måndag 21 oktober 2013

Jag och musiken 46.

Du trogne läsare, som har följt ”Jag och musiken” från början till nu, ska veta att jag är framme vid slutet.
Det blev betydligt fler inslag än jag trodde att det skulle bli, när jag började.
Mitt liv tillsammans med musiken har varit långt och rikt på upplevelser och  fyllt av glädje.
Du kanske tycker, att jag kunde ha hoppat över något, och utelämnat ett och annat.
Det har jag gjort.
Jag har hoppat över mycket, och utelämnat ännu mer.
Jag kunde ha beskrivit episoden när The Fox Hunters var på väg att splittras efter ett praktfullt bråk vid Hamncaféet i Gränna, men det blev betydelselöst, eftersom vår vänskap och vårt intresse för musiken var tillräckligt starka för att klara av den incidenten.
Jag hade kunnat redogöra för en spelning i Hjo, där publiken bestod av åtta (8!!) personer. Sven-Ingvars spelade nämligen samtidigt i Karlsborg, tre mil längre norröver, och vi drog det kortare strået i den konkurrensen.
Eller när Jocke fick en ”grillad special” (= korv med bröd och mos) mitt i nyllet, jag tror att det också var i Hjo.
Eller att vi glömde Staffan hemma i Gränna en gång när vi skulle spela på Pigalle i Nässjö. Vi åkte i två bilar, och vi trodde i båda bilarna, att han var med i den andra. Vår chaufför Wallis hade nog ett snitt på 140 km/h de sju milen till Gränna och tillbaka till Nässjö, när han hämtade en något nervös Staffan. (Det fanns inga mobiler).
Jag hade kunnat berätta om en härlig spelning på Åsavallen i Gränna, där regnet öste ner hela kvällen, och all publik hade samlats under taket på dansbanan (När vi spelade ”Hello Josephine” gungade hela dansbanan!)
Eller spelningen Valborgsmässoafton 1963, då temperaturen var c:a 5o plus. Jag har glömt, hur många strängar Jocke slog av i den kylan.
Eller när jag hade satt på släpkärran slarvigt (glömt att fälla ner spärren över kulan på dragkroken!) efter en spelning på Pigalle och jag tappade kärran i Huskvarna 3 mil senare (!), tack och lov bara i 20-25 km/h. Allt klarade sig.
Alla episoder med unga damer inblandade har jag utelämnat, eftersom de inte på något sätt har haft med musiken att göra, men de fanns.
Att The Fox Hunters aldrig spelade i Elitserien har jag kommenterat några gånger. Nu i efterhand och med facit i handen tror jag inte, att vi ville dit.
Vi var nöjda med att spela på vår nivå, och göra bra spelningar för vår publik.
Förresten hade vi med vår bristfälliga teknik inte klarat att spela i Elitserien.
Vi hade inte platsat där.
Jag har fått många vänner tack vare musiken, och såvitt jag vet inte en enda fiende.
Det är jag glad över och tacksam för.
Jag klarar fortfarande av många ackord på gitarren, även om jag inte grejar alla barréackord på grund av distorsion i mitt vänstra pekfinger.
Jag fuskar lite, men det märker bara dom mest musikaliska.
Jag hittar oftast de rätta tangenterna, trots att jag inte kan spela piano.
Jag kan fortfarande sjunga, lägga på en stämma och komma ihåg texter, även om jag använder mina ”nötter” som ett stöd för minnet.
Jag märker själv, att jag ingalunda blir bättre av att öva, men att öva hindrar mig i vart fall från att bli ännu lite sämre.
I min barn- och ungdom var jag avundsjuk på dom som kunde jonglera med en fotboll, och klara fler än fyra tillslag. (Det kunde inte jag).
Jag är numera inte avundsjuk på dom.
Jag klarar av att hålla i gitarren, spela och sjunga min musik.
Det tänker jag fortsätta med.
Musik måste vara roligt, och jag tycker fortfarande, att det är roligt.
Vi kanske hörs någon gång.
I bästa fall spelar jag något du tycker om.
Huvudsaken är, att vi hjälps åt att hålla igång musiken.
Jag sänder tacksamma tankar till alla som jag har fått göra musik tillsammans med under alla dessa år, men mest mina vänner i The Fox Hunters.

PS! Det kan hända, att jag presenterar inslag, som handlar om mig och musik på min blogg även i framtiden. DS!

lördag 19 oktober 2013

Jag och musiken 45.

Jag ville inte vara ensam med musiken, så jag såg mig om efter ett nytt ”Pack”. Jag visste att det finns en yngre Lundström än Oliver och Catja, som hade varit med i Elvisprojektet och körat. Han heter Hugo, och påstods vara en intresserad trummis, men det behövdes fler unga talanger.
Då fick av en slump se en bild i OT. Det var Ove Sundin tillsammans med en liten knott i femman som kunde spela ”Apache”. (Samme Ove Sundin sparkades brutalt ut från den kommunala musikskolan och Högsby kommun av Ewa Engdahl och den borgerliga exekutionsplutonen)
Hans namn var Daniel Hägglund, och det efternamnet kände jag mycket väl till. Jag tänkte så här:
Kan han spela ”Apache”, så kan han bli en bra sologitarrist.
Det behövdes en basist och en kompare också, och det hjälpte Gillis mig med (tack Gillis, för all hjälp jag har fått av dig genom alla dessa år!). Han rekommenderade Viktor Bloom som basist och Anton Almqvist som gitarrist.
Vi samlades då och då, gjorde lite musik med lätta låtar, och det gick bättre och bättre.
Tyvärr var det bara Hugo som tyckte det var roligt att sjunga. Han är ju en Lundström.
Jag letade efter ungdomar, som ville sjunga, men det nappade dåligt. Min gamla musik passade inte, Warcraft var roligare, dom sjöng annat osv.
Vi hade också en pianist, som slutade.
Jag fick ta klaviaturen och sjunga.
Det är roligt att sjunga och spela, men det är ännu roligare, när ungdomarna kan stå på egna ben och göra sin musik helt utan mig.
Det blev ett nytt ”Pack” till sist, och i månadsskiftet mars-april i år spelade vi på Misteln, för konstföreningen i Församlingshemmet samt på Lions månadsmöte den 2 april. Det var tre bra spelningar, och den sista hos Lions gjorde vi riktigt bra.
När ett av banden inte kunde spela på fredagskvällen före högsbydagen hoppade ”Strömers sista pack” in som ersättare. Tiden var knapp, och vi fick skära hårt i vårt inövade och planerade program, men vi gjorde ännu en kanonspelning. När jag räknade in fel på ”Rock'n roll music” kom alla fyra in rätt ändå, så ingen i publiken torde ha märkt något. Sådant kallas att vara musikalisk och ha känsla för musik!
Namnet ”Strömers sista pack” kan ge en antydan om, att jag nog inte letar nya unga förmågor om ett, två eller tre år, när detta ”Sista pack” splittras, för det kommer att splittras.
Innan dess får vi ha så roligt vi kan, och pojkarna får fortsätta lära sig och utvecklas.
Jag själv utvecklas inte längre.
Jag avvecklas.

onsdag 16 oktober 2013

Jag och musiken 44.

Elvisprojektet tog slut den 5 april 2012. Vi hittade inget övningstillfälle, då alla elva kunde vara med.
Jag och Andreas var överens om att inte ställa oss utanför Högsby Sparbank utan att ha repeterat. Vi ville inte förstöra Elvisprojektets goda rykte med en halvtaskig spelning.
Fröviskolans musikaler spelades upp med mig i publiken.
Jag hade ingen att göra musik med.
OK, det fanns några lovande pojkar på mellanstadiet, men de behövde mer tid och mycket övning.
Det fanns bara en utväg, nämligen att göra musiken ensam.
Jag lekte trubadur en kväll på Ceema. Publiken var fåtalig och hade inte samma favoritlåtar som jag, men jag gav inte upp.
Jag spelade vid Gösjöns camping 2011 och 2012. Några gånger hade jag nöjet att spela där tillsammans med Oskar Sjöberg, som jag var klassföreståndare för under hans tre år på högstadiet.

Han har en bra sångröst, och kan sin gitarr.
Som extra plus tycker han om 60-talsmusik, särskilt The Beatles.
Det var riktigt roligt, men tyvärr var vädret emot oss de flesta gångerna.
Det blev en spelning vid Gösjön i somras också med bra väder och en hel svärm myggor och trevlig publik.
Den 20 juni 2012 fick jag titeln ”Gästtrubadur” vid Välenbadets Camping.
Inför det framträdandet övade jag flitigt, och jag gjorde följaktligen en bra spelning där.
Jag har också gjort min musik på Mejeriet.
Hösten 2011 blev jag tillfrågad om ett ”Melodikryss” av tre unga damer på gymnasieskolan.
Jag lät mig övertalas mycket hastigt, gjorde två ”Melodikryss” och framförde dom i Församlingshemmet.
Ett av dom har jag också presenterat för Högsby PRO.
Efter att aldrig har varit den bäste eller skickligaste när jag har gjort musik tillsammans med andra genom åren, blev jag plötsligt bäst!
Jag hade ju bara mig själv att konkurrera med.
Visst är musiken (nästan) alltid rolig, men att göra den tillsammans med andra höjer den rejält, även om man har en eller två eller flera i gänget, som är bättre än man själv.

fredag 11 oktober 2013

Jag och musiken 43.

Det är självklart, att alla musikalerna, som jag medverkat i och till, ihop med Fröviskolans avgångsklasser, ska vara med i ”Jag och musiken”, men de finns redan på min blogg. Utgå i så fall från
och fortsätt framåt i tiden.
Samma sak gäller för ”Elvisprojektet”. Hela historien om det finns också på min blogg.
Elvisprojektet är det musikaliskt sett bästa jag har medverkat i. Där fanns inte en svag punkt (möjligen jag själv), och många riktigt skickliga musiker, och då menar jag riktigt skickliga.
En årlig återkommande tillställning där jag gärna är med och spelar är ”Juladansen” i sporthallen på höstterminens sista dag.
Jag vet inte hur det hela började, men troligen var dåvarande idrottsläraren Roger Petersson en av initiativtagarna.
Många duktiga elever har varit med på scenen efter bara några få repetitionstillfällen. Det har hänt, att f.d. elever har tagit ledigt från sin gymnasieskola för att kunna vara med och spela på ”Juladansen”. Några har ringt och anmält sitt intresse, och de har självklart varit välkomna.
Det har varit tacksamt att ha med Åke ”Blås” Nilsson och Anders Johansson vid många tillfällen, liksom den från kommunala musikskolan så brutalt sparkade Ove Sundin.
Jag tycker att ”Juladansen” är en härlig tradition, och jag är gärna med både i år och nästa år om jag blir tillfrågad, eftersom jag vet hur bra kompet är.
Vad som händer 2015 törs jag inte spå om idag.


torsdag 3 oktober 2013

Jag och musiken 42.

När åttioåttorna började högstadiet var jag sugen på att få med mig elever till ett nytt ”Pack”. Jag visste, att det fanns en mycket lovande basist, Oscar Kratz. Han hade spelat bas med den äran i musikalen ”Hyran” och det fanns en given trummis också: Kim Svensson.
Jag frågade runt lite försiktigt.
Jodå.
Sandra Karlsson från Fågelfors spelade piano och sjöng bra. Hon var gärna med.
Patricia Olsson, Charlotte Neumann, Hannes Ewerth och Henrik Åborn från Berga sjöng bra och var intresserade.
Anton Johansson och Viktor Axelsson ville lära sig spela gitarr, och dom lärde sig snabbt.
Vi repeterade och spelade på ett föräldramöte någon gång i november i sjuan. Viktor kunde ”Apache” felfritt och Patricia Olsson glänste i ”Eternal flame”, där några flickor körade rent och fint.
Det såg lovande ut inför musikalen i nian.
Vid höstterminens slut framförde eleverna några låtar på scenen i sporthallen, och det lät bra.
Det såg ännu mer lovande ut inför musikalen i nian.
Tyvärr sprack ballongen.
Musik liksom idrott måste vara roligt, och då menas inte bara att stå på scenen eller spela matcher.
Man måste tycka att det är kul att öva och träna.
Jag minns det mycket tydligt, när vi övade ”One way ticket” med Charlotte Neumann och en av musikanterna inte tyckte att det var roligt längre.
Det enda som fanns att göra var att bita i det sura äpplet, men å andra sidan har jag bitit i surare äpplen, och åttioåttorna gjorde en riktigt bra musikal när dom gick ut nian, nämligen ”Summer of ’69”.
När nittioettorna började högstadiet tyckte jag att nu borde det väl äntligen lyckas med ett ”Pack” igen. Någon gång under vårterminen i sjuan samlade jag några intresserade pojkar, Josef Bom Semaan, Alexander Johansson, Alexander Olsson, Mikael Karlsson (numera Wessel) och John Persson.
Jodå, musik var roligt.
Dom provade på ”Heartbreak hotel”, ”Twist and shout”, ”All shook up” och några till.
Det gick bra, över förväntan, men det blev ingen nytt ”Strömers Pack”.
Dom ville klara sig utan mig, och det gjorde dom också – med den äran.
Det äpplet var inte särskilt surt att bita i, men det tog emot lite, när jag kände att jag inte behövdes.
Det tog inte alls emot längre, när vi gjorde musikalen ”Hot stuff”.
Jag tror inte, att vi någonsin har haft en bättre orkester i en musikal, och då jämför jag med ”Grease” och ”Memories” där mycket skickliga ungdomar gjorde bra musik.
Dom skötte det som sagt själva.
I efterhand kan jag bara konstatera, att det nog var bäst som det skedde.

Jag längtade fortfarande efter ett nytt ”Pack”.