lördag 31 augusti 2013

Jag och musiken 31.


Jag minns inte om det var Staffan eller Leif, som hade fått veta, att det skulle anordnas ett smålandsmästerskap i Nybro onsdagen den 19 maj 1965 i samband med stadens 50-årsjubileum.
Vi var inte längre beklämda efter bakslaget i popbandstävlingen i Norrköping, och bestämde oss för att anmäla oss och delta.
Vi packade Oskar, vår pålitlige chaufför tog ratten och vi åkte iväg i god tid.
Vi hade repeterat vårt Beatles-potpurri ett par gånger till och bestämt oss för Chuck Berrys ”Sweet little 16” som andra låt. Den sjöng jag efter min förmåga.
Vi blev lottade sist, och det var nog ingen nackdel. Som jag minns det var vi i förträfflig form och spelade riktigt bra. Vår städade scenklädsel (smoking) gjorde nog inte förutsättningarna sämre.
Vi vann tävlingen och förstapriset på 1000 kronor samt löfte om en skivinspelning.
Det blir 125:-/låt
Vi fick var sin ros i en vacker vas, och vasen har jag kvar som ett minne.
Att bli kallad "segersångare" i Barometern dagen därpå satt också fint!





Detta var det stoltaste och mest glädjefyllda ögonblicket i mitt liv när det gäller musiken.
Jag försöker inte ens beskriva känslan att stå på scenen i Nybro Folkets Park och ha vunnit smålandsmästerskapet.
På hemvägen kom vi överens om, att detta var vår sista tävling när det gällde musik.
Vi var ju smålandmästare!
Vi blev dessutom omedelbart bokade för ett scenframträdande i Nybro Folkets Park pingstaftonen den 5 juni.
Då gjorde vi succé igen.


 














'

torsdag 29 augusti 2013

Jag och musiken 30.

Lördagen den 22 maj 1965 spelade vi i Brandstorp på en vacker festplats och en dansbana prydd med några gröna björkar. Brandstorp ligger vid Vättern mitt emot Gränna på västgötasidan, c:a 4 mil norr om Jönköping. Vädret var utmärkt, och publiken var talrik. Vi trivdes, och publiken trivdes.
Då kom ett antal motorcyklar inrullande. Knuttarna betalade sitt inträde som alla andra, och en kraftigt byggd yngling kom fram till scenen. Han såg ut, som att man skulle undvika allt bjäbb mot honom.
(På den tiden fanns inte Hells Angels och Bandidos, men det fanns Harley Davidson och skinnjackor.)
Han stegade upp på dansbanan, ställde sig framför oss och frågade på mycket utpräglad Jönköpingsdialekt:
- Kan ni Tjack Bärrii?
Vi hade en riklig repertoar Chuck Berry, så jag svarade ja.
- Speela dåå! tyckte läderkillen.
Jag förklarade, att vi tyckte om Chuck Berry, men att vi måste ta hänsyn till övrig publik, så jag föreslog, att vi kunde spela varannan Chuck Berry.
Han vände sig om och gick utan ett ord.
- På begäran kommer vi nu att spela Chuck Berrys låtar varannan dans, förkunnade jag.
De räckte till pausen vid klockan 22.00.
Då kom samme knutte fram igen, vände sig mot oss, pekade på oss och konstaterade med hög röst:
Nii ää braa!
Berömmet värmde givetvis, men nu i efterhand inser jag, att han menade Chuck Berry, och inte oss.
Egentligen.


Listan till vänster från boken, där jag skrev upp vår repertoar, är inte fullständig.
Vi höjde ”Johnny B Goode” till A-dur och så tillkom ”Bye Bye Johnny”, ”No particular place to go” ”och ”Rock’n roll music”.
Sammanlagt hade vi som mest 16 Chuck Berry-låtar på repertoaren.
Det här är vår version av Chuck Berrys "I'm talking about you":


onsdag 28 augusti 2013

Jag och musiken 29

Lördagen den 8 maj 1965 lämnade vår VW-buss Siegfried I (Sigge) in. Motorn skar ihop vid Brämhult någon mil från Borås.
Jag hade några veckor tidigare blivit stoppad av polisen, som tittade på Sigge och rekommenderade ett besök hos ett nystartat företag, Svensk Bilprovning.
Dom hittade 22 anmärkningar, och reparation var otänkbart, så jag beslöt att köra så länge Sigge ville.
Av en tillfällighet fick jag veta, att Oskar Blomqvist i Örserum skulle skaffa en ny taxi, och han sålde den gamla till mig för 1000:-.
Han ville inte att den skulle bli raggarbil.

Bilen fick namnet Oskar III. Wilhelm II hade jag hyrt en vecka i Nässjö, när Sigge var på verkstad.
Oskar var en förlängd Chrysler med halvautomatisk växellåda. Han vägde 2500 kg och drack drygt 2 liter/mil. (Den kostade 77 öre litern) Jag har inget eget foto av Oskar, men han såg ut som den andra bilen uppifrån i mellanraden.
Vi fyra + chaufför och all vår utrustning fick lätt rum i Oskar.
Oskar höll i 100 dagar.
Då köpte jag en Opel Kapitän 1961 för 4500:-. Han fick namnet Victor IV.
Den hade dragkrok, och vi köpte gemensamt en kärra i Gisebo.
Den finns kvar än idag hos Jocke.










Efter Victor behövde vi inte längre någon bil till våra spelningar.


måndag 26 augusti 2013

Jag och musiken 28

Sveriges Radio upprepade succén med twistbandstävlingen från 1964, men 1965 hette det popbandstävlingen.
Naturligtvis anmälde vi oss med fjolårets seger i gott minne, men det fanns ett men.
En av de två låtarna skulle vara en egen komposition.
Komponera var inget vi kunde.
Vi kunde härma bättre musiker mer eller mindre bra, och det hade vi klarat oss med i två och ett halvt år.
Jag tog en del av ”How do you do it”, lite av ”One way ticket” och lite annat och satte en riktigt fånig engelsk text till min ”komposition”.
Den var inte bra, men vi hade ingen annan.
Eftersom jag satt bakom vår elorgel, så hade Staffan basen, och vi fick inte byta (varför minns jag inte) så jag fick ta sologitarren i den andra låten.
Den jag var minst dålig på var ”Route 66”.
Vi var inte bra, och fick se oss slagna av ”Scarlett Ribbons” från Norrköping, som kom till semifinalen, men inte längre.
Vi fick en smärre uppenbarelse:
Det fanns band på lokal nivå, som var bättre än vi.
Vi fick ta den motgången.




fredag 23 augusti 2013

Jag och musiken 27.

Det blev mer och mer Beatles ju längre 1964 led. Den 10 juli kom deras tredje LP, ”A hard days night”. Staffan köpte den, och vi började genast plocka det vi klarade. Av dom 13 låtarna hamnade sex på vår repertoar, bland annat ”And I love her”. Den valde vi att avsluta våra danskvällar med ända tills vi la av. Under gitarrsolot tackade jag publiken och presenterade oss.
Den 28 och 29 juli 1964 spelade The Beatles på Johanneshovs isstadion inför fyra fullsatta hus. Staffan hade skaffat biljetter, som kostade 35:- plus 2:- i förköpsavgift. Jag, Staffan, hans äldre bror och en till åkte buss och tåg till Stockholm. Det kostade, men det var värt vartenda öre.



Vi hade platser näst längst fram, för det fanns ingen anledning att snåla, när tågresan väl var betald. Snett till vänster om oss identifierade vi Lill-Babs och Siw Malmkvist, som inte var våra idoler, men betydligt mer kända än vi.

Jag minns inte alla låtar som spelades, men dom började med ”I saw her standing there”. Sedan följde “All My Loving”, “She Loves You”, “Till There Was You” och “Roll over Beethoven”.
När Paul McCartney drog igång ”Long Tall Sally” (Det lät ungefär så här)
vällde några tusen tonåringar fram i mittgången, och eftersom det stod ett 30-tal vaktande poliser med schäferhundar nedanför scenen beslutade vi oss för en taktisk undanmanöver åt sidan, upp där publiken stod på hockeymatcherna, för att undvika att bli klämda. Därifrån kollade vi ”Can’t buy me love” och den avslutande ”Twist and shout”.
The Streaplers och The Shanes var förband, vill jag minnas.
Det finns bara ett ord:
Oförglömligt.

Sedan kom deras första film, ”A hard days night”, som fick den fåniga titeln ”Yeah, yeah, yeah” på svenska (på den tiden översattes filmtitlar).
Vi spelade beatleslåtar före filmvisningen i Gränna och Aneby och kanske någonstans till (glömskan gör sig påmind) och gaget var resan och några växelmynt, samt att få se filmen, så vi såg den 3 gånger.

Någon gång under våren 1965 märkte både vi och publiken, att beatlesvågen hade minskat i styrka, så vi satte ihop ett potpurri (kallas numera medley) av sju beatleslåtar. Det tog vi fram när publiken ville höra Beatles.
I slutet av 1964 kom ”Beatles for sale”, och av dom fjorton låtarna plockade vi in fem i vår repertoar.
Sedan tidigare hade vi med singlarna ”From me to you”, ”I call your name”, ”She loves you” och ”I want to hold your hand”. Senare tillkom “We can work it out”.
Från “Help” plockade vi bara ”Ticket to ride”. Ja, jag klarade överstämman i A-dur.
Från ”Rubber soul” tog vi ”In my life”.
Från det vita dubbelalbumet tog vi "Ob-la-di". och från "Sgt.  Pepper" bara "With a little help from my friends".
Sedan tog det slut.

The Beatles hade helt enkelt blivit för svåra för oss. Vår teknik var otillräcklig.

tisdag 20 augusti 2013

Jag och musiken 26.

Det var gott om musiktävlingar våren 1964, och efter Sveriges Radios twistbandstävling var nog Nalens tvåa när det gällde prestigen.
Vi var i Stockholm på sportlovet och spelade på Nalen, så vi anmälde oss.

Jag minns ingenting av dom andra banden, men vi vann uttagningen, och var därmed klara för semifinal.
Den var i april, och vi åkte till Stockholm igen. Vi var i mycket god form och såg fram emot semifinalen. Den skulle avgöras av en jury, inte av publiken.
Jag har glömt vilka låtar vi spelade, men Chuck Berry och The Beatles var säkert med.
Ett band, som var betydligt mer berömda och kända än vi deltog i samma semifinal, nämligen Ola and the Janglers.
Vi gjorde ett kanonframträdande och vann!
Det är ungefär jämförbart med att Högsby IK skulle slå ut Kalmar FF ur svenska cupen; dvs  otroligt, men vi gjorde det.
Ola Håkansson kom fram till oss och gratulerade på ett hövligt och anständigt sätt. Han konstaterade, att vi hade spelat bra.
Gitarristen Claes af Geijerstam (”Clabbe”) däremot fällde yttrandet ”jävla bönder” när han gick förbi, detta trots att den enda agrara anknytningen för vår del var, att Jocke och jag jobbade ihop i plantskolan.
Det kanske är den näraliggande reaktionen från en diva.
Ola and the Janglers spelade sedan i Eliserien så länge jag kan minnas.

Dit kom aldrig vi.

måndag 19 augusti 2013

En motbjudande och vidrig ideologi.

Jag  har läst en intressant och bitvis lärorik bok.
Det torde vara känt, att jag inte har mycket till övers för nazister, fascister, rasister och sverigedemokrater.
Nu är ju inte SD ett fascistiskt eller rasistiskt parti enligt dom själva.
Partiet säger sig ha nolltolerans mot rasism.
Boken förklarar ett begrepp, ”kulturbiologi”.
Det innebär, att kulturen finns nedärvd i ”främlingens” eller ”invandrarens” fysiska kropp.
Invandrarens barn, barnbarn, barnbarnsbarn osv är således genetiskt ”främmande” oavsett var de är födda.
Rasisterna kan då säga ”jag är inte rasist, men…”
Det är ju främlingens ”kultur” som är problemet, inte rasen!
Sverigedemokraterna har inte nolltolerans mot ”kulturbiologi”.
Hängde ni med?
Detta var ett exempel ur boken.
Det finns fler.
De som har röstat på SD eller tänker göra det borde läsa boken.
Det kommer de dock inte att göra.
De läser inte en bok, som är  ”PK”.
Den är inte ”PK”.
Det är ett vetenskapligt arbete med 26 sidor noter och sex sidor källhänvisningar!
Den stämmer emellertid inte med deras fördomar.
Det är betydligt enklare att odla sina fördomar på hat- hot och skräpsajten ”Avpixlat”.
Vem styr och ställer på den sajten?
Det får du själv ta reda på!
Hatet är en viktig del i fascismens ideologi.



söndag 18 augusti 2013

Jag och musiken 25.

På 60-talet fanns det inga festivaler med många band att lyssna på, men det fanns twistgalor (det hette så!).
Vi och The El Riders kom överens med Nässjö Folkets Hus om att arrangera en Twistgala där i december 1963. Ledningen var snäll mot oss och sänkte hyran rejält, för dom trodde på fiasko, men dom trodde fel.


Vi bjöd in alla band utom dom allra plattaste, och dom som inte hade bokade spelningar kom.
Inträdet kostade svindlande 5:-, och det blev fullsatt. Publiken bestod inte bara av nässjöbor, utan många hade gjort sig besväret att åka till Nässjö.
The El Riders fick det största jublet i kraft av hemmaplan, men vi var god tvåa.
Vi skulle spela näst sist, och The Caretakers från Jönköping skulle spela sist, eftersom dom var mest namnkunniga.
Dom hade en klart bättre sologitarrist än vi, och deras trummis var något bättre än Leif. Komparen och basisten var habila, men inte mer.
Då gjorde The Caretakers ett stort misstag.
Dom valde att börja med ”Twist and shout”.
Den låten hade vi avslutat vårt framträdande med.
Vi var bättre än The Caretakers på en punkt, och det var sången.
Det märkte publiken, som buade ut The Caretakers.
Detta fick oss att växa en liten bit till.
Vi träffade grabbarna i The Caretakers då och då, och spelade för bara resan på deras popklubb i Jönköping, så det fanns inget personligt agg. Det var fyra trevliga killar.
The Caretakers fick senare en sångare från England, Mike Wallace, och då gick dom upp i Elitserien.
Dit kom aldrig vi.

I mars 1964 var vi med på en twistgala i Brahesalen, Jönköping (f.ö. läroverkets aula).
Vem som arrangerade minns jag inte, men gaget var minimalt, och man hade bjudit in alltför många och alltför platta band, så det hela tog tid, och publiken satt och kunde inte välja bort bandet, som inte hade stämt sina gitarrer. Vi fick bäst recensioner där.





















Vi var förband till Hep Stars i Nässjö i maj 1964, men mina minnen därifrån lägger jag inte ut på min blogg. Dom tar jag muntligt med dig.

Vi spelade på fler twistgalor, och den i Norrköping var nog en av de mest lyckade vi spelat på, och där spelade också bl.a. The Shanes, som vi var bekanta med sedan sportlovet.



fredag 16 augusti 2013

Jag och musiken 24.

I maj var det dags för semifinalerna i twistbandstävlingen, och The El Riders blev utslagna i Göteborg av The High Notes med bl.a. Lasse Brandeby på tenorsax.
Detta väckte en del förhoppningar inför vår semifinal i Örebro.
Staffan har även den på rullband (okonverterat). Jag minns att vi spelade ”Ol’ man river”
som vi hade plankat efter The Spotnicks och lagt på stämmor, liksom på Chuck Berrys  ”Around and around”
Vi fick ett härligt drag på den senare till publikens förtjusning.
Efter oss spelade ”The Sleepstones”, med bl.a. Janne Schaffer på sologitarr, men dom lät inte speciellt märkvärdiga.
Juryns sammanträde drog ut länge på tiden, och vi satt med The Sleepstones i den ena logen och snackade. Dom kände sig lite deppiga, för dom hade inte gjort sitt bästa, tyckte dom.
Dom hade hört oss och trodde att vi skulle ta hem semifinalen, men så blev det inte.
Det hade behövts tre omröstningar. De sju jurymedlemmarna röstade 2-2-2-1, och slog ut ett ganska platt band från Uppsala som hade spelat ”All shook up” på ett menlöst sätt.
Nästa omröstning slutade 3-3-1.
I den sista vann The Sleepstones över oss med 4-3.
Lätt besvikna åkte vi tillbaka till Gränna:


torsdag 15 augusti 2013

Jag och musiken 23.

Under 1964 växte vi några tum till. Vi hade gott om spelningar och kände oss riktigt rutinerade. Vi hade upptäckt Chuck Berry och tränat in några dussin av hans låtar, men det var beatleslåtarna som publiken ville höra, och ibland även tralla med i.
Delar av sportlovet tillbringade vi i Stockholm med spelningar på några ungdomsgårdar och tre spelningar på Nalen. Leif gjorde lumpen, så Ludde åkte med.
Där spelade The Shanes i stora salen och vi i den lilla. Dom var etablerade och fanns med på topplistorna då och då, men det var hos oss i den lilla salen, som publiken fanns för att höra sina favoritlåtar.

Vi intalade oss att vi var bättre än The Shanes, och det var vi kanske inte, men vi kunde våra låtar.












I månadsskiftet februari-mars startade Sveriges Radios twistbandstävling, och naturligtvis anmälde vi oss. Vi fick delta i Östergötland, eftersom det var närmare till Norrköping än till Växjö från Gränna, fick vi veta.
I Växjö (veckan före Norrköping) segrade The El Riders från Nässjö och gick vidare till semifinalen i Göteborg.
Det fick jag höra så att mina trumhinnor bågnade när jag gick till Parkhyddan i Nässjö på vardagskvällarna.
Tisdagen den 24 mars åkte vi till Norrköping och den numera rivna trärotundan i Folkets Park. Jag minns inte det exakta antalet band som fick spela sina låtar, men det var nog 20-25.
Mot  eftermiddagen fick vi veta vilka fyra band, som skulle göra upp om semifinalplatsen, och vi var med där.
Staffan har sändningen på ett rullband. Det är inte konverterat ännu, men jag minns att ett bra dansband, Töta Henrikssons var med liksom ett värdelöst gäng från Norrköping, som hette The Mohikanes (Vi kallade för The Platfooters) och ett fjärde ganska duktigt band, som spelade Tequila Twist (Deras namn är borta).
Före inspelningen kom Carl Eiwar fram till oss där vi satt vid ett bord och frågade, om vi kunde tänka oss att byta, så att vi spelade ”What’d I say” och ”Boys” först, och hade ”Please please me” som tredje låt.
Det kunde vi, och jag hade svaga misstankar om varför han frågade oss.
Dom som vann fick vi spela en tredje låt, och Carl Eiwar  ville ha ”Please please me” där.
Så var det.
Klippet till vänster är ur Östgöta Correspondenten.
Det är ett av mina stoltaste och gladaste minnena från åren med The Fox Hunters.
Vi segrade i Norrköping och hade gått vidare till semifinalen i Örebro. Programmet spelades upp i radion torsdagen den 26 mars.

Då satt jag i Parkhyddan i Nässjö och njöt. 

måndag 12 augusti 2013

Jag och musiken 22.

På jullovet övade vi så mycket vi hann, och den 5 januari 1964 åkte vi till Stockholm och Nalen igen. Vi hade med oss polkagrisar att kasta ut bland publiken, och det minskade inte vår popularitet.
Chef på Nalen var Carl-Eiwar,
som också ledde tio i topp och senare även SR:s twistbandtävlig (det hette så!). Han var med andra ord en etablerade höjdare.
Han kom fram till oss efter vår spelning, tackade oss och ställde frågan:
- När kan ni komma tillbaka?
Vi kände oss oerhört smickrade.
Vi ville gärna, och vi kunde komma tillbaka på sportlovet 1964.
En starkt bidragande orsak till vår ökade popularitet var The Beatles. Staffan köpte LP:n ”Please please me”, och vi plankade för glatta livet. Vi spelade och sjöng 10 av de 14 låtarna på LP:n.
Jag hade inga större problem med att sätta stämmorna, och såväl Leif som Jocke hjälpte till i Twist and Shout, Boys, Baby it’s you m.fl.
Vi surfade med på beatlesvågen, och den bara växte och växte.
Deras andra LP. “With the Beatles” köpte jag själv, och från den tog vi med 8 av 14 låtar.
”She loves you” var ett av paradnumren, som vi ofta fick spela mer än en gång, liksom senare ”I want to hold your hand”
Mer om oss och The Beatles kommer.


söndag 11 augusti 2013

Jag och musiken 21.



Redan från början var vi medvetna om vikten av en bra framtoning på scenen. Vi köpte likadana stickade tröjor, och Leif fick ta över Rendahls när vi bytte trummis i mars 1963. (Bilden till vänster)
Vi fick ett erbjudande från Lagos i Gränna att få blazrar sydda av ett ljusgrönt kjoltyg (för 50 år sedan fanns det skräddare i Sverige som kunde sy kläder).
Vi nappade direkt.
Till blazrarna köpte vi ljusa byxor.
Dom scenkläderna hade vi ett drygt år. Det är dom vi har på den andra bilden. Den är förresten tagen av JP:s lokalredaktör i Gränna.Han hjälpte oss mycket.
Vi spelade med rävsvansar dinglande på våra gitarrer. Leif, trummisen, hade sin fastsatt med en säkerhetsnål  på ena axeln.Tillsammans med vår uppstoppade räv gav det oss en omisskännlig identitet.
Publiken kunde lätt identifiera oss som ”The Fox Hunters”.
Eftersom fler och fler band valde svenska namn översatte vi det efter något är till ”Räfjägarne”.
Men gitarrbanden slet hårt över vänstra axeln, så vi behövde nya scenkläder.
Vi bestämde oss för att vräka på rejält.
Först var det tal om frack, men det var opraktiskt. Lagos avrådde oss, och rekommenderade smoking.
Vi skaffade var sin smoking och var sitt plommonstop.

Vad kläderna kostade har jag glömt, men vi hade råd.
Jag har kvar min smoking, men den har krympt en del, så jag får inte på mig den längre.
Även plommonstopet finns kvar.
I marknadsföringen ingick också trycksaker, som vi delade ut vid varje spelning, och skickade till diverse dansställen.
Vi lät göra nytt material när vi hade bytt till smoking. Våra frisyrer hade också förändrats.
Vi skickade affischer till arrangörerna före nästan varje spelning.
Vi tackade för det gångna året.
Allt detta gjorde vi för att få komma tillbaka.
Vi fick oftast komma tillbaka.











lördag 10 augusti 2013

Jag och musiken 20.




Lördagen den 7 september 1963 hade vi spelat på Rigoletto (Folkets Hus Jönköping). I uppförsbacken vid Reaby skola en knapp halvmil söder om Gränna på den dåvarande E4:an (numera finns det en motorväg längs Vättern) låg en död räv. Det var bara jag och Staffan i Sigge (vår VW-buss), jag minns inte vem Jocke och Leif åkte hem med.
- Den tar vi med oss!
Det var vi överens om.
Vi var överens om en liten detalj till:
Det var vi, som hade kört på räven!
I Gränna fanns det en mycket bra lokalreporter för Jönköpings-Posten (ungefär som Ingvar Gunnarsson i Högsby)
Vi kontaktade honom, och berättade sagan för honom.
Han tog en bild och skrev något sen. 
Vi beslöt att låta stoppa upp räven. Det kostade 370:-, och det var det värt.
Det gällde inte bara att göra bra musik; det gällde också att ha en bra marknadsföring

Klippet till vänster är ut Bild-Journalen.
Vi hade med oss räven till alla spelningar. Den stod längst fram på scenen, och många kom fram för att klappa den.
När The Fox Hunters i största samförstånd upplöstes skänkte vi räven till realskolan i Gränna.
Om den finns kvar idag vet jag inte.








onsdag 7 augusti 2013

Jag och musiken 19.

Jag slutar nu med att bege mig ett halvt sekel tillbaka i tiden, och berättar i stället kronologiskt.
Min hösttermin vid centralskolan i Nässjö blev riktigt trevlig. Jag blev klassföreståndare i en nia, där Anders Björks (M) lillebror gick, och vi hade några duster, men kom till sist bra överens.
I Nässjö fanns ett band, The El-Riders, och dom kom jag snabbt i kontakt med. Dom var duktiga, ungefär i vår klass, kanske något under, men jag hade aldrig hört talas om dom. Dom hade däremot hört talas om ”The Fox Hunters.”  Det blev en egendomlig relation mellan oss.
Dels var vi arga konkurrenter, dels hjälpte vi varandra.
De hade en Fenderförstärkare, och vi hade två, men när de deltog i SR:s twistbandstävling i Växjö lånade vi ut våra två till dom. När vi sedan spelade i Norrköping i samma tävling fick vi låna deras Bassman.
När vi började med Chuck Berrys låtar var texterna ett problem, eftersom Internet inte fanns. Jag tog upp en kanadensisk liftare en gång på väg till Nässjö, och han rättade många fel i mina texter.
Jag bjöd The El-Riders på dom korrekta texterna.
Dom visade mig några gitarrslingor, som vi hade gått bet på.
Men vi var arga konkurrenter när det gällde spelningar.
Bilden är från en spelning i dåvarande ”Parkhyddan i Nässjö, någon gång i mars 1964.
Om det hade funnits ljud hade ni hört ”Twist and shout”: Den kunde vi!

Trummisen hette Jörgen ”Ludde” Lantz; Leif gjorde lumpen då.