Skammens rodnad.

Jag hittade den här rankingen på Internätet.

Den gäller musik- och kulturskolor i Kalmar län.

Placeringar för kommuner i Kalmar län 2013:

Emmaboda 17

Vimmerby 24

Mörbylånga 51

Kalmar 74

Nybro 93

Borgholm 156

Västervik 161

Oskarshamn 179

Mönsterås 260

Hultsfred 266

Högsby 282

Det finns således åtta (8) kommuner i Sverige, som är sämre än Högsby.

Jag skäms!

Riktigt ordentligt borde Ewa Engdahl skämmas.

Det var hon och hennes borgerliga röstboskap som likviderade vår kommunala musikskola.

Tegelbrukets kulturella avdelning har tydligen inte bidragit till att höja rankingen nämnvärt…

Jag och musiken 12.

Vi begav oss till Stockholm trettondagshelgen 1963 för att delta i en talangtävling på Kingside Farsta och även uppträda på Nalen och Kingside Kungsholmen. Vi hade övat de lediga stunder som fanns under julhelgen, men kände oss ändå rejält nervösa och osäkra.

Grabben, som hade styrt med resan och ordnat med spelningarna heter Roland och är äldre bror till Leif Wristel, som tog över trummorna i The Fox Hunters i mars 1963. Det var förresten samme Roland som var dålig på poker.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/05/musiken-och-jag-5.html

När vi kom till Kingside Farsta fanns The Noisemen på plats och repade. De hade tre gula Fender Bassman-förstärkare uppställda på rad, och vi blev rejält imponerade. Vi ställde upp vår något simplare utrustning i en annan avdelning och värmde upp med en instrumentalversion av ”Imse Vimse Spindel”, som vi hade plankat efter The Phantoms. Den kunde vi.

Lyssna gärna på den! Nästan likadant lät vi också för 50 år sedan.

http://www.youtube.com/watch?v=zEmoWOQrbKI

Jag hade lagt ner mycket tid för att lyssna in och härma basspelet ton för ton, och kände mig riktigt duktig. Staffan kunde givetvis gitarrspelet, och kompet var det enklaste. Trummisen hade problem med sin teknik, men hittade på något han klarade av på de fyra takternas trumsolo före modulationen.

När vi hade spelat klart hörde vi applåder från en läktare. Det var The Noisemen, som stod däruppe och visade sin uppskattning. Deras sologitarrist hette Janne Schaffer.

Honom stötte vi på igen i april 1964.

Vi hade med oss några polkagrisar, som vi hystade ut till publiken på Nalen, vilket renderade oss lite extra bifall.

Talangtävlingen vann vi inte, och det korades inte mer än segraren, så vi hade bara deltagandet att hänvisa till efter vår stockholmsresa.

På Kingside Kungsholmen satt Jerry Williams, som då var ganska nyetablerad som sångare med The Violents. Han bytte några vänliga ord med oss. Vi träffade honom vid flera tillfällen senare, och ett bestående minne är hans totala avsaknad av divalater.

På Kingside Kungsholmen såg vi för första gången en Jukebox med både bild och ljud. Avgiften av en krona, och jag minns att Gene Vincent med "Be-bop-a-lula" fanns med.

Eftersom vi fick spela efter Kjell Öhman på stora scenen, så kan man tolka det som att hans orkester var förband till oss.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kjell_%C3%96hman

Hur transporten till och från Stockholm gick till har jag glömt. Jag har kollat med trummisen Rendahl, och han tror att vi hade deras Volvo duett. Jocke minns vem som körde bilen, men inte mer.

Vi kunde nu med rent samvete skryta i annonser och på våra affischer med ”Kända från Nalen och Kingside”.

Det kunde inte dom andra banden i trakten runt Jönköping.

Jag och musiken 13 kommer på midsommarafton den 22 juni. Det är oförändrat så, att veckodagarna stämmer med 1963 – för ett halvt sekel sedan!

Jag och musiken 11.

Jag passar på att fylla några luckor i min serie ”Musiken och jag.”

Den 15 augusti 1962 hade vi bildat ”The Fox Hunters”. Vi hade storvulna planer på scendräkter med röda rockar, ridhjälmar mm, men därav blev intet.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2012/08/ett-halvt-sekel.html

Hösten 1962 hade vi få spelningar, eftersom jag bodde i Göteborg. Jag åkte bara hem när det var musik på gång.

Under juluppehållet hade vi en spelning på Turisthotellet i Gränna.

Dessutom övade vi friskt och flitigt, och ville bli kända. Det gick så där.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/01/det-kan-aldrig-bli-varre-fiasko.html

Vi hade någon spelning i månaden, och den 3 februari spelade vi på Kommunala Realskolan i Gränna.

Från den spelningen har jag 71 minuter bevarade på en rullbandinspelning, som jag till slut vågade konvertera till CD.

Där finns missar och felspelningar, men också hyfsade insatser.

Jag spelade sologitarr, men Staffan hade börjat fippla på en gitarr och han lärde sig snabbt. Han blev ganska snart en skickligare och säkrare sologitarrist än jag, så jag fick vänligen lära mig spela elbas, men jag hade fortfarande gitarren på en del låtar. Vi turades om, för även om Staffan var bättre än jag, så kunde han inte spela sologitarr och elbas samtidigt.

Dessutom sjöng han bättre än jag. Jag fick, som alltid, vara tvåa.

Vi gick med i musikerförbundet (!) och fick spelningar förmedlade. Det fanns många bra orkestrar i Jönköping, och när arrangörerna ringde förmedlaren Rolf Hallin, och den efterfrågade orkestern var upptagen skickade han någon annan, ofta oss. Vi fick rutin och framför allt, vi bytte trummis.

Den 18 maj 1963 blev jag grännabo igen, och vi fick fler spelningar.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/05/ungdomssynder-fyller-50-ar.html

Nu kunde vi öva oftare och flitigare, och vi utökade repertoaren. Cliff Richard & The Shadows efterhärmades, liksom The Spotnicks. Staffan hade en värmländsk dialekt, som passade perfekt för Sven-Ingvarslåtar. I övrigt plockade vi aktuella låtar som vi tyckte om och som var dansvänliga.

Chuck Berry hade vi inte upptäckt och anammat ännu, och The Beatles var helt okända i Sverige fram till i oktober, då de fick vara förband till Lill-Babs(!!!!)

http://sv.wikipedia.org/wiki/Drop-In

Jag och musiken 10.

Jag tror att det var den 4 januari 1960, som familjen Hermansson flyttade från Karlskoga till Gränna. Staffan Hermansson var den yngre av familjens två söner, och han ingick inte i min bekantskapskrets. Han är fyra år yngre än jag och Jocke.

Vid ett tillfälle, jag tror att det var på senhösten 1961, hälsade jag på hos Jocke. Där råkade Staffan sitta med ett instrument, som jag inte var så bekant med.

Det var en Höfner elbas

http://www.youtube.com/watch?v=RJtvEOQrQV0

Han hade också en primitiv förstärkare till den. Den var av märket Philips och högtalaren var en separat trekantig låda, en dryg meter hög

Jag fick frågan om jag trodde, att han kunde lära sig spela på den.

Jag hade inte en aning om, att hans far var en riktigt bra kontrabasist, så jag svarade så diplomatiskt som möjligt:

- Det tror jag väl om han övar flitigt, eller något liknande.

Den spelades med plektrum, och jag fick prova lite och lyckades med några treklanger, som Staffan lade på minnet.

Staffan bildade tillsammans med trummisen Jan Rendahl och två andra grännaynglingar bandet ”The Tornados”, som existerade i drygt ett år. Den ene av dom blev senare trummis i The Fox Hunters.

Vad som hände en 15 augusti 1962 har jag nämnt tidigare på min blogg.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2012/08/ett-halvt-sekel.html

Sedan rullade det på.

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/01/det-kan-aldrig-bli-varre-fiasko.html

Därmed är jag nästan ifatt historien med 50 års fördröjning.

Hur klarade sig The Fox Hunters i konkurrensen med alla de gitarrgrupper, som bildades runt 1961-1962?

Hyggligt i alla fall

Jag och musiken 9.

Under mitt andra år i Göteborg fick jag vid ett tillfälle frågan, om jag inte ville vara med i akademiska kören. Namnet har försvunnit ur mitt minne, trots att jag kände honom ganska väl. Han sjöng första bas, och hade hört mig tralla eller sjunga något någon gång.

Han bad mig följa med till en repetition, och jag var nyfiken och hängde med..

Dirigenten hälsade mig välkommen, men förklarade, att han ville testa mitt gehör och min sångröst först. Vem som helst fick inte vara med.

Han satte sig vid pianot och började spela tonföljder, och jag skulle sjunga efter. Först var det barnsligt lätt, treklanger i dur och moll, men sedan blev det svårare och svårare. Han kunde ta fem toner till synes helt slumpmässigt: Eb-C-#F-B-F till exempel. Jag skulle klara att sjunga alla dom intervallen.

Jag klarade av det, och kände mig musikalisk och stolt.

Stor nytta hade jag av det min folkskollärare hade lärt mig om stämsång 10 år tidigare.

Jag blev antagen som första bas.

Jag fick köpa noter. Vi repeterade mest August Södermans ”Ett bondbröllop”,

http://www.youtube.com/watch?v=5KdpaxpPPQ0

men ”Till havs”, ”Studentsången”, ”Under rönn och syrén”  och andra klassiker fanns också med på repertoaren.

Jag var aldrig med på någon konsert, för där var frack obligatorisk klädsel, och det fanns det inte pengar till i familjen Strömer. Det grämde mig lite, men jag deltog gärna på repetitionerna.

Jag var med i knappt ett år, och förbättrade mina kunskaper om körsång betydligt.

Det hade jag glädje av både då och senare.

Jag och musiken 8

Den 2 juni 1960 ryckte jag in i lumpen. Jag spelade med bröderna Karlsson vid några tillfällen, men i övrigt var det lågkonjunktur för musikens del.

Efter juluppehållet kom några signalister till vårt batteri (motsvarar kompani), och bland dom fanns en mycket duktig pianist och en bra saxofonist. Dom frågade alla oss andra, om vi spelade något instrument.

Jodå, det fanns två kompisar från Lessebo på trumpet och bastrumpet (motsvarar trombonstämman) en bra trummis, en klarinettist, ytterligare en tenorsaxofonist och en altsaxofonist. Dessutom hade vi två av länets bästa basister att välja på.

Jag anmälde mig med min gitarr, och fick hänga med.

Majoren och kaptenen fick glädjefnatt över att ha en komplett orkester på 10 man på sitt batteri. Detta var bra reklam för det militära, så vi fick allt stöd vi ville ha.

Pianisten lärde mig lite harmonilära, moll-sexor och moll-sjuor, plusackord, nior och lite annat, som han kunde, men inte jag. Nämnas bör, att jag inte tar dom ackorden på samma sätt numera, som jag gjorde då.

Stor stolthet och glädje kände jag, när jag hade lärt mig solot i ”Stand by” och fick framföra det:

http://www.youtube.com/watch?v=HI4tlMP0220

Efter 0:31 (Det är piano i original, men jag fick ta det på gitarr.)

Under tre veckors vintermanöver i Evertsberg 1961 hade vi med oss instrumenten på en särskild bil, och vi spelade till dans tre gånger i Evertsberg och en gång på Högfjällshotellet i Sälen.

Jag var sämst i det gänget, och ibland när det var för svåra harmoniföljder, så låtsades jag bara kompa. Någon märkte mitt fusk, men långt ifrån alla.

Jag lärde mig en hel del, som jag fick nytta av senare.

http://www.dt.se/nyheter/alvdalen/1.3092065-evertsbergs-bygdegard-har-gatt-i-konkurs

http://www.google.se/imgres?imgurl=http://www.samlingslokaler.nu/sidor/grafik/evertsbergs_bygdegard.jpg&imgrefurl=http://www.samlingslokaler.nu/sidor/artiklar/nyheter/artikel_dalaresa.html&h=338&w=450&sz=23&tbnid=w2984TI5AeiNXM:&tbnh=90&tbnw=120&zoom=1&usg=__AlQ1FX6mhU6HBwWs6IqhbKp33Po=&docid=MxVtrez1ouQRqM&sa=X&ei=_zGdUZW4FMfg4QSTxoHICg&ved=0CH8Q9QEwCQ&dur=372

(Jag har ett diffust minne av hur bygdegården såg ut 1961, och då var det en röd träbyggnad)

Jag och musiken 7.

Så småningom skaffades det ett trumset, dvs. en virveltrumma, en hi-hat och en cymbal. (Jocke vill minnas, att vi lånade dom) Sologitarr hade vi inte, så solona hoppade vi helt enkelt över. Vi sjöng rakt ut i luften med kraftiga röster. Förstärkare, högtalare och elektriska gitarrer hade vi varken råd med eller en realistisk tanke på.

The Stars Skiffelgrupp hade blivit ett rockband med några av dåtidens låtar på repertoaren;

Teddy Bear, Don’t be cruel, Hard headed woman, Mean woman blues, Be-bop-a-lula, Singing the Blues och Buona Sera var några av låtarna som vi framförde med mycket spelglädje och begränsade kunskaper och färdigheter

Basisten musikaliska förmåga var  minimal, men han "drog" bra. Han kunde de tomma strängarna G – D – A – E samt Bb – F och C. Dessutom hade han lärt sig basgången i introt till ”Won’t you wear mig ring”. Det var han mycket stolt över.

Gitarristerna kunde väl ett tiotal ackord.

Jag själv var ingen pianist och kunde inte mycket, men dom andra kunde ingenting alls, så jag fick sätta mig vid tangenterna.

Trummisen var yngst men han var den bäste av oss.

Vi fick en och annan spelning (jag tror att det heter gig numera). Vi var på Turisthotellet i Gränna, vi spelade på Visingsö och i några av småbyarna runt Gränna.

Vi deltog i en talangtävling i Huskvarna Folkets Park, där vi kom tvåa av fem deltagare.

Vi lärde oss mer och mer, men så kom 1960, och i likhet med Elvis Presley gjorde jag och Jocke lumpen, Elvis 1958-1960, Jocke och jag 1960-61.

Efter lumpen började jag studera matematik vid Göteborgs universitet, och Jocke och jag lade undan musiken.

Att det bara skulle bli ett tvåårigt avbrott visste vi inte då.

Jag och musiken 6.

En solig septemberdag 1958 kom en man cyklande emot mig på Brahegatan i Gränna. Han stannade och frågade mig, om jag kunde spela gitarr.

Jag minns situationen fotografiskt, som en jpg-fil ungefär. Jag vet var han stod och var jag stod på trottoaren strax söder om Andréehuset.

Jag svarade ja, för jag hade lärt mig dimackord och att flytta ett Bb- ackord så att jag kunde spela Eb, och tyckte följaktligen att jag kunde spela gitarr.

Han hette Thure Carlsson och berättade, att han spelade dragspel. Hans bror Olle spelade kontrabas, och han bjöd in mig till sitt hus Vättergatan 12 för att kolla om jag platsade i en dragspelstrio.

Han spelade sina låtar, och jag hängde med ganska smärtfritt. Avestaforsens brus, Drömmen om Elin, Livet i Finnskogarna och diverse andra gammeldanslåtar satt som en smäck, liksom de flesta av det sena 50-talets slagdängor: Seeman, Volare, Love letters in the sand och många andra.

Jag platsade.

Några låtar fick jag senare nöjet att sjunga, och jag kan många av dom utantill än idag. (När ”Marina” var med i melodikrysset tidigare i år med en instrumental version, sjöng jag till Inas förvåning med i hela låten,)

För det mesta spelade vi i Örserums hembygdsgård (vi var ”husband” där), och en spelning avlönades med 15 eller 20 kronor. Det var mycket pengar för en tonåring som hade lagt sig till med ovanan att röka. Ett paket John Silver kostade då 2:40.

Jag gjorde musik tillsammans med bröderna Karlsson i drygt tre år, men sedan kom annat emellan.

En episod förtjänar att berättas.

En sen eftermiddag under kräftsäsongen i augusti 1959 kom Thure och knackade på med andan i halsen. (Vi skaffade telefon först julen 1963.)

- Ta på dig finkläderna! Vi ska spela åt ambassadör Eric Boheman uppe vid Ören på en kräftskiva.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Boheman

Det namnet kände jag igen och jag blev rejält imponerad. (Det blir du också, om du klickar på länken och läser.)

Hans privatchaufför kom och hämtade oss för de 10 km det var frågan om. Vädret var strålande, så det var dukat utomhus. Ambassadören kom personligen och skakade hand med oss och frågade om vi kunde Flickorna i Småland, Kors på Idas grav och tre låtar till, som jag har glömt.

Vi kunde, och han angav tonarterna de skulle spelas i. Thure och jag ville gå avsides och spela igenom låtarna, men Eric Boheman frågade, om vi inte ville äta några kräftor först.

Det ville vi, och det var nästan små humrar vi fick, samt var sin nubbe, så att inte kräftorna skulle känna sig förolämpade. Jag kan se det välfyllda fatet framför mig än idag!

Så började gästernas bilar rulla in, och det rörde sig om uteslutande svarta limousiner märkta CC och CD. Jag tyckte mig urskilja Cadillac, Buick, Plymouth och de Soto.

Vid ett givet tecken stegade vi fram till sällskapet, körde ett kort intro och spelade. Boheman framförde snapsvisor till låtarna (Med lingonröda näsor, Imbelupet glaset står osv) och däremellan drog vi oss diskret tillbaka.

När vi hade spelat klart kom ambassadören och frågade, vad vi ville ha betalt.

- Ja, sa Thure, vi har ju inte spelat mer än fem låtar, och vi har blivit bjudna på kräftor, men kvällen har ju gått åt, så 50 kronor är nog inte för mycket.

Kräftorna hade med gästfrihet att göra, fick vi veta, så han tog fram sin plånbok och halade upp en hundralapp, överlämnade den till Thure, tackade oss för bra musik, skakade hand med oss en gång till och bad chauffören skjutsa oss tillbaka till Gränna.

Thure hade menat 50 kronor för oss båda, men det höll han tyst med.

Jag hade fått 10:- per låt i gage.

Det överträffades först den 19 maj 1965.

Jag och musiken 5.

En yngling i Gränna hade köpt en snygg kompgitarr, men han var inte särskilt bra som kompgitarrist. Han var inte så bra på att spela poker heller.

Vid ett tillfälle hade han blivit skyldig mig 30 kronor efter en pokerkväll. Han erbjöd mig gitarren för 180:- minus de 30:- han var skyldig mig. Den hade kostat 280:- vill jag minnas, så jag köpte den.

Han platsade bra på tvättbräde, när vi så småningom bildade en skiffelgrupp. Hans yngre bror ”spelade” bas, vilket innebar att han drog till med något på någon av strängarna. Vi var tre, som kunde några ackord på gitarr, så vi salade till en mandolin, och den fick jag lära mig ta några ackord på, för dom andra ville inte.

Vi kallade oss pretentiöst nog för ”The Stars Skiffelgrupp”.

Vi fick hålla till i ett hus på Sjögatan i Gränna. Det ägdes av Lauritz Madsen på Ribbagården, och där tillbringades många kvällar och helger.

Vi var inte särskilt bra, men vi hade kul, och det kom ungdomar och lyssnade på oss fullt frivilligt.

Vi gjorde bland annat en spelning i Aneby Folkets hus, och fick märkligt nog massor med bifall och applåder.

Vi kom trea i en talangtävling på Rigoletto i Folkets Hus, Jönköping. Resultatet var direkt avhängigt av, att det var tre deltagande grupper.

Men vi blev bättre med åren.

Jag och musiken 4.

Dom två första gymnasieåren (1956-58) bodde jag inackorderad i Jönköping, men dom två sista (1958-60) åkte jag buss från Gränna. Min mor misstänkte nämligen att jag inte skötte mina studier på bästa sätt, och det fanns visst fog för hennes misstankar.

Sommaren 1958 hade jag jobbat i plantskola tillsammans med Lennart ”Jocke” Johansson, som f.ö. är 8 dagar yngre än jag. Han hade en gitarr, och ännu bättre, en grammofon. Hans skivsamling var inte så imponerande, men jag minns klart Little Richards EP med Tutti Frutti, Rip it up, Ready Teddy och Long Tall Sally. Några av dom tidiga Elvis hade han också, samt Little Gerhards ”Buona Sera” och ”Vid foten av fjället”.

Vi satt hos honom och gjorde vårt bästa. Jag har en rullbandinspelning från 1958, så jag vet hur det lät, men det får du, min läsare, inte veta!

Våra kunskaper i engelska var begränsade, trots att jag visste, att det hette oxen och deer i plural, eftersom grammatiken var viktigare än språket i dåtidens skolor. Jocke hade 7 års folkskola och kunde lite mindre, men han köpte ett häfte med texter till Elvis Presleys låtar, och av dom lärde vi oss många utantill. Vi satt och kompade oss och sjöng, och vi hade roligt.

Jocke och jag höll ihop och fortsatte att göra musik tillsammans ända fram till några spelningar på 80-talet.

Tyvärr var det inte många fler ungdomar, som gjorde musik i Gränna, men det rättades också till

Jag och musiken 3.

Jag började i Jönköpings högre allmänna läroverk hösten 1956, och där fanns det många, som tyckte om tradjazz. Det tyckte jag, att jag också skulle göra. Jag fick hänga med på gitarr, men jag kunde inte spela i Bb-dur, vilket dom Bb-stämda blåsinstrumenten gjorde, så jag stämde upp gitarren ett halvt tonsteg och spelade i A-dur, vilket jag klarade av. Jag lärde mig Basin Street Blues, S:t Louis Blues, Sweet Georgia Brown och mycket annat. Tyvärr saknade vi basist (basister var bristvara även i Jönköping), så vi spelade mest för oss själva och nöjet att göra musik, men jag lärde mig att uppskatta ytterligare en musikgenre.

1957 dog Syrrans farfar, och i den vevan fick Syrran överta sin farmors taffel. En taffel är som en flygel, fast fyrkantig, med strängarna liggande. Den hamnade i vår dåvarande lägenhet i Gränna, och jag började omedelbart med det ofrånkomliga fipplandet. Jag kunde sitta och klinka i timtal. Min mor, morfar och mormor var förstående, eftersom det gällde musik.

Jag ägnade mig mest åt gamla evergreens; Whispering, Stars fell on Alabama, Bye Bye Blues, Ja-da, Lullaby of Broadway och liknande.

Naturligtvis lärde jag mig spela piano som jag hade lärt mig spela gitarr, dvs. med helt fel teknik. Jag satte fingrarna lite som jag tyckte var bäst, men det var det ju inte. Det blev ungefär som att skriva maskin med två fingrar.

Trots det lät det vettigt, men jag var ensam. Jag hade ingen att göra musik tillsammans med i Gränna.

Den detaljen rättade dock till sig.

(Bilden hittade jag på Internätet, då Syrrans taffel är skrotad. I mitt minne är likheten slående.)

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/05/jag-och-musiken-2_13.html

http://h-gstromersblogg.blogspot.se/2013/05/jag-och-musiken-1.html

Ungdomssynder fyller 50 år.

Den 18 maj 1963 var en lördag, precis som i år. Klockan 8.00 började tentan för 2 betyg i matte (motsv. 40poäng) vid Göteborgs universitet, och jag var anmäld. Jag hade också en packad resväska och en biljett hem till Gränna, för vi skulle åka till Karlsborg och göra musik i S2-salen där. Dom andra skulle åka i förväg, och en bil skulle invänta mig. Det fanns alltid grännabor, som följde med till våra spelningar, och dom bilarnas bagageutrymmen fylldes med vår utrustning.

Men jag hade tröttnat på studentlivet, och studerat ganska mycket bridge, lite poker och kille, och annat på slutet. Dom ämnena ingick inte i universitets utbud.

Jag tog tåget 07.10 från Göteborgs C och avbröt mina studier.

Jag blev inte matte- och kemilärare.

Min mor var ursinnig, och jag minns en replik mycket tydligt:

- Die verfluchte Musik!

Morfar och mormor förhöll sig neutrala.

Alltnog, vi åkte till Karlsborg och gjorde en helt fantastisk spelning den lördagskvällen, och det mesta kändes bra.

På måndagen började jag i plantskolan, där min kompis och vår kompgitarrist Lennart ”Jocke” Johansson jobbade.

Senare sökte och fick jag jobb vid Centralskolan i Nässjö, där jag hade matte och fysik läsåret 1963-64.

1968 återupptog jag mina studier igen. Några betyg i tyska skulle väl vara lätt att ta, för jag kunde ju tyska, trodde jag.

Det tog en nitisk universitetslektor snabbt ur mig.

Så småningom hamnade vi i Högsby….

Jag och musiken 2.

När jag började i folkskolan (åk 3) i Gränna fick jag en mycket musikintresserad lärare, Nils Jarenskog. Han var också dirigent för Gränna Sångsällskap, och hade värvat min morfar (bas), min mor (alt) och min moster (sopran) redan i februari 1946. Musiken känner som bekant inga nationsgränser.

Vi sjöng ofta, inte bara när det stod ”sång” på schemat, och hans entusiasm smittade av sig inte bara på mig, som var uppvuxen med musik, utan på alla i klassen, även om några bara brummade med i texten.

Han lärde oss att hålla stämmor, först genom att sjunga kanon (Dona nobis pacem, Fru Musica, Broder Jakob med flera), och sedan genom att helt enkelt sjunga stämman några gånger. Han lärde oss trallmelodier till ”Vi gå över daggstänkta berg” och ”Röda stugor tåga vi förbi”. Vi sjöng trestämmigt i sexan, och det var han, som fick mig att tro, att det inte finns omusikaliska ungar, bara ungar som har vuxit upp utan musik.

1994 hälsade jag på hos honom, och han kom ihåg mig mycket tydligt. Jag tackade honom, för att han hade byggt på mitt intresse för musik, och att han hade lärt mig att sjunga och hålla en stämma.

Det har jag ofta haft glädje av.

Jag och musiken 1.

Jag har haft turen, lyckan och förmånen att få växa upp med sång och musik.

När vi lämnade Sudetlandet 1945 tog min morfar med sig sin cittra. Det var hans käraste ägodel, så den lämnade han inte kvar åt tjeckerna!

Han hade köpt den efter Första Världskriget. Den tidigare ägaren hade  blivit av med en arm i kriget, och sålde cittran för ett vänskapspris.

Morfar var mycket duktig och han spelade och vi sjöng ofta på kvällarna långt in på 50-talet. Många av dom gamla visorna kommer jag fortfarande ihåg.

Jag var väl drygt 6 år när min morfar tyckte att jag skulle börja spela cittra.

Det tyckte jag också.

Spela cittra var roligt i början och jag lärde mig en hel del. Jag blev hyfsat duktig, men efter några år tröttnade jag och ville sluta.

Min morfar var en envis man och tyckte att jag skulle fortsätta, men jag var också envis och hade bestämt mig.

- Du kommer att ångra dig, sa han. Ja, han sa ”das wirst du bereuen”. Han fick naturligtvis rätt.

Cittrans kompsträngar var stämda som kvintcirkeln, och jag kan än idag sjunga ramsan Eb, Bb, F, C, G, D, A, E, H, Fiss, Ciss, Giss.

På det sättet lärde jag mig harmonilärans grunder redan vid 7 års ålder, och det har jag haft stor glädje av senare. Jag hörde, när jag skulle byta harmoni, och till vilken, även om jag inte hade hört melodin innan.

Av rent trots tog jag tag i min mors gitarr, en s.k. jesusknäppare, som hade tillhört en frälsningssoldat. Min mor visade mig ackorden D, A, E och G.

Det var i alla fall en början.