan sprayad med rödfärg.

Jag har presenterat stenen och sprayburken för polisen i samband med polisanmälan.

Jag har också delgivit dom för- och efternamn samt födelsenummer på två misstänkta.

Alla förundersökningar har lagts ner.

Det är priset jag har betalat för min frispråkighet.

Men jag har inte bara fiender, jag har vänner också, och dom ger mig ofta viktig information.

Jag tycke inte om ynglingar, som använder sina bilar som leksaker och presumtiva mordredskap.

Naturligtvis får allt det här inte tyst på mig.

Det enda som kan få tyst på mig är ett nazistiskt maktövertagande. Då försvinner yttrandefriheten.

Min morfar tvingades hålla tyst i drygt 7½ år (1.10 1938 – 7.5.1945)

Han var min släkting, så ni förstår hur svårt det var för honom, men då var det livsfarigt att öppna munnen.

Det fanns koncentrationsläger.

Det samhället vill jag inte leva i en gång till.

Därför avskyr jag nazister, fascister, sverigedemokrater och andra mer eller mindre obskyra individer och partier.

Jag anser, att dom präglas av hat, hot och våld.

Det tycker jag, att vi kan leva utan.

Makabert.

Någon eller några ville framföra ett makabert budskap till mig.

Jag väcktes 05.55 i morse av två poliser, som berättade, att någon eller några hade lagt ett dött rådjur på motorhuven till LRB 478.

Jag har inte en aning om vem det kan vara, och det har naturligtvis inte polisen heller.

Eftersom jag inte vet vem som gjort sig skyldig till detta ofredande (så är brottsrubriceringen enligt poliserna), så vet jag inte heller vem som vill mig illa.

Att ondskan ökar i världen och tydligen också i Högsby är ingen överraskning.

Våld och hot om våld är många människors sätt att uttrycka sig och hävda sig, eftersom de inte kan annat.

Å andra sidan är jag lite nyfiken på, vem eller vilka som gjorde sig detta besvär utan att meddela avsikten.

Förundersökningen kommer med största säkerhet att läggas ned.

Någon eller några känner tillfredsställelse över sin modiga bedrift att våga sig på ett dött ting, LRB 478.

Hur tänker dessa personer?

Eftersom jag inte vet vad eller vem jag ska vara rädd för är jag inte rädd.  Abstrakt rädsla sysslar jag inte med.

Om du har hört, att någon har kört ihjäl ett rådjur nyligen tycker jag att du ska kontakta polisen.

Jag och musiken 49.

Det finns en hel del unga damer, som lägger ut sina sång- och musikalster på Internätet.

De håller genomgående god kvalitet, ibland mycket god.

Det föranleder mig att gå tillbaka ett halvt sekel.

Någon gång i februari eller mars 1965 spelade vi tillsammans med Bernt Enghardts orkester i Huskvarna Folkets Hus (inte Folkets Park!).

Det var musikerförbundet, som arrangerade några danskvällar för att stärka ekonomin, och vi spelade med enbart reseersättning och utan kontrakt.

Det fanns gott om bra dansorkestrar i Jönköping och Huskvarna, och många av blåsarna kom från A6 musikkår. Det var alltså heltidsproffs det rörde sig om.

Vi ställde upp till vänster, och Bernt Enghardts till höger. Vi kände varandra lite grann och hälsade, och sedan spelade vi non-stop hela onsdagskvällen.

Bernt Enghardts orkester hade med sig en mycket ung sångerska. Hon hade inte fyllt 15 år, så hon hade fått dispens av sin rektor att vistas ute och uppträda efter klockan 22.00 Reglerna för ungdomar såg annorlunda ut för 50 år sedan.

Vi la genast märke till, att den lilla unga damen var något alldeles extra. Hon var suveränt bra. En så bra röst och så bra sång lägger man märke till, och vi blev imponerade.

Mitt minne är dunkelt, men jag tror inte att jag bytte några ord med den unga damen.

Det kunde ju ha varit trevligt att nämna så här ett halvsekel senare.

Hon är också 49 år äldre liksom jag, men något mer berömd.

Vad hon heter?

Det överlåter jag åt dig, min käre läsare att komma på själv.

Hon finns förresten på Internätet.

Nya grannar.

Idag träffade jag Amid. Han kommer från Syrien, och ska flytta in längst ner här på Ringvägen 3A, där Maria, Sebastian och Samuel bodde.

Han kunde inte mycket engelska, men jag presenterade mig genom att peka på namnskylten och hälsade honom och hans familj välkomna till Ringvägen.

Jag sa, att vi har bott här sedan 1976, och hade sett folk flytta in och ut.

Vänlighet kostar inget, och jag minns de grännabor, som var vänliga mot oss när vi kom till Sverige från ett krigshärjat Europa.

En helt annan sak:

Igår pratade jag med två små töser; den ena var något mörkare i hyn, och de hade roligt tillsammans.

Idag såg jag två små pojkar; den ene var lite ljusare i hyn än den andre. De lekte och hade roligt tillsammans.

Barn är inte rasister.

Rasister blir de efter att ha hört sina föräldrars (= oftast pappors) fördomar, nedsättande kommentarer, avsky och hat tillräckligt många gånger.

Näringen heter ”Avpixlat” och resultatet heter sverigedemokraterna.

Jag äcklas av blotta tanken på att det rör sig om ett riksdagsparti!

Värdshuset gungade!

Nej, jag tänker inte skryta när det gäller Sista Packets spelning på Värdshuset, men oj så roligt det var.
När vi spelade "Twist and shout" andra gången gungade Värdshuset!
Enda felet:
Vi fick släppa ett antal lugna låtar, när publiken krävde öööös på slutet (öl är gott!).
Vi får spela "In the Ghetto" och "Knocking on heavens door" en annan gång.
Hur ni vill smickra oss är likgiltigt, men det ska vara ärliga omdömen.
Vem som hade roligast?
Jag själv, förstås!

Safirbröllop.

https://www.google.se/search?q=safirer&espv=210&es_sm=93&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ei=-bc_U7PmJeaNywOBloD4BQ&ved=0CDkQsAQ&biw=1536&bih=758&dpr=1.25


Förra året firade Ina och jag Nickelbröllop, och då hittade jag en bild på det gamla godiset "Nickel" och lade ut.
I år firar Ina och jag safirbröllop, och då lägger jag i stället ut den här länken, så får alla välja sin egen safir.

Glädje och stolthet.

Tiden går, och H-G Strömer blir äldre och äldre (det blir förresten alla andra också).

Skillnaden är, att jag har många fler glada minnen än de flesta andra.

Ett av mina gladaste och stoltaste minnen när det gäller musiken är från den 24 mars 1964, dvs. exakt 50 år sedan.

Känslan är svår att beskriva, så det hoppar jag över, men jag minns det på ett ungefär.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/08/jag-och-musiken-23.html

Jag och musiken 48.

Jag har under de senaste fyra åren övat och gjort musik tillsammans med fyra duktiga ungdomar

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/04/duktiga-ungdomar.html

Vi hade Långemåla den 24 augusti på gång, när två av grabbarna inte tyckte att det var roligt längre.

Som jag konstaterat otaliga gånger:

Att göra musik måste vara roligt!

Jag blev naturligtvis besviken och ledsen, eftersom jag fortfarande tyckte att det var roligt.

I dag, den 15 mars spelar vi ihop för sista gången.

Den spelningen hade vi lovat långt tidigare, och det löftet håller vi.

Till all lycka finns det en ersättare för de två gitarristerna, som hoppade av.

Han heter Oliver Lundström och var utmärkt redan i musikalen ”Hot Stuff” 2007.

Han var lika bra i elvisprojektets kör.

Han är duktig på gitarr och sjunger som en Lundström.

Välkommen i ”Strömers sista pack”, Oliver!

De som uppskattar gammal god 50- och 60-talsmusik är välkomna till Värdshuset på påskafton för att lyssna på oss.

Vi är ganska bra, övar flitigt och framför allt:
Vi tycker att det är roligt att göra musik!

Vi hörs.

Min gitarr 50 år.

Någon gång under den första veckan i mars 1964 besökte jag Hagströms musikaffär i hörnet Brunnsgatan – Barnarpsgatan i Jönköping.

Ärendet var att köpa en bra gitarr, och jag hade valt ut en Fender Jaguar. Den påstods ha både Stratocasterns och Telecasterns ljud med sina tre mikrofoner, men det har den inte.

Den har ett alldeles eget ljud.
Den kostade 2645:-, och det var ungefär 1½ månadslön, men det var den värd.

Nu har jag haft den i ett halvt sekel, och den fungerar så bra den kan göra, när jag spelar på den.

Alla glada minnen från tiden tillsammans med den räknar jag inte upp, eftersom det skulle ta för lång tid.

Intresserade kan läsa ”Jag och musiken”.

50 år går fort.

Av en ren tillfällighet stötte jag på det här inlägget på Facebook.

Per-Göran Petersson

Är det någon som kommer ihåg Fox Hunters? Inte det! När jag gick på Centralskolan i början på 60-talet hade jag en lärare Heinz- Günther Strömer. Han var en bra mattelärare samtidigt som han spelade i ett popband från Gränna. Han hade en folkvagnsbuss som bandet åkte runt med. Det var inte helt vanligt att lärare spelade pop på sin fritid. Fick åka med dom en gång till Huskvarna Folkets park och se på Shanes från Kiruna. Kontrasten var stor till musiklektionen med Olga Wahlborg-Seth!

den 21 mars 2013 kl. 21:25

Smickrande, minst sagt!