måndag 21 oktober 2013

Jag och musiken 46.

Du trogne läsare, som har följt ”Jag och musiken” från början till nu, ska veta att jag är framme vid slutet.
Det blev betydligt fler inslag än jag trodde att det skulle bli, när jag började.
Mitt liv tillsammans med musiken har varit långt och rikt på upplevelser och  fyllt av glädje.
Du kanske tycker, att jag kunde ha hoppat över något, och utelämnat ett och annat.
Det har jag gjort.
Jag har hoppat över mycket, och utelämnat ännu mer.
Jag kunde ha beskrivit episoden när The Fox Hunters var på väg att splittras efter ett praktfullt bråk vid Hamncaféet i Gränna, men det blev betydelselöst, eftersom vår vänskap och vårt intresse för musiken var tillräckligt starka för att klara av den incidenten.
Jag hade kunnat redogöra för en spelning i Hjo, där publiken bestod av åtta (8!!) personer. Sven-Ingvars spelade nämligen samtidigt i Karlsborg, tre mil längre norröver, och vi drog det kortare strået i den konkurrensen.
Eller när Jocke fick en ”grillad special” (= korv med bröd och mos) mitt i nyllet, jag tror att det också var i Hjo.
Eller att vi glömde Staffan hemma i Gränna en gång när vi skulle spela på Pigalle i Nässjö. Vi åkte i två bilar, och vi trodde i båda bilarna, att han var med i den andra. Vår chaufför Wallis hade nog ett snitt på 140 km/h de sju milen till Gränna och tillbaka till Nässjö, när han hämtade en något nervös Staffan. (Det fanns inga mobiler).
Jag hade kunnat berätta om en härlig spelning på Åsavallen i Gränna, där regnet öste ner hela kvällen, och all publik hade samlats under taket på dansbanan (När vi spelade ”Hello Josephine” gungade hela dansbanan!)
Eller spelningen Valborgsmässoafton 1963, då temperaturen var c:a 5o plus. Jag har glömt, hur många strängar Jocke slog av i den kylan.
Eller när jag hade satt på släpkärran slarvigt (glömt att fälla ner spärren över kulan på dragkroken!) efter en spelning på Pigalle i Nässjö och jag tappade kärran i Huskvarna 3 mil senare (!), tack och lov bara i 20-25 km/h. Allt klarade sig.
Alla episoder med unga damer inblandade har jag utelämnat, eftersom de inte på något sätt har haft med musiken att göra, men de fanns.
Att The Fox Hunters aldrig spelade i Elitserien har jag kommenterat några gånger. Nu i efterhand och med facit i handen tror jag inte, att vi ville dit.
Vi var nöjda med att spela på vår nivå, och göra bra spelningar för vår publik.
Förresten hade vi med vår bristfälliga teknik inte klarat att spela i Elitserien.
Vi hade inte platsat där.
Jag har fått många vänner tack vare musiken, och såvitt jag vet inte en enda fiende.
Det är jag glad över och tacksam för.
Jag klarar fortfarande av många ackord på gitarren, även om jag inte grejar alla barréackord på grund av distorsion i mitt vänstra pekfinger.
Jag fuskar lite, men det märker bara dom mest musikaliska.
Jag hittar oftast de rätta tangenterna, trots att jag inte kan spela piano.
Jag kan fortfarande sjunga, lägga på en stämma och komma ihåg texter, även om jag använder mina ”nötter” som ett stöd för minnet.
Jag märker själv, att jag ingalunda blir bättre av att öva, men att öva hindrar mig i vart fall från att bli ännu lite sämre.
I min barn- och ungdom var jag avundsjuk på dom som kunde jonglera med en fotboll, och klara fler än fyra tillslag. (Det kunde inte jag).
Jag är numera inte avundsjuk på dom.
Jag klarar av att hålla i gitarren, spela och sjunga min musik.
Det tänker jag fortsätta med.
Musik måste vara roligt, och jag tycker fortfarande, att det är roligt.
Vi kanske hörs någon gång.
I bästa fall spelar jag något du tycker om.
Huvudsaken är, att vi hjälps åt att hålla igång musiken.
Jag sänder tacksamma tankar till alla som jag har fått göra musik tillsammans med under alla dessa år, men mest mina vänner i The Fox Hunters.

PS! Det kan hända, att jag presenterar inslag, som handlar om mig och musik på min blogg även i framtiden. DS!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar