torsdag 28 mars 2013

Sommarplågan 2008.


2008 års musikal, ”Sommarplåga” kom att bli min sista vid Fröviskolan. Jag jobbade halvtid med enbart tyska och jag hade bara ett 19-tal av nittiotvåorna, men jag kände igen de flesta och hade haft många i SUT året innan. Dessutom hade jag haft att göra med några i Nisse Lull Cup-kommittén och visste att det var duktiga och pålitliga ungdomar.
Jag minns inte när eleverna frågade mig om jag ville vara med och hjälpa till, men jag tvekade inte.
Jag visste, att det skulle bli min sista musikal.
Förutsättningarna kunde ha varit bättre. Det fanns några blåsare kvar från ”Hot Stuff”, Martin Forsberg på trombon och Andreas Olsson på saxofon. Det gällde att leta en bit ner i årskurserna efter lämpliga musiker. I sjuan fanns Viktor Gustafsson. Han hade spelat trummor på juladansen, och jag visste vad han kunde. Han hade dessutom en viktig egenskap, nämligen föresatsen att bli bättre, och det blev han. Sebastian Gustafsson anmälde sig som basist, men hans kunskaper och färdigheter i basspel var bristfälliga. Lyckligtvis hade han också den goda egenskapen att vilja bli bättre, och med några goda råd från mig och mycket övning blev han en habil basist, med bra driv i spelet.
Dessutom hade vi Simon Johnsson och Jesper Persson på gitarr och Frida Hamnert, klaviatur, så det blev ett fint komp.
Orkestern blev riktigt bra till sist, med ett starkt blås, Martin Forsberg på trombon, Andreas Olsson på tenorsax, Jacob Petersson på altsax samt Carina Henriksson och Jonathan Karlsson på trumpet. Det skapade ett bra tryck i låtarna.

Under en av repetitionerna i musikskolans lokaler (Ewa Engdahl hade ännu inte gett den dödsstöten!) höll vi på med blåset till ”She’s a maniac”. Jakob Petersson, som gick i sexan då och spelade altsax (han slutade tyvärr något senare) tyckte att en ton lät falsk. Jag skrev ofta fel i mina ”nötter” till blåset, men felen upptäcktes och rättades till. Jag bad honom spela den, och konstaterade, att det var rätt. ”Det är ett mycket ovanligt ackord, ett ess-moll-maj7, och du har halvtonen”, förklarade jag.
Då vänder sig Andreas Olsson (åk6) om och slår an ett klockrent ess-moll-maj7 på pianot bakom.
 - Hur kunde du den? frågade jag uppriktigt häpen. De allra flesta vet inte ens att det finns ett ackord som heter så.
- Jag spelar lite piano också, kom det från en oberörd Andreas.

Niorna hade varit och sett ”Footloose”, och den låten skulle man ha som ouvertyr. Låtarna valdes helt utan min medverkan, men vi klarade av alla önskemål som manusgruppen kom med, även om några av låtarna krävde mycket arbete både av mig och musikerna.

Handlingen var fantasifull, genomtänkt och bra. Det fanns gott om duktiga sångare och sångerskor. Huvudrollerna presenterades som vinnare i ett lotteri, och de fick sjunga var sin del i ett medley, som visade vilken personlighet det var frågan om. Att det fanns duktiga dansare till framgår inte av bilderna, men det framgick under föreställningarna.
Bildtexterna säger också en del.

När jag nu, fem år senare tittar igenom ”Sommarplågan” märks dels de duktiga huvudrollerna, men det var fler än de som satte sin stämpel på musikalen. Daniel Olsson kunde naturligtvis inte låta bli att skämta om mig, men han gjorde det på ett roligt sätt, så det satt bra.

Den musikaliske kan höra några smärre misstag i sången och musiken, och stämsången slirar vid något tillfälle, men kom ihåg, att det rör sig om nior, samt några duktiga åttor och sjuor i orkestern. Sommarplågan håller bra klass, eller som Josef Seeman uttryckte sig, när han och jag lämnade sporthallen tillsammans:
”Deras handling var bättre än vår, men vi hade bättre musiker”.
(Han jämförde med ”Hot Stuff” från året innan.)

”Sommarplågan” kom att bli min sista musikal, men en tradition är inte beroende av personer. Den är beroende av viljan att upprätthålla traditionen, och när även Gillis Fredrikson tog avsked på ett suveränt sätt med ”Tillbaka till Vilda Västern” i fjol, så avslutades det längsta kapitlet i Fröviskolans musikalers historia (1988-2012). Det var Gillis, som började med musikalerna, och andra får nu ta över.
Förutsättningarna är sämre, då elevantalet stadigt minskar, och musikskolan inte längre existerar.
Vi hade fem blåsare i ”Sommarplågan”.
Det blir det aldrig mer.
Må även kommande nior vid Fröviskolan få med sig ett minne för livet, nämligen en väl genomförd musikal!
Skaffa fram de resurser som behövs!
Musikalerna har gett mig många glada minnen, och som jag hoppas, många vänner.
Mitt tack till alla er, som på något sätt har bidragit till detta.

Kolla gärna in





./.



lördag 16 mars 2013

Strömers Sista Pack.

Så höll vi igång musiken idag, jag och dom fyra ungdomarna.
Vi var duktiga idag och gjorde en bra spelning, men ännu bättre hade det varit, om dom hade vågat sjunga.
Jag tar gärna emot tips, när det gäller att få dom att inte sitta som tjuren Ferdinand, utan våga sjunga.
Dom har bättre röster än jag, och klarar stämmor, men är för rädda att försöka.
Å andra sidan kanske någon yngling som gärna sjunger anmäler sitt intresse…
Dom har framtiden för sig.
(Observera den hundraprocentiga koncentrationen!)