En solig septemberdag 1958 kom en man cyklande emot mig på
Brahegatan i Gränna. Han stannade och frågade mig, om jag kunde spela gitarr.
Jag minns situationen fotografiskt, som en jpg-fil ungefär.
Jag vet var han stod och var jag stod på trottoaren strax söder om Andréehuset.
Jag svarade ja, för jag hade lärt mig dimackord och att
flytta ett Bb- ackord så att jag kunde spela Eb, och tyckte följaktligen att
jag kunde spela gitarr.
Han hette Thure Carlsson och berättade, att han spelade
dragspel. Hans bror Olle spelade kontrabas, och han bjöd in mig till sitt hus
Vättergatan 12 för att kolla om jag platsade i en dragspelstrio.
Han spelade sina låtar, och jag hängde med ganska smärtfritt.
Avestaforsens brus, Drömmen om Elin, Livet i Finnskogarna och diverse andra
gammeldanslåtar satt som en smäck, liksom de flesta av det sena 50-talets
slagdängor: Seeman, Volare, Love letters in the sand och många andra.
Jag platsade.
Några låtar fick jag senare nöjet att sjunga, och jag kan
många av dom utantill än idag. (När ”Marina” var med i melodikrysset tidigare i
år med en instrumental version, sjöng jag till Inas förvåning med i hela
låten,)
För det mesta spelade vi i Örserums hembygdsgård (vi var ”husband”
där), och en spelning avlönades med 15 eller 20 kronor. Det var mycket pengar
för en tonåring som hade lagt sig till med ovanan att röka. Ett paket John
Silver kostade då 2:40.
Jag gjorde musik tillsammans med bröderna Karlsson i drygt
tre år, men sedan kom annat emellan.
En episod förtjänar att berättas.
En sen eftermiddag under kräftsäsongen i augusti 1959 kom
Thure och knackade på med andan i halsen. (Vi skaffade telefon först julen
1963.)
- Ta på dig finkläderna! Vi ska spela åt ambassadör Eric
Boheman uppe vid Ören på en kräftskiva.
Det namnet kände jag igen och jag blev rejält imponerad. (Det blir du också, om du klickar på länken och läser.)
Hans privatchaufför kom och hämtade oss för de 10 km det var
frågan om. Vädret var strålande, så det var dukat utomhus. Ambassadören kom
personligen och skakade hand med oss och frågade om vi kunde Flickorna i Småland,
Kors på Idas grav och tre låtar till, som jag har glömt.
Vi kunde, och han angav tonarterna de skulle spelas i. Thure
och jag ville gå avsides och spela igenom låtarna, men Eric Boheman frågade, om
vi inte ville äta några kräftor först.
Det ville vi, och det var nästan små humrar vi fick, samt
var sin nubbe, så att inte kräftorna skulle känna sig förolämpade. Jag kan se
det välfyllda fatet framför mig än idag!
Så började gästernas bilar rulla in, och det rörde sig om
uteslutande svarta limousiner märkta CC och CD. Jag tyckte mig urskilja
Cadillac, Buick, Plymouth och de Soto.
Vid ett givet tecken stegade vi fram till sällskapet, körde
ett kort intro och spelade. Boheman framförde snapsvisor till låtarna (Med
lingonröda näsor, Imbelupet glaset står osv) och däremellan drog vi oss diskret
tillbaka.
När vi hade spelat klart kom ambassadören och frågade, vad
vi ville ha betalt.
- Ja, sa Thure, vi har ju inte spelat mer än fem låtar, och
vi har blivit bjudna på kräftor, men kvällen har ju gått åt, så 50 kronor är
nog inte för mycket.
Kräftorna hade med gästfrihet att göra, fick vi veta, så han
tog fram sin plånbok och halade upp en hundralapp, överlämnade den till Thure,
tackade oss för bra musik, skakade hand med oss en gång till och bad chauffören
skjutsa oss tillbaka till Gränna.
Thure hade menat 50 kronor för oss båda, men det höll han
tyst med.
Jag hade fått 10:- per låt i gage.
Det överträffades först den 19 maj 1965.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar