2008 års musikal, ”Sommarplåga” kom att bli min sista vid
Fröviskolan. Jag jobbade halvtid med enbart tyska och jag hade bara ett 19-tal
av nittiotvåorna, men jag kände igen de flesta och hade haft många i SUT året
innan. Dessutom hade jag haft att göra med några i Nisse Lull Cup-kommittén och
visste att det var duktiga och pålitliga ungdomar.
Jag minns inte när eleverna frågade mig om jag ville vara
med och hjälpa till, men jag tvekade inte.
Jag visste, att det skulle bli min sista musikal.
Förutsättningarna kunde ha varit bättre. Det fanns några
blåsare kvar från ”Hot Stuff”, Martin Forsberg på trombon och Andreas Olsson på
saxofon. Det gällde att leta en bit ner i årskurserna efter lämpliga musiker. I
sjuan fanns Viktor Gustafsson. Han hade spelat trummor på juladansen, och jag
visste vad han kunde. Han hade dessutom en viktig egenskap, nämligen föresatsen
att bli bättre, och det blev han. Sebastian Gustafsson anmälde sig som basist,
men hans kunskaper och färdigheter i basspel var bristfälliga. Lyckligtvis hade
han också den goda egenskapen att vilja bli bättre, och med några goda råd från
mig och mycket övning blev han en habil basist, med bra driv i spelet.
Dessutom hade vi Simon Johnsson och Jesper Persson på gitarr
och Frida Hamnert, klaviatur, så det blev ett fint komp.
Orkestern blev riktigt bra till sist, med ett starkt blås,
Martin Forsberg på trombon, Andreas Olsson på tenorsax, Jacob Petersson på
altsax samt Carina Henriksson och Jonathan Karlsson på trumpet. Det skapade ett
bra tryck i låtarna.
Under en av repetitionerna i musikskolans lokaler (Ewa
Engdahl hade ännu inte gett den dödsstöten!) höll vi på med blåset till ”She’s
a maniac”. Jakob Petersson, som gick i sexan då och spelade altsax (han slutade
tyvärr något senare) tyckte att en ton lät falsk. Jag skrev ofta fel i mina
”nötter” till blåset, men felen upptäcktes och rättades till. Jag bad honom
spela den, och konstaterade, att det var rätt. ”Det är ett mycket ovanligt
ackord, ett ess-moll-maj7, och du har halvtonen”, förklarade jag.
Då vänder sig Andreas Olsson (åk6) om och slår an ett
klockrent ess-moll-maj7 på pianot bakom.
- Hur kunde du den?
frågade jag uppriktigt häpen. De allra flesta vet inte ens att det finns ett
ackord som heter så.
- Jag spelar lite piano också, kom det från en oberörd
Andreas.
Niorna hade varit och sett ”Footloose”, och den låten skulle
man ha som ouvertyr. Låtarna valdes helt utan min medverkan, men vi klarade av
alla önskemål som manusgruppen kom med, även om några av låtarna krävde mycket
arbete både av mig och musikerna.
Handlingen var fantasifull, genomtänkt och bra. Det fanns
gott om duktiga sångare och sångerskor. Huvudrollerna presenterades som vinnare
i ett lotteri, och de fick sjunga var sin del i ett medley, som visade vilken
personlighet det var frågan om. Att det fanns duktiga dansare till framgår inte
av bilderna, men det framgick under föreställningarna.
Bildtexterna säger också en del.
När jag nu, fem år senare tittar igenom ”Sommarplågan” märks
dels de duktiga huvudrollerna, men det var fler än de som satte sin stämpel på
musikalen. Daniel Olsson kunde naturligtvis inte låta bli att skämta om mig,
men han gjorde det på ett roligt sätt, så det satt bra.
Den musikaliske kan höra några smärre misstag i sången och
musiken, och stämsången slirar vid något tillfälle, men kom ihåg, att det rör
sig om nior, samt några duktiga åttor och sjuor i orkestern. Sommarplågan
håller bra klass, eller som Josef Seeman uttryckte sig, när han och jag lämnade
sporthallen tillsammans:
”Deras handling var bättre än vår, men vi hade bättre
musiker”.
(Han jämförde med ”Hot Stuff” från året innan.)
”Sommarplågan” kom att bli min sista musikal, men en
tradition är inte beroende av personer. Den är beroende av viljan att
upprätthålla traditionen, och när även Gillis Fredrikson tog avsked på ett
suveränt sätt med ”Tillbaka till Vilda Västern” i fjol, så avslutades det
längsta kapitlet i Fröviskolans musikalers historia (1988-2012). Det var
Gillis, som började med musikalerna, och andra får nu ta över.
Förutsättningarna är sämre, då elevantalet stadigt minskar,
och musikskolan inte längre existerar.
Vi hade fem blåsare i ”Sommarplågan”.
Det blir det aldrig mer.
Må även kommande nior vid Fröviskolan få med sig ett minne för livet,
nämligen en väl genomförd musikal!
Skaffa fram de resurser som behövs!
Musikalerna har gett mig många glada minnen, och som jag
hoppas, många vänner.
Mitt tack till alla er, som på något sätt har bidragit till
detta.
Kolla gärna in
./.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar