onsdag 23 februari 2011

Minnen från lumpen 4.

Eftersom vi förväntades försvara hela fosterlandet ingick tre veckors vinterutbildning i min militärtjänstgöring. I mitten av februari 1961 åkte vi iväg från Jönköping till Evertsberg med övernattning på I 3 i Örebro.
Vi skulle ligga i de välkända militärtälten, och i vårt tält var vi 12 personer. Det eldades rejält nattetid, och vi fick således sitta eldvakt någon timma varje natt.
Vi bekantade oss med Dalarnas fjällvärld, vilket skedde genom att skidledes bestiga diverse fjälltoppar, beundra utsikten och skida vidare mot nästa. Jag har aldrig varit någon bra skidåkare, men det var inte dom flesta andra heller. Dock lärde vi oss en del. Bland annat använde vi två hela dagar till att spåra inför det 38. Vasaloppet. Vi följde markeringen ”V” på träden några mil åt vardera hållet. På den tiden rörde det sig om dubbelspår.
Vi var många, som gjorde musik på 2. Batt. så vi fick ihop ett riktigt habilt gäng med trummor, bas, piano, gitarr, tre saxofoner, en klarinett, en trumpet och en bastrumpet. Officerarna tyckte nog att det var något att visa upp, för vi fick en hel bil bara till instrumenten. Vi gjorde musik i Evertsbergs bygdegård vid två tillfällen, och det kom massor med folk för att dansa. En kväll stod vi för musiken på högfjällshotellet i Sälen. På dagen hade de som kunde ägnat sig åt utförsåkning där, och vi andra åkte på längden.
En hel del tid ägnades åt att åka runt och gruppera haubitsarna, än här och än där. Olyckligtvis började sjukdomar grassera, så nästan halva batteriet låg på sjukan. Vi övriga fick ta längre och längre eldvakter.
En morgon hade jag näst sista eldvakten. Jag satt och halvsov, när jag hörde en röst utanför tältet ropa ”Larm, larm”. Jag trodde, att det var någon från ett av de andra tälten som var ute och pissade och samtidigt passade på att skoja, så jag stack ut huvudet och sa:
- Håll käften! Grabbarna sover.
- Larm! Fjällräddning! ropade samma röst.
- Hitta för fan på något bättre! tyckte jag, men då ilsknade han till.
- Detta är kapten Timén. LARM!!
- Ja, kapten! blev det självklara svaret när jag såg gradbeteckningarna glittra till i skenet från ficklampan.
Så begav vi oss iväg mot Sälen. Någon hade en battteriradio (det hette så för 50 år sedan) och vi hörde på nyheterna att ”militär har satts in i spaningarna”. Det var oss dom menade.
Det hela blev en spänd förväntans upplösning i tomma intet, för när vi kom fram till Sälen fick vi veta, att de saknade hade anlänt alldeles av sig själva.
Vi hade lika långt tillbaka till Evertsberg som det hade varit till Sälen.
Den 5 mars gick det 38. Vasaloppet, och vi fick erbjudande om att tjänstgöra som rapportörer och köpatrull. Förtjänsten var 10:-, och det var bra betalt, då ett paket cigarretter kostade 2:50 (jag rökte på den tiden). Jag och 55 Mc Nilsson kördes ut till en skogsväg halvvägs mellan Mångsbodarna och Evertsberg med en Ra122. (http://gronradio.sm7dlf.se/ra1.htm)
Först skulle vi rabbla upp numren på åkarna som passerade, så att Mora hade en aning om vilka som var i ledningen. När alla hade passerat skulle vi avlösa köpatrullen från Mångsbodarna och åka sist i spåret till Evertsberg. Jag hade radion, och Mc Nilsson reservackarna, och så bytte vi halvvägs.
Så, hör och häpna:
Jag har åkt Vasaloppet, i vart fall 12 km.
55 Nilsson kallades Mc Nilsson, för att han var så jävla snål. Han gjorde nästan vad som helst för pengar.
Jag och Ina var i Dalarna år 1999. Vi passade på att besöka Evertsberg, och jag kände igen mig, och lokaliserade även platsen, där våra tält hade stått.
http://www.evertsberg.com/restaurang.htm
Bygdegården såg inte ut så här för 50 år sedan, men den fanns.

måndag 7 februari 2011

Praktisk åtgärd.
















Inför kommunfullmäktiges sammanträde idag bestämde jag mig för att förenkla en del invanda rutiner..
Det är omöjligt att förutse vad som kan hända under ett sammanträde med Högsby kommuns fullmäktige. Man ajournerar sig och de folkvalda rör sig hit och dit, av och an, fram och tillbaka. Ledamöter överfalls av plötslig trötthet, och man kan glömma att fatta beslut om exempelvis simskola. Hela delegationer har vid tidigare möten opåkallat lämnat sessionssalen.
Ingen kan begära, att Birger Svanström alltid ska stå på pass vid kommunhusets dörr för att förmå de politiker, som av olika skäl väljer att lämna mötet, att återvända till pågående sammanträde.
Med denna enkla men ändamålsenliga skyltning kan fullmäktigeledamöterna återvända till sammanträdet också utan Birger Svanströms ingripande.

tisdag 1 februari 2011

Flower Power 1996.

Läsåret 1995-1996 hade jag en härligt blandad nia. Där fanns många olika personligheter, snacksaliga Petter och Daniel, Alexander den stöddige, mopedåkaren Andreas, motsträviga Jennie, opponerande Tina, pratsamma Petra, Victoria, cafeteriaförsäljaren Dahlak, gymnasten Jimmy, envisa Sara, syrlige Stefan, lille Crille, Aster, Andrés, Mikael, Hanna och Tove, Matilda och sist men inte minst Gabben, som faktiskt en gång i åttan erkände att han hade fel!
Även de andra niorna kryllade av personligheter. Det skulle nog bli en bra musikal 1996 också.
Föreställningen vi såg var ”Little shop of horrors” på China, och den var imponerande bra. Huvudrollerna hade Björn Kjellman som Seymor och Charlott Strandberg som Audrey, Per Eggers (han blir enligt dagens OT 60 år den 3.2.) som Mr Mushnik och Claes Malmberg som tandläkaren Orin. Kapellmästare och arrangör var Johan Landqvist, som återfanns som kapellmästare i ”Så ska det låta”. Som synes rörde det sig om enbart toppnamn.
De tekniska arrangemangen var också imponerande, särskilt den köttätande ”Audrey 2”, som styrdes med en stor ansamling hydraulik.
Vi lärare och niorna var överens om att det hade varit en fantastisk föreställning, och det var många som redan under hemresan från Stockholm trodde sig veta vad årets musikal skulle heta.
Jag delade elevernas entusiasm, men påtalade en del problem. Var skulle vi hitta ett monster, som kunde sluka Mr Mushnik? Hur skulle vi klara musiken, och framför allt sången, där det fanns några riktigt svåra nummer?
Elevernas entusiasm vällde fram som en flodvåg, och den sköljde med mig. Ett nothäfte efterskickades, anlände och kopierades. Bo Strömholm och RSS vidtalades och informerades om vårt problem med de större monstren. Jag fick det självsäkra svaret:
- Det fixar vi. Det blir en bra övning i svetsning mm.
Många gånger besökta jag RSS för att diskutera utformningen av de två större monstren, särskilt då det största, som skulle äta upp Johan Nilsson. Bo Strömholm hade god hjälp av Jonas Blomqvist och Fredrik Gräntz (tack en gång till), och de lade ner ett stort arbete.
Sedan skulle stålskelettet kläs med tyg, och jag minns, att Ann Persson hade oturen att få en nål i knäet på ett riktigt otäckt sätt. Den slutliga produkten blev helt fantastisk. Det största monstret fick en stor applåd, då det uppenbarade sig.
Jag minns inte idag vilka som skötte spakarna, som lyfte upp monstret, så att Johan halkade ner och ut på baksidan, men Johan var ganska stor, så det var nog inte dom klenaste.
Manuset ordnades med hjälp av filmen ”Little shop of horror”. Jag kommer idag inte ihåg, om någon hyrde den och kopierade den (olagligt, men tack och lov preskriberat), men ett dunkelt minne säger, att vi hade sådan tur, att den visades i någon av den tidens TV-kanaler. Därifrån plockade sedan eleverna ut replikerna. Åsa Norrsén övervakade det hela.
Orkestern var vid tidpunkten för musikalresan en stor öken med två oaser, den mycket rutinerade trumpetaren Håkan Sanglén och den allmänt musikaliske Magnus Selegran. Det fanns ingen trummis, ingen basist, ingen gitarrist, ingen pianist och inget blås förutom Håkan.
Jag hade ett nytt ”pack” på gång, men dom gick bara i sjuan, sexan och femman. Det visade sig, att de fick ta ett sort ansvar. Peter Kvillegård gick in som basist och Jonatan Chauca tog den ena gitarren. Martin Andersson, som gick i nian, tog den andra. Tvillingarna Mats och Emil Johansson i femman fick extra timmar med sina tenorsaxofoner, och de var musikaliska och lättlärda.
Tack och lov visade det sig finnas en far och en dotter Betzholtz, Anders och Kristina. Anders tutade i en barytonsaxofon, och Kristina, som bara var tolv år och gick i sjuan kunde spela piano efter noter. Det gjorde hon mycket bra, och utan henne hade vi nog fått be någon utomstående om hjälp. (Om jag minns rätt lämnade de Sverige under sommaren för att återvända till USA.)
Problemet var trummisen. Nior har av naturliga skäl företräde, och eftersom Peter ”PG” Gräntz ville spela, så fick han det. Kalle Berggren var alltså diskvalificerad från början.
PG hade alldeles egna idéer om hur trummor skulle spelas, och dom överensstämde sällan med de andra musikanternas och aldrig med mina. Konflikterna var många, sega och utdragna, och jag fick väl några gånger höra mindre smickrande tillmälen, men eftersom PG är en intelligent person, så fattade han till slut, och när det var musikaldags var han riktigt duktig.
Auditionen var relativt enkel, men en flicka i 9B med ett övermått av självförtroende kunde inte för sitt liv inse, varför vi lät henne stå tillbaka för Linda Cahling i huvudrollen som Audrey. Alla andra förstod mycket väl, och Linda blev några år senare (2001) vald till Sveriges Lucia.
Flickan i fråga valdes till något helt annat senare.
Auditionen gav som sagt snabba och tydliga svar. Linda spelade Audrey, Peter Blomqvist Seymor, Johan Nilsson blev Mr Mushnik, Joakim Nilsson tandläkaren Orin (hans äldre bror Mattias hade haft en sångroll i Grease 4 år tidigare). Monstret, Audrey 2, tog Martin Carlsson hand om på ett suveränt sätt.
Jag tror inte, att Martin hade vågat stå fullt synlig på scenen och spela samma roll, men att stå bakom och bara höras passade honom perfekt. Han hade en kraftig och fyllig sångröst, särskilt i det lägre registret, där det som bäst behövds.
Publiken satt frågande inför Martins närvaro, när de fem huvudrollsinnehavarna dök upp vid avtackningen, och undrade nog varför han var med. Dom begrep när han ropade sitt ”mata!).
Det fanns som sagt mycket att öva in, och fler problem uppstod. Att Peter Blomqvist hade en fin sångröst visste vi, men jag upptäckte snart, att han hade ett mycket smalt register, bara en oktav och en kvint ungefär.
Jag fick sätta mig och transponera hans sångnummer, oftast ner, och skriva om många av häftets låtar till tonarter, som passade Peter. Det tog sin tid, men till slut blev det bra.
Jag har kvar några noteringar om de repetitioner vi gjorde. Vi började i mitten av april, och tiden behövdes. Mina håltimmar gick åt, men det var det värt. Musiksalen fanns inte alltid ledig när vi behövde den för repetitionerna, så vi höll till i källaren under RSS med blåset. Solosång och kör övade vi i ett klassrum, oftast dåvarande 29.
I mitten av maj blev jag hastigt och olustigt rejält sjuk efter att ha bevistat barnens äldste kusins konfirmation. Jag hamnade på Värnamo lasarett och blev liggande där i två dygn. Jag våndades över alla förlorade övningstillfällen, som så väl behövdes.
Det visade sig att eleverna hade gett järnet under dom två dagarna. Replikerna satt markant bättre och musiken hade gjort ett rejält lyft. Vi hade inte tappat två dagar, som jag trodde, utan snarare tjänat in en.
Några av birollerna förtjänar att omnämnas, särskilt Johan Cederlöf, som spelade den masochistiske patienten hos den sadistiske tandläkaren. Han var lysande, och fick många rejäla skratt och välförtjänta applåder.
De fyra ”slamporna” Emelie Carlsson, Josefine Nilsson, Lena Sehammar och Iréne Laczko lyfte föreställningen varje gång de kom in.
Patrik Axelsson som den grönklädde affärsmannen gjorde en helgjuten insats.
Jag måste också nämna Elis Weslien. Han deltog i en sammansvärjning mot Ingvar Gunnarson tillsammans med mig. Han skaffade passande glasögon, kameraväska osv.
När alla stjärnreportrarna hade gjort sina erbjudanden till Seymor trängde sig Elis fram med sin replik:
- Jag kommer från Högsby och jobbar på OT. Jag tar ett par bilder och skriver nå´t sen.
Taket måste ha lyft flera millimeter av det publikjublet!
Jag har, liksom med dom tidigare musikalerna, sett om hela föreställningen (med avbrott för fotografering av rutan).
Den är riktigt, riktigt bra.
Jag beklagar liksom när det gäller de tidigare utlagda musikalerna den usla bildkvalitén.
I övrigt låter jag bildtexterna tala.
Härnäst presenterar jag "Odysseus irrfärder" från 1998.