Även de andra niorna kryllade av personligheter. Det skulle nog bli en bra musikal 1996 också.
Föreställningen vi såg var ”Little shop of horrors” på China, och den var imponerande bra. Huvudrollerna hade Björn Kjellman som Seymor och Charlott Strandberg som Audrey, Per Eggers (han blir enligt dagens OT 60 år den 3.2.) som Mr Mushnik och Claes Malmberg som tandläkaren Orin. Kapellmästare och arrangör var Johan Landqvist, som återfanns som kapellmästare i ”Så ska det låta”. Som synes rörde det sig om enbart toppnamn.
De tekniska arrangemangen var också imponerande, särskilt den köttätande ”Audrey 2”, som styrdes med en stor ansamling hydraulik.
Vi lärare och niorna var överens om att det hade varit en fantastisk föreställning, och det var många som redan under hemresan från Stockholm trodde sig veta vad årets musikal skulle heta.
Jag delade elevernas entusiasm, men påtalade en del problem. Var skulle vi hitta ett monster, som kunde sluka Mr Mushnik? Hur skulle vi klara musiken, och framför allt sången, där det fanns några riktigt svåra nummer?
Elevernas entusiasm vällde fram som en flodvåg, och den sköljde med mig. Ett nothäfte efterskickades, anlände och kopierades. Bo Strömholm och RSS vidtalades och informerades om vårt problem med de större monstren. Jag fick det självsäkra svaret:
- Det fixar vi. Det blir en bra övning i svetsning mm.
Många gånger besökta jag RSS för att diskutera utformningen av de två större monstren, särskilt då det största, som skulle äta upp Johan Nilsson. Bo Strömholm hade god hjälp av Jonas Blomqvist och Fredrik Gräntz (tack en gång till), och de lade ner ett stort arbete.
Sedan skulle stålskelettet kläs med tyg, och jag minns, att Ann Persson hade oturen att få en nål i knäet på ett riktigt otäckt sätt. Den slutliga produkten blev helt fantastisk. Det största monstret fick en stor applåd, då det uppenbarade sig.
Jag minns inte idag vilka som skötte spakarna, som lyfte upp monstret, så att Johan halkade ner och ut på baksidan, men Johan var ganska stor, så det var nog inte dom klenaste.
Manuset ordnades med hjälp av filmen ”Little shop of horror”. Jag kommer idag inte ihåg, om någon hyrde den och kopierade den (olagligt, men tack och lov preskriberat), men ett dunkelt minne säger, att vi hade sådan tur, att den visades i någon av den tidens TV-kanaler. Därifrån plockade sedan eleverna ut replikerna. Åsa Norrsén övervakade det hela.
Orkestern var vid tidpunkten för musikalresan en stor öken med två oaser, den mycket rutinerade trumpetaren Håkan Sanglén och den allmänt musikaliske Magnus Selegran. Det fanns ingen trummis, ingen basist, ingen gitarrist, ingen pianist och inget blås förutom Håkan.
Jag hade ett nytt ”pack” på gång, men dom gick bara i sjuan, sexan och femman. Det visade sig, att de fick ta ett sort ansvar. Peter Kvillegård gick in som basist och Jonatan Chauca tog den ena gitarren. Martin Andersson, som gick i nian, tog den andra. Tvillingarna Mats och Emil Johansson i femman fick extra timmar med sina tenorsaxofoner, och de var musikaliska och lättlärda.
Tack och lov visade det sig finnas en far och en dotter Betzholtz, Anders och Kristina. Anders tutade i en barytonsaxofon, och Kristina, som bara var tolv år och gick i sjuan kunde spela piano efter noter. Det gjorde hon mycket bra, och utan henne hade vi nog fått be någon utomstående om hjälp. (Om jag minns rätt lämnade de Sverige under sommaren för att återvända till USA.)
Problemet var trummisen. Nior har av naturliga skäl företräde, och eftersom Peter ”PG” Gräntz ville spela, så fick han det. Kalle Berggren var alltså diskvalificerad från början.
PG hade alldeles egna idéer om hur trummor skulle spelas, och dom överensstämde sällan med de andra musikanternas och aldrig med mina. Konflikterna var många, sega och utdragna, och jag fick väl några gånger höra mindre smickrande tillmälen, men eftersom PG är en intelligent person, så fattade han till slut, och när det var musikaldags var han riktigt duktig.
Auditionen var relativt enkel, men en flicka i 9B med ett övermått av självförtroende kunde inte för sitt liv inse, varför vi lät henne stå tillbaka för Linda Cahling i huvudrollen som Audrey. Alla andra förstod mycket väl, och Linda blev några år senare (2001) vald till Sveriges Lucia.
Flickan i fråga valdes till något helt annat senare.
Auditionen gav som sagt snabba och tydliga svar. Linda spelade Audrey, Peter Blomqvist Seymor, Johan Nilsson blev Mr Mushnik, Joakim Nilsson tandläkaren Orin (hans äldre bror Mattias hade haft en sångroll i Grease 4 år tidigare). Monstret, Audrey 2, tog Martin Carlsson hand om på ett suveränt sätt.
Jag tror inte, att Martin hade vågat stå fullt synlig på scenen och spela samma roll, men att stå bakom och bara höras passade honom perfekt. Han hade en kraftig och fyllig sångröst, särskilt i det lägre registret, där det som bäst behövds.
Publiken satt frågande inför Martins närvaro, när de fem huvudrollsinnehavarna dök upp vid avtackningen, och undrade nog varför han var med. Dom begrep när han ropade sitt ”mata!).
Det fanns som sagt mycket att öva in, och fler problem uppstod. Att Peter Blomqvist hade en fin sångröst visste vi, men jag upptäckte snart, att han hade ett mycket smalt register, bara en oktav och en kvint ungefär.
Jag fick sätta mig och transponera hans sångnummer, oftast ner, och skriva om många av häftets låtar till tonarter, som passade Peter. Det tog sin tid, men till slut blev det bra.
Jag har kvar några noteringar om de repetitioner vi gjorde. Vi började i mitten av april, och tiden behövdes. Mina håltimmar gick åt, men det var det värt. Musiksalen fanns inte alltid ledig när vi behövde den för repetitionerna, så vi höll till i källaren under RSS med blåset. Solosång och kör övade vi i ett klassrum, oftast dåvarande 29.
I mitten av maj blev jag hastigt och olustigt rejält sjuk efter att ha bevistat barnens äldste kusins konfirmation. Jag hamnade på Värnamo lasarett och blev liggande där i två dygn. Jag våndades över alla förlorade övningstillfällen, som så väl behövdes.
Det visade sig att eleverna hade gett järnet under dom två dagarna. Replikerna satt markant bättre och musiken hade gjort ett rejält lyft. Vi hade inte tappat två dagar, som jag trodde, utan snarare tjänat in en.
Några av birollerna förtjänar att omnämnas, särskilt Johan Cederlöf, som spelade den masochistiske patienten hos den sadistiske tandläkaren. Han var lysande, och fick många rejäla skratt och välförtjänta applåder.
De fyra ”slamporna” Emelie Carlsson, Josefine Nilsson, Lena Sehammar och Iréne Laczko lyfte föreställningen varje gång de kom in.
Patrik Axelsson som den grönklädde affärsmannen gjorde en helgjuten insats.
Jag måste också nämna Elis Weslien. Han deltog i en sammansvärjning mot Ingvar Gunnarson tillsammans med mig. Han skaffade passande glasögon, kameraväska osv.
När alla stjärnreportrarna hade gjort sina erbjudanden till Seymor trängde sig Elis fram med sin replik:
- Jag kommer från Högsby och jobbar på OT. Jag tar ett par bilder och skriver nå´t sen.
Taket måste ha lyft flera millimeter av det publikjublet!
Jag har, liksom med dom tidigare musikalerna, sett om hela föreställningen (med avbrott för fotografering av rutan).
Den är riktigt, riktigt bra.
Jag beklagar liksom när det gäller de tidigare utlagda musikalerna den usla bildkvalitén.
I övrigt låter jag bildtexterna tala.
Härnäst presenterar jag "Odysseus irrfärder" från 1998.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar