Den 2 juni 1960 ryckte jag in i lumpen. Jag spelade med
bröderna Karlsson vid några tillfällen, men i övrigt var det lågkonjunktur för
musikens del.
Efter juluppehållet kom några signalister till vårt batteri
(motsvarar kompani), och bland dom fanns en mycket duktig pianist och en bra
saxofonist. Dom frågade alla oss andra, om vi spelade något instrument.
Jodå, det fanns två kompisar från Lessebo på trumpet och
bastrumpet (motsvarar trombonstämman) en bra trummis, en klarinettist,
ytterligare en tenorsaxofonist och en altsaxofonist. Dessutom hade vi två av
länets bästa basister att välja på.
Jag anmälde mig med min gitarr, och fick hänga med.
Majoren och kaptenen fick glädjefnatt över att ha en
komplett orkester på 10 man på sitt batteri. Detta var bra reklam för det
militära, så vi fick allt stöd vi ville ha.
Pianisten lärde mig lite harmonilära, moll-sexor och
moll-sjuor, plusackord, nior och lite annat, som han kunde, men inte jag.
Nämnas bör, att jag inte tar dom ackorden på samma sätt numera, som jag gjorde
då.
Stor stolthet och glädje kände jag, när jag hade lärt mig
solot i ”Stand by” och fick framföra det:
Efter 0:31 (Det är piano i original, men jag fick ta det på
gitarr.)
Under tre veckors vintermanöver i Evertsberg 1961 hade vi
med oss instrumenten på en särskild bil, och vi spelade till dans tre gånger i
Evertsberg och en gång på Högfjällshotellet i Sälen.
Jag var sämst i det gänget, och ibland när det var för svåra
harmoniföljder, så låtsades jag bara kompa. Någon märkte mitt fusk, men långt
ifrån alla.
Jag lärde mig en hel del, som jag fick nytta av senare.
(Jag har ett diffust minne av hur bygdegården såg ut 1961,
och då var det en röd träbyggnad)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar