söndag 31 december 2017

Gammal men god.

Så här i slutet av 2017, då Donald Trump är USA:s president dammar jag av den här gamla historien.
Den kan användas på andra också, ingen nämnd och ingen glömd.
En man kommer in på en saloon i mellanvästern någonstans, ser sig omkring och utropar med hög och tydlig röst:
- Donald Trump ser ut som ett fårarschle.
Några män reser sig från sitt bord, går lugnt fram till mannen och klår upp honom rejält.
Mannen torkar blodet från ansiktet och säger:
- Jag trodde inte att ni var republikaner.
En av männen svarade:

- Det är vi inte. Vi är fårfarmare.

Dagens anka.

RÄTT UPPLYSNING
Nytt ljus över gatubelysningen. (Nya Lidköpings-Tidningen)
(359 738 besök + 65)


onsdag 27 december 2017

Två julkort.

Någon har köpt för många julkort av det här slaget.
Därför skickas dom till mig.
Varför just SD väljer att håna det kristna budskapet med julkort vet jag inte.
Tydligt är, att någon försöker reta mig.
Jag har läst, att människor som gärna retar andra människor gör det på grund av sin egen känsla av underlägsenhet och osäkerhet.
Med andra ord typiska egenskaper för SD:s väljare.
GF & GNÅ, mina läsare.

PS! Jag har funderat över vad jag ska göra med dessa vidriga kort, men det bästa är nog att de hamnar bland brännbart.

måndag 25 december 2017

Mumsa!

Ina gjorde en utsökt juldagsjansson medan jag avnjöt ett längre julbad.
Jaja, jag hade gjort i ordning potatisen och löken i förväg.
Som alltid ställer jag frågan:
- Hvornaar smager en Jansson bedst?

Mina kunniga läsare kan låta de mindre kunniga öka sina kunskaper själva och låta bli att avslöja det rätta svaret.

söndag 24 december 2017

God Jul!

Ina och jag skickar inte lika många julkort som exempelvis 1977, och vi får inte heller lika många.
Möjligen har vi förbisett någon eller några, men i så fall oavsiktligt och inte av oförskämdhet.
Därför önskar vi God Jul här på min blogg till alla mina läsare.
Du kan kommentera med ”Tack detsamma” eller en annan vänlig formulering, eller låta bli.
Anonyma hälsningar deletas.
Ina och jag firar sedan ett antal år jul ensamma, men fullt traditionsenligt med lutfisk och gröt den 23, julskinka m. tbh. som middag och vårt anspråkslösa julbord i kväll.
Kalle Anka och Karl Bertil är som alltid obligatoriska.
Granen är klädd, och nytt för i år är de vackra kulorna jag fick av Patrik.

Avslutningsvis den gamla historien om översten som hemförlovade regementet för juluppehållet:
- Jag önskar alla officerarna en synnerligen God Jul, underofficerarna och underbefälen en God Jul och manskapet en Jul.

God Jul på er alla från Ina och mig!

fredag 22 december 2017

Vår julgran.

Så här ser vår julgran ut i år.
Liksom alla år sedan 1974 har vi även i år hämtat vår julgran på Sven Månssons mark.
Han har lovat mig, att jag får hämta julgranar på hans mark så länge jag lever.
Tack för alla julgranar, Sven!
Särskilt den här.
Jag kanske dyker upp med glögg.



torsdag 21 december 2017

Det vänder.

Hej alla mina läsare!
Som ni alla vet är det vintersolståndet idag.
Klockan 17.28 vänder det.
Sedan går vi mot ljusare tider.

Må gott!

Ett julkort.

Jag får ett fåtal vykort numera jämfört med exempelvis 1977, och vi skickar också betydligt färre.
Idag landade det här julkortet.
Personen till höger känner jag igen som partiledaren som sjunger fula nidvisor om mordet på Olof Palme.
Mannen till vänster verkar bekant på luggen, men han ser yngre ut och har rakat av sig mustaschen.
Min uppfostran bjuder mig att tacka för kortet, trots att jag inte kan skicka julkort till ”Sverigevän”.
Om det är menat som en vänlig hälsning eller ett klumpigt försök att reta mig lämnar jag därhän.
Min inställning till detta parti, som kryllar av kriminella och rasister är välkänd och oförändrad.
Ändå inställer sig frågan:
Vem är inte sverigevän av alla oss som bor i Sverige?
Vilka är sverigefienderna?
GJ & GNÅ på dig,” sverigevän”.
PS! Under mina många år vid Fröviskolan har jag sett ett stort antal handstilar.
Den här ser feminin ut, vilket förvånar lite.
Kvinnor är i klar minoritet bland SD:s väljare och sympatisörer.
De är inte lika lättskrämda som ängsliga, osäkra och oroliga medelålders män.

Där slutade jag grunna på vem som önskar mig GJ & GNÅ på detta vidriga sätt.

onsdag 13 december 2017

Nästan exakt 10 år.

Ja, jag har slarvat lite, en dag!
Jag skulle ha presenterat det här inslaget redan igår.
Då var det 10 år sedan min sista lussevaka.
Den första ägde rum 1981 med eleverna födda 1966 i dåvarande fritidsgården.
Den sista således 2007, och vad jag minns var jag med på alla.
Efter några år utvecklade vi lärare traditionen med lussevakan.
Vi diktade verser om oss själva och eleverna.
Dom framförde vi till mitt gitarrkomp, även luciasången.
1988 började jag och Stig Wisén med en lokal version av ”Werner und Werner”.
Den skrev jag, Patrik och Ina hemma i köket på Ringvägen 3A, och Stig la till några rader.
Vi kokade en god kola, nämligen Frövis-kolan.
Vi tyckte att vi var fyndiga när jag sa:
- Ischokladen gör vi sen.
Eller när Stig kommenterade strösockret med orden:
- Du måste strö mer!
Jag har kvar nästan allt, och kan många verser utantill än.
En elev f. 82 fick höra den här:
Har ni hört när Anders skulle ta ett bloss?
Klassföreståndarn fick reda på’t förstås.
Hota’ ringa mamma, det var inte bra.
Anders sluta’ röka redan samma dag.
(Mel: Imse Vimse spindel)
2008 upphörde lussevakorna till förmån för andra aktiviteter.


måndag 11 december 2017

Välkommen tillbaka!

Ett besök på Misteln i kväll var självklart för min del, och 28 personer till.
(Det borde ha varit fler)
Att jag skulle missa Andreas Stenfelt, f. Johansson var uteslutet.
Han hade med sig John Friberg, och de trakterade sina instrument väl.
Låtvalet dominerades av Santa Claus och Christmas, som sig bör vid denna tid på året.
Jodå, Andreas kan, även om han sa att han inte hade stått inför publik på ett tag.
Några smärre misstag märktes knappast och inverkade inte på hans utmärkta sång.
Fribergs trumpet hade någon liten rostfläck i början, men i den avslutande ”Det strålar en stjärna” glänste han!
Det var det inslaget jag tyckte bäst om, trots tre elvislåtar och Chuck Berrys ”Run run Rudolph”.
Det vänliga omnämnandet av min person värdesatte jag.
Jag träffade dom första gången när jag hade erbjudits elevens val ht 2002.
Då var dom 13 år och lovande.
Nu är dom betydligt mer.
Välkommen tillbaka, Andreas, och blås upp lite sköna toner i din lur, Friberg!

(Jag glömde kameran, och väljer en gammal bild från 2009)

söndag 10 december 2017

John.

Min systerson skickade mig den här, och jag kan inte låta bli att lägga ut den.
Att John Lundebro sjunger och spelar bättre än jag kan förklaras med att han har både schneidergener och lundebrogener, medan jag bara har schneidergenerna efter min morfar Karl Schneider.
Eftersom du, min käre läsare är bekant med både John Lennon och War is over, så läs i alla fall texten.
Det börjar alltid med rädslan, och har vid ett tillfälle slutat med Världskrig.


Nobeldagen.

Idag utförde jag mitt självpåtagna uppdrag att hissa vår svenska flagga med extra glädje.
Glädjen gäller Nobelfesten, som firas utan sverigedemokrater.
Nobelstiftelsens vd Michael Sohlman hänvisar till Alfred Nobels testamente.
- Där framgår mycket tydligt att ingen hänsyn får tas till nationell tillhörighet. SD:s värderingar står i direkt strid med detta, säger han till Aftonbladet.
Att Jimmie Åkesson får ta på sig sin törnekrona och tagelskjorta för att visa hur synd det är om honom fäster jag mindre vikt vid.
Han är ledare för ett parti som kryllar av nazister och rasister.
Skönt för alla som inte måste skaka hand med honom.Han kan ju sjunga nidvisor om mordet på Olof Palme i stället.


måndag 27 november 2017

Djungelboken.

Ännu ett pussel är lagt.
Djungelboken väcker många gamla minnen till liv.
I början på 70-talet fanns inte video, DVD och Internätet.
Det fann biografer.
Ina och jag förälskade oss i Djungelboken, och vi såg filmen tretton (13) gånger.
Patrik var med; vi minns inte om det bara var en eller flera gånger.

LP:n Djungelboken införskaffades och den snurrade många varv, liksom Emil i Lönneberga.


Jag kan sångerna utantill, och stora delar av dialogen.
Jag tror jag tar fram videon och tittar igenom den.

Många sagor och legender har fötts i Indiens djungler, men ingen så märklig som....

söndag 19 november 2017

Ännu mera Prag.


Ännu ett pussel med motiv från min födelsestad är lagt.
Jag upprepar mig genom att länka till



tisdag 14 november 2017

Världsdiabetesdagen 2017

Diabetesdagen innebär för min del att jag tänker på vårt barnbarn Erland, som har levt med diabetes i drygt tio år.

måndag 13 november 2017

Ett bra val.

Även i år är mottagarna av kulturstipendiet värdiga vinnare.
Jag har inget emot kroppkakor, men musiken är mer intressant för min del.
Att Bergeskans fyller Högsby kyrka vartannat år är inte alls förvånande.
De skulle fylla ännu större lokaler.
Då har de Thomas och sina söner med sig.
Jag värderar också det arv de lämnar i form av musikaliska söner, Robert, Michael, Niclas och systersonen Freddy.
Mina gratulationer till stipendiet, Dan, Benny, Willy och Johnny!
Och till ungdomsledaren Polle. Även han är en värdig vinnare.
(OT 20171113)


tisdag 7 november 2017

En till!

Jag hajade till, när lunchekot redogjorde för några ommöbleringar i Ericsons ledning.
Fredrik Jejdling blir vice VD.
Jodå, jag har kollat och hört rätt.
Fredrik var klasskamrat med Patrik i alla år.
Han är en till i raden av f.d. elever vid Fröviskolan, som har nått en hög position.
Fredrik var bra på det mesta, duktig i fotboll, spelade trumpet i storbandet, trummor i ”Pojklaget” med bl.a. Patrik.
Jag vill minnas att han var Tjeckoslovakien när vi spelade OS och VM på hockeyspel.
Fredrik var alltid välkommen till oss, och Patrik var ofta hemma hos Fredrik.
Jag har många trevliga minnen av Fredrik, liksom av Harry, Ann-Marie och Eva Jejdling. Det var generösa människor och vänner.
Mina gratulationer till en framgångsrik f.d. elev vid Fröviskolan!
(Jag har naturligtvis ett antal gamla fotografier där Fredrik är med, men dom stannar i albumet.)


torsdag 26 oktober 2017

En till.

Så har en till av legendarerna från 50-talet gått bort.
Skaran krymper.
Elvis 1977, Bill Haley 1981, Johnny Cash 2003, Chuck Berry i våras och nu Fats Domino.
Jerry Lee Lewis och Little Richard är kvar.
Våra svenska pionjärer försvinner också, Rock- Olga 2010, Leif ”Burken” Björklund 2011, och nu senast Rock-Boris. Little Gerhard är kvar.
Fats Domino gjorde inte så många kända låtar som Elvis eller Chuck Berry, men dom snurrade i 50-talets jukeboxar, så jag lärde mig några av dom.
I The Fox Hunters spelade vi bara 
Blueberry Hill. 
https://www.youtube.com/watch?v=bQQCPrwKzdo

Jambalaya 
https://www.youtube.com/watch?v=kTmgVyznNic
härmade vi efter Gerry and the Pacemakers eftersom vi inte hade någon saxofon. 
Jag kan tralla saxofonsolot och Patrik kan spela det!
Olika Strömers Pack spelade Blueberry Hill.
Nu är Fats Domino borta, men hans låtar lever ett tag till.
Goodbye, Joe, me gotta go”.
(Jag kan ha missat någon)

tisdag 17 oktober 2017

Mera Prag.

Ytterligare ett pussel med motiv från min födelsestad är lagt.
Att det visar Karlsbrücke vet nog de flesta.
Här drog min mor mig i barnvagn, här gick jag 1968 med min mor, Syrran och min fästmö. Här gick jag 2014 med Patrik, Suzanna, Edvard och Georg.
Jag har många glada och trevliga, men också otrevliga minnen från Prag.
De glada överväger nog.

Fler blir det inte.

tisdag 19 september 2017

En mästare.

I Torsås har man en fungerande musikskola, och i Högsby har vi Ewa Engdahl.
Då blir det så här.
Jag hade gärna träffat honom, kanske hälsat på vår speciella, snart utdöda dialekt och fått skaka hand med honom.
Georg Riedel, föddes den 8 januari 1934 i Karlsbad i dåvarande Tjeckoslovakien, i en sudettysk familj, som emigrerade till Sverige när han var fyra år. 
Han är liksom jag sudettysk, men hans familj stack redan vid Hitlers inmarsch 1938.
En person jag beundrar och ser upp till.
Alla gör inte det.
Andra åsikter om Georg Riedel finns på

(OT 29170918)



söndag 10 september 2017

Det var det jävligaste!

Ännu en person jag har sett upp till och beundrat är borta:
Hasse Alfredsson.
Jag sörjer honom inte, eftersom jag inte kände honom.
Jag saknar honom inte, eftersom hans verk lever, och kommer att göra så i många år till.
Jag såg honom första gången 1956 i dåvarande kongresshallen vid Ribbagården i Gränna under en studentfestival.
Jag visste inte då, att det var just Hasse Alfredsson, som hade huvudrollen i spexet ”Djingis Khan”, men hans röst finns som en jpg-fil i mitt huvud:
- Klarade jag kinesiska muren ska jag väl klara judevallen.
När våra barn var små hade vi nästan alltid ett kassettband med Hasse och Tage i bilen.
Vi kan nog fortfarande stora delar av deras produktion utantill.
- Det var det jävligaste! Det hade jag ingen aaaaning om!
- Det är grodår i år, då är det många grodor.
- Kanin kanin kan ni inte sluta skjuta!
- Musik, för fan!
- Nisse, gröna sidan upp.
Vårt fadderbarn Fredrik kan säkert mer än halva 88-öresrevyn utantill:
- Gott om kaffe?
- Roger Måååår!
Patrik köpte hela boxen ”Lindeman håller låda”.
Den är visserligen föråldrad idag, men det var den inte då.
Hasse Alfredsson var exakt 10 år äldre än jag, född den 28 juni 1931.
En mycket stor underhållare är borta.
Han finns i mitt minne, tillsammans med all glädje han har berett mig och min omgivning.
(Mina läsare kan gå in på Youtube, där det mesta finns.)




lördag 26 augusti 2017

Heidelberg.

Så var ännu ett pussel i Deutschland Colletion klart.
Kväll i Heidelberg”
Jag har varit i Heidelberg tre gånger, först med min mor, Ina och Syrran 1968, sedan med Ina och Barnen 1985 och sista gången 2014 med Patrik + fam.



I Civilization II är färdigheten ”Bridge building” illustrerad med just den här bron över Neckar.
Heidelberg klarade sig nästan helt från allierade bombningar under Andra Världskriget.

Bei einem Besuch in Heidelberg hörten wir die Geschichte, dass die
Stadt von grösseren Luftangriffen im 2. Weltkrieg verschont wurde, weil
Eisenhower zuvor dort studiert habe.
Ist da was dran, oder war Heidelberg strategisch nicht von Bedeutung,
dass es deshalb nicht bombardiert wurde?
De som inte förstår tyskan får be någon förklara.

Liksom de tidigare färdigpusslade städerna är Heidelberg värt ett besök.

fredag 25 augusti 2017

Exakt 70 år.











Den 25 augusti 1947 var en måndag.
Jag började i småskolan i Gränna.
Det fanns två klassrum för klass 1 och 2.
Jag hade fyllt 6 år på sommaren, och min mor ansåg att jag borde börja skolan, eftersom hon själva hade börjat vid sex års ålder.
Jag kunde läsa, skriva och räkna vettigt, och hade fått visa upp detta för skolinspektören.

Vi bodde i Stadsberget, uppe på Grännaberget, med en förnämlig utsikt över Vättern. (Bilden är nyare, och träden har vuxit sedan 1947)




Min skolväg de första fem veckorna var inte så lätt för en sexåring.

Det fanns klasskamrater som hade både längre och svårare skolväg.
Skolskjuts var ett okänt ord och begrepp liksom skollunch.
Fyra av mina klasskamrater i småskolan fick gå om tvåan.
De ansågs inte kunna läsa, skriva och räkna tillräckligt bra för folkskolan.
Var det bättre förr?
Nej, det var annorlunda.



fredag 18 augusti 2017

Utan nycklar.

Idag var jag hos rektorerna Åsa och Roger på Fröviskolan och lämnade tillbaka mina nycklar.
Jag fick en nyckel (025) när jag började 1973, och en huvudnyckel (001) när jag blev tillsynslärare 1977.
Jag bad om och fick tillåtelse att behålla dom efter min pensionering, eftersom jag ville ha tillträde till musiksalen.
Där har jag övat med många elever inför den årliga juladansen i ungefär 30 år.
Vi har övat musiken till många musikaler.
Vi övade där med elvisprojektet.
Slutligen har Strömers Sista Pack tillbringat många timmar där, först med Anton, Daniel, Hugo och Viktor, och senast med Elias.
Nu är det slut.
Andra må ta vid efter mig.
Jag har pratat med Andreas Stenfelt om juladansen.
Han tar ansvaret och får säkert ihop ett duktigt gäng.
Jag är glad att jag har fått göra all denna musik med alla dessa duktiga och trevliga ungdomar.
Tack ska ni ha, allihop!

Ni finns i mitt minne.

måndag 7 augusti 2017

München.

Ännu ett pussel i ”Deutschland Collection” är färdiglagt.
München.
Jag tillägnar detta pussel en av mina allra bästa elever i tyska genom alla år:
Maria Wernersson.
Hon bor nämligen där.
Jag har bytt tåg två gånger i München 1951, när jag och min mor besökte min faster och hennes familj i en lagom liten håla 6 mil öster om München.

Det är allt.

lördag 5 augusti 2017

Bergeskans.

Med högt ställda förväntningar steg jag för åttonde gången in i kyrkan för att lyssna på Bergeskans.
Nej, jag blev inte besviken.
Jag vet vad dom kan sedan länge.
Låtvalet var som tidigare år väl varierat.

Att det var fritt från Uggla, Gessle och Hellström gladde troligen bara mig personligen.
Dan och Benny har en rejäl rutin, och det märks i deras agerande, som är säkert och avslappnat.
När Thomas börjar på fel låt förvandlar Dan det till ett lyckat skämt!
Båda har härliga sångröster, och hanterar sina instrument rejält bra.
Thomas och Michael tillför en annan dimension, som jag uppskattar. Riktigt bra var Errol Garners ”One good turn”.
Benny kunde inte låta bli Elvis, men Teddy Bear utan kör låter tom i mina öron. Betydligt bättre tyckte jag om Benny i ”Fly me to the moon”. Där var han riktigt duktig.
Som så många andra, däribland jag själv, överglänstes Dan och Benny av sina söner. Niclas visade hög klass i David Bowies ”Life on Mars”.
Robert gjorde en bra ”Oh Darling”, en mindre känd beatleslåt, men i den avslutande ”Bridge over troubled water” var han mästerlig.
Att en liten ort som Högsby har producerat så många så skickliga musiker och sångare borde imponera. (Ja, det finns några till, men dom spelade inte i kyrkan idag)
Bröderna Andersson och Hugo fyllde ut det som behövde fyllas ut.
(Jag hade kameran med, men tog inga bilder. Jag ville inte välja ut någon, eller välja bort någon av dessa nio.)
Jag hoppas att jag och alla dessa duktiga musiker finns om två år också.

Då hörs vi igen!

söndag 23 juli 2017

1001 bitars pussel!

För andra gången bara i juli har Ravensburger presenterat extrabitar i sina pussel.
När Ina och jag hade lagt klart ”Berlin bei Nacht”, också det ur Deutschland Collection, fick vi en bit över.
Färgen visar tydligt, att den inte hör hemma i pusslet.

FUMMEL av Ravensburger, tack och lov till vår fördel.

fredag 14 juli 2017

Pragborgen, Hradschin.















Som många av mina läsare vet är jag sudettysk och född i Prag. Min mor gick ofta upp med mig till Hradschin, Pragborgen.
Jag var där 1968 med min mor, Syrran och Ina.
Jag fick ett ganska snäsigt och avsnoppande svar när jag frågade guiden, om det var där man hade kastat ut Masaryk.
Trettioåriga kriget började med att två ståthållare kastades ut från Hradschin, råkade jag veta.
De överlevde inte.
Jag var också där med Patrik, Suzanna, Edvard och Georg 2014.

Värt ett besök!

lördag 8 juli 2017

1003 bitar.

Jag och Ina har lagt många Ravensburger pussel 1000 bitar.
Nu har vi för första gången lagt ett 1003-bitars pussel.
Inselmuseum i Berlin besökte vi 2001.
Besök det du också vid något tillfälle!

Det är värt ett besök.

fredag 30 juni 2017

Stackars Alfsson!

Det var väl väntat att det skulle komma kritik mot det svenska rättssamhället när det fungerar som bäst.
Jag har INTE varit inne på SD:s hat- , hot- ,och skräpsajter, ens för att konstatera, men det har uppenbarligen Alfsson varit.
Det olämpligt att ifrågasätta rättsväsendet och sprida eget tyckande, "alternativa fakta" och halvsanningar samt desinformera utifrån en personlig åkomma.
Kent Ekeroth är dömd enligt svensk lag.
Att han är sverigedemokratisk riksdagsman innebär bara att han förbättrar statistiken över antalet dömda sverigedemokratiska riksdagsledamöter.




Det är väl inget att bråka om.
Jag bråkar inte om att det regnar idag.
Jag låter det regna.


(Ur OT 20170630)

torsdag 29 juni 2017

Bästa presenten.

Det här var den bästa födelsedagspresenten.


Hela historien är betydligt längre än så här, men jag vill inte trötta ut dig.
I de vita bussarna som lämnade Sudetlandet den 19 december 1945 fanns drygt 200 sudettyskar, bland andra vi och George Hans Trapp och hans hustru Hanne.
Vi blev kvar i Gränna när lägret upplöstes den 1 april 1946.
Vi blev mycket goda vänner.
GH Trapp var konstnär, och han kallades alltid Schorsch.
Han och Hanne hade inga egna barn, och jag besökte dom ibland.
Schorsch lärde mig schack, lite gitarr, geometri och annat.
Han kunde mycket förutom att teckna och måla.
Han och Hanne lämnade Sudetlandet 1938, när Nazityskland ockuperade Tjeckoslovakien.
Schorch hade ritat elaka bilder med nazismen som motiv, och han liksom en del andra misstänkte att klimatet kunde bli ohälsosamt.
De stack till Norge, men Schorsch kunde inte hålla sig, utan ägnade sig åt antinazistisk verksamhet där också.
Gestapo hittade honom, och han hamnade i Grini, där man bjöds på mer misshandel än mat.
I Tyskland hamnade han i Flossenbürg, Hersburg och till slut Dachau utanför München.
Han hade den röda triangeln (inte judestjärnan) eftersom han var s.k. politisk fånge.
Hanne hamnade i Ravensbrück. Vi var där 2014, och det var en stark upplevelse.

Båda klarade sig med livet i behåll, och återvände till sin hembygd i Sudetlandet.
Boken ”Das Anlitz der Opfer” (offrens anleten) kom 1971. Den innehåller teckningar, som Schorsch gjorde i koncentrationslägren med pennstumpar på papperslappar.


Min mor och moster fick var sin bok av Schorsch.
Syrran ärvde boken efter vår mor, och nu efter min mosters död fick jag den andra.
Den hade jag uttryckt önskemål om långt tidigare.
Förordet inleds med
I varje folk finns en bottensats av mindervärdiga människor.”
(Resten må min f.d. elever i tyska slita med. Schergen fick jag slå upp; det betyder ungefär hantlangare, de som utför obehagliga sysslor åt andra.)
Så sant!

lördag 24 juni 2017

Svensk eller inte.

Nu är sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof, han med luggen, igång igen.
Andra än SD förstår inte svensk demokrati, påstår han.
Jag förstår inte SD.
Enligt Jomshof och SD är jag inte svensk.
Jag har bott i Sverige i mer än 70 år.
Där ligger de flesta sverigedemokrater efter.
Jag har 6 betyg = 180 poäng i svenska från min studietid i Linköping.
Jag har undervisat i svenska på högstadiet i 34½ år.
Jag har idag hissat och halat den svenska flaggan.
Jag kan ”Du gamla, du fria”, ”Flamma stolt”, och ”Sverige Fosterland” utantill.
Men jag är inte svensk enligt SD.
Vad är jag då?
Berätta för mig så tydligt som möjligt, du duktige svenske sverigedemokrat, vad jag är!


tisdag 13 juni 2017

Musikalen 2017.

Låt mig börja så här:
Jag tycker bra om årets musikal.
Efter att ha funderat ett tag och övervägt fram och tillbaka vill jag nog placera den högst på listan av musikalerna efter 2008.
(Jag låter bli att jämföra med dom där jag själv hjälpte till.)
Sommarplågan 2008 var den sista musikalen för min del, och då gick årets nior i förskolan!
Manuset håller fint, handlingen är enkel men begriplig, och dom lokala inslagen, Klebo, Lanhagen, ger naturligtvis poäng.
Det märktes, att niorna tyckte att det var roligt att spela upp sin musikal.
Handlingen i musikalen bygger på ett kommunalt beslut om att förbjuda dans och musik.
Det får mig omedelbart att tänka på Ewa Engdahls exekution av den kommunala musikskolan!
Livet utan musik blir outhärdligt, både i musikalen och i verkligheten.
Jag känner inte igen många av niorna, och kan missta mig, men ”Tilda” stack ut som den klart bästa sångrösten.
Det betyder inte att övriga var dåliga, bara att hon var bäst.
Danserna satt bra, och Elias vräkte på rejält i den avslutande ”Footloose”.
Bäst av låtarna var nog ”Hey Mister, wont you sell me a fake”. Den satt bra.
Jailhouse rock hade mått bra av att sjungas i rätt tonart, men sådant kan hända när nerverna spelar spratt.
Några scenbyten var i längsta laget, men förtar inte helheten.
Många musikinslag spelades med playback i stället för med levande musik.
Några takter i ”Country roads” hade orkestern säkert klarat av.

Skolledningen och alla berörda måste se till att varje år frigöra tillräckliga resurser.
Musikalen är en alltför stolt tradition för att förfuskas.
Upplysningsvis:
När vi gjorde ”Grease” 1992 började vi öva i februari.
Redan på kommunfesten den 25 mars 1992 kunde vi med stolthet presentera ”Sandy”, sjungen av Carla och ”Hopelessly devoted to you”, framförd av Maria. 
Jag tycker att orkestern höll klassen, basisten Liam Forsberg och trummisen skötte sig liksom systrarna Prager.


Vad Andreas och Elias kan visste jag innan.











Kören var bra och gjorde god nytta som stöd åt sångarna.
Tyvärr är det likadant med replikerna varje år.
Man har alldeles för bråttom, och talar till varandra i stället för till publiken.
Fixa till det till i kväll!
Avslutningen (bortsett från det onödiga, löjliga och fåniga suckskrikandet) var fyndig och bra.
Som sagt, en bra musikal.
Traditionen lever!




(Ursäkta den usla bildkvalitén. Lamporna ställde till det.)




måndag 12 juni 2017

Koblenz.


Jag har lagt ytterligare ett pussel i Ravensburger ”Deutschland Collection”.
Deutsches Eck, Koblenz.
Koblenz ligger, vilket framgår av bilden, där Mosel flyter ut i Rhen. Koblenz kommer av romarnas Confluentes som betyder flyta ihop, ungefär.
Platsen kallas ”Deutsches Eck” och ska se ut som fören på ett slagskepp. En stor staty av kejsar Wilhelm I står en bra bit bort.
Jag har varit där tre gånger. Första gången med Ina och min framlidna moster Erika 1999 tror jag det var, och två gånger med Patrik m fam, 2013 och 2014.
Platsen är värd ett besök.
(Bifogar några tydligare bilder än pusslet)