Min Högsbydag 2.

 

Jag får inte glömma att hylla vår publik.

Ganska många hade kommit 19:30 och de verkade trivas.

Anton, Stellan, Camilla, Åke, Greger och många andra kände jag lätt igen.

Några tonårsdamer satt längst fram och tittade beundrande på mig, trodde jag, men de tittade på Elias och Hugo, som fanns bakom mig.

Stellan Emrin sjöng glatt med i de flesta låtar.

Lennon Lundström, snart 2 år, gjorde sitt bästa för att stjäla showen.

De allra flesta skrek med i ”I can Jive” och ”Johnny B. Goode”.

Applåder värmer alltid; de är belöningen för en bra insats.

Vi var bra i lördags, även om alla låtarna inte lyfte riktigt.

Tack Carina, som skrek ”En låt till”, så att vi fick spela vårt extranummer, ”Apans sång”!

Ni som filmade oss får gärna skicka videon till hgstromer@telia.com. Jag publicerar valda objekt.

Tack alla ni som berömde oss efteråt! Ni var många. Allt beröm värmer.

Han som bad mig om ursäkt för diverse ungdomliga dumheter visade mod. Vi skakade hand, liksom den jag bad om ursäkt för oförrätter från skoltiden.

Även vid 81 års ålder kan man lägga saker och ting bakom sig.

Sebastian Karlsson och jag tackade varandra och vädret.

Jag skildes från mina medmusikanter med fuktiga ögon, och uteslöt fler framträdanden.

Jag var rejält trött och orkeslös efter spelningen, och tog mig hem de drygt 100 meterna med stapplande trötta steg. Ina han lätt ifatt mig.

Man idag känns det, som om ett framträdande i öltältet 2023 eller 2024 skulle sitta bra.

Eller kanske inte.

Det är svårt att spå, särskilt om framtiden (Mark Twain).

Som avslutning
”Det finns 363 dagar då man kan supa med sina kompisar på kvällen, men det finns bara två dagar när man kan gå till öltältet och ta en öl med andra människor” (Uppsnappat på byn)

Och

Det finns tre sorters människor.

1. De som ser till att saker och ting händer. (Ex. Sebastian Karlsson och hans stab)

2. De som är med när det händer. (Ex. Vi musikanter, publiken m.fl.)

3. De som undrar vad som hände. (Ex. Alltför många Högsbybor)

Min Högsbydag.

 

Det är lite sent, men inte för sent att summera min Högsbydag.

Det är få gamlingar förunnat att få göra musik med så skickliga yngre musiker.

1. Marcus Högquist. Det solo han spelade i Jimi Hendrix ”Little Wings” var världsklass. Inte bra, inte utmärkt, inte fantastiskt bra. 

VÄRLDSKLASS!

Jag stod bara och glodde.

Andreas kände rysningar längs ryggraden.

Hoppas att tillräckligt många i publiken förstod detta.

Han hyllade Paul McCartney på dennes 80-årsdag med ”Let it be”.

Mästerligt!

Ett nöje att få lägga på en stämma.

2. Michael Bergeskans. Hans basspel ligger alltid rätt, han är otroligt skicklig och följsam. Han är, som sagt, en Bergeskans. 

3. Andreas Askebring (f. Johansson). Kompar bra. Hans gitarrkomp skjuter på. Hans ”All my loving” är legendarisk. Jag minns när jag övertalade honom att våga sjunga den låten. Han vågade 1991 – och igår. Duktigt.

4. David Fredriksson. Hans röst gör sig bäst i dom lite råare låtarna, Cadillac ranch, Sweet home Chicago, där jag fick hänga med, Sweet Home Alabama och liknande. Han är dessutom mycket bra med sitt munspel. En tillgång.

5. Hugo Lundström. Den ende närvarande i Strömers Sista Pack som har varit med från början. Liksom en bra målvakt skänker trygghet åt ett fotbollslag skapar en bra trummis säkerhet åt hela bandet. Det gör Hugo. Att han retas lite ibland med onödigt fippel står jag lätt ut med. Hugo är den person i Högsby, som jag har gjort mest musik tillsammans med. Tack för det, Hugo!

5. Elias Wärnlund. Han kom med tack vare att Hugo uppmärksammade ”en kille i sjuan som spelar piano”. Han hängde lätt på i dom gamla rocklåtarna, lärde sig tolvor kvickt och har utvecklats enormt. Dessutom sjunger han mycket bra. Han fick omdömet ”en kille med en ödmjuk attityd”. Det stämmer. Han är bra utan att behöva synas och märkas.

6. Oliver Lundström. Han halkade in när Daniel och Anton lämnade Sista Packet 2014, och det blev en rejäl förstärkning. Han är mer än bra, sätter sina solon, ligger på och skapar tryck med sitt gitarrspel. Jag tycker om hans spel och honom som människa.

7. Christoffer Johansson. Han har ställt upp varje gång vi har behövt en bra saxofonist, 2013 på Värdshuset och i Mejeriet, samt för tre år sedan i öltältet.

Han kan sin tenorsaxofon, och jag vill ha med honom även nästa gång, om det nu blir en nästa gång.

8. Andréas Lengyel saknade vi, men han hade annat att göra. Hans pianospel ersattes bra av Elias, men hans trombon hade behövts i några låtar. Välkommen tillbaka nästa gång, om det nu blir någon!

8. Viktor Bloom fattades oss i Sista Packet. Michael ersatte honom mer än väl, men jag saknade Viktor. Han kan sitt, och gör det bra, men Cypern är lite långt. Välkommen tillbaka, Viktor!

Alla dessa är födda och uppvuxna i Högsby kommun, alla utom Andréas Lengyel (Ruda) och Elias (Fagerhult) är uppvuxna i Högsby.

Alla har gått på Fröviskolan.

Alla har medverkat i Fröviskolans musikaler.

Alla de, som så gärna hackar ner på Högsby och Högsby kommun ska veta detta.

Högsby kommun har fostrat skickliga musiker.

Dom här är långt ifrån dom enda, men det är dom jag gjorde musik med igår.

Ett stort tack till er alla från en mycket nöjd och belåten Strömer.

Fighten om Tegel.

 

Jag har sett Fröviskolans Musikal ”Fighten om Tegel”.

Handlingen känns igen; de två rivaliserande gängen och kärleken mellan två ur varsitt gäng.

Några insatser lyfter den; främst tönten Erik med sin kexchoklad.

Hans insats sätter jag högst.

Några bra sånginslag; duetten i ”when you say nothing at all” var bäst i mina öron.

Jag känner inte igen alla låtar, orkestern spelade inte många, men Alec (bas), Noah (gitarr), Axel (trummor) och Isak (klaviatur) gjorde sitt.

Jag märker att det är skillnad förr och nu på orkestern.

Förr var det många fler elever på Fröviskolan, och så unga som årskurs 5 var med och spelade.

Urvalet är sämre nu, med bara 60-talet elever i nian.

Det är inte elevernas fel, men ett faktum.

För fanns musikskolan....

Dansen med stolarna tyckte jag stack ut (Living on a prayer).

”Han ser ut som en karl” sjöngs otroligt illa, men det måste ha varit meningen...

Highway to hell hade kunnat vara lite längre.

Poliserna Kling och Klang var roliga ibland.

Scenarbetarna förtjänar beröm för snabba byten.

Det finns ingen rollista, och jag vet inte vad eleverna heter.

Därför avstår jag från fler omdömen.

Avskedet med ”Sommaren är kort” var välfunnet, vem som nu kom på idén, men jag uppfattade inte hela texten. En eller två försångare rättar till det.

Jag är medveten om, att omständigheterna kring årets musikalarbete har varit minst sagt extraordinära.

Magda, Emma, Markus och några till har gjort en berömvärd insats.

Som alltid är belöningen inte pengar, utan elevernas uppskattning.

Den mäter man inte i pengar.