Jag och musiken 19.

Jag slutar nu med att bege mig ett halvt sekel tillbaka i tiden, och berättar i stället kronologiskt.

Min hösttermin vid centralskolan i Nässjö blev riktigt trevlig. Jag blev klassföreståndare i en nia, där Anders Björks (M) lillebror gick, och vi hade några duster, men kom till sist bra överens.

I Nässjö fanns ett band, The El-Riders, och dom kom jag snabbt i kontakt med. Dom var duktiga, ungefär i vår klass, kanske något under, men jag hade aldrig hört talas om dom. Dom hade däremot hört talas om ”The Fox Hunters.”  Det blev en egendomlig relation mellan oss.

Dels var vi arga konkurrenter, dels hjälpte vi varandra.

De hade en Fenderförstärkare, och vi hade två, men när de deltog i SR:s twistbandstävling i Växjö lånade vi ut våra två till dom. När vi sedan spelade i Norrköping i samma tävling fick vi låna deras Bassman.

När vi började med Chuck Berrys låtar var texterna ett problem, eftersom Internet inte fanns. Jag tog upp en kanadensisk liftare en gång på väg till Nässjö, och han rättade många fel i mina texter.

Jag bjöd The El-Riders på dom korrekta texterna.

Dom visade mig några gitarrslingor, som vi hade gått bet på.

Men vi var arga konkurrenter när det gällde spelningar.

Bilden är från en spelning i dåvarande ”Parkhyddan i Nässjö, någon gång i mars 1964.

Om det hade funnits ljud hade ni hört ”Twist and shout”: Den kunde vi!

Trummisen hette Jörgen ”Ludde” Lantz; Leif gjorde lumpen då.